Take me down to the place in you, where you go with the lights out

 
Hej igen! Ännu en vecka är till ända (eller, well, har precis börjat, beroende på hur man ser det, antar jag), och jag har varit rätt busy och ganska ledsen till och från men ändå haft det rätt bra, strangely? Vet inte riktigt hur de faktorerna kan samexistera så väl som de gjort, men det har dem. All in all tror jag det nog mest är min traditionsenliga novemberdepp som kommit förbi återigen (kom bara undan från den förra året literally för att månaderna innan november hade varit så hundraprocentigt fruktansvärda att november var en lättnad i alla avseenden basically).
 
Har bara känt mig dålig och meningslös och tråkig och dum och som om jag inte bidrar någonting till någonting, och det faktum att jag varit så lycklig det här året gör de känslorna känns jättefrämmande och freakar ut mig en aning, även fast jag vet att det här pågår varenda november och det bara är en fas jag kommer över så småningom. Skillnaden mellan mitt vanliga humör och min novemberdepp har ju blivit ännu mer tvär det här året, basically, så det är väl mest det som har spelat in, tror jag (och det faktum att Ozzy's död verkligen har påverkat mig mycket mer än jag trodde det skulle göra). Oh well. Får väl bara rida ut den här stormen som vanligt och hoppas att man redar till sig så småningom.
 
Anyhow. Utöver att mitt generella humör har varit lite all over the place så har veckan varit full av bra grejer. I tisdags var det Lauras födelsedag, så jag spenderade hela kvällen på The Victoria ihop med alla mina bästa Dalstonfolk och drack öl, åt världens bästa cheesyfries, såg på indiegig och pratade en massa strunt. Varenda gång jag nämnde att jag nog borde dra mig hemåt köpte Mats ännu en tequilashot åt mig, och när jag till sist ramlade hem framemot ettsnåret snurrade hela sovrummet. Att vara bakfull på en onsdag borde ju verkligen vara olagligt, ärligt talat. Drack svartvinbärssaft under hela D&D-sessionen på onsdagskvällen och somnade i soffan mer eller mindre omedelbart efter alla gått hem. A mood.
 
Hade en blissful sovmorgon på torsdagen och stängde på jobbet, och åkte därefter direkt ut till Dalston igen, där jag, Mats och George såg Faux Real, som är mitt och Mats nya favoritband och cirka det bästa som finns i hela världen. Fransk sultry sjuttiotalsdisco med interpretive dance och flöjtsolon och vita cowboyjackor och historiens mest catchy låtar (jag och Mats hade bara sett dem en gång innan och kunde redan sjunga med i alldeles för många refränger). Var lite orolig att de inte skulle vara lika bra som första gången jag såg dem, men det var verkligen ingen fara. De var verkligen EXAKT så fantastiska som min hype hade kommit ihåg dem som. Efteråt tog vi med oss George tillbaka till The Victoria medan vi högljutt skrek refrängen till Faux Real's sista låt om och om igen och skrämde alla förbipasserande. Bless. Hade några fler öl på The Victoria, pratade med det vanliga gänget (det faktum att The Victoria är min local pub där jag känner alla stammisar och all personal fast puben ligger typ 45 minuter från mitt hus säger ju något om hur ofta jag är där), och ramlade återigen hem framemot ettsnåret. Har varit en väldigt sån vecka, basically.
 
Fredag var Cat Empire-dag, och jag mötte Josh, Meghan och Hannah på The Roundhouse efter jobbet (och efter att ha stått i historiens längsta kapprumskö i hundra år alltså ÅÅÅÅÅH hatar att gå på gig under vinterjacka-säsongen och vara tvungen att gå till kapprummet som nån sorts AMATÖR). Giget var lite mer rörigt än det förra vi var på (aka i april för två år sen, heh), men GUD vad Cat Empire är bra ändå. Har inte dansat så mycket på hur länge som helst. Tror de hade två lugna låtar i hela setet, och hela resten var non stop dansjams. Så himla bra. De spelade All Night Loud som en av sina sista låtar och Josh la armen om mig och jag mindes förra gången vi såg dem, typ åtta månader in i vår vänskap, och hur när raden he who shares his sweat with me will be my friend eternally, from this day to the ending of the world spelades hade Josh helt plötsligt vänt sig mot mig och gett mig världens kram och hur det tekniskt sett hade varit första gången jag accepterade att han såg mig som sin kompis och att vi var in it for the long run. Och så två år senare så tryckte jag hans hand och hand tryckte min tillbaka och allt kändes full circle och bara himla fint i allmänhet. Mmmm love me some nostalgic emotional bullshit, ju.
 
