And being blue is better than being over it

Den här låtens plats här är bara en shuffle-tillfällighet. I verkligheten lyssnar jag fortfarande uteslutande på St. Vincents nya album om och om igen. Vad ska man göra när det är en sån gudagåva, honestly.
 
Hej igen! Det har, som vanligt, varit en hel massa på gång sedan sist. Spenderade gårdagen med att jobba, försöka göra upp cirka fyrtiosju olika planer samtidigt (och misslyckas fantastiskt med ungefär allihop men det är en annan historia), och i slutändan avsluta dagen med att möta upp med Mats på en pub i Waterloo, dricka öl, diskutera livet och sen gå och se St. Vincent live. Hon var så himla bra, alltså jösses. Min besatthet av henne har ju bara ökat och ökat ju närmare giget har kommit, men hon levde verkligen upp till hypen. Musik är ju alltid live action konst, i någon aspekt, men hon tog det verkligen till en helt ny nivå. Allt var så stylish och vackert och precist avvägt och ascoolt och ÅÅÅÅÅH. Är legitimt kär i henne nu. Honestly.
Så. Cool. Actual life goals.
 
(Also liveversionen av Cheerleader är min nya favoritgrej i hela världen nu tror jag???? Inspelad låter den sådär perfekt uppgiven och desperat, men live är den asarg och har världens tryck och är precis vad som borde spelas när man sparkar in en dörr någonstans och trampar på en massa fuckboys). Hon spelade dessutom hela MASSEDUCTION (aka hennes nya skiva) från början till slut, och bytte neonfärgade outfits och neonfärgade ascoola gitarrer mellan typ varje låt. Sån högkvalitativ underhållning, honestly. Vill att hon ska turnera här alltid. Vill fan se henne igen imorrn ju, men sadly turnerar hon typ aldrig, så istället har jag sen dess fått nöja mig med att bara refuel min besatthet ännu lite mer.
 
Kom hem till mina chefers hus framemot midnatt någon gång, och blev mött av Joakim, som hade ställt fram mat och ett jätteglas med vin till mig som bara stod och väntade. Drack vin och pratade i en timme eller två innan jag till sist pallrade mig i säng. Helt perfekt, honestly.
Hade glömt bort hur najs det är att bo med föräldrafigurer och bli villkorslöst omhändertagen stup i kvarten. Det faktum att samma människor även är samma som betalar ut min lön och kan ge mig sparken at any second är bara en rätt intressant addition, really.
 
Andra saker vi gjorde igår inkludera även:
KONTRAKTSKRIVANDE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG OCH JOSH HAR ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN SKRIVIT PÅ VÅRT NYA LÄGENHETSKONTRAKT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Har skrivit på och betalat och nu måste vi bara vänta på vår gamla landlords sista godkännande (så att vår nya agency kan få den där sista irriterande lilla checken i den meningslösa lilla lådan), och sen är vi fan ready to go. Känns helt otroligt. Kan inte fatta att vi kommer få bo där. Vi kan visserligen inte flytta in förrän landlorden behagat att svara, så det är inte säkert att vi kommer hinna innan den 23:e, men ändå. Det betyder ju ändå att vi kommer få flytta in så småningom, och bara det kändes allmänt orimligt himla länge.
 
Så, ja. Jag spenderade därmed idag med betydligt mindre ångest, och har som direkt konsekvens blivit mer och mer sjuk under dagen. Har världens rossligaste hosta och var lite allmänt yr med huvudvärk och sådär, så tror jag kommer bli helt och hållet utslagen så fort jag får nycklarna i näven, really. Fick dock ändå en del gjort under dagen och kände mig allmänt produktiv, och slutade därefter framemot kvällen och återvände till mitt tillfälliga East Sheen-hem. Jag och Joakim gick och handlade när han kom hem (och han tappade bort mig i deras jättestora Waitrose och fick nästan panik alltså det är helt hysteriskt hur snabbt han bara har accepterat rollen som min adoptivpappa helt och hållet honestly).
 
Jag köpte massa ingredienser till att baka kanelbullar, since det var det jag hade erbjudit Olga som betalning när jag frågade om jag kunde bo hos dem ett tag, och då får man ju vara a man of your words och allt. Joakim hjälpte mig så gott han kunde (och mamma med, som jag fick smsa i panik när degen vägrade torka så mycket som jag ville), och lagom tills bullarna var klara kom Olga hem och gjorde stir fry åt oss (med ingefära och chili och massa grejer för att motverka min förkylning alltså BLESS de är så gulliga my fairy goth parents).
The preparation............. fick använda Waitrose's askonstiga brittisk jäst som gjorde degen asblöt så var ytterst tveksam på om det överhuvudtaget skulle gå att göra något av den
Men titta! Blev bullar av dem till sist ändå! Både Olga och Joakim åt halvt ihjäl sig på dem. Känns som en succé.
 
