MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2017

Greetings! Här är den igen - summeringen av året som gått, en favorit i repris, en publikfavorit, 10/10, osv. Eller, well, mest en ursäkt för mig att få pladdra på om mitt eget liv i uppsatsform som vanligt.
 
Vill ni kolla in hur denna specifika konstform som jag har en sån svaghet för har utvecklats över åren kan ni kolla in tidigare år genom att klicka här:
2012  2013  2014  2015  2016

Det är över. Det är äntligen över.
 
Det tog mig ett tag att inse att 2017 var ett jävla skitår. Inte förrän det sista halvåret eller så stannade jag upp och bara "nä vänta här nu en stund det här året suger ju". Jag vet inte varför jag inte insåg det tidigare, really. Ända sedan jag flyttade till London har jag haft världens tur med nästan alla aspekter av mitt liv, och hela tiden har jag väntat på när karman skulle vända. Jag tror den vände det här året, och jag insåg det inte ens förrän långt senare.
 
Efter att ha funderat på det en stund, lyckades jag sätta in mitt liv i något sorts fungerande narrative. Det är ju obviously inte så livet fungerar - hade ett riktigt liv varit filmatiserat hade det varit fullt av lösa trådar och konstiga meningslösa inslag, men jag gillar att låtsas att mitt liv är en bok och att allt händer av en anledning och ska leda till någon storslagen poäng någon gång.
 
Så här är det - 2016 skulle ha varit ett dåligt år. Brexit gick igenom, Trump blev vald, jag avslutade ett förhållande och startade ett nytt sort-of-kanske-förhållande-grej som kastade omkull hela mitt emotionella liv på ett flertal plan, jag var luspank mer eller mindre hela tiden, och så vidare och så vidare. Jag minns hur jag i slutet av förra året tänkte att jag borde ha haft ett dåligt år, men att jag istället varit orimligt, nästan skrämmande, lycklig så gott som hela året. 2017 var konsekvensen av 2016, på ett flertal plan. Världen i stort började känna konsekvenserna av sina beslut på riktigt, och mitt eget liv började göra ungefär detsamma. Allt som sattes i rörelse förra året nådde sitt mål det här året, på gott och ont.
 
Förra året började Nat prata om att börja plugga på universitetet - i september det här året följde vi med henne ner till Stoke-On-Trent som hennes stand-in föräldrar för att lämna av henne för sitt första år på filmprogrammet, vilket stängde ett kapitel i mitt liv som var jag, Nat och Josh i ett hus och som var en av de finaste perioderna i hela mitt liv. Jag och Josh bor ju själva tillsammans nu, vilket också har varit världens bästa grej, men jag kommer ändå alltid sakna att ha min bästa svenska Londonpal och min och Joshs bästa momfriend två steg från min sovrumsdörr at any point.
 
Förra året såg Marion ett av mina familjefoton, och påpekade hur snygg hon tyckte min kusin var. Jag sa lite skämtsamt att hon borde smsa honom och "tänk hur kul det hade varit om ni gifte er och så blev vi släkt på riktigt". Det här året smsade hon honom, och Hampus svarade, och för literally bara några timmar sedan boardade Marion ett flyg till Blekinge och byn jag föddes i för att flytta ihop med min kusin och lämna London, till synes för alltid. Jag har aldrig sett henne så här lycklig, men hon har också varit min enda constant i den här staden sedan den allra första början, och jag kommer sakna henne något alldeles sjukt.
 
Förra året var mamma och hälsade på själv i London en massa, och vi pratade om livet och jag började inse att allt hemma inte var som det varit när jag flyttade därifrån. Jag försökte att inte tänka på det, och under 2016 var det aldrig något problem. I slutet av 2017 skiljde mamma och pappa sig, och även fast jag vet att det var något som behövde hända och som hänt på det absolut bästa sättet en sån här sak var möjlig att hända på, så kändes det verkligen som att få en av mina fundamentala grundstenar i livet och min uppfattning om vem jag är som person helt kullvält på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Det har varit världens värsta grej att anpassa sig till, och det är fortfarande som ett svart hål långt inne i själen som jag inte riktigt vågar röra vid riktigt än. Det är vad det är, såklart, och it's all for the best, men under andra halvan av 2017 - ett halvår som jag mest spenderade med hjärtklappning, ångestattacker och långa depression sleeps som det var - var det inte riktigt något mitt liv behövde, riktigt. Men det behöver det väl aldrig, antar jag.
 
Under 2016 pluggade jag en universitetskurs i kreativt skrivande i hoppet om att få bekräftelse om mitt skrivande och kanske komma lite närmare att få en bok publicerad. Fick min bekräftelse, men därutöver blev jag mest återigen skoltrött och tappade skrivandet. Har kämpat för att hitta det igen under året, men har inte gjort några större framsteg, direkt. 2017 är det första året på nästan sju år som jag inte skrivit klart ett romanutkast på. Om inte det säger något om vilket skitår det varit, så vet jag inte vad.
 
