You're in trouble when you're fighting my fight

De Staat har släppt ännu en låt från sitt upcoming album och alltså??? Det här albumet kommer bli the absolute wildest ride och det faktum att jag inte kommer kunna se dem live när de kommer till London blir bara ett större och större problem ju mer av det här jag lyssnar på tbh.
 
HOWDY HOWDY. Jag återkommer från en hör och häpna ganska lugn vecka. Våra planer för året börjar så sakta börja lugna ner sig en aning, och jag har bara försökt njuta så mycket som möjligt av det i allmänhet. Man vet ju aldrig hur länge friden varar, av erfarenhet. Anyhow. Sedan vi hördes sist har jag därför mest jobbat, hängt i soffan om kvällarna där jag och Josh försökt catcha upp på alla Youtubevideor vi inte hunnit se när vi knappt varit på samma ställe mer än några timmar åt gången, fått lite redigerat på Secret Star Service (det är väldigt slow work och att göra det samtidigt som alla andra gör Nanowrimo och minnas tiden då jag skrev färdigt en hel bok på en månad är ju en aning deppigt men OH WELL).
 
I onsdags spelade vi D&D och hade en av de bästa sessionerna jag spelat, tror jag. Är förvånad varje gång av hur sjukt engagerad man blir i det där spelet, även fast allt är påhittat och man inte ens kan se någonting framför sig utan bara föreställa sig det. Vårt uppdrag var basically att rädda en stad som var helt uppbyggd av kugghjul från en ond demon som hade förtrollat befolkningen att slänga sig ner i maskineriet för att ta sönder det. Det kändes som en allmänt övermäktig uppgift hela tiden, men det var ett sånt där tillfälle där det visade sig att vi var exakt ett enda steg före the bad guys HELA TIDEN.
 
I slutet, när vi hade dödat skurken och brutit förtrollningen, berättade Josh att staden skulle gått sönder när 100 personer ramlat i maskineriet, och vi hade brutit förtrollningen när 97 personer hade trillat i. Liksom???? Var såna marginaler hela vägen igenom och vi alla bara var på the absolut edge of our seats hela tiden och det var SÅ KUL. Hade inte spelat D&D på vår nuvarande kampanj på flera veckor och insåg inte ens hur mycket jag hade saknat det förrän vi spelade igen. Ah D&D-kvällar är fan en av mina bästa grejer i livet ändå.
 
Hade en night in i fredags där jag och Josh mest låg i en hög och åt glass och drack likör någon glömt här på Halloween och såg på Doctor Who tills tre på morgonen och bara levde det bästa livet i allmänhet.
 
Och så i lördags, precis innan jag skulle stänga på jobbet, så ringde mamma. Det är en sån där grej man lär sig rätt snabbt när man bor utomlands - ringer någon hemifrån betyder det att någon har dött.
Det var Ozzy. Min katt, även fast vi fick honom när jag redan bodde utomlands och jag egentligen spenderat tid med honom kanske tio-femton gånger totalt eller nåt, så har jag inte haft ett husdjur jag haft ett sånt band med sen vår katt Gosan dog typ 2009. Han var superkelen på ett sätt bara jag - svältfödd på kattgos alltid - orkade med, skrek hela tiden som om han var i svår smärta men var egentligen bara gnällig, och var tjock och konstig och så himla GO på alla sätt och vis. Sån personlighet, liksom, och gud jag älskar den där katten så överväldigande mycket.
 
Och i lördags bröt han bäckenet och inget kunde göras och han jamade inte ens längre för att det var så illa. Kan inte riktigt ta in det, eftersom jag inte är hemma och har kunnat se det, men det faktum att jag inte kunde vara där och klappa honom och krama honom och gosa in näsan i hans päls en sista gång är så hjärtekrossande att jag knappt vet vad jag ska göra med den här sorgen. Vi har ju förlorat djur förut, men Ozzy var ändå speciell, och jag tror att jag lyfte upp honom i famnen och pussade honom på huvudet och begravde ansiktet i hans päls innan jag åkte tillbaka till London i oktober, men jag är inte säker. Jag hoppas att jag gjorde det. Det faktum att det var sista gången är bara så hemskt. Att jag inte visste, även fast såklart ingen vet såna saker.
 
Fina, fina Ozzy. Det kommer vara så himla tomt att komma hem i jul, och jag önskar verkligen att jag hade fått höra det där skriket igen. Min älskade lilla son. Usch.
 
