When your highs are low and your ups are down, I'll be nowhere to be found

 
Huvudstupa in i allvaret, så att säga. Eller, ja. Inte direkt. Min vardag är inte så väldigt allvarlig i allmänhet, så det fanns väl nästan inget allvar att återgå till.
Morgonen började lovande med att jag fått nio timmars sömn (nio timmar!!! på en jobbdag!!! ett mirakel!!), men gick därefter snabbt utför när jag kom till tunnelbanestationen (redan lite tjurig för att jag skulle behöva ladda mitt Oyster med en jävla massa pengar) och upptäckte att mitt kära Oyster låg kvar hemma i shortsen jag hade på mig igår. HEJA MIG BRA JOBBAT KLAPP PÅ AXELN. Fick köpa en biljett för tolv jävla pund istället. TOLV PUND. FÖR ATT TA MIG TILL JOBBET. Det finns inget som gör mig så arg som att slösa pengar i onödan. Urgh. Nåväl. Väntade mig att dagen skulle gå i nedåtlutande riktning efter den värdelösa + pengaslösande starten, men den var faktiskt helt okej. Pratade med Anna om vad som hänt sedan sist, fick till sist prova att göra Contactless-betalningar (som vi till sist gjort tillgängliga på våra kortmaskiner så nu är köpprocessen helt annorlunda så gissa vem som kommer göra fel hundra miljoner gånger inom den närmaste framtiden innan jag lär mig), jävlades med Steve, pratade lite med Lauri som svängde inom för att lämna en nyckel så jag kunde låsa affären, hade ett telefonsamtal med Liam som egentligen bara bestod i att han behövde Lauris telefonnummer men som avslutades med en av hans vanliga rants om hur "you take it easy okay be careful alright it's a big world out there" och jag svarade "i'll keep that in mind" med ett litet leende för han blir alltid lite så när vi inte setts på ett tag (alla ser mig som en försvarslös tolvåring bara för att jag är så mycket yngre än alla herrejesus), och spenderade kvällen med att läsa en comic book som hette Salem Brownstone: All Along The Watchtowers vi precis fått in. Läser oftast inte serier, men såg framsidan och kollade på tecknarstilen och kunde inte låta bli. Den var SÅ VACKER TITTA PÅ DEN
 
Den utspelar sig typ på en cirkus och huvudpersonens pappa var magiker och alla bikaraktärer är cirkusartister och det finns hur många coola monster som helst och ÅHHH SÅ BRA. Vill kinda köpa fortsättningen nu bara för det................ hjälp
 
Slutade lite efter nio efter att ha jagat ut en bunta tyska turister som inte hade vett att gå hem, åkte hem och gick på storhandling på Sainsbury's. Perks med att jobba sent är i alla fall att affären är nästan folktom. Kom hem och gjorde kvällsmat i form av nachos med smält ost och salsa (som vi åt på Emporia och som var så gott att ingen av oss fattade varför vi inte gjorde det hemma också så DÅ GJORDE JAG DET). Var ungefär det bästa jag någonsin skapat - snabbt och billigt och superenkelt och så löjligt jävla gott. Ska bli ny stapelvara, det där.
 
Sedan dess har jag sett på Yotubevideor men mest bråkat med National Rail för att boka mina tågbiljetter till Reading. En av resorna togs bort helt randomly när jag skulle boka (de bara "vi tog bort en resa sorry" och sa inte varför eller nånting och jag bara ????? THANKS), men efter att ha tjurat lite och sen bokat de två resorna separat funkade det. Fick till och med open return på lördagsbiljetten så jag kan ta vilket tåg som helst hem, vilket var rätt skönt. Open returnbiljetten går ut 28 september, så jag kan stanna i Reading en hel månad om jag vill. Varför jag skulle vilja det vet jag inte, men jag skulle kunna om jag ville.
Så, ja. Reading känns ännu lite verkligare och som en faktisk grej som faktiskt kommer hända, och jag är lite nervös inför att gå på festival och ta mig dit och hän alldeles själv, men jag vet ju att det inte kommer spela någon roll när jag väl kommer dit och får se Panic! At The Disco och Simple Plan och New Found Glory och PVRIS och alla andra faves. Plus att jag blivit något av en expert på att göra saker utan någon med mig, så jag fattar inte varför jag ens är nervös. Vet ju att jag klarar mig själv. Men men. Har man inget att noja över får man hitta på nåt.
 
