And it's a long way back from seventeen

[Bild: Louvren, Paris]
blink-182 har återkommit och alltså den här låten är ju PRECIS vad jag behövde från dem. Exakt den genren de alltid varit bäst på. Som gjord för att emoangstigt skrikgråta med i på en konsert snarast möjligast. När ska de pallra sig till London egentligen det är ju fan skamligt att jag inte sett dem live innan this must happen.
 
Hej igen! Herrejistanes vilken dag det varit. Bra grejer har bara radat upp sig hela dagen alltså. Helt galet trevligt faktiskt.
Började redan på morgonen när jag vaknade i lagom tid och fick tag i två standingbiljetter till mig och Nat till Panic! At The Disco's Londongig i november (kommer få se Panic! två gånger på ett år och känner att det är exakt the kinda life I wanna live), och fick ett sms från Malin som bokat två biljetter till Pierce The Veil's Londongig i november (vilket innebär att min bästa människa kommer och hälsar på mig igen jag är så taggad åhhhhhh). Gjorde mig i ordning medan jag pratade med Josh, som jag ju knappt sett röken av på hela veckan (han bara "jag har knappt sett dig på hela veckan vafan" och jag bara "jag vet jag ska iväg ikväll också sorry" och han bara "unbelieveable du bara LÄMNAR MIG hela tiden" det var väldigt dramatiskt allting). Han stal jordnötssmör och vi sörjde hur vår senaste fönsterblomma börjar dö (solrosorna mår bra dock så det är ju alltid nåt), och vi hade ett litet dansparty till The Cat Empire i badrummet innan jag var tvungen att dra till jobbet.
 
Kom till jobbet och kastades direkt rakt in i äventyret - visade sig att det var massa folk som bestämt sig för att vara sjuka just idag, så inte bara Anna i Golders Green (som jag ju täckte för), utan även Tomasz i Islington, så Magda ringde och bad mig åka och hjälpa till att täcka Slawo i Islington så han hann springa på lunch där någonstans eftersom han var helt själv hela dagen. Så det gjorde jag. Tog lunch en liten stund när Lauri kom till jobbet, och tog sedan tunnelbanan ut till Islington och hjälpte Slawo ett par timmar - de hade dessutom fått massvis av leveranser alltså allting kör verkligen alltid ihop sig samtidigt på det här stället - innan jag åkte tillbaka till Golders Green igen vid fyrasnåret för att Lauri också skulle hinna gå på lunch en stund. Mycket farande blev det, men men. Dagen gick rätt fort tack vare att jag åkte runt så mycket, så det var ju alltid nåt i alla fall. Var i Golders Green några timmar och pysslade lite, skrev lite på 13 och gladde mig åt att en av mina favoritkaraktärer i Daredevil ska få en egen spinoff (THE PUNISHER SKA FÅ SIN EGEN NETFLIXSERIE ALLTSÅ MY ENTHUSIASM KNOWS NO LIMITS TÄNK HUR BRA DET HÄR KAN BLI AHHH), och gick sedan hem vid sexsnåret någon gång.
 
Åkte till Camden och mötte upp Marion och åt kvällsmat uppe vid marknaden på en restaurang som hette The Diner. Vi åt pannkakor (jag tog red velvet-pannkakor med cream cheese frosting och de var helt gudomliga och jag var helt dödligt mätt efteråt men WORTH IT) och pratade en massa innan vi hoppade på 168:an ut till Waterloo. Hoppade av på Waterloo Bridge (och fick en liten fin vy av Big Ben och London Eye i solnedgången alltså det blir aldrig mindre bisarrt att bara passera ikoniska landmärken som en del i ens vardagliga liv seriöst), och tog oss till IMAX, där kvällens minst sagt efterlängtade underhållning väntade. Har varit så taggad för Captain America: Civil War i bokstavliga ÅR - aka typ sedan de annonserade ut att de skulle göra den - och minns när de visade bitar ur den på San Diego Comic Con förra året och alla lost their absolute shit över hela "Your Bucky"-repliken (som, spoilers, var med i den faktiska filmen också och jag log som en idiot direkt I AM SO WEAK).
IMAX-bion i Waterloo är den största bioduken i hela Storbritannien, och holy shit, det syntes verkligen. Skärmen var stor som ett faktiskt hus. Det var helt stört.
Det framgår inte hur stort det faktiskt var på den här bilden men tro mig när jag säger att den duken genuint är över 20 meter lång och lika bred på riktigt det var helt sjukt. Also de visade massa promobilder och spelade theme tunen innan filmen började och det gjorde mig inte ens lite lugnare utan mest bara helt stissig.
 