Grät i personalrummet, gick ut och stängde på jobbet, kom hem och annonserade ut ett my son is dead och stod i Joshs famn en lång stund tills allt kändes lite bättre. Ellie var hemma hos oss tillsammans med sin pojkvän, och eftersom han tydligen jobbar med board games (perfekt jobb för att imponera på oss med sitt nya haff, för övrigt), så spelade vi ett nytt spel han precis hade lanserat vilket mest gick ut på att man skulle rita en bild och så skulle nästa person skriva vad de trodde man hade ritat, och så skulle nästa person rita vad personen innan hade beskrivit. Som viskningsleken fast med teckningar, basically.
 
Var asroligt, så vi var alla ganska sugna på att köpa det själva in the end. Spelade Jackbox-spel och drack öl och efter Ellie och hennes pojkvän hade åkt hem och Geroge gått och lagt sig satt jag och Josh i en ihoptrasslad hög på golvet och spelade tv-spel en lång stund innan vi såg klart på vårt senaste K-popdramaserie, som to be specific faktiskt är en mockumentary och därutöver något av det roligaste jag någonsin sett (den heter Future Strategy Office och till och med jag som vet typ 0 om kpop kände igen några av banden vilket var en rätt imponerande cast ändå), tills vi sett klart på hela säsongen och called it a night - mest för att jag redan sovit på soffan i flera timmar at that point, haha.
 
På söndagen tog vi rejäl sovmorgon. Planen var först att vi skulle gå till en charity shop och spana efter en ny soffa, men så berättade Josh att han hade bjudit över Paul och Emma för att spela brädspel och äta Sunday roast, och honestly det bytet gör jag ju gärna vilken dag som helst. Vi mötte Paul och Emma i Camden, handlade en massa gott till roasten, och gick hem och spelade en runda Mysterium (som basically går ut på att man måste lösa ett mord med hjälp av den mördades ande som skickar ledtrådar genom drömmar till en och det är SÅ KUL) medan Paul och Josh hjälptes åt att laga maten, och basically spenderade vi hela söndagen med att spela brädspel, se det nya avsnittet av Doctor Who och get comfortably wine drunk. Precis som söndagar ska spenderas, basically. Gud vad jag älskar hur stor del av mitt sociala liv som går ut på att folk kommer över och spelar spel och myser en hel dag. Älskar't.
 
Anyhow. Idag har det varit måndag, och jag har varit ovanligt mycket ute och flängt. Mötte Francesca i Stratford vid elvasnåret, och vi spenderade några timmar med att gå runt i Westfield och spana i affärer (jag köpte nytt bubbelbad som luktar ASGOTT samt en jättestor skjorta med ormskinnsmönster som ser ridiculous ut och som jag redan älskar med hela min själ), och åt asgod nudelwok som vi avslutade med glass med bubbelgumssmak (10/10, för övrigt), innan Francesca skulle till jobbet och jag skulle iväg och ge blod, och vi skiljdes åt vid Oxford Circus med en stor kram.
 
Har inte sett henne med någon reda på hur länge som helst (hon kom visserligen på Halloweenfesten men jag tror hennes ankomst är exakt det sista jag minns - var tvungen att dubbelkolla med henne om jag faktiskt hade sagt hejdå till henne innan hon lämnade festen eftersom jag inte mindes och hade dåligt samvete ifall jag hade varit jätteoartig heh), så det var hur najs som helst med lite ensamtid. Saknar mitt gamla girlgang så himlans nu när knappt någon av dem är kvar i London längre, så det var fint att få tillbaka en av pusselbitarna för en eftermiddag, i alla fall.
 
Gick och gav blod, och åkte därefter hem och fick huset städat (som varit en aning av ett bombnedslag hela helgen eftersom allt vi gjort är att sprida ölburkar och tallrikar mer och mer över hela huset allteftersom vi haft fler och fler gäster över), och nu har Josh lagom kommit hem och lagat kvällsmat (och kan stöka ner köket igen, mostly). Får se om jag ska skypa något med pappa ikväll, annars tror jag nog mest det blir mer trashig tv och allmänt soffamys, vilket jag är i högsta grad okej med.
 