Därutöver var 2016 även året jag på riktigt började come to terms med det faktum att jag skulle flytta ut från min lägenhet. Tänkte alltid att jag skulle sakna 39a Agar Grove så himla mycket, efter att det varit platsen jag bott sedan jag flyttade till London och där alla mina minnen från staden liksom satt inetsade i väggarna. Istället blev vår flytt något av det värsta jag någonsin gjort i hela mitt liv av helt andra anledningar - vi spenderade literally fyra månader med att försöka få vår agency att göra sitt jobb, jag och Josh delade på Joshs rum i en hel månad eftersom allt var så kaosigt, och vi spenderade flera månader med att bara känna oss helt tomma och ledsna och helt utan motivering att göra någonting alls. Att inte ha en stabil bostadssituation är literally det värsta. Resten av ens liv går liksom inte att manövrera? Usch. Värsta någonsin. -10000/10 would never ever ever do again.
 
Så, ja. Det var ett jävla skitår, all in all. Så mycket av det här året har gått åt till att bara klara mig igenom, att bara ta mig till ljuset i tunneln, så mycket har gått åt till att ha ångest och att stänga stora kapitel av mitt liv och försöka gå vidare från saker jag aldrig egentligen ville gå vidare från. Men it hasn't been all bad. Allting är väl alltid i en gråzon, antar jag. För 2017 har varit full av en massa fina saker också, såklart.
 
Lärde känna Mats på Ellies båt i april någon gång - hade sett honom på håll året innan och minns att jag tänkt att Joshs kompisar var alldeles för coola för mig. Och så hamnade vi bredvid varandra på det där båttaket en asvarm dag i april.
 
Jag och Josh hade tidigare den dagen diskuterat just hur farligt det skulle kunna vara att bada i vattnet i Regent's Canal, och jag hade sagt att man förmodligen fick någon sorts superkraft av att vara i kontakt med det vattnet. "Trash powers", sa jag, och la omedelbart till "which to be honest I already have", och Josh himlade med ögonen åt min sedvanliga self deprication. Hamnade jämte Mats några timmar senare, och presenterade samma idé - om man fick superkrafter av att bada i Regent Canal's superskitiga vatten. "You'd get trash powers", sa jag, varpå Mats genast svarade "I've already got trash powers", och jag tittade på honom och visste nog redan då att vi hade en väldigt lovande vänskap framför oss. I 2016 års krönika var jag chockad över att det bara varit ett år sedan jag träffade Nat - 2017 är jag chockad över att jag och Mats bara umgåtts sedan april.
Överexponerade polaroidkort är ju den finaste sortens kapsel för vänskap, ändå. 
 
Han är en av mina bästa vänner nu - en av de första jag hör av mig till när något händer, den första jag skickar dumma memes till och min nya bästa gigkompanjon. Antalet timmar vi spenderat med varsin jack & coke på hans lokala pub i Dalston och pratat om livsproblem och idéer till berättelser och hemligheter och känslor och konstiga saker vi varit med om och storslagna framtidsplaner. Han har presenterat mig för en helt ny grupp med mysigt folk, och jag har i tur tagit in honom i min och Joshs wholesome lilla bubbla. Vår vänskap är något av det finaste och tryggaste jag har i mitt liv, och det är HELT galet att jag levde hela mitt liv up til this point utan det.
 
