If the birds are just hollow words

 Vaknade vid niodraget och började sedan vår färd från Borough Road till Camden Town, där vi skulle spendera dagen.
 Hela vårt grannskap är fullt av små halvrisiga supermysiga pubar och det är så bedårande att jag smäller av.
 Borough Road 83 aka mitt framtida drömhus. Ser lite ut som ett slott i miniformat och jag vill inreda det med fina möbler och ett loft och bo där för evigt ok thanks
 Bor nästan granne med The Shard, vilket är rätt coolt.
 Booties.
 En färd på Northern Line senare, och så var vi på min favoritplats i hela stan - Camden Market!
När vi blev trötta på att gå runt och titta på allting stannade vi till på ett litet hål-i-väggen-fik och åt supergoda jordnötsmörskakor som var sådär härligt degvarma och serverades med tillhörande glass. Mumma.
 Syster babe.
 Fiket vi åt på var både 100% glutenfritt och veganskt. Elin kunde välja och vraka bland allting för första gången typ, någonsin, och JISSUS SÅ GOTT ALLT VAR ???
 Allting luktar thaimat och curry och det är alla sorters människor överallt och åh så fint Camden är.
 Att försöka ta sig igenom såna här ställen med en ytterst begränsad budget är det värsta någonsin. SÅ MÅNGA COOLA PRYTTLAR VARFÖR
 Efter fikan satte vi tänderna i Stables Market - min favoritdel av Camden.
Vill alltid börja klä mig som en 1700-talsvampyr varje gång jag vistas i Camden. Så många vackra kläder ÖVERALLT. Hjälp. (Köpte en lilasvart galet fin korsettklänning och jag vill ha på mig den alltid im so in love)
Elin och hennes födelsedagspresent jag gav henne (eller, mer exakt, betalade för)
Fina ljus, god mat, vackra människor, coola kläder, smala små gångar, hårdrock som blandas med dubstep som blandas med Icona Pop och att bo i Camden skulle vara ca det bästa någonsin. Ska definitivt leta både jobb och boende här. Ett liv i Camden hade varit drömlivet alltså.
 
I övrigt har jag skaffat mig ett brittiskt telefonnummer (har lagt upp det på min facebook för alla er som kanske skulle vilja ha det), ringt till Job Centre och fått en intervju för att skaffa mitt National Insurance-nummer (vilket basically är ett brittiskt personnummer), och sedan dess har vi i princip bara vilat ut i lägenheten, ätit kvällsmat och upplevt hela Englands skrämmade dåliga utbud av reklamer. Man blir emotionellt ärrad av minst 80% av dem. Herrejistanes.
 
Imorgon flyttar jag i alla fall officiellt in på hostelet som kommer bli mitt hem under den närmaste månaden (hoppas intensivt på att jag kommer dela rum med jättemånga snälla människor som jag kan bli kompis med och sådär men ye vi får väl se), och idag har jag ändrat min "om"-sida på facebook till något betydligt mer tilltalande (och väldigt mycket overkligare):
 
 
Livet är lite smått surrealistiskt för tillfället, alltså.

Falling more in love with the distance put between us

Mitt nya äventyr i London är nu inne på dag två, och jag har konstant fått påminna mig själv om att jag inte behöver åka härifrån när veckan är slut. Hela min kropp säger åt mig att skynda mig att ta in alla intrycken för att jag snart kommer behöva återvända till livlösa lilla Karlskrona igen, och så kommer det över mig att "nej, jag behöver inte åka härifrån. Det är här jag bor nu". Helt galet.
 
 Började dagen med lite promenerande och traditionsenlig vilsenhet (det är inte semester innan någon suckat uppgivet och sagt "ska vi bara slå på gps:en istället")
 Området vi bor i en bit ifrån Elephant and Castle, är helt underbart mysigt och fullt med små cornerstores och gamla slitna byggnader. Är lite kär i alltihop.
 
 Hela stället är lite sådär halvslitet och skitigt och vackert och åh. Ska nog fan leta lägenhet här nånstans.
 Promenerandet tog oss runt centrala London och alla storslagna byggnader och röda bussar (jättemånga av bussarna gjorde reklam för Maze Runner och jag kunde inte låta bli att le så fort jag såg Dylan O'Brien's ansikte susa förbi)
 Stannade till på Piccadilly Circus som sig bör.
 Mitt under vår promenad såg jag en röd skylt och tjöt till av lycka när jag insåg att vi snubblat över Hamley's - aka en helt enorm, fantastisk leksaksaffär som hade gett mitt tioåriga jag slaganfall av lycka och som gjorde nittonåriga jag till en tioåring igen. Vilket fantastiskt ställe.
 
 När allt gående blev för jobbigt stannade vi till på ett steakhouse för lite påfyllning av energi. Featuring mina fina päron.
 Och så jag och kära syster.
 
 Vi åkte inom lägenheten en sväng och återvände sedan till Piccadilly och detta stället för kvällens underhållning.
Vi hade bokat Phantom of the Opera på Ami och Jennis inrådan, och HOT DIGGITY DAMN ALLTSÅ. Efter att ha sett Monty Python-musikalen förra gången vi var här (och avgudat den) trodde jag inte att "allvarliga" musikaler skulle vara min grej. Men SHIT SÅ BRA DET VAR. Intromusiken gav hela familjen gåshud och all smart scenografi och storslagen musik och bara hur goddamn talangfulla skådespelarna var... Helt fantastiskt.
 
Strosade hem i Londonmörkret och sitter nu i lägenheten och skrattar åt någon dum brittisk panelshow (som för övrigt är vad jag lever för), äter skräpmat och är nöjd över upptäckten att Tesco's säljer halvliterstora Kopparberg's. Det är rätt fint nu, alltså.

I left my heart, I know it's not enough


Och så, efter ett helt livs drömmande, ett års planering, en månads ångest och drygt nio timmars resande, så är jag i London. Jag har sagt farväl till både Sverige och Danmark, och för tillfället ligger jag i en bäddsoffa tillsammans med Elin i en lägenhet på Borough Street och tragglar ner det här inlägget via telefon (jag: "kommer du vilja döda mig om jag vill vara på datorn en stund?" elin: "ja."). 


Dagen har varit evighetslång, men när vi tagit oss från Heathrow och till tunnelbanan kom genast den där känslan jag fått varje gång jag besökt London tillbaka - att det är här jag hör hemma. Kändes knappt som jag varit borta. Tog oss ett bra tag att hitta vår boplats, och när vi väl gjorde det var alla så utmattade efter att ha släpat runt på astunga väskor tvärs över stan att vi bara gick inom Tesco's och handlade mackor och stannade på rummet resten av kvällen. När jag zappade på TV:n gick det en repris av det senaste avsnittet av Doctor Who, och därefter nya avsnitt av Not Going Out. Om inte det var nog bevis på att det här landet är där jag hör hemma, så vet jag inte vad.


Området vi bor i är slitet och vackert och helt fantastiskt, och på väg till hotellet stannade jag upp för en sekund och bara lät mig själv ta in tanken att jag bor här nu. Jag behöver inte skiljas från den här ruffiga, inspirerande, underbara staden efter någon ynka veckas semester. Nu får jag kalla det mitt hem. Det är utan tvekan det bästa av allt.

Imorgon ska jag ta med mig kameran på turisteskapader runt stan, och sedan ägna kvällen åt att gå på Phantom of the Opera. Värre kunde man ha det, alltså.