Anyhow. Efter ännu en evighetslång kapprumsväntan sa vi hejdå till Meghan och Hannah och promenerade hem till lägenheten, där vi tog några högst nödvändiga duschar (SÅ SVETTIGT var som om jag har varit på ett jäkla gympass ju), och kurade ihop oss på soffan under en filt med några dåliga Youtubevideos tills jag hade somnat till typ tre gånger om och vi called it a day.
 
Under fredagen hade vi insett att vår helg var, blissfully och helt otroligt nog, helt utan planer. Halvvägs genom mitt lördagsskift, medan jag funderade på vad vi skulle ägna kvällen åt, smsade Paul och undrade om vi ville komma hem till dem och spela boardgames och dricka vin, och GUD om det var exakt precis vad vi ville. Åkte hem till Paul, Cal och Emma (eller Palmas, som vi kallar dem kombinerat), och spenderade kvällen med alldeles för många flaskor vin och vad som kan vara historiens mest komplicerade spel.
 
Inte nog med att instruktionerna var helt omöjliga att förstå och inte ens förklarade allt - när vi väl hade listat ut hur det funkade visade det sig att spelet i sig inte funkade oavsett och var HELT omöjligt att vinna?? Vi spelade ett par rundor (efter att ha slitit vårt hår över instruktionerna i literally säkert tre-fyra timmar i sträck), och även fast vi förlorade så var det faktiskt ett rätt kul spel? Tror inte någon kommer uppbåda psykisk styrka nog att vilja spela det igen, dock, men ändå. Känns ändå som a good waste of an evening. Kom hem framemot tresnåret, efter att ha suttit uppe i flera timmar med Paul och gråtskrattat över alla konstiga saker vi ska köpa till varandra i julklapp från Amazon, och kollapsade allmänt ovaggade rätt i säng.
 
Söndagen var också allmänt ideal. Fan, vi är så himla bra på söndagar, ändå. Tog lång sovmorgon, och spenderade en lång stund med att bara gosa och sakta men säkert vakna till liv innan jag gick upp och handlade och gjorde french toast till frukost. Därefter åkte vi in till centrum och gick på The Wallace Collection, som basically är ett jättefancy hus 10 minuter från Oxford Street som någon rik gubbe fyllt med en massa konst och vapen och antika möbler och annat skoj. Var som en labyrint full med tunga gardiner och sammetstapeter och guldbeklädda stolar och galet intrikata små skulpturer och dekorerade vapen och en massa Rembrandt-tavlor, och det var hur intressant som helst. Har tänkt gå till Wallace Collection HUR länge som helst men aldrig kommit för att gå dit, så det var himla najs att kunna spendera några timmar med att peka ut alla dåligt målande hästar och hur perfekt en målning av jungfru Maria himlade med ögonen åt Jesus.
 
Efter vi kände oss klara med all konst och allmän lyx gick vi vidare till Lush och köpte vår nya årsförbrukning av duschtvål (aka ett kilo Snow Fairy- som bara kommer ut runt jul och luktar det ABSOLUT GODASTE i hela världen) och fick händerna insmörjda av en Lushmänniska innan vi gick vidare upp på Oxford Street och spenderade någon timme med att springa mellan H&M Home, TGR och Primark i jakt på, som Josh beskrev det, this year's Christmas Vibe. På TGR hittade vi en snögubbe bestående av tre discokulor ovanpå varandra, och bestämde att precis det var årets Christmas Vibe. Är så himla taggad på allt pyntande. Narnia Rave, är de generella ledorden. Kommer bli så himla bra och så HIMLA överväldigande tacky. Så taggad.
 
