All I want is to be wanted by you

[Bild: Museum of Natural History, London]
För första gången på cirka tvåhundra år har All-American Rejects släppt ny musik, och den här låten gör mig precis lika nostalgisk och emotionell som Kids In The Street gjorde last time around. Goddammit.
 
JAG ÖVERLEVDE.
Dagens eldprov är över, och jag tog mig hem i någolunda helt skick. Blev faktiskt inte så illa som jag trodde det skulle vara (kan kanske vara för att jag typ bara såg HELL framför mig när jag tänkte på dagen så yeah förväntningarna var väl kanske inte superhöga).
 
Inledde dagen med att treat myself inför prövningen, och bokade inte bara en utan TVÅ konsertbiljetter. Både Panic! At The Disco och PVRIS släppte biljetterna till deras respektive Londonspelningar idag, och eftersom jag älskar dem båda och fick mersmak efter jag såg dem på Reading, så kunde jag inte motstå (dessutom kostade PVRIS-biljetterna bara typ £12 liksom ??? YES). Trodde inte jag skulle lyckas få biljetter till Panic! eftersom det giget är deras releasegig för deras nya skiva och de ska spela i Brixton som är en rätt liten venue, men jäklar anamma om jag inte lyckades få ståplats ändå!! Hell yeah. Tänka sig att ett av mina mål för 2015 var att se Panic! live och snart har jag uppfyllt det målet två gånger. Sånt gillar vi.
Efter jag maratonbokat biljetter och legat och känt mig lite nöjd en stund, var det dock dags att stiga upp och pallra sig till jobbet.
 
Kom dit vid elva när Niall och Magda redan börjat på leveransen, och även fast det var lådor precis ÖVERALLT (seriöst varenda ledig yta var helt täckt det var som en mardröm), så var det inte mycket att be för utan bara att sätta igång med det. Spenderade åtta timmar på fötterna med att ränna runt kors och tvärs i affären och prismärka hundramiljonermiljoners böcker, lägga dem på hög i rätt avdelning, splitta kartonger, springa sicksack mellan kunder och turas om att springa fram och tillbaka till kassan så fort det kom en kund.
 
När det var dags för mig att ta lunch vid halvfyradraget någon gång hade jag helt tappat förmågan att tänka. Min hjärna hade bara gått hem och absolut ingenting hände när jag försökte fundera ut vilka priser böckerna skulle vara, så jag gav upp och köpte en stor macka och en cola och föll ihop i en hög i personalrummet och försökte komma ihåg hur man var en människa i någon timme innan det var tillbaka ner till jobbet igen. Vår produktivitet översteg dock alla våra förväntningar, och när det var dags för Niall och Magda att gå hem var vi helt klara med all prismärkning. Med tanke på att vi fick bokstavligen säkert över hundra lådor (taken into consideration att varje låda då innehåller typ 20-40 böcker), så var vi alla väldigt imponerade över oss själva. Vi hann till och med med att ordna upp lite i några av avdelningarna, så även om jag och min chef kommer ha MASSVIS att städa iordning och ställa in i hyllorna i helgen, så behöver vi åtminstone inte prismärka också, så det var ju väldigt skönt. Vi spenderade de sista minutrarna innan Niall och Magda gick hem med att bara sitta bakom kassan allihop och stirra tomt ut i luften. Alla var helt färdiga, haha.
 
När de gått hem bestämde jag mig för att lämna resten av städandet till imorrn eftersom det bara är de stökigaste avdelningarna kvar och man behöver liksom lägga ner en dag eller så på att få ordning på det där, och spenderade de sista timmarna med att sitta bakom kassan, skriva lite på Life of the bumblebee och försöka få tillbaka hjärnkapaciteten.
 