Har lite fler planer den här veckan än förra, i alla fall. Imorrn är det Laura's födelsedag så jag och Mats ska ta tillfället i akt med lite pubhäng innan firandet startar, på onsdag är det D&D, på torsdag ska jag och Mats förhoppningsvis se det magiska franska discobandet vi upptäckte av en händelse härommånaden, och på fredag ska jag och Josh äntligen se The Cat Empire live igen. Har inte sett dem sen Josh drog med mig för att värva mig till sin musiksmak typ våren 2016 (vilket för övrigt också var typ en av de första sakerna vi någonsin gjorde tillsammans utanför lägenheten så ändå Stort Relations-Landmark ändå), och det är fortfarande en av de bästa gigen jag någonsin varit på, så jag är hype as hell i allmänhet.

And the nights they last forever, and days are always making you blue

Det här har fan varit det enda jag har lyssnat på hela jäkla Halloween. Gud vad jag inte insåg hur mycket jag har saknat Gerard Ways fuzzy mysrock förrän han återvände alltså. Such a TUNE.
 
Hej igen! JAAA, jag vet att det har gått två veckor. Det har varit lite hetsigt på sistone (shocking, I know), men som det ser ut så var den här helgen pretty much våra sista planer fram till jul, typ! Helt fantastiskt. Har liksom? Inga planer till helgen? Alls? Helt sjukt. Vad ska man ens ta sig TILL med all tid nu.
 
Anyhow. Sen vi hördes sist har jag mest hängt med Juni, som ju kom hit över Halloween like the true goth friend she is. Det var verkligen en av de bästa veckorna på hela året tror jag. Vet ju alltid att jag saknar henne, men när man träffas så sällan som vi gör blir det ju mest ett avlägset koncept, så varenda gång vi får lite quality time så blir jag helt överväldigad av hur mycket bättre precis allting blir. Hennes första kväll i London åkte vi till Scala och såg Joshs band spela, vilket var surrealistiskt och allmänt fantastiskt.
 
Det var en battle of the bands och alla andra band vi såg var precis den sortens kvalité man hade väntat sig av ett sånt event, och så kom Joshs band ut och var ett 11 piece discoband med matchande guldglittriga kostymer och fkin BONGOTRUMMOR och tre sångerskor och det var HELT SJUKT och hur bra som helst??? Säger inte ens det för att jag är partisk? Det var verkligen bara som ett riktigt gig med ett riktigt band? (At some point lutade George sig över mot mig och nickade mot Josh som spelade piano som om livet hängde på det och bara "look at him go!" och jag bara "I know!! I love him so much!!!" och varje gång Josh tittade över mot oss skrek vi och klappade i händerna så högt vi kunde och det var cirka the purest thing in the world). Jag, Juni och George promenerade hem medan de sista banden spelade (innan prisutdelningen där Joshs band, as was only right, vann), och pratade om livet en lång stund innan vi pallrade oss i säng.
 
Resten av veckan hade ungefär samma vibb. Vi har myst hemma i lägenheten, druckit te på mitt jobb efter stängning, gått på små äventyr round town, haft ett flertal boardgame nights med alla våra bästa boardgamekompisar, och hängt med alla Junis Londonkompisar (honestly tror hon har fler kompisar i den här stan än jag har och jag har varit här i fyra fkin år).
På lördagen gick vi till The Dome (som är en venue som ligger literally fem minuters gångväg från min lägenhet och är därmed där alla band borde ha gig alltid), och såg The Dresden Dolls' warmup gig där. Visste ju att de var en av mina favoritband, men efter att ha sett dem två gånger nu så tror jag fan att de är världens bästa band alla kategorier, rent objektivt. Fan det absolut mest punk jag har bevittnat i mitt liv. Liksom. Såg världens bästa band fem minuter från mitt hus med min bästa vän, som också var den som sålde in mig på det bandet to start with? Hur mycket bättre blir det ens?
Efter Dresden Dolls skulle vi ut på gothklubb tillsammans med några av Junis kompisar, och jag ångrade att jag gjort mig av med alla mina gothkläder från 2011, men var ändå rätt nöjd över att få en anledning att bust out min sammetsklänning och lite dramatisk svart ögonskugga igen.
Jag och Juni diskuterade det faktum att det var kallt och hur vi skulle klara oss ända till klubben utan att frysa ihjäl och jag bara "så vad ska du ha på dig?" och Juni bara ".........fishnets and underwear" och honestly. What an icon.
Eftersom Josh var i Suffolk hela helgen sov Juni inne hos mig, och efter vår långa natt på klubben (som vi hade avslutat tidigt så att vi kunde åka hem och dricka te och se på Kejsarens Nya Stil för att Juni är bäst och vi har exakt samma ambitioner i livet) bestämde vi oss för att vi ville ha afternoon tea till frukost på söndagen. Spenderade säkert en timme med att googla varianter av "best cheap afternoon tea london", innan vi hittade vad jag nog tror fan kan vara precis det. Var ett litet krypin gömt längst in i en vintageaffär i Stables Market i Camden, där man fick afternoon tea för två för bara £18 och HUR mycket mat som helst??? Satt där bland all mysig mood lighting och missmatchade möbler och vintagekläder och bara FROSSADE och gud så gott det var. Ska fan hitta vilken ursäkt som helst att gå tillbaka dit snart. Så himla bra.
 