Åkte hem till Tufnell Park igen, och gick till vår actually local pub, som ligger precis runt hörnet och som vi varit inne i exakt en (1) gång, men som vi fortfarande är fast beslutna att göra till vårt fasta häng en vacker dag. Köpte varsin onödigt dyr pint IPA, och spelade Battleships i ett hörn av puben i någon timme tills ölen var slut och vi vunnit varsin runda och blivit hungriga. Gick hem, Josh lagade kvällsmat (jag sa att allt jag ville ha till kvällsmat var någon form av hysteriska mängder pasta och Josh bara "pasta bake maybe?" och jag blev allmänt överväldigad av hur mycket jag ville ha det och bara det för evigt amen). Såg på fler Youtubevideor, jag avverkade några fler avsnitt av Lovesick medan Josh tog sitt söndagsbad (alltså Lovesick kan vara det bästa jag sett det här året?? Det är SÅ roligt, och gör en SÅ emotionell och jag är redan SÅ investerad i precis alla karaktärer alltså det faktum att det bara finns tre säsonger gör mig djupt upprörd), och så gick vi eventually och la oss och pratade om konstiga saker i flera timmar och låg och fnissade i mörkret som ett par tolvåringar på pyjamasparty.
 
Sån perfekt söndag, återigen. Kände mig verkligen så utvilad och glad, och som om jag fått något gjort utan att behöva överanstränga mig. Var så himla längesen jag och Josh bara hade en dag för oss själva, och det var så himla mysigt. Älskar my soft lil' brit och att jag får spendera så mycket tid med att bara springa runt och prata strunt och hitta på hyss med honom hela dagarna. Så truly blessed alltså.
 
Och så idag har det varit måndag, och precis en sån måndag som jag lever för. Asade mig upp ur sängen framemot eftermiddagen, med sovränder över hela kroppen och håret på ända och typ tolv timmars sömn i bagaget. Tog en dusch, och skypade därefter med Elin i typ en och en halv timme för lite välbehövlig catchup vilket var himla mysigt, och har sen dess mest lyssnat på ABBA, städat huset och kört en massa maskiner tvätt. Perfekt hushållsmåndag, basically. Nu är huset rent, det finns mer pastabakerester från igår, och jag ska bara spendera resten av kvällen med att se på Lovesick och kanske spela Ultimate Carcassonne (aka med alla expansions som tar typ tre och en halv timme totalt) med Josh. Vi får se.
 
Och nästa vecka har jag typ inga planer heller? Ska spela D&D på torsdag, kanske försöka se om jag kan hänga med Mats någon gång i veckan, och så fira Ellie på lördag. Ah. Måste väl kanske börja köpa julklappar också, antar jag, men oh well. Det är ett senare problem, surely.

It's your world and you create it, just remove the parts you hated

Min kompis Niall's band har släppt ny musik och HONESTLY de är så himla bra???? Önskar nästan att jag inte kände dem så att det kunde vara mindre konstigt just how much jag älskar allt de producerat, heh.
 
Hej igen! Det har varit fullt upp sen vi hördes senast. As per usual. Anyhow. Här är vad ni missat!
 
I torsdags jobbade jag övertid på jobbet med att embossa anteckningsböcker med vårt emblem i guld. Har inte gjort det förut men jag lyssnade på podcasts och fick lite easy overtime och det var himla mysigt faktiskt. Kom hem, åt cheesecake till kvällsmat, och läste Sandman tills Josh kom hem från jobbet, basically.
 
I fredags var det min fyraårsdag sedan jag flyttade till London, vilket alltid är en ganska stor dag i allmänhet. Det är en perfekt dag för att tänka tillbaka på var jag kom ifrån och hur mycket allt har ändrats sen jag hoppade på det där flyget med en enkelbiljett 2014 och bara hoppades på det bästa.
 
