Recap: Reading Dag 2

Hej igen! Har lite mer sömntimmar i bagaget och är en aning mindre förstörd, så här kommer summeringen av dag 2 - och även min sista dag - av Reading Festival!
Resultatet av att spendera ett par dagar på en festival. Plötsligt är jag glad att jag valde vinterskorna över mitt enda par Converse.
 
Vaknade en timme senare på lördagen, eftersom jag insett att jag inte behövde vara där så tidigt som jag varit på fredagen. Fick inte speciellt många fler sömntimmar, dock, och oavsett hur mycket jag än ville åka till Reading igen så protesterade hela min kropp mot att ta sig ur sängen. Kände mig liksom bakfull av utmattning. Tänkte på alla band jag skulle se, och lyckades använda det som motivering till att pallra mig upp till sist. Tog tunnelbanan och sedan tåget, och så var jag i Reading igen. Eftersom gigen började tidigare på lördagen jämfört med fredagen öppnade de även grindarna tidigare - redan halv elva var jag inne på området, och då hade jag ändå spenderat en stund i kö för att få mitt armband för lördagen. Eftersom min första planerade konsert inte skulle vara förrän vid tolv funderade jag en stund på vad jag skulle sysselsätta mig med, och strosade runt på området en stund innan jag kom på att jag var hungrig och köpte världshistoriens godaste muffin i en liten vagn i ett hörn (det var banan och toffeesmak och hERREGUD SO GOOD bästa frukosten seriöst), och bestämde mig sedan för att gå bort till Alternative Stage, eftersom det skulle vara standup där i princip hela dagen och första showen började redan vid elva.
Såg en komiker som hette Illiza Shlesinger - hade inte så jättehöga förhoppningar, men jag underskattade henne och hon var genuint asrolig och jag skrattade asmycket, så det var en ypperlig start på dagen, tyckte jag nog. När hon var klar var det dags för Nothing But Thieves' gig, men jag hade råkat se att Babymetal skulle spela Main Stage samtidigt, och kände att jag behövde se det i verkligheten. De är en så bisarr grej som jag inte riktigt förstår tillräckligt för att kunna forma en uppfattning om, men jag var nyfiken, så jag gick och slog mig ner vid Main Stage och väntade på att få se vad de var all about egentligen. (Var för övrigt nästan uteslutande jättestora, intimidating metalheads som hade på sig deras tröjor och jag var så himla förvånad för jag trodde typ hela metalcommunityt hatade dem och allt de står för men apparently not). 
Såg typ en och en halv låt, och ärligt talat vet jag fortfarande inte. De sjunger inte jättemycket och spelade inga instrument utan gjorde mest ljudeffekter och ropade ord lite här och var, och dansade runt i synk. Kändes verkligen som ett japanskt tjejband som bara råkat göra metal istället för pop, men bemötte det hela på samma sätt (vilket, according to vad jag vet om dem, är exakt vad de är också). Kunde inte låta bli att gilla dem lite, ändå. Inte minst för att det är en väldigt fin syn att höra ett tungt metalriff och se tre små japanska tjejer i enorma tyllkjolar marschera ut på scenen och bli helt avgudade av tusentals skrikande metalheads. IM ALL ABOUT THAT LIFE JU. Avguda fler tjejer i alla sammanhang asap please and thank you.
 
När jag sett dem med mina egna ögon var det dags att återvända till giget jag faktiskt ville se, och jag hittade till Nothing But Thieves' gig och hade an actual blast under hela deras set. Trip Switch lät så jäkla bra live alltså. Riffet är så A+ i den låten alltså. De var lika bra som förra gången jag såg dem, och publiken var så himla into them och de verkade så glada över att folk hittat dit trots att de var en av de första spelningarna för dagen, och åh. Kändes fint att de blev lite uppskattade. Det förtjänar dem.
 