Slutade i alla fall vid åtta, och tror produktiviteten under dagen smittade av sig till mitt privatliv, för när jag kom hem slängde jag köttfärs på upptining i vasken, gick och klenade in lite mer färg i håret (eftersom jag färgade rötterna alldeles för försiktigt förra gången så nu färgade jag hela håret samtidigt för att det skulle bli lite mer enhetligt), och medan färgen fick sitta i passade jag på att laga tacos till kvällsmat, skicka över lite familjebilder hem till familjen som köpt fotoramar i massor, till sist få vattenräkningsbetalningsgrejerna från Nonta (kan till sist betala alla våra räkningar bara två månader efter hon flyttade ut wow här går det snabbt alltså), se ikapp på Youtubevideor och måla naglarna. Sköljde ur håret (och gjorde hela badrummet blått as per usual alltså det mesta går bort efter ett tag men när man öppnar ögonen och precis ALLTING är blått får man fan lite panik alltså), konstaterade att jag fått ungefär det resultatet jag önskade (blandade inte ut färgen alls så var rädd att det skulle bli svart men det blev det inte - rötterna blev dock inte så mörka som jag egentligen ville men de är istället typ turkosaktiga och det ser ascoolt ut i jämförelse med hur mörkt resten av håret är så all is forgiven), och har sedan dess mest varit grumpy över 1. att jag har skaffat mig en goddamn crush som vägrar försvinna och istället bara eskalerar till nya höjder och stressar livet ur mig, och 2. att det inte blir något Halloweenfirande för mig i år heller (ska jobba stängning och sen hittade vi ingen bra fest så vi ska gå och ta en tröstfika på söndag istället vilket kändes okej ändå), men ändå varit rätt excited över hela högtiden oavsett. Ska klä mig lite allmänt häxaktigt och ha mörkt läppstift och pentagramhalsband och spela soundtracket till The Nightmare Before Christmas på repeat på jobbet, så det blir nog bra med det ändå tror jag nog.

Books of 2015 #2: The Art of Asking

Titel: The Art of Asking, or How I Learned to Stop Worrying and Let People Help
Författare: Amanda Palmer
Läst: 25-26 januari 2015
Betyg: ★★★★★ (10/5)

Ah. Så var vi här. Amanda Palmer. Min husgud.
Vem som helst som numera försöker hålla en konversation med mig någon längre stund kommer ganska snart upptäcka att jag älskar Amanda Palmer med varenda fiber i min varelse. När jag väl börjat prata om henne kan jag liksom inte sluta, för hon är så fantastisk och äkta och rolig och intelligent och talangfull att jag inte vet vad jag ska göra med all överväldigande beundran jag känner för den kvinnan. Därför borde det väl kanske inte vara någon enorm överraskning att jag slukade Amandas bok - som är hälften självhjälp, hälften självbiografi, ungefär - på typ två dagar. Grejen är dock den att när jag köpte boken var jag inte så väldigt involverad i Amandas liv eller verk. Jenni, aka en av mina bästa kompisar, hade dock varit besatt av henne i åratal, så när Amanda släppte The Art of Asking startade Jenni mer eller mindre en enmanskampanj för att få alla hon kände att läsa den. Så jag humoured her, och kilade inom Waterstones en dag och köpte ett ex. Började läsa samma kväll. Släppte den knappt inte efter det. Läste den så fort jag fick en sekund över - på tunnelbanan, medan jag lagade mat, hela lunchrasterna. Jag var helt fast, och sedan dess har jag avgudat marken Amanda går på, mer eller mindre.
 
Jag vet ärligt talat inte ens var jag ska börja med den här boken, mer än att säga att den utan tvekan är den bästa boken jag läste under hela 2015, och en av de bästa jag läst i mitt liv i allmänhet. Det är inte ofta jag säger det, men att läsa den här boken förändrade mitt liv. Helt allvarligt. Inte på ett jättestort sätt, men den vinklade min synvinkel just so, så att jag såg världen från ett lite annat håll och upptäckte nåt nytt. Jag lever mitt liv annorlunda sen jag läste ut den, och skillnaden är liten men bra.
 