Andra bra saker 2017 hade att bjussa på, in the form av ett mindre bildspel:
Mitt hårmodellande eskalerade en smula - har nu gjort photoshoots och catwalks och allt möjligt, och det har varit himla coolt bara att kunna säga att man har gjort det, basically.
Samlade my main gang för en picknick i Hyde Park för att fira påsk. Vi åt en massa god mat och kastade upp samma frisbee i ett träd typ tre gånger och lyssnade på hela MIKA's diskografi, och allt var fint. Alla i världen borde ha ett girl gang, alltså. Den bästa vården för själen.
I början av året inleddes vår besatthet av uppblåsbara husdjur - pictured här är Josh, Nat och Friendship Flamingo, som tillsammans med vår älskade enhörning Spicy Boyfriend spenderade säkert över ett halvår med att ta upp större delen av Joshs sovrum.
Jag skaffade min tredje tatuering och Elin skaffade sin första med vår länge planerade systertatuering. Så himla fint att alltid få ha en liten länk till min bästa människa inpräntad i huden nu.
Mamma hälsade på runt maj, och vi åkte på roadtrip till Cambridge. Åkte båt och såg på fina hus och åh, måste verkligen börja åka runt och se mer av Storbritannien nästa år. Det här landet är ju så sjukt fint på sina ställen, alltså.
Ett snapshot från en av de första varma vårdagarna, när hela vårt hushåll firade söndag med att äta frukt och dricka Prosecco vid en liten sjö i en park i solen och livet var fint.
Juni kom och hälsade på en massa!!!! Älskar my best bro. Det faktum att vi inte bor i samma land är mitt livs största skandal.
När Juni var här mötte hon upp med en massa gamla internetvänner hon aldrig träffat förr. On an off chance följde jag med, och tog med mig Mats. Vi spenderade hela kvällen med att dricka ändlösa öl på en nästan klyschigt nergången Camden-pub, skrattade hysteriskt och pratade ändlöst som om vi alltid känt varandra. Minns fortfarande den där kvällen med solsken i hela själen.
I juni åkte jag hem till Sverige. Spenderade min första vecka på bästa sätt - hjälpte till att måla om Elin och Addes hus, klappade hästar, gick långa promenader i skogen, skrapade upp båda knäna och läste fina böcker i en hammock.
Och Elin tog studenten!!!! Tänk att denna lille jäveln är så himla stor nu. Får panik.
Och jag lyckades pricka in att träffa Kicki och Anders nya taxvalp på studentfesten också!!!!! Kärlek från första ögonkastet. Man är så svältfödd på gos med söta djur när man bor i storstad alltså.
Min andra Sverigevecka kom Josh över för att till sist få se var jag kom ifrån. Vi firade midsommar tillsammans och gjorde otroligt fina blomkransar (as seen above), badade i pool, jag lärde Josh sjunga Helan Går och vi drack på tok för mycket snaps, och därutöver gav jag honom tours runt Karlskrona, vi träffade typ alla mina kompisar, gick på Lövmarknaden, körde genom stan fyra på morgonen och lyssnade på Welcome To Night Vale och gick långa skogspromenader. Försöker övertala honom att följa med till nästa midsommar också. Att få en hel vecka utan något speciellt att göra förutom att gå promenader och dricka snaps och bara få allmän maximal kvalitétstid med sin favoritperson är ju det bästa här i världen ändå.
I juli fyllde jag 22. Josh och Nat väckte mig med tårta på sängen, en jättestor uppblåsbar kaktus, en gul arbetshjälm (numera kallad The Big Boy Hat och måste bäras av alla födelsedagsbarn i huset) och en massa ballonger. Åt tårta och drack öl med en massa favoritpersoner på min favoritpub, och var så himla full av tillgivenhet hela dagen. Var en så himla bra dag, det där.
När jag fyllde 20 åkte jag till Paris över min födelsedag, och det var so much of a good time att jag ville göra en light version. Så för min 22:a födelsedagshelg släpade jag med mig en samling av mina bästa Londonpersoner och åkte till Brighton några dagar. Vi bodde i ett asfint hus, och spenderade hela dagarna med att åka dåliga karuseller på piren, hänga på världens mysigaste pub och dricka gin på stranden.
Vårt Airbnb låg drygt 2 timmars promenad från centrala Brighton. Vi hade världens finaste solnedgång och en flaska vin, och promenerade hela vägen. En av de finaste kvällarna på året, definitivt. Kom hem framemot midnatt, blev absolutely trashed på gin och tonic, och spelade historiens sjukaste kampanj i Dungeons & Dragons och skrattade så vi skrekgrät.
Jag och Josh köpte klubbor i en liten butik och så satt vi i en park och tittade på ett konstigt tempel och åt munkar en hel eftermiddag.
Och jag hade fått en Hawaiiskjorta av Nat i födelsedagspresent som jag hade på mig precis hela helgen. A Look.
Har haft den här bilden som min mobilbakgrund i flera månader nu. Me and my best boys.
En måndag var både jag och Nat lediga, och bokade allmänt spontant en bussbiljett och drog till Oxford över dagen.
Åt thaimat och tittade på gamla byggnader och hade världens mest wholesome dag. Såg det här fina taket, bland annat, där de spelade in Harry Potter en gång i tiden.
Framemot hösten blev det kräftsäsong, så jag och Nat gjorde vad vi gör bäst - släpade med oss några favoritbritter för att bli introducerade till lite svensk kultur. Josh och Jago var stora fans omedelbart.
Ah, så vackert. Vi hade flertalet partyhattar på oss och adopterade en random kille som satt bredvid oss och det var rent allmänt a solid evening. Var så jävla rövbakis dagen efter, alltså. Som kräftskivor ska vara.
Och så denna vackra dag - när vi till sist, äntligen, fick flytta in i vår nya, helt orimligt jävla asfina lägenhet, och det första vi gjorde var att blåsa upp våra uppblåsbara husdjur igen. Har varit så jävla lycklig sedan vi flyttade in i den här lägenheten alltså.
Den enda bilden från vår housewarming. Badkaret remains a prime hangout spot. Fint så.
En kväll häromveckan när jag inte ville gå och lägga mig och Josh byggde ett torn.
Och så vår otroligt hemmagjorda lucia häromdagen. Love these guys so much, man. Jissus.
 
Så, ja. Jag vet inte vilken slutsats som kan dras av allt det här, egentligen. Man kan väl egentligen inte dra så mycket slutsatser av ett enda år, egentligen. I slutändan tror jag bara att 2017 var ett år som behövde hända. Tidigare år hade satt saker i rörelse som behövde komma till sin destination, och kapitel av mitt liv behövdes avslutas för att jag skulle kunna bygga något nytt i deras ställe. Ja, jag vet att det är så här livet funkar literally hela tiden, men det här året har varit extra mycket så. 2017 har rensat ut en massa lösa trådar, skrivit klart kapitel snyggt och prydligt, så att jag kan starta 2018 med en clean slate. 