Ska inte spoila filmen men HERREJESUS PÅ EN ENHJULING SÅ JÄVLA INTENSE DET VAR. Hade verkligen skyhöga förväntningar och var inte besviken ens lite. De nya Avengersmedlemmarna (aka Spider-Man och Black Panther) var hur bra som helst (älskar genuint Black Panther så mycket nu han var så A+ och jag vill att hans fristående film ska komma ut nu på studs I love him). Hade världens hjärtklappning och var helt uppslukad hela filmen för att allt var så intense och allt var sorgligt och intense och JAG VILL BARA ATT BUCKY BARNES SKA VARA SÄKER OCH GLAD OCH OMHÄNDERTAGEN VARFÖR KAN HAN ALDRIG BARA FÅ HA DET BRA I AM SO SAD. Herrejistanes gå och se den här filmen för hooooly shit så bra den var. Var länge sen jag såg en film som var så superintense (och det faktum att skärmen var så stor att det kändes som om man var inuti filmen gjorde ju bara den saken ännu mer klar). Ramlade ur biosalongen igen vid midnatt någon gång och mitt hjärta slutade inte klappa i högvarv förrän typ en kvart senare för att hela filmen var som ett emotionellt maratonlopp och var hyperintensiv in i det sista.
 
Åkte tunnelbanan hem tillsammans med Marion och diskuterade de bästa bitarna, sa hejdå vid Euston och gick hem från Camden Town stationen. Kom hem, bytte om till pyjamas och hann lagom börja skriva det här blogginlägget när Josh ramlade in i mitt rum, gav mig en jättestor Cola och bara "KOM NU SER VI PÅ RICK & MORTY" och vem är jag att protestera, så det gjorde vi. Har nu officiellt sett alla avsnitt, och säsongsfinalen slutade på världens sorgligaste cliffhanger och jag bara !!!!!!!! GE MIG SÄSONG TRE NU PÅ EN GÅNG VAFAN ÄR DETTA. När vi sett klart på det hoppade vi runt mellan lite olika Harmontown-klipp och diskuterade huruvida vi ska börja se på Game of Thrones tillsammans eftersom vi typ är de sista människorna på hela planeten som inte ser på det, och någonstans runt tre på morgonen hade Josh ramlat halvt påklädd i säng och kunde bara ha semi-sammanhängande konversationer och jag ansåg att det nog var bäst att leave him to it (och för att jag påmindes om det faktum att jag har ett jobb att gå till imorgon och sådär) och sa godnatt och gick och la mig. Och här är vi nu. Har varit en ypperlig dag, måste jag nog tillstå. Massa bra nyheter, massvis med gig bokade till hösten, världsbra film och allt möjligt. Bara en allmänt bra värld att existera i idag. Det gillar vi.
Nu däremot är klockan mitt i natten och jag har, som sagt, ett jobb att ta mig till imorrn, så jag ska nog ta och börja tänka på refrängen och gå och lägga mig, för allas bästa. På återseende!

Do you like my cookies, I made them just for you, a little bit of sugar but lots of poison too

[Bild: Paris, Frankrike]
Efter giget igår håller den här låten snabbt på att bli min nya favorit. Representerar Melanie Martinez' musik så bra i allmänhet. "Sing you a lullaby where you die at the end" är ju typ världens bästa strof i allmänhet. Gullig fast på samma sätt som barnvisor i skräckfilmer är gulliga, typ. Älskar't.
 
