They say before you start a war, you better know what you're fighting for

I april förrförra året (2013 är numera "förrförra året" har problem att deala med detta hjälp), snubblade jag över The Cab – Angel With A Shotgun. Eller, snubblade och snubblade är väl fel ord. Den hade befunnit sig på min tumblrdash i en miljon reinkarnationer (främst för att den, om man sett så mycket som ett enda avsnitt av Supernatural efter säsong 4, är så jävla Destiel att det är sjukt). Jag lyssnade på den på konstant loop i två dagar i sträck, och varenda gång fick jag sådär ont i själen på det masoschistiskt beroendeframkallande sättet som alltid händer när man precis blivit alldeles för emotionellt investerad i fiktiva karaktärer.
Har i vilket fall som helst inte lyssnat på den på säkert mer än ett halvår, och så dök den plötsligt upp på shuffle på bussen till tunnelbanan och jag upplevde en känsla i likhet med att någon liksom slog luften ur mig en aning.
 
Kan även ha något att göra med att jag var lite emotionellt utsatt då jag såg på Death Note tills mitt i natten igår (för det blev så jävla intense helt plötsligt att jag inte kunde släppa det), och så, när det var som mest intense - men ändå typ tio avsnitt kvar tills finalen så jag bara jamen det kommer lösa sig de kan ju inte döda nån huvudkaraktär än det är lugnt - SÅ BARA (spoilers om någon levande människa lyckats undgå detta) DOG L. BARA SÅDÄR. MIN FAVORIT. MED TIO AVSNITT KVAR. Och jag som hade lovat mig att jamen det här ska jag bara se på som en rolig grej jag tror inte jag kan fästa mig lika mycket vid anime som vid vanliga serier det är LUGNT det här blir bara LÄTTSAMT och UNDERHÅLLANDE. Ha. Ha. HA.HAHAHAHAHAHAHHHAHAHAHAHA
 
Nej.
 
L är typ den enda i hela serien som inte driver mig till vansinne och HAN VAR MY SMALL PRECIOUS CHILD och en sarkastisk liten skit och i en av de sista scenerna hade han och Light (som för övrigt är den STÖRSTA RÖVHATTEN PÅ PLANETEN OCH JAG VILL HA HONOM DÖD OMEDELBUMS) stått ute i regnet (och L hade sett så himla ledsen ut och jag bara !!!!! KRAMA HONOM NÅGON HAN ÄR BUT A SMALL CHILD) och var dyngsura och L bara började ta hand om Light och torka hans kläder och allt möjligt och så sa han bara att det var en ledsam dag för att Light skulle åka tillbaka hem och han tittade upp på Light och bara:
 
LIKSOM ???? HUR KAN MAN DÖDA HONOM ???? HE'S A SMALL PRECIOUS PUPPY ??? PROTECT HIM ??? VIRA IN HONOM I FILTAR DÖDA HONOM INTE VAFAN ÄR DETTA
 
Och jag bara ville DÖ för L bara LITADE PÅ HONOM och Light var hans första vän och sen DÖDADE HAN HONOM OCH FLINADE NÄR HAN DOG OCH JAG ÄR FORTFARANDE MORDISK. DÖÖÖÖÖÖÖÖ
 
Så, ja. Så gick det med den villfarelsen att "jag inte kan fästa mig emotionellt vid tecknade karaktärer". Ge mig en trasig sarkastisk liten skit i vilken form som helst, så kommer jag älska dem oavsett om de spelas av en faktisk person eller är ritade på en goddamn servett nånstans.
 
 
Så, ja. Tror Angel With a Shotgun blivit både min Destielanthem och min "bli emotionell över alla favoritkaraktärer samtidigt"-låt. Måste ta bort den från min lista det här kan inte fortgå. [säger jag när i samma stund som jag skrev klart den meningen replayade den igen STOPPA MIG NÅGON]
 
 
 
Uh. Ja. Det här inlägget tog en liten detour. Sorry. Blir alltid såhär när jag snöat in på nåt nytt (som långvariga läsare av den här bloggen förmodligen redan är smärtsamt medvetna om). Går över när jag hittat nåt nytt att bry mig för mycket om.
 