Jag har ingen garanti, obviously, men jag tänker att kanske var 2017 dåligt och ett år fullt av avslut för att 2018 skulle kunna bli ett bra år fullt av starter. Låter ju lite poetiskt, så då måste det ju vara sant. Om jag går in i det nya året i tron att universum spenderat hela 2017 med att förbereda mig på det, så kanske det är nog för att det ska ordna sig. Vill gärna tro det, i alla fall. Så, ja. Hejdå 2017. Jag kommer inte sakna dig, men jag tror allt kanske var för det bästa ändå.  Hela mitt liv är de första prydliga orden på en ny kapitelsida. Bring it on, 2018. Jag tror jag är redo, till sist. Var snäll mot mig, tack.

Novell: Songbird

I WROTE A THING. Skrev den här till uni, och eftersom jag 1. inte har lagt upp något jag faktiskt skrivit på hur länge som helst på bloggen, och 2. inte lagt upp någonting jag gjort i skolan, så tänkte jag helt enkelt göra det nu. Jag lyssnade på Songbird av Fleetwood Mac på repeat och skrev en asdeppig prosadikt, var skrivprocessen, basically. Översatte den till engelska och möblerade om den en aning till något mer novell-likt efter jag lämnat in den, dock, för, well. Jag är sämst på dikter. Och på att skriva på svenska. Så egentligen är det här inte alls speciellt likt vad jag faktiskt lämnade in till skolan. OH WELL.
 
Så ja.
Glad Alla Hjärtans Dag - här är en superdeppig novell woooo!!!

~ SONGBIRD ~

We used to dance, you and me, once upon a time. It's been years now, so I won't blame you for forgetting, but I still remember. We did it all the time, back in the day. Fast in the pulsing neon lights of clubs, or quietly, softly, in the dark of your apartment, beneath the hallway light that was always broken. We haven't danced in years now, not since you left, but it still seems to be all I'm able to think about.

 

You met me at the airport in Los Angeles. I was dishevelled, sleep deprived, still blinking a bad night's airplane sleep out of my eyes. We hugged. You did that thing you always used to do where you lifted me into the air mid-hug. Spun me around a few laps. It felt a little like dancing again. I buried my face in the nape of your neck, laughing into your skin, pretending.

You'd changed brand of deodorant. Your scent, the one that always floated in the air after you left for work in the mornings after I'd stayed over, the one that after a while became a synonym with home, the one that still, years later, makes my heart skip if I catch the scent on a bypassing stranger, has changed. It's the smell I was enveloped in while sleeping on your chest, nose in the base of your throat, your hand tangled in mine. You don't smell like that anymore. I guess that's how it's supposed to be. I don't know if it makes this easier or not.

We drink wine on your porch. You say Los Angeles is nice. I say Berlin is, too. You look at me, and I think about how there used to be a time where I saw you almost every single day. We're still the same, yet so different. The notion is hollow, aches around the edges, and I push it down, harder than ever before.

It's so good to see you again. Adulthood has done you good, sharpened the angles of your face and broadened your shoulders without letting go of that soft look in your face. It's hard to imagine the first time I met you, shorter and scranglier beneath a mop of unruly hair, stumbling into my ethics class having obviously overslept. You're still pretty, still have the kind of form that you want to curl up against in times of trouble. A soft, stable body that, when wrapped around you could seemingly protect from any evil.

It was my favourite place, once, that body. Your body. That space where your neck turns into shoulder, the hollow by your clavicle. Just above your heart, close enough that I could still hear it beat when I put my ear against it, that was my favourite in particular. I think it probably still is. I just haven't visited in a while.

We kissed at the airport before you left, all those years ago. I'd spent so much of our time together thinking every kiss was going to be our last one, that you'd find a worthy replacement sooner or later and that it was all just a matter of time before all of this was over. I wish I'd known all those times before what kissing someone for the very last time actually feels like. It tastes cold, stings like saltwater in your eyes. It takes something from you. I try not to think about it too much, but like the dancing, I can't seem to stop remembering.

 

The day I came here for arrives. I wear a thin dress in pastel pink, and you laugh about how strange it is too see me in light colours, and have a long rant about Tolstoy as I help you tie your bowtie. You always go on about Russian authors when you're nervous. The fact that I already know all the trivia you're habitually spewing makes me feel strangely proud, so intrically familiar with every nook and cranny of your soul. 

Afterwards, when the sun is setting again, the disco ball in the ceiling is casting stars across the tall white walls around us. The room is a universe, circling the couple dancing in its center. I'm standing at the very edge of it, wearing the dress I bought just for today, just for you. I watch you spin around the room, the stars falling over your shoulders. You've gotten better at dancing. Out of everything, that's almost what's worst. You look up from the girl in your arms, catching my eye for a second. You smile - beam, almost - but there are lightyears and the entirety of space between us now and nothing means what it used to.

I guess I never really knew how much you meant to me until I travelled across the world to see you dance again.