För att fira (eller, mest för att det råkade sammanfalla på samma dag), gick jag och såg Halestorm live (vilket var lite fint eftersom jag hade på mig min bästa Halestormtröja när jag flyttade). Var evigheter sen jag såg Halestorm senast och jag älskar dem cirka mest av allt, så det var typ bästa sättet att fira på. GUD så bra de är. Fick höra Do Not Disturb live (vilket var ett mästerverk och allmänt överväldigande och herregud om det fanns en enda människa som lämnade den lokalen utan att vilja gifta sig med Lzzy Hale så tror jag inte på dem), och när den sista låten de spelade var Here's To Us hade jag ett fint litet reflective moment över mina år i London och hur långt jag kommit och fällde eventuellt en liten tår (vilket, to be fair, jag alltid gör när de spelar den låten live för it just fkin GETS TO ME varenda gång).
 
Liksom. Flyttade till London som liten osäker nittonåring och hoppades mest att saker och ting skulle lösa sig, och fyra år senare har jag liksom? Fått allt jag någonsin kunnat drömma om? Har fler kompisar än jag någonsin kunnat vänta mig, har ett fint hus, ett jobb jag älskar, en brittisk pojkvän (bara den aspekten skulle ju gjort mitt tonåriga jag grön av avund i allmänhet, heh). Gud, den här stan har ju verkligen gett mig allt jag velat ha. Är inte det det finaste någonsin. Är så himla glad att jag bara kastade mig ut i intet. Det här landet har verkligen gjort mig lyckligare och gjort mig till mycket mer av någon jag vill vara som person än jag tror Sverige någonsin skulle kunnat.
 
Anyhow. Kom hem efter giget allmänt lycklig, helt slutkörd och med ringande öron, och spenderade resten av kvällen på Joshs bröstkorg medan vi åt glass, såg på Community och han kliade mig i håret (har äntligen lärt honom bästa kli-metoderna så nu måste han göra det hela kvällarna igenom). Fint så.
 
Jobbade ett superintensivt skift på lördagen (kom hem HELT slutkörd även fast det inte var mycket mer busy än lördagar brukar vara), och kom hem till George's anländande i lägenheten. För att fira gick vi till affären och köpte alldeles för mycket Prosecco och spenderade resten av kvällen med att prata om allt möjligt och bli på tok för packade i allmänhet. Var en såndär himla mysig kväll där vi playade massa olika saker på TV:n men hela tiden blev distraherade för att vi hade så mycket att prata om. Så fint. Tror det kommer bli himla bra att ha George här. Speciellt eftersom det innebär att någon annan också kan hjälpa till att diska emellanåt, hehe.
 
På söndagsmorgonen vaknade jag väldigt tidigt och brutalt bakfull, pussade Josh hejdå, och drog till King's Cross. Mötte upp en equally bakfull Olga, köpte frukost, och hoppade på tåget till Norwich där vi skulle spendera ett par dagar på mitt livs första jobbresa. En av våra main suppliers på jobbet firade 50-årsjubileum och hade essentially slagit ihop en tradeshow med en stor middag på ett mansion mitt ute i skogen. Det var verkligen som ett fkin SLOTT??? Gammalt och storslaget med tinnar och torn mitt ute i ingenstans och hur vackert som helst, och typ alla som var inbjudna var olika independent bokaffärsinnehavare som vi bondade en massa med i allmänhet. Kollade in nya julböcker på en tradeshow (och samlade på oss mer och mer gratisböcker), åkte på guidad tur till vår supplier's warehouse där typ alla våra böcker vi beställer kommer ifrån vilket var himla coolt (har nog aldrig sett så JÄVLA många böcker på samma ställe förut det var helt SJUKT) åt aslyxig middag medan en massa författare höll tal om sina nya böcker, och avslutade dagen med en bunta industrifolk i baren där vi drack vår vikt i gratisvin och pratade om böcker och livet och allt däremellan innan jag och Olga gick till vårt (också onödigt superfina) hotellrum och kraschade i säng helt och hållet ovaggade.
Från varuhustouren vi var på. Allt det här är enorma hyllor fulla med böcker. Två miljoner titlar. Herrejissus.
Vårt hotell mitt i Norwichskogarna. Liksom TITTA PÅ DETTA. Vill bli rik och bo här för evigt.
Mitt och Olga's rum, som vi genast invigde genom att hoppa i de supermjuka sängarna, för, you know, vi är ju professionella businesswomen after all.
Utsikten från tradeshowhallen var ju också helt rimlig. De hade en superlyxig golfbana och pool och spa och fontäner och allting överallt. Vafan.
Liksom???? Om det är såhär det är att vara på jobbresa vill jag fan aldrig göra nåt annat ju.
 