Anyhow. Idag har varit en rättså lång jobbdag, oväntat nog. Jobbade från nio till åtta på två olika ställen, men bisarrt nog har idag varit en av de snabbast passerande dagarna på länge. Tid följer inga logiska lagar whatsoever alltså.
 
Började med stocktaking i Notting Hill Gate (två av de som skulle hjälpa oss med stocktakingen kunde inte komma så vi var helt SWAMPED). Kändes lite smått bisarrt att se Joakim och Minde i Notting Hill och bara "men vad gör ni här åk till Waterloo det är där ni bor allt dethär är FEL", men vi hade kul och fick sakerna gjorda så småningom (har börjat få in knycken lite nu - går som på räls det här räknandet alltså !!). Framemot eftermiddagen ringde Magda - aka chefen i Camden - till Joakim (numera också chefen i Camden ??? eller ??? vet inte hur det där funkar nu alltså), och sa att Niall (som skulle jobbat där idag) inte kunde komma och att hon var helt ensam och helt dränkt i jobb. Och eftersom en av mina främsta arbetsuppgifter (och en av de bidragande anledningarna till att jag inte blev omedelbart arbetslös när Waterloo gick i graven), är att jag hoppar runt från affär till affär och hjälper till där det behövs, frågade Joakim om det var okej om jag åkte tillbaka till Camden och hjälpte Magda. Vilket det ju var, obviously. Kostnaden av Fall Out Boy-meet-and-greeten (som jag visserligen hade råd att kosta på mig eftersom jag hårdsparat ihop närapå två månaders hyror i sparpengar I CAN TREAT MYSELF IVE EARNED IT), gav mig pengaångest (föga förvånande eftersom jag har ångest efter att ha spenderat typ £6 på Sainsbury's heh), så jag tog mer än gärna på mig lite extra jobbtimmar.
 
I Camden var det full rulle - precis perfekt arbetsbörda så man alltid hade nåt att göra men inte var sönderstressad - och jag lyssnade på The Runaways och Joan Jett and the Blackhearts (min nya favoritjobbmusik - inget gör mig så motiverad att jobba som att lyssna på Cherry Bomb och Bad Reputation i affärens surroundssystem och få konstiga blickar från tanter) och gjorde leveranser som en dåre ända tills det var dags att stänga.
 
Skulle egentligen gått och spanat in hotellet min familj funderar på att boka till när de ska komma och hälsa på runt påsk nån gång, men när jag slutade var det mörkt och dåligt upplyst och även om jag älskar Camden med hela min själ så finns det en del ställen man helst inte vill gå till ensam en mörk fredagskväll när man inte känner till området. Får kolla in det på min lediga dag på söndag innan Tate Modern när det är ljust, tror jag. SORRY MAMMA.
 
Det var dagen, det, typ. Har ätit pasta, läst Sherlock Holmes, sett Youtubevideor, sörjt hur det redan är en hel vecka sen jag såg Gerard live (Brother kom på shuffle och jag blev en liten emotionell pöl), och nu ska jag nog se lite fler avsnitt av Death Note. Hoppas någon serverar Light's huvud på ett fat i nästa avsnitt.

I'll be the guard dog of all your fever dreams

Har lyssnat oavbrutet på Fall Out Boy – American Beauty/American Psycho i över en timme nu. Dansat sittande i sängen, mimandes som om jag hade betalt för det. Trummat på laptopen. Headbangat lite. Gråtit en smula när The Kids Aren't Alright shufflade förbi. Det finns en bra förklaring för det här - och inte bara att American Beauty/American Psycho är en goddamn jävla mästerverk till album.
 
Det här är en lista på bra saker:
 
 
För en timme sedan blev den här listan även en lista över saker som jag kommer inneha och uppleva den 12 oktober.
 