At your wedding.

Without me.


LIVAT OCH SKOJ SOM ALLTID IN THIS PLACE, SOM NI SER. (Använder jag bara ledsamma prompts till universitetsuppgifter för att ledsamhet är lättast att skriva bra och jag älskar lätta utvägar? MAYBE. Shhh)

MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2016

Välkomna tillbaka till femte året i rad när jag ägnar alldeles för mycket tid och energi till att sammanfatta året som gått och alla mina Stora Fantastiska Äventyr och så vidare. Ah, narcissism är ju en så trevlig grej, ändå.
Anyhow. Om ni har lust att catcha upp på hur jag sammanfattade 2012, 2013, 2014 och 2015 så kan ni bara click away och så vidare. Men nu - vidare till årets sammanfattning. HOLD ONTO YOUR HATS.
 

 
MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2016
 
2016, va. Det var ju............... en upplevelse, det där.
Vilket jävla år det varit, på många sätt och på många plan. Alla pratar om hur hemskt det var, hur världen fallit samman, politiken blivit än mer rasistisk och fientlig och rent allmänt katastrofal, hur kändis efter kändis dött, hur världen rent generellt verkar ha rensat ut goda saker för att låta allt det mörka breda ut sig. Det har varit läskigt att leva i världen i år, på ett sätt det inte varit förut. Det har varit ett dåligt år, rent objektivt. Internationellt, katastrofalt. Jag har spenderat så mycket tid det här året djupt intrasslad i politiska diskussioner som gjort mig trött och rädd, och så mycket tid allmänt avtrubbad, helt överväldigad av bara den enorma mängden skit som bara fortsatte hända. Brexit, Trump, SD, flyktingkrisen, hela grejen. Det har varit ett tungt år för världen.
 
För mig, not as much. Tvärtom har det nästan känts oförskämt att jag haft ett så bra år, när världen stått i lågor omkring mig.
Bilder från min 21:a födelsedag, när Marion överraskade mig med att samla några av mina favoritmänniskor på min favoritpub och jag fick Happy Birthday sjungen för mig på sju olika språk. Such good beans, these.
 
Jag tror jag pratade med någon på jobbet i kanske augusti eller något, när jag minns att jag sa något i stil med 2016 really is the year of change, isn't it?, och ju längre tid som gick desto mer insåg jag att om det fanns någon sorts röd tråd som band samman mitt liv med vad som pågått i världen, så var det det. Både på gott och ont, så har 2016 varit ett förändringens år. Så mycket har hänt under året som, om jag fått något av det spoilat för mig förra året, inte skulle trott på.
 
Jag spenderade våren 2016 med att jobba som ett djur, gå på massvis av konserter, och ha en pojkvän. Relationer är alltid en smått surrealistisk upplevelse för mig, och varenda gång jag och Oli hade ett skift på jobbet tillsammans minns jag hur jag såg bort mot honom på andra sidan affären och upprepade that's my boyfriend om och om igen för att få mig själv att förstå. Det var några fina första månader av året - jag fick Alla Hjärtans Dag-middag lagad till mig och en halsgrop att sova i och spenderade timtal liggande hand i hand i sängen, pratandes om böcker vi ville skriva. Det var fint. Det tog slut några dagar in i maj, och det var okej. Hela konceptet hade känts så overkligt att det faktum att det tog slut inte riktigt gick in, heller.
Jag och Oli tog aldrig några bilder tillsammans, men jag tog den här framemot småtimmarna på hans födelsedagsfest, när huset var fullt av halvtomma vinglas och tobaksflingor och jag om jag minns rätt satt i något hörn och pratade skrivande med någon, och det känns som en rätt bra sammanfattning, ändå.
 
Mitt jobb ändrades en del under året, också. Många av mina kollegor slutade på jobbet och många nya började, jag tog ordentligt tag i att verkligen bli bättre på mitt jobb, och fick löneförhöjning och en fast plats i Notting Hill-affären. Gjorde så himla mycket skillnad att bara vara på samma plats varje dag. Bara sedan jag började jobba där permanent för några månader sen har jag blivit så mycket bättre på mitt jobb - jag vet oftast precis vad som pågår, beställer böcker och tar hand om kunder och är numera genuint en av the main driving forces i hela affären, under min chef. Var manager i en hel vecka, helt själv, något som under 2015 hade varit helt otänkbart när allt jag gjorde var att försova mig och klanta mig stup i kvarten.
 
 
Jag har fått totalt ansvar över en hel avdelning av affären, mina kollegor kommer till mig och frågar om de inte vet något, och till våren ska jag förmodligen bli social media manager och få ännu mer ansvar. Jag älskar det. Jag älskar att få så mycket tillit och att dessutom kunna göra mig förtjänt av den. Jag älskar att veta precis var en bok står, huruvida vinnaren av The Man Booker Prize är så bra som folk säger (det är den, för övrigt) och när nästa leverans av Barnes & Nobles leatherbounds kommer in. Jag känner mig så mycket vuxnare i min arbetsroll, som om jag verkligen gör skillnad med min närvaro, och åh det är så roligt. Har verkligen rekindled my love för mitt jobb under året, och om det inte var för det faktum att man blir långt ifrån rik av att jobba i en bokaffär, hade jag nog kunnat stanna där för evigt.
 