På Halloween i onsdags mötte vi Mats, Laura och Em på en pub i Limehouse, catchade upp på Mats vecka i New York (och jag lyckades eventuellt övertala honom att följa med mig dit igen nästa år woooo) och drack whiskey och cola innan vi följdes åt till Troxy och såg The Dresden Dolls igen. Sånt himla privilegium att få se dem två gånger, alltså. Kunde inte riktigt ens ta in hur bra de var första gången för att jag inte kunde tro på att de faktiskt var där, men andra gången (speciellt eftersom jag och Juni hade seated tickets) kunde man verkligen se hur bra de är på alla sätt. Som sagt. Världens bästa band.
 
Juni skulle ta flyget hem vid sex nästa morgon, så när vi kom hem igen vid midnatt kramade jag och Josh henne så länge vi bara fick lov (vilket snabbt utvecklades till en tävling om vem som kunde krama henne bäst eftersom LOVE IS ALWAYS A COMPETITION), och nästa morgon när jag vaknade till ett hus utan Juni kändes allt lite extra tomt. Fan vad jag hoppas att vår utpressning funkar och att hon flyttar hit snart.
 
Anyhow. På torsdagkvällen städade jag huset en snabbis och jag, Josh och George fortsatte vår (väldigt långsamma) rewatch av säsong 5 av Doctor Who (i vårt fortsatta försök att sälja in George på konceptet), och på fredagen träffade jag Markus Zusak, aka min absoluta favoritförfattare i hela världen.
 
Läste hans bok I Am The Messenger när jag var typ 15 och den förändrade typ hela mitt liv. Läste helt andra böcker och skrev helt annorlunda efter jag hittade honom, och är bara allmänt emotionellt fäst vid allt han har gjort på ett sätt jag knappt är med någon annan författare, så när det annonserades ut att han skulle ha ett event på Waterstones i Piccadilly var jag ju absolut tvungen att gå. Och GUD så bra det var? Så himla glad att jag gick dit, för Markus Zusak är fan den charmigaste mysigaste snällaste människan någonsin? Hans Q&A var hur rolig som helst och han hade så många bra saker att säga om författarskap och att skriva och hur han tänker om saker och ting, och vid signeringen efteråt (som jag visserligen fick köa till i typ två timmar men y'know what IT WAS WORTH IT) tog han sig verkligen tid med varenda en och tog bilder och frågade alla saker och var bara??? En absolute babe???
 
Jag lyckades svamla ur mig att hans böcker förändrade hur jag interagerar med litteratur och min syn på böcker i allmänhet och att I Am The Messenger var den enda boken jag ansåg viktig nog att ta med när jag flyttade till London, och han bara frågade mer saker om mig och vad jag jobbade med och ritade små bilder i böckerna vid sin signatur och när han var klar sa han hejdå med ett "lovely to meet you!" och fick det att verka som att han verkligen menade det, despite det faktum att han redan signerat i typ två timmar at that point? Om det är en talang jag har i livet så tror jag nog det är att veta precis vilka av mina förebilder jag borde träffa i verkligheten. Har typ alltid en feeling om vilka av dem som skulle vara trevliga IRL, och det är typ alltid rätt?
Liksom??? Look at this??? I love this man???
 
Kom hem vid tiosnåret till en spontan spelkväll (det är fan the main hangout activity vi gör nu för tiden och let me tell you inget gör mig så glad som det). Ted och Dan var här och vi spelade Jackbox och var jättedåliga på konstauktioner och designade fantastiska tröjor ända tills Dan och Ted stack hemåt, George gick och la sig och jag och Josh - against our better judgement - stannade uppe till typ 2 på morgonen och färgade Joshs hår svart och klädde på Book och Dice sina Halloweenkostymer (det faktum att jag några dagar tidigare hade sprungit i secondhandaffärer med Juni och smsade Josh bilder på gulliga Halloweenkostymer till barn hade kunnat vara ett bedårande koncept om det inte varit för att vi inte har några barn och kostymerna var till våra två child mannequins som vi har en alldeles för parental relation till).
 