JAG OCH MALIN KÖPTE VIP-BUNDLEN TILL FALL OUT BOY-KONSERTEN OCH VI FICK TAG I BILJETTER OCH VI SKA FÅ TRÄFFA FALL OUT BOY VI SKA FÅ EN HEL HÖG MED AUTOGRAFGREJER OCH KORT OCH TRÄFFA DEM I REPEAT VI SKA FÅ TRÄFFA FALL OUT BOY I FAKTISKA VERKLIGHETEN VI SKA TRÄFFA F A L L  O U T  B O Y
 
F A L L  O U T  B O Y
 
Kan säga den meningen hur många gånger som helst utan att den blir mer verklig. Jag ska få träffa Fall Out Boy. Jag ska få stå öga mot öga med ett av mitt livs viktigaste band och tacka dem för allt de har gjort för mig. Bandet som är så viktigt att jag har etsat in deras ord i permanent bläck på min arm. Jag ska få träffa Fall Out Boy. Och, ja, även om VIP-paketet var dyrt som snor och jag inte kan köpa konsertbiljetter till någonting på ett bra tag framöver så gör det INGEN-FUCKING-TING för FALL OUT BOY. JAG OCH MALIN OCH FALL OUT BOY. DET BLIR FAN INTE MYCKET BÄTTRE ÄN DET.
 
Mina händer har skakat ett bra tag nu. Det är typ den enda reaktionen jag varit kapabel att producera. Kan inte tro på att det är verkligt. 12 oktober kommer fanimig gå till historien som bästa dagen någonsin. Stående biljetter och VIP meet-and-greet, när vi förra året satt på raden allra längst bak och knappt kunde urskilja dem på andra änden arenan. Herrejesus.
Titta på dem. MY PRECIOUS SNOWFLAKES JAG DÖ R
 
Ja. Dagen har i övrigt varit en bra sådan. Hade mitt livs första stocktaking (som basically innebär att vi måste räkna alla böcker i hela affären) i Golders Green. Återsåg en hel massa Golders Green-folk jag inte sett på evigheter eftersom jag jobbat konstant i Waterloo i typ två månader i sträck fram tills nu, och fick en stocktaking-crashcourse av Ed (som det för övrigt är något bisarrt inspirerande över ??? han var en av dem som höll i min anställningsintervju och direkt när jag gick därifrån tänkte jag bara jag måste skriva om dig någon gång och den känslan har liksom inte gått över och jag FÖRSTÅR INTE VARFÖR folk är så bisarrt inspirerande ibland idek). Greppade det rätt snart (arbetsuppgifterna var ju liksom i princip 1. räkna hur många böcker det står på hyllan 2. skriv det på en lista så det var inte direkt superavancerat), och det hade knappt hunnit bli eftermiddag innan vi var klara och kunde gå hem. Var fortfarande ljust (och tillochmed soligt !!!) när jag gick hem. Har inte hänt på många månader. Svängde inom Sainsbury's på vägen hem och köpte lite nödvändigheter som tandkräm, avsminkningsmedel och kakor, fnissade sadistiskt åt en snapchat från Elin där hon var helt täckt i snö (här är det fortfarande varmt nog att ha skinnjacka Londonvinter är min nya favoritgrej), tog mig hem, åt lunch i form av yoghurt och banan (kände mig så himla hälsosam) och läste lite imin Sherlock Holmes-samling (är på A Scandal In Bohemia och ÅH det är så himla roligt att jämföra den med A Scandal in Belgravia och se hur de har adapterat allt till nutid I LIVE FOR THIS) innan jag gjorde te (köpte inte tepåsar förrän i förrgår när jag blev sjuk och fattar inte varför jag inte gjort det tidigare ?? te är så bäst ???) och satte mig och kollade på Death Note (fastnade inte direkt så mycket för det innan men nu finns det ingen chans att jag kan överge det innan jag får reda på hur det slutar även fast jag redan vet egentligen men lever i förnekelse för L nej my precious child you must be safe im not readyfram tills klockan slog sju och VIP-biljetterna släpptes och jag bokade och satt och stirrade på orderbekräftelsen med händerna över ansiktet i typ tio minuter med världens bredaste flin och skickade capslocksms till Malin och hysteriska snapchats till allt och alla.
 