När Nothing But Thieves var klara gick jag till Main Stage igen slog mig ner i gräset och såg FIDLAR, som är ett punkrockband vars texter i princip uteslutande handlade om knark, men deras musik var väldigt hoppig och najs att lyssna på, så jag gillade dem ändå. Ibland får man gå mer på vibben än innehållet, y'know. (Men de spelade en låt som heter Awkward och vars refräng i princip bara går I'll probably end up fucking up and make it super awkward och om inte det är världens mest relatable textstrof så vet jag inte vad)
 
När FIDLAR var klara var det dags för en av mina nya faves - Marmozets. Flyttade mig lite längre fram i mängden och hittade en bekväm plats vid andra sektionens barriär (de hade delat upp Main Stage-publiken i fyra "sektioner" för att inte ultimat mayhem skulle uppstå) lagom tills det började.
Marmozets did not disappoint. De har världens energi och Becca McIntyre - sångerskan - verkar så himla cool och jag är så ändlöst imponerad över hur hon, som är någonstans i min egen ålder, bara kunde kliva ut mitt på Readings Main Stage med världens jävla pondus och bara ÄGA hela stället. Hon var så himla cool alltså. I approve.
 
Stannade kvar vid Main Stage efter det, eftersom det bara var ett band mellan Marmozets och Pierce The Veil. Detta band visade sig vara Modestep (vars namn jag hört innan men kan inte minnas i vilken kontext ??). De spelade i alla fall någonting åt dubstep-hållet och var actually pretty darn good (deras låt Rainbow var en sån jam alltså ??? har fått en helt annan uppskattning för dubstep sedan jag började gå till nattklubbar hah), förutom att eftersom deras musik var basically partymusik, så var publiken galen. De hade världens största moshpits precis överallt, och jag som stod med ryggen mot barriären blev liksom intryckt mot den så att min ryggrad liksom böjdes som en båge över den, och jag inte riktigt fick någon luft alls (bondade dock med tjejen som trycktes mot mig över hur jobbigt det var att inte kunna andas så det var ju kul i alla fall haha), och oavsett hur bra de var så blev jag rätt trött på det rätt snabbt, så när de till sist lämnade scenen var jag mest glad över att få böja tillbaka ryggen på rätt håll, hah.
 
Flyttade fram några rader, väntade någon halvtimme eller så, och skrek halsen av mig när Pierce The Veil äntligen intog scenen till tonerna av The Divine Zero - deras senaste låt (som jag helt missat was a thing ???? hashtag fake fan alltså wow). Direkt därefter slamrade min personliga favorit Hell Above igång, och jag skrek halsen av mig direkt (finns ju få saker som går upp emot att få stå i en hoppande folkmassa framför ett favoritband och skrika med i this is a wasteland, my only retreat när det är precis den känslan som låten handlar om alltså ÅH fan älskar låtar som handlar om hur awesome konserter är). De spelade typ alla sina största hits, which made me happy för jag är fortfarande ett dåligt Pierce The Veil-fan som typ bara lyssnat sönder Collide With The Sky och de största hitsen från Selfish Machines och ingenting annat. De spelade Bulls In The Bronx och Bulletproof Love (fan älskar den låten ju ahh such a jam) och Hold On Til May (annat fint konsertmoment är att sjunga den låten och höra hur alla tar i med alla krafter för att skrika darling, you'll be okay-strofen), Caraphernelia och så avslutade de med King For A Day och det var moshpits överallt som jag gjorde mitt bästa för att undvika (vill ha singalong och dansparty inte slagsmål kom igen stop bothering me jag blir distraherad), men ändå such a good time. Har saknat PTV under deras två år långa frånvaro från mitt konsertliv. De är pretty rad, minsann.
(Also kan inte låta bli av att slås av hur jävla orealistiskt vacker Tony Perry är varenda gång jag ser honom i verkligheten ?? de är allihop fina obv men Tony är bara !!!!!!!!!!!!!!  bedårande ansikte som looks squishy och täckt i tatueringar och fint hår och spelar snygga gitarrer alltså yeS 10/10 would recommend)
 