På lördagen var det äntligen dags för vår long planned Halloweenfest. Jag hade gått allmänt bananas hela veckan innan och köpt orimliga mängder random Halloweenprydnader och min vikt i fejkspindelväv, och när jag kom hem från jobbet hade Josh förvandlat lägenheten till the ultimate goth paradise. Hade svarta dukar på bordet, vårt human sized skelett, hjorthorn (som Josh köpt på internet av okänd anledning för länge sen), samt rosor med några av blommorna avklippta, precis som i The Addams Family-serien (since vi, såklart, hade Addams Family tema eftersom vi blivit allmänt besatt av 60-talsserien på sistone och har velat leva Gomez och Mortitias liv sedan dess typ). Sprang runt och virade in cirka allting i spindelväv, satte en Addams-skylt på dörren, Josh gjorde en spooky spellista som vi sedan spelade över mutade avsnitt av tv-serien på TV, och lagom tills de första gästerna dök upp hade både vi och lägenheten svidat om till maximal dramatisk goth-look.
Att köpa en bukett röda rosor var nog fan ändå en av de bästa besluten dekorationsmässigt? Det adderar bara such a level of DRAMA. Älskar't.
Also featured - den absolut sorgsnaste pumpan known to man som jag och Josh spontankarvade innan gästerna dök upp.
Book hade fått låna en av mina svarta peruker och var så himla spooky i en blodig cheerleaderoutfit.
Dice - som alltid står på vakt på ett supero-spooky sätt utanför sovrummen, fick en grim reaper-outfit för, well, han var ju verkligen inte läskig nog innan som det var.
Halloween-girlanger är tydligen en grej nu för övrigt? Märkligt koncept, men köpte det såklart ändå.
Jag hade köpt en specifik Morticia-klänning och en ny svart peruk och kände rent allmänt att jag borde få vara Morticia Addams varenda dag. 'Tis my new calling. Also typ ingen kände igen mig, vilket ju definitivt added a level.
 Redan innan vi blev tillsammans hade jag och Josh bestämt oss för att vara Mortitia och Gomez till Halloween eftersom de är de enda life goals som betyder något. Spenderade hela natten med att gå dramatiskt hand i hand precis som Morticia och Gomez gör, och är rätt säker på att vi dansade vals till Thriller eller något likvärdigt at some point.  Som sagt, måste hitta någon anledning så att vi kan vara The Addams' alltid nu. Goth power couple är ju allt jag någonsin velat vara ju.
 
Festen var hur som helst ännu en av årets highlights. Finns ju inget jag älskar mer än att fylla hela mitt hus med favoritpersoner och sen bara lyssna på musik och dansa och prata strunt en hel natt - och den här gången var det allt det PLUS the added bonus att jag tvingat alla att vara goths för en kväll. Perfekt ju. 

Var bara en sån kväll där jag flöt runt mellan olika grupper och alla hade någon mysig konversation eller något konstigt projekt eller dansade eller kastade sig i varandras armar på det där absolut most pure tillgivna sättet som bara väldigt alkoholpåverkade människor har. Josh smög upp till mig at some point och mumlade ett "you're so pretty" med smått dimmiga ögon och jag lämnade fler röda läppstiftsmärken alll over his adorable goth face och så valsade vi iväg så gott vi kunde med tanke på hur vingligt allt var (fkin säger ju att vi borde vara Mortitia och Gomez alltid - hela Halloween har varit som alla hjärtans dag och wholesome goth är ju en sån perfekt match för oss rent allmänt). 

Har en aning patchy minnen av de senare timmarna (heh), men tydligen slutade jag inte dansa på hela kvällen, och stod på balkongen och såg solen stiga framemot morgonkvisten innan vi till sist ramlade i säng allihop (almost literally - hade bara tre sängplatser men kunde ändå house åtta personer vilket jag kände var rätt imponerane ändå). Bara en så wholesome mysig kväll i allmänhet. Måste verkligen försöka dra ihop såna här saker oftare. Inget slår ju ett bra houseparty, i slutändan.
 