Åt kvällsmat framför Star Trek och åt kanelbullar till efterrätt. Blir ju knappt bättre än så. Ska stanna en natt längre här än vad jag planerat. Har inte pallat packa än, och vill to be honest stanna här lite extra ändå. Det är så himla mysigt. Den här veckan har varit så himla bra att se hur många i mitt liv som är så totalt villiga att hjälpa till helt villkorslöst. Så himla mycket fint folk jag blivit blessed med, ändå.
 
Så, ja. Imorrn är det torsdag, och vi ska förmodligen spendera kvällen med att jaga fladdermöss och äta mer bullar. Ah, livet på en pinne, indeed.

Come kiss me stupid, come kiss me sore

Har lyssnat på Los Ageless oavbrutet i flera veckor och tänkt att SURELY är det den bästa låten någonsin för tillfället. Och så släppte St. Vincent en ny låt från samma album. Och nu har jag en ny favorit. It never ends. We are all so blessed.
 
Hej där! Idag har det varit onsdag, och en överlag ganska trevlig sådan. De nya tenantsen är mitt inne att fylla i sina referenspapper (som måste vara inlämnade inom 24 timmar så om 24 timmar vet vi hur det blir I suppose aaaaaaaaaaaaaaaaaaa får man be till Gud när man inte har varit i kyrkan på flera år om det är nödfall), och det är en hel massa problem  och om de går igenom referenserna är det ett mindre mirakel, men y'know. Jag är så sönderstressad nu att jag verkligen inte behöver jaga upp mig i förväg därutöver, så ja. Vi får se om 24 timmar och ta itu med det då. Känns konstigt att packa när man inte ens vet om vi får komma iväg. Oh well.
 
Förutom det sedvanliga lägenhetstjafset har det varit en ganska vanlig dag. Jobbade med Olga hela dagen, och störde oss på att det var så mycket kunder att vi inte kunde Halloweenpynta, för, well, det är den sortens affär vi driver för tillfället. När det lugnade ner sig framemot kvällen hängde vi upp en massa pappersbollar i färgglada höstfärger i hela taket, vilket blev huuuur mysigt som helst. Ska klä in typ hela barnavdelningen i fejkmurgröna och fairylights också är planen. Kommer fan bli världens mest Instagramvänliga ställe när vi är färdiga med det, och då är det redan ett himla mysigt ställe if I may say so myself.
 
Slutade vid sexsnåret allmänt trötta efter en eftermiddag full av inredning, och tog mig ut till Tottenham Court Road, där jag mötte upp Mats. Vi gick till en restaurang i Soho och drack öl och delade på en pizza, innan vi irrade oss in till Hippodrome (som är ett jättestort casino i Leicester Square - tror det genuint var första gången jag någonsin vistats i ett casino to be honest ??? varför luktar det så gott ??? är förvirrad), för kvällens aktiviteter. Jag och Nat bokade för evigheter sen biljetter till att se Al Pitcher live - som är rätt känd i Sverige för att han är en britt som gör standup på engelska om svensk kultur - men eftersom Nat är iväg på skolresa för tillfället kunde hon inte fly Stoke för en kväll i London, så jag tog med mig Mats istället som honorary svensk.
 
Var osäker på 1. om Al Pitcher var så rolig som jag mindes från det där enda avsnittet av RAW jag såg på TV för typ sex år sen, och 2. om Mats skulle förstå någonting av det eller bara bli allmänt alienated av alla insidersvenskskämt. Som tur väl var var Al Pitcher precis lika rolig som jag mindes (hans imitation av hur skräckinjagande det känns att bli väckt astidigt på morgonen av Ja må han leva på sin födelsedag utan att ha någon uppfattning om vad det är var HELT HYSTERISKT och jag och Mats skrattade över det typ hela vägen hem), och han var allmänt bra på att förklara de lite mer obskyra referenserna för de andra britterna i publiken (jag och Mats spionerade lite på de andra i publiken innan det började och det är helt sjukt hur man helt utan fel kan se PRECIS vilka av dem som var britter och vilka som var svenskar).
 