Boken, som titeln säger, handlar om the art of asking. Att lära sig att låta folk hjälpa en när man behöver det utan att skämmas eller känna sig dålig eller hellre vilja lida i tystnad och ta på sig för mycket jobb och ansvar och stress. Bokens innehåll är till stor del bara en längre version av Amandas TED Talk:
(som för övrigt fortfarande får mig att gråta varenda gång jag ser på det trots att jag säkert sett det 10-15 gånger vid det här laget) men handlar också om Amandas uppväxt och liv och karriär, hur hon växte upp och hur hon blev rockstjärna och hur hon träffade Neil Gaiman (hennes man, askänd fantasyförfattare och ännu en av mina favoritmänniskor). Hon väver in sin livsfilosofi, den att lita på sina medmänniskor och våga be om hjälp och våga bli sedd och vara sårbar, med sitt liv och hennes tankar om under vilka förutsättningar vi skapar konst, och det träffar så jäkla nära rakt i själen. Hon pratar om The Fraud Police - den där rädslan att någon helt plötsligt ska upptäcka att man inte har en aning om vad man håller på med:
 
"“The Fraud Police are the imaginary, terrifying force of 'real' grown-ups who you believe - at some subconscious level - are going to come knocking on your door in the middle of the night, saying:
We've been watching you, and we have evidence that you have NO IDEA WHAT YOU'RE DOING. You stand accused of the crime of completely winging it, you are guilty of making shit up as you go along, you do not actually deserve your job, we are taking everything away and we are TELLING EVERYBODY.” 
 
Hon pratar om hur alla vill bli sedda men inte alla vill ha uppmärksamhet:
 
“There’s a difference between wanting to be looked at and wanting to be seen.
When you are looked at, your eyes can be closed. You suck energy, you steal the spotlight. When you are seen, your eyes must be open, and you are seeing and recognizing your witness. You accept energy and you generate energy. You create light.

One is exhibitionism, the other is connection.

Not everybody wants to be looked at.

Everybody wants to be seen.”
 
Och mycket, mycket mer. Kan seriöst bara citera hela boken i evigheter, för varenda jäkla sida har helt klockrena citat som bara träffade rakt in i de allra djupaste hörnen. Hon pratar om saker som jag inte ens tänkt på att jag känt, lyfte upp saker som jag gjort och tänkt och varit rädd för utan att egentligen tänka på det. När jag läste den här boken var jag fortfarande ganska ny i London, och hade i flera månader fått förlita mig på främlingars villighet att hjälpa mig för att överhuvudtaget klara mig, och den här boken kom med sån perfekt timing, och fick mig att se att det är okej att behöva andra människors hjälp ibland. Det tröstade mitt perfektionisthjärta att läsa hur Amanda skrev hur man inte behöver bära alla världens sorger alldeles själv, och att människor runt en oftast vill hjälpa en om man bara ger dem möjlighet att göra det. Jag har spenderat över ett år med att leva i filosofin i den här boken, och den fungerar verkligen. Mitt liv är bättre för det.
 
Grät säkert minst en gång per kapitel när jag läste den här boken, och bara nu precis innan när jag bläddrade igenom den igen och läste bitar lite här och var blev jag alldeles tårögd igen över hur pricksäker den är. Amandas livsfilosofi är rättså hippieaktig, men hon skriver om den på ett sånt mänskligt och varsamt och vackert sätt och med sån självdistans att den känns lätt att ta till sig istället för att bli preachy och flummig.
Hennes relation med Anthony, hennes livsmentor (som dog för bara några månader sen och som hon sen döpte sin och Neils nyfödda son efter), hur hon träffade Neil, hennes tid i Dresden Dolls (aka ett av mina favvoband), hennes liv i Cloud Club (ett jättestort stökigt krokigt hus där det bara bor konstnärsfolk alltså KAN JAG FÅ FLYTTA IN TYP IMORRN). Allt är skrivet på ett sätt att man vill fortsätta läsa vidare både för att få reda på hur det går, och så att det känns som om man lyssnar på ens kompis berättelser i någons kök över ett glas vin. Amanda Palmer känns som en kompis, eller kanske någon sorts fairy godmother, och precis som hennes musik så är hennes bok vacker och rå och mänsklig i allra finaste form.
 