Söndagen var precis en sån söndag man kan vänta sig efter en sån lördag, basically. Vi släpade oss upp vid ett-tvåsnåret någon gång, låg i en hög i George's säng ett tag, jag gick genom huset för att leta upp vart jag lämnat min telefon och tackade mig själv för att jag somehow tagit av mig allt smink innan jag gick och la mig (trots att jag hade absolut 0 minne av det men antar att my drunk self always looks out for me regardless), och så spenderade vi ett bra tag i en hög i soffan och åt frukost och såg på långa filmanalyser och klaga på hur dåliga de allihop var. Framemot kvällen dök D&D-gänget upp, och vi spenderade några timmar med att spela vår Halloween-oneshot (som var hur kul som helst och inevitably slutade med att vi alla blev dödade av ett enormt tentakelmonster men oh well). Dan och Ted stannade en stund extra och såg på fler dåliga filmanalyser innan de också gav upp för dagen och drog sig hemåt. George gick och la sig, och jag och Josh gosade ihop oss i soffhörnet under vårt tjockaste duntäcke och åt glass och såg på det nya avsnittet av Doctor Who och levde vårt bästa liv i allmänhet.
 
Har aldrig varit så tacksam för en ledig måndag som igår, alltså. Josh gick inte till jobbet förrän typ 11, och jag var fortfarande halvt medvetslös när han sa hejdå. Provade till och med att stiga upp en gång framemot tolv, ångrade mig, och gick och la mig igen. Var verkligen hur trött som helst (fan vad gammal man blivit på sistone, alltså), så tog min tid på mig att vakna ordentligt innan jag pallrade mig upp, åt storfrukost, och därefter spenderade resten av dagen med att storstäda huset (var inte jättestökigt, faktiskt, men mesta tiden gick åt till att få ner all godforsaken spindelväv). 

 Var lagom klar tills George kom hem, och spenderade därefter resten av kvällen med att se på fyrverkerier, skypa med mamma och se ikapp på en massa youtubevideor med Josh som vi halkat efter med när vi varit busy typ hela året. Viktiga grejer att vara i fas med, ju. Känner mig lite mer redo att ta itu med dagen nu, med måndagens vila i bagaget. 
 
Vet inte ens mina planer för den här veckan, to be honest? Vi har typ ingenting bokat tills vi ska till Suffolk veckan innan jul, och jag ska bara njuta maximalt av det faktumet tror jag. Kanske ska dra till Lush efter jobbet och köpa lite treats, och försöka komma ifatt med skrivandet lite i allmänhet. Och äntligen få in lite riktig kvalitétstid med Josh och Mats och kanske till och med kunna göra upp spontana helgsplaner och allt möjligt. God bless. Can't wait.



Won't you hug me, and hold me, and tell me I'm lovely

 
Hej igen! Väger upp för min långa frånvaro förra veckan med TVÅ inlägg på mindre än fem dagar! Fantastiskt vad man kan åstadkomma, va.
 
Sedan vi hördes senast hade jag det där badet jag pratade om, vilket jag tror typ helade mig på en väldigt djup nivå i allmänhet. Josh påminde mig om att det fanns en flaska av min favoritöl kvar i kylen efter D&D, och så fick jag sänka ner mig i ett perfekt varmt bad i någon timme och lyssna på min bästa true crime-podcast (gillar egentligen inte ens true crime i allmänhet men ÄLSKAR bara den enda podden av någon anledning?) och bara värma upp alla mina stressknutor i hela kroppen och ÅH SÅ GÖTT DET VAR.
Liksom? Blir livet bättre än såhär ens? Är tveksam.
 
I alla fall. Jobbade stängningsskiftet på jobbet på fredagen efter att ha spenderat morgonen hos frisören since en av mina gamla salonger hörde av sig och undrade om jag ville hårmodella. Hade inte modellat för dem på jättelänge (mest för att jag ett tag bara fick exakt samma frisyr och färg om och om igen varje gång och blev lite trött på det, basically), men ville heller inte att de skulle sluta höra av sig (plus att mitt hår börjat bli världens buske), så kilade inom där innan jobbet. Och det blev SKITBRA! Fick en typ ljusbrun/kopparaktig färg jag aldrig haft innan men som kan vara en av mina favoritfärger någonsin, och en allmänt gullig undercuttad pixiecut som ju är vad jag gör mig bäst i rent generellt. Så himla nöjd.
 