När Pierce The Veil var klara hade jag en timme eller så innan mitt nästa gig, så jag köpte mat i form av pommes och friterad kyckling (som var gott ??? KFC släng er i väggen alltså dang), och strosade sedan runt på området i jakt på något najs att titta på. Hittade inte så mycket som höll min uppmärksamhet speciellt länge, så i slutändan hamnade jag vid The Pit och satt i gräset och läste en artikel Amanda Palmer skrivit och lyssnade på Baroness, bandet som skulle spela innan PVRIS, som jag var där för att se.
När min mat var uppäten åt jag en glass (så gott. SÅ GOTT), och väntade sedan i FEMTIO TUSEN EVIGHETER på PVRIS. Baroness var sena och drog ut på tiden och jag hade smugit mig fram i publiken at that point för att få en hyfsad plats, och även om Baroness var bra och allt så ville jag mest att PVRIS skulle komma dit snart. När Baroness till sist dragit stod jag mest i publiken och försökte att inte somna (det hände typ så fort jag stannade upp och kände efter längre än 30 sekunder - var så profoundly utmattad innerst inne) och ville nästan gå därifrån för att väntandet frustrerade mig så mycket.
Är glad att jag väntade, dock, för HOLY SHIT. När PVRIS väl kom ut var de så så värt det. Tror det var en av de bästa spelningarna jag såg på hela Reading. Trodde inte jag gillade PVRIS så mycket, men när de väl satte igång insåg jag att jag kunde varenda ton utantill. Whoops. Tror jag har underskattat lite just hur ofta White Noise-albumet snurrat i mina hörlurar, alltså (åtminstone en gång om dagen, insåg jag när jag tänkte på det - är sånt lowkey fan att jag inte ens märker det själv haha). Deras musik är så himla perfekt för att spelas live - har text och innehåll perfekt för högljudda singalongs, men deras musik är så himla dansvänlig, och det skapade världens bästa stämning. Bokstavligen halva tältet var ett enda stort dansgolv - det var knappt ens några moshpits, bara hundratals människor som hade ett impromptu dansparty. Så himla bra ju. Sjöng med ashögt och dansade asfult och hade det så himla himla kul. St. Patrick var så himla kul live, och Fire - som jag har för mig att de inledde med - var SÅ BADASS och när de avslutade sitt set med My House lyfte typ hela taket och basically alla inom hörhåll dansade. Det var så himla rad. Dang. (Also sångerskan är ÄNNU SNYGGARE + COOLARE I VERKLIGHETEN ??? LET ME DIE)
 
Eftersom PVRIS var sena tog jag mig tillbaka till Main Stage lagom till Royal Blood spelade sin sista låt, vilket var lite synd eftersom jag gärna hade velat höra mer av dem, men de spelade Out of the Black vilket är en av de få låtarna jag känner till, så jag kunde inte klaga direkt. Skickade en massa videosnuttar över snapchat av det till Malin - inte helt säker på om det var för att hon också skulle få uppleva en liten smula av det, eller för att jag bara ville jävlas lite över att jag såg hennes favoritband och inte hon. Kanske lite av båda. Jag är en dålig person.
 
När Royal Blood var klara snirklade jag mig in i publiken igen, rätt långt bak den här gången av ren självbevarelsedrift eftersom jag sett Bring Me The Horizon förr och vet precis vad som händer vid barriären (aka man fucking bryter revben, basically), och inte var helt feeling it just då.
 