Har allt som allt varit en rättså produktiv dag, ändå. Har hunnit med en massa Viktiga Vuxensaker. Trevligt trevligt.
Nu tror jag att jag ska måla naglarna och se på Hannibal. Hörs!

And if we climb this high, I swear we'll never die

 
Och så var jag hemma igen. Hemma hemma. Londonhemma. Är trött bortom förstånd och rättså hungrig men åt upp i princip all mat jag hade innan jag åkte så finns inte jättemycket att göra åt den saken förrän imorrn. Känns bra att vara tillbaka, dock. Lite märkligt, på samma sätt som det kändes när jag kom hem till Sverige igen, men bra. Den där känslan av att London är staden jag hör hemma är så himla påtaglig så fort jag varit borta från den ett tag. Det är fint att påminnas, ibland.
 
Har varit en lång dag i allmänhet, to be honest. Började redan vid niodraget då vi stuvade in oss och all min packning i bilen och körde ner mot Malmö, där vi tog en shoppingtur på Emporia som en sista liten familjegrej. Jag köpte inte så mycket, men det jag köpte blev jag superdupernöjd med - köpte två fotoramar som numera huserar kort på min kära familj och står i mitt fönster, ett USB-minne att ha säkerhetskopior av mina berättelser på, ett par nya, superflådiga hörlurar och ett översizat linne (och en bandeau eftersom sidorna på linnet går ner typ till midjan heh). Blir perfekt nu när det ska vara en medeltemp på 30 grader här i London typ hela nästa vecka. Måste bunkra upp med luftiga svala saker, ju. Därefter fick jag hejda mig eftersom jag ju skulle få plats med det i resväskan också (som redan var rätt full), men det var sommarrea överallt så det var svårt att motstå - speciellt nu när jag fick så mycket pengar i present.
 
Vi avslutade i alla fall dagen med att äta middag på vårt favvoställe Jensen's Bofhus (maten kom jättesent men var jättegod as per usual så det var inte så farligt i slutändan) och så åkte vi till Kastrup och lämnade in min väska på baggage drop (var seriöst ett halvt kilo från att få övervikt. ETT HALVT KILO. Var tyngre än när jag flyttade hemifrån för guds skulle. Jissus), och så gick vi upp till säkerhetskontrollen och jag kramade alla hejdå flera gånger och fick anstränga mig för att inte gråta och lyckades faktiskt i slutändan. Vet inte ens när jag kommer träffa dem nästa gång, men försökte att inte tänka på det och låtsas att jag bara skulle iväg en liten stund. Blir inte så mycket mindre jobbigt att bo ett helt land ifrån alla man älskar, men det krossar en inte på samma sätt längre, i alla fall. Har bara haft en skavande liten tomhet inombords, som jag vet lägger sig när jag kommer in i Londonlivet igen.
Flyget var försenat men kändes snabbt - förmodligen för att jag kollade på Buffy hela vägen. Heathrow var fullproppat med folk men eftersom passkontrollen tog sån tid var min väska redan ute på bandet när jag kom, så det var ju alltid nåt. Tog min väska, hoppade på tunnelbanan och åkte hela vägen hem till Camden, som var sommarsvalt och luktade sommar och avgaser och öl. Himlen var ljusrosa och lila och jag lyssnade på dramatisk musik och log åt graffitin på väggarna och människorna utanför pubarna, bara svagt upplysta i halvmörkret av sina tända cigaretter. Har saknat det här stället så jävla mycket att det inte finns.
 