Anyhow. Åkte ut till Victoria Coach Station efter jobbet (kom till Victoria med en halvtimme till godo och det var fan tur det för busstationen är fan inte det enklaste att hitta till - irrade mig iväg till typ tre olika random parkeringsplatser innan jag hittade rätt), och mötte upp Josh i världens fullpackade folkhav, som informerade mig om att bussen var försenad och att det var allmänt kaos (påminn mig om att boka tågbiljetter i tid nästa gång alltså det var så rörigt herrejösses). Vi hade precis börjat förbereda oss på att behöva stå i folkmassan och vänta typ ett par extra timmar, när bussen som åkte innan vår (vår buss skulle gå 19.30 och bussen som anlände till stationen då var bussen som skulle gått klockan 18.00 så YEAH det var den sortens reseupplevelse basically) dök upp, och de annonserade ut att det fanns några extraplatser på den tidigare bussen, som vi ju därmed genast snodde åt oss.
 
Tittade på Josh när vi stod i kön för att kliva på, och bara sa "this is ALL just because of you, you know"Att resa med Josh involverar alltid ett visst mått av att behöva acceptera att alla högre makter bara älskar honom och att han alltid bara har världens orimligaste tur med saker även fast han otroligt sällan gör någonting för att förbättra förutsättningarna. Är otroligt irriterande att han alltid kommer undan med saker ingen annan i världen skulle kunna, men å andra sidan är han ju därmed typ världens bästa resekompanjon. Smittad med tur i resor är ju precis vad jag behövde i mitt liv med tanke på min familjs historia som världens oturligaste resesällskap, ändå.
 
Anyhow. Kom på bussen i tid, och spenderade den fyra timmar långa resan med att sova, läsa ut The Graveyard Book (som var SÅ mysig och gav mig precis samma känsla som när jag läste ut Neverwhere att jag sa hejdå till gamla vänner och ÅH älskar ju Neil Gaiman så himla mycket), och lyssna på poddar. Kom till Sheffield framemot midnatt, när Maddi och hennes man Joe hämtade oss med bilen och körde hem oss till sitt hus. Satt uppe någon timme och drack ett glas vin och såg på konstiga Youtubevideor innan vi insåg hur absolut utmattade vi var, och kraschade i säng.
 
Tog sovmorgon på lördagsmorgonen (eftersom ingen av oss haft någon vettig sovmorgon på typ flera veckor). Maddi lagade asgoda pannkakor med jordgubbar och banan till frukost, och så gav vi oss ut On The Town. Det var asvarmt och allmänt härligt väder, så vi strosade runt i Sheffield och såg på enorma, asfina gotiska katedraler, gick i The Peace Garden (som är en exotisk park i ett asstort växthus mitt i centrum och HUR fint som helst), åt burritos, hamnade mitt i en protest mot fracking och råkade därefter ansluta oss till världens mest mystiska marching band som dök upp från ingenstans och som vi efteråt inte kunde hitta någon information om någonstans på hela internet och därmed började misstänka att vi bara masshallucinerat.
 
Gick hem längsmed spårvagnsrälsen (Sheffield har ett helt spårvagnssystem vilket känns allmänt random på något vis? det är inte ens nån speciellt stor stad?), och drack lite te hemma hos Maddi och Joe för att mellanlanda. Tanken var först att vi skulle "go to the dogs" - aka gå och se ett greyhoundrace som tydligen är en stor grej där (och som jag var ganska intrigued by mest för att det låter som det absolut mest brittiska i hela världen), men Maddi hade varit ganska sjuk hela dagen och vi andra var ganska trötta i allmänhet efter att ha gått runt hela dagen, så vi bestämde oss för att bara stanna inne och spela brädspel istället, vilket jag var rätt tacksam för, all in all. Speciellt eftersom vi spelade Magic The Gathering-spelet som jag och Josh också köpt och jag inte ens behövde lära mig några nya regler, vilket ju alltid är uppskattat.
Här var vi typ halvvägs igenom och hade redan spelat i typ över en och en halv timme, hehe. Jag och Josh fick hade fattat mest av reglerna så vi fick förklara en del för Maddi och Joe men i slutändan kom jag och Josh sist ändå. Oh well. Var himla skoj i alla fall - man älskar ju ett brädspel med mycket GREJOR ändå.
 