Det hela började med att någon klev ut på scenen och sa att de skulle visa en "health and safety-video". Hela publiken suckade, men så började de visa filmen och, föga förvånande, var den superironisk (de bara "if you're in possession of illegal drugs, don't take them during the show - make time to take them before we start" och "if you're leaving this show without broken bones or bruising, you probably just wasn't trying hard enough and you should do better next time"), och så avslutades videon med att orden open it up spreds över alla skärmar (alla runt mig bara oh shit exakt samtidigt medan moshpitsen öppnades en efter en, och så slamrade Happy Song igång och det var SÅ JÄVLA MÄKTIGT. Trycket i gitarrerna och hur alla skärmarna stavade SPIRIT i takt med att publiken skrek det, och så sprang bandet ut på scen och Oli Sykes hade en Babymetaltröja och var precis lika olagligt vacker som alltid och hade hela publiken lindad runt sitt finger från första sekund. De spelade Shadow Moses därefter, och fan kommer aldrig bli trött på känslan i att vråla THIS IS SEMPITERNAL med alla krafter tillsammans med en hel publik. De spelade Throne också, som var precis så jäkla mäktig som jag hoppades den skulle vara, och for old times sake spelade de Chelsea Smile och Blessed With A Curse, which was nice (även fast jag saknade Don't Go för den är så bäst). Alla lost their shit när de spelade Can You Feel My Heart, och när Antivist slamrade igång med "middle fingers up if you don't give a fuck" tror jag det var typ sex moshpits samtidigt. De hade världens coolaste ljusshow med massa flackande bilder av saker (typ facklor och yxor och kors och stuff like that) och strålkastare överallt och asstora rökmaskiner och de började spela precis när det började regna lite men det gjorde ingenting för somehow gjorde det bara saker och ting ännu mer magiskt - kunde liksom se regnet strila genom alla strålkastare som blixtrade ut över publiken, tillsammans med musiken som trummade i bröstbenet och hur alla runt mig sjöng med fulla krafter. Så himla mäktigt - som att stå i en åskstorm, fast bättre.
Deras set kändes alldeles för kort, och så spelade de Drown som sista låt, och lämnade scenen och jag kände typ att de kunde ha spelat i tre timmar till utan att jag skulle fått nog. Fan, deras musik är verkligen gjord för att vräkas ut i mörkret över tiotusentals människor. Den är så arg och storslagen och mäktig, som att förbereda sig för krig. BRING ME THE HORIZON ÄR FUCKING A+ OKEJ I WILL FIGHT ANYONE. Herregud så bra. Bättre avslut på en awesome helg kunde jag nästan inte be om.
Inga bilder kan göra känslan rättvisa, men trust me, it was massive.
 
Gick hem halvdöv och ledbruten, och mycket, mycket nöjd. Fan så bra Reading är. Någon dag ska jag ta mig tillbaka igen.

Recap: Reading Dag 1

JAG HAR ÅTERVÄNT FRÅN MINA ÄVENTYR. Är helt och hållet hundraprocentigt utmattad på så gott som alla plan, men herrejävlar vilken helg det har varit. Så bra, så bra. Alla de där åren jag satt hemma i Sverige och suktade efter Reading var välmotiverade - DET ÄR SÅ JÄVLA KUL.
 
Anyway. Kom precis hem från dag 2, och är basically helt förstörd, så jag orkar nog bara skriva om en dag just för tillfället. Ska skriva om dagens händelser imorrn efter jobbet eller så, när jag är mindre avliden. Men for now, här är vad jag gjorde under min första dag i Reading!
 
Vaknade olagligt tidigt på morgonen (mitt alarm började på 05 - det har det inte gjort typ sen jag gick i skolan det borde vara olagligt), och var världens bundle of nerves. Fick ihop mina grejer, och lyssnade på min Reading-spellista medan jag tog tunnelbanan bort till Paddington. Hittade rätt tåg på första försöket, och spenderade tågresan med att prata ikapp lite med Jenni om hennes Stockholmsäventyr, vilket jag tror var rätt bra för då fick jag nåt annat att tänka på än hur nervös jag var på grund av allt strul med tågstrejken och hur jag förmodligen skulle behöva skippa New Found Glory.
 