Gick med resväskan hem eftersom jag inte hade några pengar kvar på mitt Oyster som jag kunde ta bussen för, men det gjorde inte så mycket. Fick återförenas lite med Camden på det viset. Spanade in i huset på min gata där jag tänkt placera huvudpersonerna i min nästa berättelse (det var tänt i ett fönster så man kunde se in och det ser ut som om de har ett loft ??? HELL YEAH det ska jag skriva in i boken - mvh småcreepy stalker) och drog en lättnadens suck när jag fick ta upp nycklarna och ta mig in i min kära lilla lägenhet igen. Välkomnades av en lägenhet som var alldeles utan smutsdisk och superprydlig, vilket var minst sagt chockande men rätt trevligt att mötas av. Spenderade därefter några timmar med att packa upp det viktigaste ur resväskan, packa jobbväskan inför imorrn (dvs lägga ner hörlurar, bok, solglasögon och anteckningsbok i en tygkasse så inte superviktigt och avancerat men yeah), ta ut täcket ur mitt påslakan eftersom det är två miljoner grader varmt (vårt hus har inget ventileringssystem eller AC och jag har öppnat typ alla fönster men det är ändå varmt vi kommer dö sänd hjälp), och sen ligga på rygg i sängen och slött scrolla igenom olika sociala medier helt enkelt eftersom jag inte orkade göra något annat. Är helt jävla färdig, alltså. Har varit två långa veckor, och en lång lång dag.
Så värt det, dock.
 
Imorrn är det huvudstupa in i allvaret igen. Jag ska stänga Golders Green, förnya mitt Oyster och sedan storhandla och fylla på kylen lite. Kanske tvätta också, om jag hinner.
Åh, vuxenlivet. Dig har jag inte saknat så mycket.

But girls love girls and boys, and love is not a choice

Passande låtval nu när USA till sist blivit lite mer regnbågsfärgat. Bless.
 
Ännu en gång ber jag om ursäkt för min frånvaro här de senaste dagarna. Tänk så upptagen man kan vara fast man har semester. Fredag och lördag har dock varit busy busy och huset har varit fullt med folk nästan hela tiden = inte så mycket bloggtid, direkt. Tror ingen dog av abstinens, direkt. Oavsett.
 
RECAP TIME.
 
Fredag var ju min låtsasfödelsedag. Kändes dock väldigt mycket som min faktiska födelsedag när familjen väckte mig med Ja Må Hon Leva och presenter på sängen och allting. Det faktum att jag lagligt sett inte är tjugo på ett par veckor kan kanske kvitta. Ägnade därmed morgonen åt en av mina favoritaktiviteter - presentöppning.
Halvt medvetslös med knäet fullt av presenter. Då är det födelsedag.
Mamma gav mig en bedårande liten receptbok (som redovisas lite längre ner tillsammans med resten av presenterna). Jag håller handen på hjärtat alldeles för ofta i mitt vardagliga liv. Som en dramatisk svimfärdig dam från 1920-talet. Suck.
Brett flin = konsertbiljetter
Presenten Som Fick Mig Att Gråta
 

Mysig presentöppnarmorgon som sig bör när det (nästan) är ens födelsedag.
Sakerna jag mottog av min kära familj var dessa:
Min kära syster gav mig nödvändigheter som strumpbyxor, nagellack, nagellacksborttagning, läppstift och eyeliner. Hell yeah.
GISSA VEM SOM SKA SPENDERA EN HELG PÅ READING FESTIVAL I ÅR ??? THIS FUCKER RIGHT HERE. SKA FÅ SE PANIC! AT THE DISCO OCH NEW FOUND GLORY OCH PVRIS OCH SIMPLE PLAN OCH ALL TIME LOW OCH AHHHHHHHH MY EXCITEMENT KNOWS NO BOUNDS
Mer parfym eftersom jag nästan använt slut på min förra. Min kroppsodör är återigen räddad, thank god.
 Världens sötaste små TARDIS-örhängen
Världens gulligaste lilla receptbok som mamma gav till mig, faktiskt inte bara som en pik att jag måste laga mer mat, utan faktiskt som ett del i ett familjearv, sort of.
Mamma hade skrivit in några recept hon trodde jag skulle kunna ha användning för, och så är det upp till mig att skriva in nya recept allt eftersom jag hittar/provar dem. Mamma fick en likadan bok av mormor när hon fyllde 20 och som mamma sedan spenderat basically hela sitt vuxna liv med att fylla i lite då och då, och hela arvsgrejen gjorde mig genast 200% mer emotionell över hela grejen.
 