Det här året började jag även plugga igen, en kurs i litteratur och kreativt skrivande på ett universitet i Skellefteå, och även fast det bara var distans, halvtid och bara ett år, så har det förändrat en hel del. Började känna mig redo att återvända till skolan så smått efter att ha varit dödligt skoltrött efter studenten, och det har varit så himla utvecklande att få respons på mitt skrivande från faktiska lärare, analysera böcker och diskutera skrivande med andra skrivarmänniskor. Det har varit svårt, och jobbigt att möta deadlines ibland och en del respons har svidit en del i mitt lilla skrivarego, men det känns verkligen som att jag har lärt mig en hel massa om skrivandet, hur jag skriver och hur jag kan bli bättre. Jag har aldrig riktigt haft någon som utmanat mig i skrivandet förut eftersom det alltid varit något jag gjort helt för mig själv, och att behöva skriva dikter och noveller från svåra perspektiv eller helt utan adjektiv har varit väldigt svårt men så himla utvecklande.
 
Det här var från min allra första "skoldag", när jag drack toffeefrappuchino's i en fåtölj och skrev om aliens och Markus Zusak. Sån himla skillnad det blir när man får lära sig något man faktiskt är intresserad av, ju. Tänka sig.
 
I år var ju också året när jag fick det där overkliga mejlet från ett förlag med orden vi skulle väldigt gärna vilja publicera din bok. Min allra högsta dröm, närmare än någonsin, och även fast deras publiceringskö var full och det fortfarande inte är säkert att någonting kommer hända, så var den bekräftelsen ändå så enorm. Någon jag inte kände, som inte hade någon som helst skyldighet att varken mejla tillbaka eller tycka om vad jag skrivit, som tyckte att det jag skapat var bra nog att dela med resten av världen. Det är så stort att jag knappt kan ta in det. Möjligheten att Dimidium blir en bok till nästa års krönika är fantastiskt liten, men den finns där, för första gången någonsin. Om inte det är det sjukaste någonsin, så säg.
 
 
Så världen i stort har ändrats, mitt jobb har ändrats, mitt skrivande och vad jag kan göra med det har ändrats, men den största delen av mitt liv som ändrats är nog ändå mina vänner. Min familj är fortfarande densamma, fantastisk och fin men för långt bort, och jag blir fortfarande konstant överraskad över hur nära jag fortfarande kan stå Klanen trots att vi träffas kanske en gång i halvåret (varje gång jag träffar Malin är det som om ingen tid passerat och Juni är fortfarande den första jag smsar när jag är ledsen). Jag är så glad att människorna jag älskar i Sverige fortfarande finns kvar, trots all tid som passerat. Vår relation är annorlunda, anpassad till avståndet, men fortfarande så fin.
 
Min bekantskapskrets i London har under året genomgått flera renässanser (osäkert hur man stavar det på svenska men just bare with me okej) under året, och jag tror det är första gången den faktiskt gjort det under min tid i London. Antar att jag varit här så länge nu att mitt sociala liv börjat anpassa sig efter mitt faktiska liv lite mer än att bara vara jag som hängde med vem som helst som kind of came along.
 
Mina vänskaper har börjat bli riktigt långvariga ting nu - jag och Marions vänskap är nästan två och ett halvt år lång nu, och jag har träffat Josh nästan varenda dag i över ett år - och det känns som att det hela har solidifierats lite mer. När Marion blev utkastad ur sin lägenhet under sommaren bodde hon hos oss i nästan en månad, och jag tror verkligen att den där månaden band samman oss på ett helt nytt plan. Vi står varandra så himla nära nu, på ett mycket mer självklart sätt än vi gjorde innan, på ett sätt som får mig att inkludera henne i min framtid, oavsett var den skulle ta plats och hur den skulle se ut, utan att ifrågasätta det hela så mycket. Hon är självklar. Älskar henne så mycket.
Den här bilden togs efter jag hade haft en svindålig dag på jobbet, och Marion spontansmsade mig och bjöd med mig på middag och bio, mitt i veckan, bara sådär, och gjorde dagen bra igen. Värd sin vikt i guld, den där människan.
 
I min förra krönika skrev jag "och så Josh, som jag bara känt i några månader men som redan blivit en hörnsten i mitt vardagsliv". Förra december hade vi bara känt varandra i knappa tre månader, och jag hade redan börjat spendera nästan all min lediga tid i hans sällskap. Det har inte direkt ändrats över året. Snarare eskalerat åt alla möjliga håll. När Nat flyttade in hos oss i augusti var det nästan en fråga om att lära henne ett nytt språk, så otroligt många interna skämt och konstiga uttryck hade vi utvecklat mellan oss, att det knappt gick att förstå hälften utan att först fått höra en lång backstory om den gången vi läste Youtubekommentarer på dåliga Harry Potter-videos tre på morgonen eller den där obskyra detaljen i den där obskyra B-filmen vi snubblat över eller något konstigt vi börjat prata om en gång och sedan bara spunnit vidare på. Det är nästan omöjligt att prata om mitt liv numera utan att nämna Joshs namn i samma mening, så mycket har han med det hela att göra.
Efter jag, Josh och Nat hämtat årets julgran och Nat insisterade på ett familjefoto.
 