Kom fram till Reading efter någon timme, och bestämde mig för att fråga personalen, som då sa att även fast strejken officiellt började på lördagen (och det tekniskt sett är lördag efter midnatt en fredag), så började inte strejken förrän på lördagkvällen, så alla tåg gick som vanligt på fredagkvällen/natten, vilket innebar att sista tåget hem gick typ tre på morgonen och därmed gav mig massor med tid att se precis hela New Found Glorys set. Ville nästan krama tåggubben som sa det, alltså.
 
Tog en festivalbuss ut till festivalområdet, och gick vilse en liten stund innan jag hittade in (jämförde allting med Bråvalla eftersom det är den enda festivalen jag varit på fram tills i fredags, och hERREGUD det är som att jämföra jorden med solen. Reading är SÅ. JÄVLA. STORT). Kom till biljettgrindarna med massor av tid till godo och stod och finkulerade och tjuvlyssnade på konversationer en stund innan vi fick komma in och få byta ut biljetterna mot riktiga festivalarmband i tyg. Har alltid velat ha ett sånt. Bless.
(Har ett rött lördagsarmband också numera. Vill ha på mig dem för evigt)
 
Kom till insläppet och ställdes inför, you guessed it, mer väntan (de var dessutom en halvtimme sena eurgh tiden stod STILL), och så öppnades grindarna och alla sprang bort till säkerhetskontrollen (det var som att bli översprungen av en buffelhjord herregud). Gick igenom, och så var jag plötsligt på Reading Festival, som tonåriga jag kontinuerligt suktade så mycket över.
 
Mitt första gig var i alla fall Andrew O'Neill - en ståuppare som är kompis till Amanda Palmer. Han pratade om heavy metals historia, spelade små snuttar av metallåtar och berättade om massa viktiga band och genombrott och sådär. Gillar heavy metal men det är ingenting jag lyssnar sådär jättemycket på, men eftersom Andrew O'Neill är så jävla asrolig gjorde det inte så mycket. Skrattade massvis, och hörde massa bitar ur massa bra musik. Ytterst bra start på dagen, måste jag nog tillstå (förutom att han trashtalkade Green Day men det kan jag leva med - metalheads har ju ofta ett problem med allt som inte är metal och skämtet var genuint asroligt så oh well).
Det var i ett tält och alla satt i gräset och det var rätt mysigt alltihop. Så himla bekväm underhållning ju.
 
När det var färdigt insåg jag att jag var hungrig, så jag köpte en våffla dränkt i belgisk choklad (alltså festivalmat är så hysteriskt onyttig och jag älskar det så mycket) och strosade runt lite på området för att lära känna det lite bättre (och för att det hade tagit mig löjligt lång tid att hitta till Alternative Stage där Andrew O'Neill var hah har 0 lokalsinne till och med på ett platt flygfält). Fick syn på någonting i ett hörn som visade sig vara ett signing tent, och gick dit bara för att kolla vilka det var som skulle komma dit och signera. Gissa tre gånger vilket band som stod med på den listan.
Yep. Simple Plan.
 
Simple Plan skulle ha signering och möjlighet att interagera med dem och ett av mina längsta livsmål ett bra tag nu har varit att någon gång få berätta för Simple Plan om hur mycket de betyder för mig och allt de har gjort för mig som person under åren. Och TADA, här var chansen att göra det, serverad på silverfat. Insåg lite lätt bittert att signeringen var samtidigt som All Time Low's spelning, men kände att det fick svida över. Har trots allt sett All Time Low tre gånger nu, men hade aldrig träffat Simple Plan. Plus att Simple Plan liksom trumfar alla andra band i de allra flesta engagemang-kategorier, så ja.
 
Gick bort till Main Stage efter att ha spanat in signeringstältet. Kom dit mitt i Neck Deep's set, lagom tills de spelade Part of Me, som är typ en av de få låtar av dem som jag lyssnar på regelbundet (den är till och med på min inspirationsspellista till 13 !!), så det var lite trevligt att få komma gåendes till den låten. Ställde mig rätt långt bak i klungan och bara lyssnade en stund. Jag gillar dem. Går inte att helt och hållet ogilla ett band med självdistans nog att ha "Neck Deep: generic pop-punk" som sin slogan, liksom.
 