När giget var slut tog vi tunnelbanan hem, gick till Colonel Fawcett för en sista drink (och för att ta farväl av världens bästa local - kommer bli svårt att hitta en värdig ersättare i vårt nya ställe alltså </3) och för att göra upp planer om vad vi ska hitta på medan jag ska bo hemma hos honom (får typ nästan en hel vecka av konstant quality time!!!!! vi ska se klart på Review och gå på charity shops och handla billiga kläder och äta pizza från haket runt hörnet och allt möjligt!!!! är så taggad!!!), innan vi skiljdes åt och jag gick sista biten hem och gjorde ett håglöst försök att packa ihop lite (städade mest undan tomflaskor ur badrummet och la ner alla våra plastdinosaurier i en påse så yeah). Är allmänt dödstrött, så känns inte som att det skulle bli så mycket vettigt gjort oavsett. Torsdag och fredag kommer bli intensiva packningsdagar (om den där jävla referencingen faktiskt går igenom, vill säga, vilket känns tveksamt men LET'S HOPE OKEJ), så tror jag bara ska lägga det extra arbetet till då istället.
 
Imorrn ska det därmed avgöras hur mycket av ett helvete mitt liv kommer utvecklas till under resten av veckan (antingen maximalt avgrundsdjupa värsta ångeststresshelvetet, eller inget helvete alls utan utflyttad utopi så yeah det är lite av eller på rent allmänt, det där. INGEN PRESS), och utöver det ska jag jobba ett öppningsskift på jobbet, packa lägenheten lite mer (beroende på om vi får flytta ut eller inte, that is), och fika med Marion och få the full scoop om hennes vecka hemma hos mig i Sverige. Och om hur kär hon är i min kusin nu, I guess????? Mitt liv alltså.

And I think that we could float from evening to the stars

 
Nejmen hej igen! IT'S BEEN TOO LONG. Det har varit ännu en vecka med en massa flyttångest, avbruten av fina små stunder med massa fint folk. Känns som om det är hela min existens nu. Djup ångest med brief intermissions. SKOJ HELA VECKAN. Om vi har tur är det här vår sista vecka i den här lägenheten. Herrejösses jag kan inte vänta på att det här ska vara över nu.
 
Anyhow. Det mesta som hänt sen jag var här senast är att Malin ju har varit i London. Var ju allmänt dålig timing att hon lyckades boka in att komma i mitt livs rörigaste stressigaste månad (hon kunde inte bo hos oss since Joshs rum ju redan är fullt och jag hade dessutom inte en enda dag ledig medan hon var här så vi kunde bara hänga på kvällarna alltså SIGH), men det var så himla fint att ha henne här en stund. Oavsett hur rörigt det var runt mig så var det skönt att hon kom hit så att jag kunde få tänka på något annat, pretty much. Vi hade några mysiga rättså stillsamma dagar tillsammans (since jag ju dessutom är LUSPANK) - tog med oss Josh och gick ut och åt på The Diner i torsdags och spenderade hela lördagskvällen med att se på gamla dåliga svenska filmer och äta thaimat (såg dock om Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen och kan happily report att den fortfarande är lika bra som jag minns den och alla borde se om den filmen omedelbart den är en absolut wholesome gåva till oss alla).
 
På fredagen gick vi och såg SWMRS, vilket också var precis vad min sönderstressande stackars hjärna behövde. Vet ju att SWMRS är mitt favoritband, men inser det liksom aldrig helt och fullt förrän jag ser dem. De är så jävla bra live, precis alla deras låtar är såna ULTIMATA JAMS, de är så himla bra och oproblematiska (när Cole - aka sångaren - tog pauser mellan låtarna pratade han typ bara om feminism och att bekämpa fascism) och till och med deras gosh darn fanbase är så himla bäst???
 
Deras gig lyckas alltid på något magiskt sätt vara både de lugnaste och de allra galnaste samtidigt - typ hela rummet var en enda stor rörig moshpit, men om man bara tog några steg bakåt blev man helt lämnad ifred och alla rörde sig in och ut från moshpiten helt lugnt. Vet inte ens hur det går till, men antar att det är så det blir om alla på en konsert är astaggade men också bra respektfulla personer. Hade världens lyckokänsla i hela kroppen när vi gick därifrån, och har inte saknat en konsert såhär mycket på länge. Sån ultimat lycka. Älskar konserter. Älskar SWMRS.
 