Hej igen! Ännu en dag är till ända utan så väldigt mycket dramatik, och jag är rätt trött faktiskt, vilket är en känsla som oftast inte brukar infinna sig förrän framemot tre eller så, så dethär är ju en ny sensation ändå. Kunde inte somna igårnatt - kände mig bara bisarrt obekväm av någon anledning och kunde inte hitta någon bekväm sovställning och det var askonstigt för jag brukar ALDRIG ha problem att somna annars - och sov typ kanske tre-fyra timmar eller nåt, så det kan väl vara därför antar jag.
 
Pallrade mig i alla fall upp och tog mig till öppningsskiftet i Holborn, och dagens äventyr började strax därefter. När jag varit på jobbet i kanske en timme och gladeligen prisat om några klassiker och ställt iordning kokböcker på hyllan, så kände jag hur min livmoder långsamt började försöka ta livet av sig. TIDEN VAR KOMMEN, så att säga. Grejen är att jag kan somewhat kontrollera hur hysterisk min mensvärk blir om jag tar värktabletter cirka EXAKT samma sekund jag känner första aningarna. Men jag var själv i affären och kunde inte gå ifrån och hämta värktabletter, så ja. Jag fick vackert sitta där och bara känna hur det gjorde ondare och ondare för varje sekund. Ni vet när man vaknar typ 4 på morgonen för att ens ben krampar ihop sådär konstigt som det gör ibland och man bara VIKER SIG för det gör så sjukt ont att man inte kan göra något annat än att typ dö lite och vänta på att det ska gå över? Ni vet när den smärtan är typ på smärtpeaken och är som allra jävligast och man bara rullar runt i sängen och håller sig om benet och kvider? Den känslan? Tänk den, fast precis under naveln, och inte som en peak utan som en konstant smärta utan slut i flera timmar i sträck. Yeah. Välkommen till mitt liv en vecka i månaden. 
 
Satt där och var helt konsumerad av hur ont det gjorde - gör ont oavsett om jag tagit tabletter eller inte men om jag inte tar några tabletter alls blir det helt outhärdligt - och var samtidigt tvungen att vara trevlig mot kunder och bära in femton lådor böcker från en pall som självklart blev levererad när det var som jävligast. Prismärkte hela leveransen hopkurad i en liten boll på stolen bakom kassan och andades bara i korta stötar för att allting gjorde så himla himla ont och funderade på om jag skulle kräkas eller börja gråta först. Gjorde inget av det - har ju trots allt gått igenom det här varenda jävla månad i typ tio års tid nu så man har ju somewhat vant sig vid att leva sitt liv medan det känns som om någon försöker bryta sig ut ur ens kropp från insidan med en kniv och en eldkastare - och fick helt enkelt sitta på den där stolen hopkurad och hyperventilera i tre-fyra timmar tills Mark kom till jobbet och jag kunde gå på lunch. Låg raklång i en av kontorsstolarna i personalrummet och kunde inte röra en muskel för att inte sätta igång hela grejen igen. Hittade en förskrämd värktablett i min väska och kunde fan gråtit av lättnad där och då (har ju en långt gående vana att ha värktabletter undangömda lite överallt i mitt liv så oftast brukar jag kunna rota fram någon från valfri väska eller plagg vid behov). Tog värktabletten och efter någon halvtimme kunde jag till sist äta och efter kanske fyrtio minuter kunde jag andas ordentligt igen, och lagom tills min lunchrast var slut kunde jag till och med gå upprätt igen. Man blir så tacksam över de små sakerna i livet av sånt här, alltså.
 
Tacksam över att inte vara på den absoluta toppen av smärtskalan längre kunde jag spendera resten av dagen med att faktiskt jobba, vilket var rätt najs eftersom vi fått in en del leveranser. Hjälpte till med leveranserna och ordnade upp lite i sektionerna i allmänhet, småpratade lite med Steve, drack te med Kyle och avslutade det hela med att äta kakor med Mark tills det var dags för mig att sluta vid sexsnåret, at which point jag mådde tillräckligt bra för att till och med kunna gå hem istället för att ta bussen (tar typ 10 minuter längre att gå jämfört med att ta bussen så varför inte få lite motion och frisk luft liksom).
 