In other news är jag inte heller lika sjuk längre! Är inte frisk, men är inte längre en snorig, frusen täckesburrito of sadness!! PROGRESS. Ska konsumera lite mer te och värktabletter så ska det nog bli bot på denna skiten med.
 
Imorrn väntar ännu en stocktakingdag, i Notting Hill den här gången. Ska bli najs med lite annorlunda jobbdag, och många av mina favvosar ska vara där också. Väldigt trevligt minsann. Är även högst troligen sista dagen jag träffar Minde innan han slutar. Försöker inte tänka så mycket på det, dock. (kommer sakna honom så himla mycket hur blev mr. mcgrumpy en av mina favoriter i hela den här stan jag förstår inte)
 

Så, ja. Där har ni den här dagen.
(Also, igår var jag för sjuk för att komma ihåg, men igår var det exakt fyra månader sedan jag flyttade till London !!! Herrejesus som tiden går. Känns som jag kom hit i förrgår, samtidigt som det känns som jag alltid varit här. I mars är det ett halvår. Jissus.)
 
Nu ska jag gå och göra ännu en kopp te och se på lite mer Death Note. Livet på en pinne.

And your tired eyes refuse to close and sleep in your defense

Marianas Trench – Beside You kom precis upp på shuffle. RUDE. I didn't ask for all these emotions.
 
Anyhow.
 
Dagen sammanfattad i en GIF:
 
Lista på saker jag gjort under dagen:
* Legat gömd i en täckesburrito och sett på Black Books (för jag är inte sjuk på riktigt förrän jag har tittat på Black Books - det har varit min sjukserie i flera år nu), och kommit till insikten att jag nu, efter att ha skaffat samma yrke som Bernard Black, börjar bli mer och mer förstående mot hans konstanta hat mot mänskligheten. (hjälp)
  
  
(same)
 
* Ätit Krave (aka världens mest onyttiga/mest fantastiska flingor) ur den största skålen i hela huset.
* Sett det nya avsnittet av Supernatural och blivit emotionell över Charlie och Dean (inget nytt alltså)
* Sett cirka tio avsnitt av Death Note (ALLA I DEN SERIEN ÄR SÅ IRRITERANDE OCH LIGHT ÄR ETT SÅNT DOUCHEFACE ARHG       förutom L då obv. L är en precious snowflake som måste skyddas mot världens ondska)
* Somnat tre på eftermiddagen mitt i ett avsnitt av Death Note och inte vaknat förrän Elin skickade en snapchat och undrade om vi skulle Skypa.
* Skypat med familjen och blivit ojad över av desamma (som sig bör jag var VÄLDIGT miserabel och snörvlig)
* Sett svenska standupshower och fått lite lite hemlängtan
* Duschat (en handling som var så ansträngande att göra while sick att det kändes som jag gjort ett gympass herrejesus)
* Värmt pizza och fått dömande mammablickar av Nonta som menade att "du borde äta linssoppa fem gånger om dagen inte såntdär skräp"
* Druckit kopiösa mängder te
* Tyckt otroligt synd om mig själv
 
 
That's about it, really. Blir inte mycket mer spännande än så när man spenderat 95% av dagen i sängen i gårdagens kläder. Imorgon jobbar jag igen och har stocktaking i Golders Green. Borde kanske ringa och säga att jag är sjuk, men rösten i mitt huvud som säger att det blir bra om jag bara kommer iväg hörs fortfarande. Ska försöka i alla fall, och hoppas att jag vilat mig i form under dagen.
 
Så, ja. Det var det. Nu ska jag äta kakor och se på Russell Brand's Messiah Complex. Party hard, och sådär.