Efter SWMRS-konserten åkte vi ut till Dalston och gick hem till Mats (eftersom Malin och Mats aldrig träffats och inget gör mig så upprörd som när jag inte har fått introducera mina favoritmänniskor till varandra). Satt på hans golv och drack vin ett tag innan vi gick ner till Mats lokala pub, där det som genom världens mest ultimata sammanträffande var en klubbkväll med Sverigetema. De spelade allt ifrån ABBA till Håkan Hellström till gamla klubbhits från mina gamla festdagar i Sverige. Malin sa att det var som att vara hemma på Statt igen, vilket ju inte var så himla exotiskt för henne direkt (alltså så synd om henne egentligen att få komma till London och sen bara få komma till en klubb som spelar exakt samma musik som hemma), men jag var helt lyrisk, och Mats skrattade mest oavbrutet åt hur överlyckligt jag sjöng med i allting. Vi gick hem vid två när de stängde, och jag släpade mig till jobbet dagen efter bakfull och med tre timmars sömn i bagaget och kände ändå att det var rätt värt det.
 
Sa hejdå till Malin i lördags kväll efter vårt filmmaraton, lovade att jag skulle vara en bättre värd nästa gång hon kommer och hälsar på (förmodligen kunde hon ta några dagar i mars woooo!!!!), och sa hejdå lite allmänt vemodigt. Kan aldrig hänga tillräckligt mycket med henne. Det är så fint att jag kan prata med henne så sällan och det ändå aldrig känns som om vi varit ifrån varandra. Hon är så himla bra.
 
Så, ja. I söndags var både jag och Josh lediga, och spenderade dagen med lite top notch quality time. Gick ut och gjorde lite ärenden (aka gick till H&M för att Josh behövde nya byxor och jag tittade på herravdelningens alla fina flanellskjortor och blev ledsen över hur pank jag är), fixade Joshs säng (som har haft trasiga träplankor i botten hur länge som helst men nu ligger jag inte och sover i en stor grop längre!! woo!!), och spenderade kvällen med att skypa Joshs föräldrar. Skypade dem medan Josh lagade kvällsmat så då och då fick han gå ut i köket och bara "prata med Moa så länge!!!" så yeah. Fick mig lite quality time med Joshs föräldrar också. I don't even mind. De är så himla mysiga.
 
Har fått sporadiska Snapchatuppdateringar från mina föräldrar om hur Marion har det därhemma (fick en bild på Marion sittande bland hela min familj i mitt vardagsrum och det var det mest surrealistiska jag någonsin sett tror jag), och har äntligen rensat ut kylen från allt som var förgammalt. För referens var kylen literally proppfull innan jag började, och när jag tagit ut allt som var för gammalt och/eller mögligt var det bara en syltburk, ett paket smör och två tuber kaviar kvar. We're a MESS.
 
Idag har det i alla fall varit måndag, och jag har haft vad som (förhoppningsvis) kommer vara min sista hela lediga dag i den här lägenheten. Josh väckte mig vid elva någon gång när elektrikern dök upp och skulle kolla våra uttag for some reason, och efter de hade gått efter nån halvtimme klädde jag på mig och drog ner till en charity shop på Camden High Street och lämnade en enorm kasse med alla kläder jag och Nat rensade ut våra garderober för evigheters evigheter sen. Var skönt att bli av med alla prylar till sist, to be honest.
 
Kom hem, var allmänt ångest-ig, och precis som alltid när jag ska motarbeta ångest gjorde jag en massa sysslor i huset för att inte behöva tänka på saken. Hängde Joshs tvätt som han startade imorse och slängde in min egen, rensade ut kylen och tog ut soporna och lite sådär. När jag stod och diskade undan det sista fick jag smset jag önskat efter hela helgen - den sista svensken som sa att hon till sist fått tag i en guarantour. God bless. Det var det största hindret för oss för tillfället, så kanske kanske kanske kan det vara nedförbacke härifrån och kanske kanske kanske kan jag vid den här tiden nästa vecka officiellt stå på kontraktet till vår nya lägenhet istället. Kan verkligen inte vänta. Kommer fan gråta när vi får nycklarna. Är så nära slutet på det här absoluta helvetet nu ju. Please låt det vara över nu.
 
Så, ja. Det är på ett ungefär vad som pågått sen sist. Nu sitter jag i Joshs säng och tittar på Hipp Hipp och väntar på att Josh ska komma hem och laga kvällsmat till mig (nu när vi har varit lite mindre deprimerade rent generellt har vi både blivit mycket mer husliga igen och let me tell you det har varit världens blessing att bo i ett städat hus och få riktig mat serverad varje kväll igen). Ska kanske skriva lite också. Josh hjälpte mig ta mig ur mitt senaste skrivkrampsträsk häromdagen, så jag tror jag ska ta nytta av det så länge det varar, så kanske jag kan få något gjort på den där jäkla historien igen. Det hade ju varit nåt.
Anyhow. Livet fortsätter. Hörs snart igen!!