Kom hem, åt en banan, skypade med päronen en stund, lyssnade lite mer på Melanie Martinez, fastnade framför Carl Stanley's Youtubevideor och gråtskrattade i timtal (alltså han är rolig hela tiden jag förstår inte hur han ens lyckas är så genuint imponerad), pratade med Juni om Life Is Strange som hon precis spelat klart och som jag nu allvarligt överväger att köpa själv (verkar som om det kommer förstöra hela mitt liv med emotions så det är jag ju alltid ett fan av menar jag), lagade lite mer wok till kvällsmat (känns som om jag börjar tröttna på det nu så smått så måste komma på nån ny bra grej att leva på konstant ahhh) och har lyssnat ikapp på allt nytt som släppts av olika favoritband på sistone (Blink-182's nya låt är så bra och de måste komma till London så jag kan gråtsjunga med i den snarast möjligast). Och that's it, basically. Imorrn åkte jag på att jobba en extradag i Golders Green (ska ju köpa Docs den här månaden dock hade jag tänkt så behöver ju dat £££££ tho så varför inte), men har öppningsskiftet med Lauri och ska sedan åka direkt ut och träffa Marion och se Civil War och det ska bli så allmänt bäst och JAG ÄR SÅ ORIMLIGT TAGGAD AHHHHHHHH

MELANIE MARTINEZ 27.04.16

Först och främst: FAN vad Melanie Martinez är bäst ändå.
 
The universe aligned, och jag lyckades möta upp Chloe under lunchen och få biljetten och kunna se Melanie Martinez för första av de två gånger inom en dryg vecka som jag nu kommer se henne. Hon lät mig inte ens betala för biljetten, även fast jag genuint försökte. Friend goals ändå.
 
Anyway. Får väl ta dagen i någon sorts ordning i alla fall. Jobbade stängningsskiftet i Golders Green tillsammans med Krisztina och en tjej som hette Paulina som blev anställd bara typ förra veckan. Var rätt bra timing att vi var tre pers idag, för vi fick en hel massa leveranser kors och tvärs och höll oss sysselsatta typ hela dagen med att prismärka och fixa plats i hyllorna. Paulina (eller Pauline maybe jag är inte helt säker) var i alla fall hur najs som helst - vi klickade superbra och pratade konstant hela dagen om allt möjligt. Hon gillade tydligen Dylan Moran och Miranda Hart och Black Books precis som jag, så mer info än så behövde jag ju egentligen inte. Paulina stängde tillsammans med mig, vilket gick bra (mitt jobb är ju när det kommer till kritan inte så himla jobbigt att lära sig göra så folk kommer ikapp rätt fort), och så hade vi sällskap till tunnelbanan och jag hoppade på Northern till Charing Cross, där jag spenderade en liten stund med att irra omkring (eftersom klubben giget skulle vara på såklart var en undangömd källargrej som de frickin' alltid är), innan jag till sist hittade Heaven (ja, det var så den hette. Ja, det var en gayklubb. Obviously, med det namnet).
 
Hittade dit, kom in, och stod och väntade en liten stund innan Bree och Chloe dök upp och kramades lagom tills scenen släcktes ner och Melanie Martinez (efter världens längsta intro) kom ut på scenen och slängde sig direkt in i Crybaby, som var quite a jam att inleda med. Hela giget var hur bra som helst - jag, Bree och Chloe dansade massor och Melanie lät hur bra som helst, och eftersom hon bara släppt ett album so far så spelade hon typ varenda låt från hela albumet vilket var bäst eftersom Crybaby är ett sånt jäkla kickass album i allmänhet. Dollhouse var världens singalong och Sippy Cup var HUR BRA SOM HELST och precis lika perfekt obehagligt awesome som vanligt (liksom He's still dead when you're done with the bottle, of course it's a corpse that you keep in the cradle, kids are still depressed when you dress them up and syrup is still syrup in a sippy cup är en SÅ obehaglig strof sjungen med världens oskyldighet och I AM ALL ABOUT IT). 
Hennes scendesign var också så himla cool med stora buildingblocks som stavade CRYBABY och en vagga och obehagliga gulliga målningar av gosedjur. Melanie Martinez' aesthetic är fan så bäst ju.
 