Och så, till sist, paketet med The Thing som hemsökt mig sen jag fick reda på att den skulle få mig att gråta. Det var astungt. Jag hade aldrig kunnat gissa vad det var.
DET VAR MIN EGEN BOK. DE HADE TRYCKT DIMIDIUM TILL EN FAKTISK VERKLIG RIKTIG BOK MED SIDOR OCH PÄRMAR OCH ETT SÅNT DÄR SILKESSNÖRE ATT BOKMÄRKA MED. MED EN LITEN SLEEVE MED ORIGINALFRAMSIDAN PÅ OCH BAKSIDETEXTEN FRÅN MIN SKRIVBLOGG OCH HERREJESUS DEN ÄR VERKLIG MY BABY IS REAL.
TITTA PÅ DEN. DEN ÄR VERKLIG. Har knappt velat släppa den ifrån mig. Den blev lite över 600 sidor lång i normalt bokformat och det är definitivt en av de bästa sakerna jag någonsin fått. Grät inte så mycket som mamma trodde, mest för att jag var helt stum av chock bara av att se mitt namn på framsidan, mina ord innanför pärmarna. Hade aldrig ens kunnat gissa. Jag har ett faktiskt fysiskt exemplar av en liten bit av min själ, av mitt livs passion, av det som betyder allra allra mest. En liten glimt av hur mitt livs största dröm skulle se ut. Herregud.
 
Så, ja. Det var ju en rätt A+ morgon skulle man ju kunna säga. Därefter stökade vi runt inför kalaset och jag och mamma åkte in till Maxi för att hämta alla tårtor och stångas med alla hundratusen personer som också bestämt sig för att handla just den dagen (alla var så jävla långsamma och stod ivägen och den lilla stressade Londonbon som flyttat in i min själ höll på att gå i taket). Framemot eftermiddagen började i alla fall kalaset, som involverade mina närmaste släktingar (aka nånstans runt 30 pers), muppiga lekar, töntiga skämt och en hel massa god mat.
Trots att det var mitt tjugoårskalas dubbades vårt bord snabbt till "barnbordet". Kan vara relaterat till mitt vuxna+mogna ansiktsuttryck. Kanske.
Arvid hade en traktor och behövde inte mycket mer i livet efter det.
Lekar i trädgården tog plats efter maten. Här skulle det skjutas prick. Nästan alla missade.
Arvids syster Agnes var chockad över händelseutvecklingen. Antar att allt är en överraskning när man inte existerat så länge.
Vi hade pricktävling iförda ögonbindlar. Jag vann men blev diskad på en teknikalitet. Suck.
Andra event innefattade saker såsom "riva längsta tidningsremsan"
Och äggrullning ute på gatan. Vi visste inte hur svårt det skulle vara och upptäckte att nästan alla ägg krossades nästan direkt. Whoops.
Mina kära lagkamrater Hans och Anders gjorde sitt bästa fuskförsök. Alla såg dock igenom "rulla-in-ägget-i-en-jättestor-bit-tidningspapper-som-skydd"-tricket. Typiskt.
När vi hade fikat var det dags för mer presentöppning, som till största del bestod av vita kuvert fulla med pundsedlar. Bästa sorten.
Från mina kära kusiner fick jag ett efterlängtat exemplar av Cards Against Humanity. Som jag längtat länge alltså.
..... Och så underkläder inspirerade av mitt nya hemland. Rule Britannia, och det där.
 

Jag, Elin, Oscar, Elias och Linnéa spenderade kvällen med att inviga Cards Against Humanity och skratta så vi tjöt (vi upptäckte att vi alla är fruktansvärda personer och ingen av oss kommer komma till himlen). Framemot midnatt började gästerna dra sig hemåt och jag kravlade mig ur korsetten och in i lite följsammare kläder (finns väldigt lite som kan tävla med känslan av att få ta sig ur en korsett efter en lång dag och ta på sig en stor flanellskjorta istället alltså).
 