Vi har gått på konserter och skrikit halsarna av oss och dansat tills vi blivit alldeles genomsvettiga, hittat på backstories till grannarna, suttit ute i trädgården och pratat om livet och på vilket sätt vi helst skulle vilja dö om vi fick välja, tjabbat om vem som egentligen borde ta ut soporna, spenderat en bisarr ändlös helg i Bristol i maj när allting blev annorlunda men samtidigt inte alls, hängt på pubar och båtar och i badkar, sovit i högar i varandras sängar eller soffor eller vad vi kunde hitta när vi var för trötta för att gå tillbaka till våra egna rum, turats om att bjuda in varandra till att fira högtider med varandras familjer, skrattat åt dåliga filmer mitt i natten och bara rent allmänt haft such a good time. Har inte för vana att dränka honom i komplimanger, direkt (för är det något hans ego inte behöver så är det bränsle), men det är galet hur nära man kan komma en människa som för inte alls länge sedan var en total främling, och det är galet hur snabbt man kan gå från att inte känna någon till att inte kunna föreställa sig att det funnits ett förflutet utan dem. Han är fin, trots allt, den där brittiska jäveln. Don't tell him that, though.
Antalet bilder som tagits på mig och Josh sittande i ett badkar tillsammans, alltså.
 
När Juni var här och hälsade på i mars presenterade hon mig för Chloe och Bree, som jag visserligen inte träffar så ofta men springer på då och då på gig eller allehanda cabarets. Har casual aquaintances i den här stan nu, och är ett sånt fan av hela konceptet.
Från när Chloe och Bree bjöd med mig att se Melanie Martinez. Good times. Good peeps.
 
Medan Juni var här fick hon även till sist para ihop mig med en av sina kompisar som tydligen också bodde i London - en tjej från Stockholm som hette Nat.
 
Jag och Nat kände inte varandra förra året.
Jag och Nat kände inte varandra förra året.
 
Jag säger det igen för att verkligen påpeka hur galet bisarrt det är. Vi träffades i slutet av mars tillsammans med Juni, drack bubbelte och pratade svensk nostalgi, och någon månad senare smsade Nat igen och frågade om vi skulle ses. Vi träffades på en halvshady mexicansk restaurang i Mornington Crescent, åt revbensspjäll och drack frozen margaritas och trots att vi bara träffats en enda gång innan dess kunde vi inte få slut på samtalsämnen. Var där i flera flera timmar, och pratade som om vår vänskap var flera år gammal. Påmindes om den där första dagen i ettan på gymnasiet, när våra icebreakerlekar fick mig att fråga Malin om hon hade en katt, och hur vi därefter var oskiljaktiga för evigt. Sån där omedelbar kemi, som nästan aldrig händer men som är the actual best thing.
Innan vi skiljdes åt den kvällen sa jag att vi borde ta en selfie för "det känns som om vi borde commemorate this". Är glad att jag gjorde det. Inte varje dag man har fotobevis från den exakta dagen man blev kompis med nån, ju.
 
Jag träffade Nat för första gången i mars, och i augusti var hon den första jag ringde när Michael sa att han skulle flytta ut och "om jag kände någon som ville ha ett rum i Camden så kunde jag ju säga till dem". Förra året var hon en främling, och nu står våra sängar vägg i vägg och vi borstar tänderna tillsammans varje kväll och sitter på golvet och dricker dåligt rosévin och sjunger eurotrash och pratar ändlöst och jag kan, precis som med Josh, verkligen inte fatta att hon inte funnits i mitt liv längre (vet även att hon läser den här bloggen så HEJ NAT I LOVE U). Juni tar väldigt mycket personlig cred för att hon fick den här vänskapen att hända. Fair enough, känner jag. Kan inte riktigt formulera hur mycket Nat förbättrat mitt Londonliv, inte bara för att hon kommit in och förändrat det runt sig själv, utan tagit mitt gamla liv och bara liksom.... blåst liv i det igen, typ? Det var inte ens utblåst till att börja med, men nu är det bara ännu bättre, fyllt med mer ljus och bra saker och tillgivenhet. Åh. FRIENDS, MAN. Att man kan få vara så orimligt jävla lyckligt lottad att få omringa sig med människor som får en att må så orimligt bra hela tiden.
Nat + julklappen Josh gav henne på vår husjul häromdagen. LOOK AT THIS ABSOLUTE BEAN THOUGH.
 