När Neck Deep var klara dubbelkollade jag schemat lite mer, och insåg att min bästa position var att stanna vid Main Stage tills Panic! At The Disco skulle spela (eftersom jag ville ha en fairly decent plats till dem), så det gjorde jag. Gick och ställde mig i den främre halvan av publiken för att vara förberedd tills det var Panic!s tur. Gäller att tänka i förväg, y'know.
Såg Drenge först, som var något sorts garageband med en bedårande sångare som såg för proper ut för en rockstjärna, men de var överlag rätt mysiga och folk verkade väldigt excited över dem, i alla fall. (Det var moshpits lite överallt hah).
 
Efter Drenge var det Parma Violets, som jag tror var det mest indie bandet jag någonsin sett. Inte rent musikaliskt (även fast de lät rätt indie också), men bandmedlemmarna var som ur en kliché. En av dem som klädde sig som Bernard Black från Black Books i för stora kostymer och såg lite sådär allmänt schaskig ut, och den andra var hela spinkiga-indiepojk-stereotypen med skyhöga kindben och käkben och med ett utseende som vagt liknade någon med drogproblem (so basically he was pretty cute). De hade klätt in sitt keyboard i mönstrade dukar. Liksom. HÖJDEN AV INDIE ÄR HÄR LOOK NO FURTHER.
Och så var Parma Violets klara, och så var det till sist Panic! At The Disco's tur. P!ATD har varit på min "favoritband-jag-vill-se-innan-jag-dör"-bucketlist i evigheters evighet, så jag var SÅ HIMLA TAGGAD, kan man väl lugnt säga. De levde upp till alla mina förväntningar, såklart. Brendon är en så himla A+ underhållare (alltså han är så gjord för att göra vad det är han gör - hans karisma is just unreal), Dallon Weekes är SÅ VACKER i verkligheten (han är snygg på kort också men i verkligheten faller man bara död ner hERREJESUS), och deras setlist var SÅ BRA. Jag menar, första låten på hela setet var Vegas Lights, som har varit min main jam sedan den kom ut, basically. Var världens party när den spelades. Det var awesome. I övrigt spelade dem massa saker från sina gamla album, som jag hade hoppats på men inte vågat tro. De spelade Time To Dance och Nine In The Afternoon och Ready To Go och Mona Lisa och ÅH IT WAS SUCH A GOOD TIME. Behövde inte ens tänka på vad texten var - har älskat Panic! så länge att det satt inpräntat i ryggmärgen, haha. De spelade Girls/Girls/Boys (och Brendon presenterade den som "this is about girls fucking girls and boys fucking boys" alltså jag älskar Brendon) och jag skreksjöng och discodansade om vartannat. Publiken var helt galen och jag ramlade runt hundratusen gånger och råkade hamn i massvis av moshs, men åh, it was such a good time anyway. OCH DE AVSLUTADE MED I WRITE SINS NOT TRAGEDIES OCH JAG VAR SÅ LYCKLIG ALLT JAG HAR VELAT I MITT LIV ÄR ATT FÅ SJUNGA "WHAT A SHAME THE POOR GROOM'S BRIDE IS A WHORE" TILLSAMMANS MED 40 000 PERS GOD BLESS
Alla bilder jag tog är assuddiga för att publiken var helt galen, men oh well. DÄR ÄR DEM.
Inte nog med att Brendon kan sjunga som en demigud, han är också så himla pretty. Vafan är det för rättvisa.
 