Läs den här boken. Läs den, för guds skull. Hela världen borde.
Embedded image permalink 
(Also sidenote: försättsbladet till min kopia är det finaste någonsin och Amanda ger världens mysigaste kramar. Det var allt.)
 

Answer me truthfully, do the clouds kiss you with meringue coloured hair

[Bild: Camden, London]
Jenni såg det här bandet live häromdagen. Det är även hennes favoritband. Och som alltid i vår vänskap, whatever is one person's favorite must also be the other person's favorite immediately. Eller, ja. Vi har väl en grej för att gilla att pracka på varandra favvosaker. Jenni gjorde en spellista med deras bästa låtar till mig, och jag har inte kunnat sluta lyssna på den här sedan dess. Den är så himla magisk och får mig att vilja skriva storslagna saker och springa i regnet. Och så påminner den mig lite om Noel Fielding's karaktär i The Mighty Boosh. Bless.
 
Hallå igen! Efter gårdagens lilla andningshål var det direkt in i elden igen idag. Eftersom Camden ska få världens jätteleverans (TRE PALLAR. T R E. Det tar fan en halv helg att få klart EN alltså hjälp), så spenderade jag, Niall och Magda mest dagen med att förbereda för morgondagens galenskaper. Vi restockade det som redan fanns i affären, städade, gjorde utrymme på borden för alla grejer, putsade hyllorna, städade alla snurror (heter de ens snurror ??? vet bara det engelska ordet för dem ehhh) och bara flängde runt över hela affären i allmänhet. Var rätt mycket att göra bara idag, och då har leveransen inte ens kommit än. Antar att man kan se det som lite uppvärmning, både inför imorgon och inför julruschen i allmänhet. Har liksom hunnit förtränga hur hysterisk julen är när man jobbar i retail sen förra året. Har varit så lugnt däremellan, haha.
 
Anyway. Jag jobbade mellanskiftet (Niall bytte mitt stängningsskift mot ett mellanskift bless his soul), och slutade vid sjudraget när affären äntligen var ren och lugn och vi alla var rätt slut. Gick inom Sainsbury's på vägen hem och storhandlade (har inte storhandlat i den skalan på jättelänge - bunkrade upp med mat för typ £20 herrejissus kommer räcka i typ en månad detta), hade lite problem att knöla ner allting i ryggsäcken, och släpade hem allting och kände mig lite som en packåsna.
Kom i alla fall hem, satte in alla grejerna i skåpet och kylen, och spenderade sedan två timmar på Skype med familjen och pratade ikapp om allt som hänt sedan sist (vilket, apparently, var mycket considering det två timmar långa samtalet heh). Vi pratade bland annat om mina framtidsplaner och mamma sa att vi kanske ska fira min hemflyttning med att åka på familjesemester någonstans och jag fick världens längtan i hela kroppen alltså ÅHHH lata sig i en solstol och äta god mat och spendera massvis med kvalitétstid med mina absoluta favoritmänniskor JAG ÄR SÅ HIMLA EXCITED JU.
 
Till sist var mina kära päron trötta och ville gå och lägga sig, och jag gick och gjorde kvällsmat i form av ostnachos (har bunkrat upp med Doritos igen jag är REDO), och spenderade resten av kvällen med att se ikapp på Youtubevideor och läsa bloggar (och se en skräck-Let's Play som var på tok för läskig för hyperlättskrämda jag och som jag såg på med handen framför skärmen i kid you not tänker fan inte riskera mardrömmar när mamma inte ens bor i samma land längre) och prata med Jenni om våra Halloweenplaner och hur mycket vi tycker om Twenty One Pilots (de håller en presidentkampanj mot varandra av ingen anledning och medlemmar från en massa band har valt sida och jag är så ???? VARFÖR ÄR DE VÄRLDENS STÖRSTA TÖNTAR JAG BARA). Så, ja. Det är väl det jag har gjort, more or less. Nu tror jag att jag ska se det senaste avsnittet av Supernatural eftersom alla säger att det faktiskt var ett av de bästa på länge, och sen är det bara uppladdning inför morgondagens eldprov. Pray for me.