Alphabet Boy gav mig världens boost och jag ville gå runt och trampa på varenda mansplainande fuckboy jag stött ihop med genom livet (fuck your degree, little alphabet boy är fan BÄSTA STROFEN den är så nedlåtande och fantastisk åh älskar hela den låten och allt den står för). Jag kunde knappt texten till Milk and Cookies since jag inte har lyssnat supermycket på deluxeversionen, men faaan sing you a lullaby where you die at the end är ju världens bästa strof att sjunga med i ändå let's be real. Pity Party och Tag You're It blev världens danspartyn (deras innebörd är så himla hemska men så dansvänliga what to do). Blev lite oväntat emotionell när hon spelade Mrs. Potato Head (vilket jag inte hade räknat med since jag knappt kan texten eller nåt), men fan det är ju något så hjärtekrossande kraftfullt i hur en hel lokal full med tjejer vrålskriker no one will love you if you're unattractive för hela låten handlar om skönhetshetsen mot tjejer och jag bara ahhhhhhhhhhhhh Melanie Martinez är så viktig och bäst herrejistanes.
 
Hon avslutade med Teddy Bear och Mad Hatter - som är två av mina favoriter så jag var väldigt nöjd med det hela - och så skreksjöng alla den sista all the best people are crazy-strofen i Mad Hatter och så var det över. Vi återhämtade oss en aning, tog några selfies och hade sedan sällskap till tunnelbanan där vi skulle på olika linjer och kramades hejdå och jag hoppade på tunnelbanan hem till Camden.
 
Kom hem och spenderade en timme eller två med Josh (vi har lyckats vara upptagna i skift hela veckan och knappt sett varandra det har varit asovant) och såg på Rick & Morty och fick höra låten han skrivit till nästa avsnitt av hans pod (som är en themetune till Robocop - eftersom att göra "signaturmelodier till filmer som inte har något" är ett segment de har däri - och som genuint låter som om den borde varit med i eftertexterna det var scarily accurate tbh) innan klockan redan hunnit bli sen och vi borstade tänderna, diskuterade vad 3D-tandkräm egentligen var för nåt och vilken funktion den egentligen var menad att fylla, och Josh retade mig med hur ultimat chill hans jobb är hela tiden, och så gick vi och la oss och här är vi nu. Eller, well, jag, more accurately.
Har varit en bra dag, sammanfattningsvis. Finns ju inget som livar upp en gammal hederlig onsdag så som ett gratis spontangig bara hux flux. Ännu bättre att jag ska få se Melanie snart igen och riktigt kunna uppskatta alla de bästa bitarna och plugga ikapp lite mer sångtexter och vara tusen procent redo for action i allmänhet.
 
Innan dess väntar dock biljettsläpp till Panic! At The Disco's UK-tour på fredag morgon och sen Civil War på IMAX med Marion på kvällen, vilket är så kopiöst exalterande att jag har svårt att tänka på nåt annat (folk som redan sett den satt och grät i väntan på after-credit-scenen i slutet alltså IM SO WORRIED WHAT DOES THIS MEAN). Innan fredagen kan komma med all its treats, så har jag dock en torsdag framför mig med ett öppningsskift i Holborn. Måste stiga upp tidigt och vara kall största delen av dagen, men å andra sidan är det en najs affär och jag får sluta tidigt och kan hinna komma hem och kanske laga lite färsk kvällsmat för första gången på hur länge som helst. Saknar en redig kycklingwok med massa sweetchilisås nu ju faktiskt efter att bara ha ätit värmda kycklingenchiladas (eller som ikväll när jag kom hem sent och var för trött - en ensam banan), så det ska jag nog ta och fokusera på tror jag nog. Veckan är ju allmänt stark när det kommer till generell kvalité redan, så en kall tidig morgon på för lite sömn kan jag nog leva med. Apropå för lite sömn, så måste jag verkligen sova nu. Hörs imorrn!