Efter Panic! var det All Time Lows tur, men jag offrade min plats för att sätta av mot signeringstältet och träffa Simple Plan - fortfarande helt ledbruten av Panic!-upplevelsen.
Pratade lite med några i kön och bondade över Simple Plan, och så hux flux dÖK DE UPP. Alldeles verkliga precis där jag var.
Fick vänta en stund innan jag fick gå (vilket förmodligen var bra eftersom jag behövde komma på något smart att säga, men så fick jag ett vitt kort och ställdes mitt framför Pierre Bouvier, mannen som hjälpt till att tonsätta hela mina tonår och sedan resten av mitt liv, och allt smart jag eventuellt kunnat komma på försvann rätt snart. Kom fram till Pierre (hans hår börjar få lite vita hår och jag typ skrek i förtjusning inombords bc hAN ÄR SÅ SNYGG I VERKLIGHETEN PLEASE HELP), och bara blurtade ur mig nåt i stil med "I just want to thank you - you and what you do have made me so happy for so many years" och Pierre bara log sådär som han gör hela tiden och tOG MIN HAND (obs obs) och tackade och jag bara "I owe you so much" och Pierre bara nickade superintent och var så himla respektfull och fin och allting. PIERRE BOUVIER HELD MY HAND IM NEVER WASHING THEM AGAIN OKEJ. Seb gav mig komplimanger på mitt hår på ett så typiskt Seb-set att jag dog lite (han bara "HELLO! I like your crazy haircolour!!!" på sitt bedårande nyfiken-hundvalp-vis som är så himla fint), Chuck gillade min tröja och gav mig en high-five och var så himla fin i allmänhet (har alltid lowkey haft Chuck som en av mina favoritbandmedlemmar han är så duktig och omtänksam och bedårande my precious), och Jeff och David gav mig high fives och var allmänt fina de med och sa see you at the show och jag kunde inte få ur mig någonting fiffigt svar alls. När jag träffade Halestorm kunde jag prata med dem som vem som helst, men inte Simple Plan, tydligen. De har en aning mer profound roll i mitt liv än att jag dedikerat mitt liv till sångaren, antar jag. Lite mer på det personlighetsformande stadiet.
Så, ja. Även om signeringar fortfarande inte är min favoritgrej riktigt eftersom det känns så himla löpande band-aktigt (är mycket mer för att ge dem en kram utanför bakdörren efter ett gig - allt är så mycket mer naturligt och mysigt då), så fick jag till sist träffa Simple Plan och tacka dem för allt de gjort för mig. Eller, well, gick ju inte in på några detaljer, men jag sa att de gjort mig väldigt glad, och det täcker nästan in det mesta.
In any case. Jag älskar Simple Plan så väldigt mycket. De är så himla himla viktiga.
Liksom !!! PIERRE BOUVIER WAS RIGHT THERE. HAN HÖLL MIN HAND. LET ME DIE
På den allt längre listan över "saker jag upplevt på sistone som skulle få 14-åriga Moa att storgråta hysteriskt"
 

När signeringen var över gick jag bort till Main Stage igen och hann se ungefär halva All Time Lows set, vilket ju var lite deppigt eftersom de spelade massa grejer från Future Hearts som jag inte hört live men at that point svävade jag på moln oavsett, och vid det här laget har jag sett dem så mycket att det mest är en fin addition, inte ett absolut måste. De var asroligt och jättebra som vanligt, och de bjöd upp fans på scen att dansa under Time-Bomb och de avslutade med Dear Maria och Jack tog av sig kläderna och allt var så typiskt All Time Low. Åh. Älskar dem ju så mycket ändå.
 
Efter All Time Low var klara gick jag och satte mig i gräset en bit ifrån scenen för att se Bastille, både för att de är bra, och för att jag inte direkt hade någon annanstans att gå, och för att Malin gillar dem asmycket och jag kände att åtminstone någon av oss kan få uppleva det. De var bra!! Sångarens röst är så himla speciell och....... ren, somehow. De är najs. Skickade snapchats på det till Malin och var the actual worst. Heh.
 