Nästa morgon tog vi sovmorgon innan vi gick ner och åt hotellfrukost (finns det något bättre i livet? Tveksamt), innan vi sa hejdå till våra nya bokhandlarkompisar och tog en taxi tillbaka in till centrala Norwich igen för att spendera dagen med lite turistande. Hade aldrig varit i Norwich innan och hade basically ingen aning om vad jag kunde vänta mig, men både jag och Olga blev HELT sålda på stan. Den är så orimligt gullig, sån typisk bedårande liten brittisk småstad med ringlande kullerstensgator, små independent, orimligt specialiserade affärer, gulliga caféer, hela grejen. Vi spenderade några timmar med att titta på Norwich Cathedral (som är helt jäkla breathtaking på typ alla sätt och vis), gå i antikvariatbokaffärer, dricka te på mysiga små hål i väggen vi snubblade över, och avslutade det hela med att ta en (orimligt billig) pint på en pub vid floden innan vi hoppade på tåget hem till London igen. Hade verkligen inte haft något emot att komma tillbaka någon gång. Så himla himla gulligt ställe.
Norwich Cathedral är tydligen en av de äldsta katedralerna i Storbritannien som fortfarande står. Fan medeltidsfolk fattade verkligen det här med stained glass, alltså. Helt sjukt.
Liksom??? HUR
Drack vaniljte på det här pyttelilla caféet som ägdes av världens gulligaste lilla brittiska tant. England är verkligen exakt så gulligt som Morden i Midsomer fick mig att tro ibland, alltså.
Alltså DETTA STÄLLE HUR ÄR DETTA ACCEPTABELT ELLER RIMLIGT???
 
Kom hem från tåget vid femsnåret, pratade lite med George, och städade därefter lägenheten innan George gav sig ut på middag och jag och Josh spenderade kvällen med att spela mer Magic the Gathering (där jag valde en karaktär som kunde skada jättemycket men Josh hade valt en karaktär som kunde hela sig jättemycket så det var verkligen superjämnt ända in i slutet haha), innan George kom hem igen och vi avslutade dagen med lite Community. Himla fint så. Känner att oktober som månad rent i allmänhet kommer take it out of me (har inte en enda ledig helg tills slutet av november rent allmänt så YEAH), men det har varit himla mysigt so far i alla fall. Och Halloweenmånaden kan ju aldrig vara en dålig sak, oavsett.
 
Anyhow. Ikväll är planen att jag och Josh ska baka (han har en bake sale på jobbet och jag måste göra kanelbullar till Kanelbullens Dag på torsdag så vi bestämde oss för att ha en wholesome bakkväll), på onsdag är det D&D, på torsdag har vi ett författarevent på jobbet, och i helgen ska hela gänget ut på en av våra kompisars EP-launch halva natten (nackdelen när ens musikerkompisar inte är traditionella musiker utan DJ's är ju att alla gig är så JÄKLA sent på natten hela tiden), så det blir nog skoj.
Ska återgå till dagen nu, antar jag. Hörs snart!

And if you remembered me, you could save me from the way I tend to be

(null)

The Way I Tend To Be // Frank Turner
 
Hej där! Jag återkommer för en sedvanlig weekly report. Vet att det gått längre än en vecka. Shhh.
 
Måndag 14/5
Inledde förra veckan med lite quality time med Joshs föräldrar - Josh var på jobbet på måndagen, men eftersom jag var ledig tog jag på mig att vara reseguide, eftersom Josh har tagit hand om mina gäster när jag har haft helgskift cirka hur många gånger som helst så kändes rimligt att return the favour. 