Ramlade ner i ännu ett Youtube-rabbit hole på kvällen och såg på hela Double Down av Neil Breen (har sett den typ fyra gånger at this point men HERREGUD jag glömmer verkligen bort hur fullständigt osammanhängande och HELT sjuk den är varenda gång??? huvudpersonen botar hjärncancer på en liten flicka med en magisk sten mitt i filmen och det är därefter ALDRIG NÄMNT IGEN och har ingen som helst inverkan på filmen i stort???? HAN LISTAR UT BOTEMEDLET TILL CANCER OCH DET ÄR KNAPPT ENS EN FKIN B-PLOT ALLTSÅ JAG KAN INTE), samt upptäckte en ny helt och hållet fantastisk k-popserie (som ju är min och Joshs favoritgenre i livet), och drack upp all Joes öl som han inte gillade, och bara levde våra bästa liv i allmänhet.
 
Söndagen inleddes med avokadobagels till frukost innan vi gav oss ut genom regnet till en liten supermysig pub i utkanten av Sheffield (som var HUR pittoresk som helst med små slingriga vägar mellan höga stenmurar och tät, orange höstskog och jag var så himla nöjd att allt var så himla Morden I Midsomer-aktigt). Drack öl och åt kanske den största Sunday roasten jag någonsin försökt mig på, och i hörnet av puben fanns en öppen eldstad och GUD allting med det var ju verkligen the peak of british culture. Finns inget som får mig att älska Storbrittannien så mycket som en Sunday roast på en gullig lokal pub.
 
Pratade och drack lite mer pints, och körde därefter ner till busstationen där jag och Josh återigen klev på en överfull Megabus tillbaka till London igen. Kom hem, såg på det nya Doctor Who-avsnittet (DEN NYA TARDISEN ÄR DET FINASTE JAG SETT I MITT LIV JAG ÄLSKAR DEN SÅ MYCKET DOCTOR WHO ÄR SÅ BRA FÖR TILLFÄLLET OCH ALLT ÄR VACKERT), skrek extatiskt på varandra en stund efteråt eftersom vi älskade det så mycket, och så ramlade vi i säng. Var väldigt skönt att Sheffield blev en så lugn helg ändå - kände mig betydligt mer utvilad efter det än jag räknat med, vilket var himla skönt.
 
Och idag är det måndag - min första lediga heliga måndag på evigheter, och jag såg fram emot idag så mycket att jag nästan sprack. Har levt mitt bästa liv hela dagen, verkligen. Gosade med Josh på morgonen tills han stack till jobbet, klev upp, tog en lång dusch, gjorde yoga (har inte haft tid att yoga på typ en månad och innan jag slutade ha tid började jag överväga att byta program eftersom det knappt ens var jobbigt längre och nu var jag genuint DARRIG I KNÄNA flera timmar efteråt alltså jösses att det ska gå så fort att tappa precis alla muskler man skaffat sig), slängde in en tvätt, och tog mig därefter tid att verkligen storstäda lägenheten (minns inte ens när hade tid att göra det senast to be honest). Var så himla välbehövligt och har varit så stressande hur stökigt det har varit här, så det var verkligen superterapeutiskt att äntligen få rista alla mattor och göra all disk och torka av spisen och hela grejen. Hela huset är rent och allt luktar golvputs och tvätten är hängd och I AM AT PEACE. Gud jag älskar måndagar.
 
Anyhow. Har en del planerat för veckan som kommer, som vanligt. Imorrn har jag stängningsskiftet på jobbet, men faktiskt inga (!) planer utöver det (kanske ett bad at the very most), på onsdag är det D&D, på torsdag ska jag förhoppningsvis till Dalston och ÄNTLIGEN få hänga med Mats igen (har inte haft tid att träffa honom på fkin evigheter och jag saknar my best goth bro så HIMLANS), på fredag kommer Nat och Jago till London för att fira Nats mammas födelsedag, och på lördag ska en hel massa folk jag tycker om gå och dansa hela natten till någon funk-DJ som jag och Josh såg tillsammans för flera flera år sen (och det giget var en av the lead-ups till första gången vi briefly slutade vara Good Ol' Platonic Friends för en sommar, så det känns ju lite extra poetiskt att komma tillbaka som Ett Faktiskt Par den här gången ändå). Är så oresonligt taggad, trots att jag blivit en sån pensionär på sistone som aldrig vill lämna huset. Saknar att bara ha en rejäl danskväll, I suppose? Ska nog bli fint, oavsett.
 
Anyhow. Nu ska jag nog gå och svänga ihop nån slags mat (eftersom Josh aka min privata kock har övergivit mig för band practice istället för att servera mig mat den jäveln), och kanske till och med få nåt skrivet? Hade inte det varit ett galet koncept, ändå.