När mamma kom och hälsade på mig i jul, efter att inte ha varit hemma hos mig sedan april förra året, sa hon att min lägenhet till sist verkligen blivit ett hem, inte bara någonstans där jag bor. Jag och Josh la grunden till det så fort han flyttade in, men det cementerades verkligen när Nat flyttade in och hela mitt hus bestod av favoritmänniskor. Förstår verkligen inte folk som säger att man inte ska bo med sina vänner för att man alltid börjar hata dem. Känns mest som om jag bor i ett ändlöst pyjamasparty med mina bästa vänner. Har inte fått en ordentlig natts sömn på flera månader bara för att det är så mycket roligare att vara vaken. Vi har gjort lägenheten mysigare, stökigare och väldigt konstig (såsom den enorma Babies & Candles-postern som hänger i hallen och hur vårt hus fylls mer och mer av rådjur som heter Daniel).
Några av de många väldigt vackra bilder som tagits på vårt vackra hushåll de senaste månaderna. Here included: natten vi klädde på oss varandras kläder och sminkade varandra, samt natten vi sköt upp att gå till en klubb för att vi grundat ett band kallat Hillary and the Clintons som var undercoverspioner och hade coola hattar. As you do.
 
Allas sovrumsdörrar står alltid öppna, och jag blir fortfarande lite lycklig i själen när jag hör nyckeln vridas om i låset, för att jag vet att det alltid kommer innebära något bra. Det är den där klichén man alltid pratar med sina kompisar om i skolan, att man ska leva som i Vänner tillsammans i en lägenhet och hitta på konstiga äventyr och aldrig sova och alltid vara tillsammans. Trodde alltid att en del i att växa upp var att inse att Vänner-klyschan aldrig faktiskt händer på riktigt. Det har varit en fin liten trend i mitt liv på sistone, att så fort jag avfärdar en idé eller en möjlig framtid för att den är "för najs och för klyschig", så har den en tendens att hända i verkligheten. Som att universum vill motbevisa min cynisism, somehow.
Älskar these dweebs så himla mycket. Not sure if I've mentioned it before.
 
Tänk att jag i förra årets krönika skrev om hur jag skulle flytta ifrån London under andra halvan av 2016. Vet inte hur jag någonsin kunde tro att det skulle kunna hända. Hade alltid tänkt mig att flytta hem igen den 28:e maj i år, eftersom det skulle ha gjort att jag bott i London i exakt ett och ett halvt år innan jag flyttade. Istället för att flytta hem den 28:e maj, dock, var jag och Josh i Bristol och hade vad som förmodligen är några av våra allra bästa dagar ihop, och det var som att världen återigen bara pekade med hela handen var det var meningen att jag skulle vara. Är så glad att jag stannade. Det här året har varit tumultartat, med tonvis av känslostormar av alla slag och ett nytt smått oroande inslag av self doubt som jag inte haft på det här sättet sedan tonåren (tror jag börjar ta mig ut på andra sidan så smått, men det tar tid), men det har aldrig funnits några tvivel om huruvida jag gjorde rätt i att stanna. London kommer alltid vara hemma på ett sätt ingenting annat kan vara, men än mer än så kommer människorna jag träffat här vara det, också, på ett betydligt viktigare sätt.
Från vår Hillary and the Clintons-natt. Jag bytte därefter hatt till en stråhatt som passade bättre till min identitet i bandet - Beekeeping Hillary.
Den där natten Daniel försökte embrace vår hushållskultur och jag och Josh satt i badkaret och skreksjöng en De Staat-cover utan uppehåll och förmodligen fick Daniel att ångra alla livsbeslut som lett honom till det ögonblicket.
 
Jag vet inte vad som kommer hända nästa år. 2017 kan bli ännu ett stort förändringsår (eller kanske året då vi alla försmäktar i ett kärnvapenkrig - det känns inte alltför orimligt). Det verkar som att det kan bli det. Spenderade en stor del av 2016 med att slå ner rötter här, både i London och i människorna runt omkring mig, och det känns som att 2017 kanske kommer sätta de där rötterna på prov. Marion vill flytta till New York, lägenhetskontraktet går ut i november, och jag vill börja närma mig någon sorts faktisk karriärplan efter jag avslutat min kurs i juni. Jag vet inte vart någon av de här aspekterna kommer ta mig eller göra med mig. Jag vet inte om det kommer bli som 2015 års krönika, där jag hoppades att jag skulle avsluta året på en plats som gjorde mig lycklig, utan att veta att det skulle komma att bli samma plats jag avslutade 2015 på, fast bara större och bättre, eller om allt kommer vara annorlunda på helt nya sätt.
 
Så mycket har hänt under året som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det händer varje år, så jag antar att det är ganska meningslöst att försöka förutspå något. 2017 kommer innehålla så mycket överraskningar, så många saker jag aldrig skulle kunnat ens drömma om. Jag hoppas bara att nästa år kommer göra mig lika surrealistiskt lycklig som 2016 gjorde, göra världen kanske något mindre hemsk i stort, och att jag, oavsett varifrån jag skriver nästa års krönika, gör det från en plats som gör mig lycklig. Säkert på något oväntat, plottwistigt 2017-aktigt vis. Jag är taggad.
Bring it on, 2017.