Vi gick runt på Camden Market och drack öl och pratade skit hela dagen innan vi gick till Roundhouse för kvällens underhållning, aka att se Frank Turner. Han spelade ett Best Of-set, vilket passade mig utmärkt som 1. Aldrig sett honom live innan, och 2. Bara lyssnat på honom sen i julas och inte lärt mig så många texter än. 

GUD så bra han var. Sånt där riktigt "stå och vröla ut varenda låttext med all sin kraft tills man är genomsvettig och hes" som jag så sällan upplever nuförtiden ju mer tystlåten indie jag går och ser på. Stod omvirad runt Josh med huvudet på hans axel medan de spelade Be More Kind och The Way I Tend To Be. Var trevligt att få vara That Gross Couple på en konsert för första gången, ändå.
 
Tisdag 15/5
Inte så mycket att rapportera från denna dagen. Jobbade, och åkte hem och städade huset since jag varit out and about och inte haft tid på min Heliga StädMåndag.
 
Onsdag 16/5
Hade inga planer för dagen, så naturally spenderade jag och Josh hela kvällen med att lyssna på vinyler och spela Sims och se på myrvideor. Quiet night in för det pensionärsparet (med nischintressen) vi somehow blivit.
 
Torsdag 17/5
I torsdags var det D&D-kväll som alltid, med undantaget att vi inte kunde spela den nuvarande kampanjen since en av de nya karaktärerna som ska tillkomma inte kunde vara med. Istället uppfann Josh en bootleg-D&D, där man lyckades eller misslyckades med saker beroende på om man vann mot honom i sten sax påse istället för att slå tärningar. 

Alla fick hitta på varsin ninjakaraktär med så ridiculous krafter vi ville, och så spelade vi vad som kan vara något av det mest bonkers jag någonsin deltagit i. Min karaktär kunde tillverka möbler från vad som helst (som hon bara utnyttjade genom att kasta vitrinskåp på sina fiender), Cal's karaktär var en dudebro som hette Dude Chest McBro (literally), Dans karaktär reste runt med sitt framtida jag hela tiden (som fått armar och ben och ett öga ersatt av krokar), och Ted kunde hotwire allting men kunde inte köra. 

Kan inte minnas senaste gången jag skrattat så jävla mycket. Alla skrekskrattade typ konstant i tre timmar i sträck medan ploten blev sjukare och sjukare. Några starka citat inkluderar "I AM HOTWIRING THE ELEVATOR", "'I get off the ship and jump into the ocean.' 'There's no water here, you're in the middle of Havana.'" "I turn the pirate captain into a complete set of garden furniture", samt det faktum att allt slutade med att vi åkte genom en portal i en vulkan till helvetet och slogs mot Karma itself, som vi besegrade när Teds ninja vann över Karma i en slantsinglingstävling och fick alla Karmas krafter. Yeah. Det var fantastiskt.
 
Fredag 18/5
Kommer inte ihåg så mycket av fredagen, vilket innebär att vi förmodligen spelade Sims tills mitt i natten och hittade på fler låtar relaterade till Luigi. Det är det enda vi gör nuförtiden, typ.
 
Lördag 19/5
Mamma kom hit! Vi spenderade kvällen med att dricka vin och mysa och se på andra säsongen av Dirk Gently. All was well.
 
Söndag 20/5
Jag, mamma och Josh åkte ut till Wellcome Collection i Euston som jag har tänkt gå till i evigheter och nu äntligen tog mig till. Vi såg på cool konst om medicin och genteknik och ljud, och spenderade säkert en timme med att gå igenom hela deras utställning om tänder. Så himla intressant alltså ÅH vill gå dit hela tiden nu.
 