De gäster som skulle sova över spenderade någon timme i vardagsrummet och spelade ännu en runda Cards Against Humanity innan alla var helt färdiga och vi gick och la oss. Jag vaknade helt och hållet utmattad imorse (alldeles för tidigt dessutom usch), åt frukost och hängde sedan med resten av gänget ut när de skulle promenera Elins häst och alla hundarna som var på besök. Var rättså skönt att komma ut i skogen en sista runda och säga hejdå till mossa och grusväg och myror och granar och skogsluft innan det blir tillbaka till Camdens mix av öl, avgaser, rökelse och weed. Båda har sin charm, don't get me wrong, men de är väldigt olika, kan man väl säga.
Kameran fick också följa med en sväng, så här är lite bilder av mina kära hemtrakter:
Delar av den lilla promenadskaran
Elin rastade Lindsea som mest ville äta gräs.
Granar så långt ögat når.
Lite fler promenerare på en väg full med koskit. Landet <3
Och så milsvis med stora ängar inhägnade av rangliga staket och hundkex. Så fint ändå.
 
 

När promenaden var över åkte de sista gästerna hemåt en efter en, och efter att ha städat undan lite gjorde jag mig i ordning och drog in med Linnéa och Oscar till stan för en sista träff med Klanen. Eller, ja, Ami och Jenni kunde inte så det blev bara Malin som mötte upp oss, men det var A+ oavsett. Vi gick till Lennarth's en sista gång och pratade om livet och jag åt prinsesstårta och så spelade vi Cards Against Humanity (som Malin vann med stormsteg fast hon aldrig spelat det förr och därmed kanske var en värre människa än vi räknat med).
Det här spelet är så jävla bäst.
 
 
Vid fyradraget skulle Malin iväg men följde oss till bilen och vi kramades länge, länge och det kändes som om det skulle gå bra fram tills jag släppte henne och hoppade in i bilen. Varenda gång jag åker ifrån henne känns det som om jag lämnar kvar någonting av mig själv hos henne, och varenda gång jag träffar henne igen trillar den där lilla pusselbiten på plats igen. Som om hon har en bit av mig som är blivit hennes, somehow. Helt stört, men sant. 
Linnéa lämnade i alla fall av mig vid mitt hus och vi kramades också hejdå och så kom jag hem lagom till kvällsmaten. Pappa hade gjort världsgod Pina Colada (glömmer bort mellan gångerna hur mycket jag tycker om det men blir drastiskt påmind varenda gång jag dricker det ÅH det är så A+) och vi grillade tillsammans med mormor och diskuterade världsliga bekymmer innan mormor åkte hem och jag gav mig på den smått överväldigande uppgiften att försöka packa in alla mina saker i min resväska igen. Det krävdes lite planering, men jag fick jäklar i att plats med allt (visserligen med bara 3 kilo till godo innan det blev övervikt men men. LIVIN ON THE EDGE och det där). Därefter skrev jag ut lite bilder på mamma och pappa och mig och Elin att rama in och ha hemma i fönstret, och sen hade familjen gått och lagt sig och jag läste bloggar, såg på Youtube och ordnade bland alla mina bilder på datorn.
 
Och nu är det min sista natt i min säng igen. Det konceptet blir aldrig speciellt mycket mindre bisarrt. Speciellt eftersom känslan av att jag egentligen bor någon annanstans blivit mer påtaglig under halvåret som gått sedan jag var här senast. Nästa gång jag kommer tillbaka kommer tidigast vara i jul, om ens då. Det är så bisarrt, när båda världarna känns så vardagliga och nära och som om det borde gå att existera i båda samtidigt även fast det flera timmars resväg emellan dem. Vet inte om det kommer vara lättare att komma hem den här gången, när jag varit iväg längre. Känns så just nu, i alla fall. Kommer obviously sakna alla jättemycket ändå, men har ändå varit borta så pass länge att jag saknar London. Vill strosa i Camden och lyssna på brittiska och höra sirener och krama Marion och prata med kollegorna och höra mind the gap please på tunnelbanan. Känner mig lite mer redo. Lite.
Önskar ändå att Karlskrona var en förort till London. Önskar ändå att det på något sätt skulle gå att både ha kakan och äta den.
Önskar ändå att det fanns något sätt att kombinera platsen man hör hemma i med människorna man hör hemma med.
Fina lilla Karlskrona. Min fina lilla skog. Mina fina små djur. Min fina lilla Klan. Min fina lilla familj.
Jag saknar er redan.