Måndag 21/5
Jag och mamma var ordentliga turister for once och åkte ut till Tower of London för dagen (som återigen är ett ställe jag tänkt åka till i evigheter utan att faktiskt komma till skott). Var HUR intressant som helst. Vi gick en guidad tur led av världens mest stereotypiska tjuriga brittgubbe, vilket var allmänt glorious, och fick lära oss massor om gamla kungar och drottningar och brottslingar och alla hemska sätt de dött på. Satt i ett kapell at some point där cirka 2000 avrättade huvudlösa kroppar låg begravda under golvet. Trevligt.
  (null)

Därefter shoppade vi en snabbis på Oxford Street (dvs Primark, mostly), och åt hamburgare medan vi pratade om livet i allmänhet. Var så himla fint med lite alone time tillsammans igen, efter att vi knappt pratat på säkert över en månad. Såg klart på Dirk Gently när vi kom hem, och sa hejdå innan vi gick och la oss since mamma skulle åka med ett astidigt flyg nästa morgon. Så fin helg. Älskar hur mycket allmän föräldratid jag fått den här månaden, alltså. Så bra för själen, detta.
 
Tisdag 22/5
I tisdags såg jag Amanda Palmer igen på vad som utan tvekan var det mest surrealistiska giget jag någonsin gått på. Venuen var pytteliten och inredd typ som ett piratskepp, och medan jag stod vid scenen innan showen började knackade någon mig på axeln, och när jag vände mig om stod Amanda i egen hög person där??? Hon bara "wanna come upstairs?" och jag följde med, såklart, utan att ha en aning om vadfan det var som pågick. 

Jag, i sällskap med en bunta andra utvalda, blev ledda till ett back room på övervåningen, där Amanda öppnade en garderob som stod där, och gick igenom den. Garderoben var, i shit you not, en hemlig dörr in till ett helt tygtäckt utrymme uppdelat i en massa små rum, fulla med coola viktorianska möbler och draperade i tunga tyger, med dörrar som alla var maskerade som bokhyllor eller skåp eller liknande. I alla de här rummen fanns bland annat några drag queens som sjöng dramatiska ballader spelade på dragspel och sjungna på ett hemligt språk, tarotkortläsare, en tjej som spelade folksånger om lesbiska häxor, och massa annat på samma tema. 

Var därinne i över en timme, och kunde inte at any point tro på att det verkligen var på riktigt. Amanda fortsatte kila in och ut ur rummen konstant like det inte var någon big deal??? Vad är mitt liv, honestly.
(null)

Amanda spelade ett vanligt (men fantastiskt, såklart) gig efter det, och jag ramlade hem igen framemot midnatt och berättade allt för Josh som inte trodde på något av det och mest trodde att jag hallucinerat alla mina favoritgrejer på samma ställe. Har svårt att tro på det själv, to be honest, så fair point. Men Amanda Palmer tog mig i handen och ledde in mig i en pillowfort Narnia fullt av påhittade språk och spöklika möbler. Lovar. 100%.
 
Onsdag 23/5
Igår var en dag jag väntat på aslönge. Har räknat ner dagarna i literally över ett och ett halvt år, sedan jag beställde biljetterna. Jag och Nat såg äntligen Hamilton!!!!!! Hade nästan börjat tro att dagen aldrig skulle komma, men så klev vi in på Victoria Palace Theatre och kunde knappt tro på det. 

Hade även glömt vilka jävla BOMB platser jag bokat? Vi kom in precis vid scenen och Nat började gå bakåt och jag bara "nej vänta det här är vår rad" och hon bara "wait really". Vi satt liksom på fjärde raden???? Kunde se varenda svettdroppe på skådespelarna, liksom. Typ bästa platserna i hela stället. Thanks, past me. 

Also var Hamilton SÅ. HIMLA. BRA. Koreografin var SJUK, alla var så jävla talangfulla, och by the end var det fan omöjligt att hålla sig från att storböla när de gjorde It's Quiet Uptown. Jävlar så välgjord hela den produktionen är, alltså. Inte ett ord eller danssteg är där i onödan. Genuint värt väntan, honestly. 10/10.  (null)

Plus att jag och Nat därefter kunde åka hem och krascha i en stor goshög ovanpå Josh, just like the old days. Mycket bra, mycket bra.
 
Which brings us to today. Är påväg hem och ska spendera hela kvällen med D&D, och därefter har jag en hel bank holiday weekend typ helt utan planer????? Helt galet. God bless.