Därefter hade jag en lång paus utan någon direkt riktning alls. Strosade runt bland alla butiker (de hade en drop-in tatueringssalong uppställd men jag var stark och motstod), köpte godis, kollade in lite mindre shower och band, och såg ett tag på alt-J tills jag insåg att jag var trött och alt-J spelar ganska lugn musik och att detta förmodligen skulle leda till omedelbar medvetslöshet från min sida), så jag gick bort till The Pit och väntade där istället. Ett argsint punkband som hette The Bronx spelade där ett tag, tills det till sist var dags för det viktigaste: Simple Plan's spelning.
 
Hamnade ganska långt fram, hoptryckt som en sardin i en burk, och så fort Simple Plan dök upp på scenen fick jag hejda tårar. Jag skojar inte. DIREKT. De inledde med Jet Lag - den är inte ens så sorglig, men fan, att se dem komma ut på scenen igen var som att komma hem.
Insåg där och då att av alla konserter jag varit på, så är det i Simple Plans publik jag hör hemma, på riktigt. De spelade sin nya singel Boom (en sån tune alltså wow), och gamla favoriter som Jump och I'd Do Anything. De spelade även Welcome To My Life också eftersom de tydligen är ute efter att skada mig (lista på saker som kommer få dig att böla: att lyssna på ett helt rum skrika med i låten som räddade ens liv tillsammans med bandet som gjorde detsamma), och avsluade med Perfect och precis all emo-angst jag hållit inombords fick komma ut, och det var så fint på något vis. De är så glada och studsiga och jag bara skreksjöng och hoppade och hade the time of my goddamn life. Fan så bra det var. Älskar dem så mycket (har jag sagt det förr).
 
Efter Simple Plan var det dags för dagens sista: New Found Glory. Och holY SHIT. Om Simple Plans gig varit lite tumultartat, var NFG's ett jäkla KRIGSFÄLT.Typ hela publiken var en massiv moshpit och folk hoppade och knuffades och crowd surfade och det gick bara i 100 km/h hela grejen. De spelade dock inte jättemånga låtar jag kunde texten på vilket var lite depp (NÄR ska de spela hela Radiosurgery från början till slut?? Hade köpt typ 15 biljetter till det wow), men de spelade Vicious Love (my ACTUAL JAM), och Head On Collision och Failure's Not Flattering och så avslutade de med en massiv singalong till My Friends Over You, som var så himla roligt att det knappt fanns.
Tog typ bara tre kort eftersom jag var så hopklämd/brottades med femtio killar i tjugoårsåldern mitt i en moshpit största delen av tiden hah
 
(Haha, ja, just det, för övrigt tror jag killen bredvid mig till NFG stötte på mig för medan vi väntade på bandet började han bara randomly prata med mig efter att ha stirrat i typ tio minuter och han bara "you're just so incredibly beautiful" och jag fattade knappt vad som hände utan bara tackade lite förvirrat. Men ändå. Fint ju, att bara säga en snäll sak och sen gå vidare utan att bli creepy och/eller narcissistik.)
 
Så, ja. New Found Glory blev klara, och jag tog mig tillbaka till tåget medan det kändes som om jag varit i slagsmål. Då är det fest, minsann.
 
Och det var vad jag sysselsatte mig med under den 28:e! Skriver det här helt och fullt slut i huvudet, så om det är hundra stavfel och misstag och grejer så beror det på att min hjärna däckat av utmattning för länge sen, pretty much.
Dag 2 kommer imorrn nån gång!!!

READING: DAG 2

DAG TVÅ. LET'S DO THIS.
 
Dagens planer ser ut som följer:
 
12.00 - Nothing But Thieves!!! De öppnade för Twenty One Pilots när jag såg dem i november och i kinda love them. Stark inledning på dagen, tycker jag.
 
13.35 - En av mina senaste favoriter: Marmozets! Punkrockigt band med asförbannad tjej som sångerska. COUNT ME THE FUCK IN.
(sidenote: sångerskan är typ ett år äldre än mig vilket piSSES ME OFF hon spelar Main Stage på Reading och jag har spillt pasta i sängen liksom vafan)
 
15.35 - Pierce The Veil! Har inte sett dem sedan de öppnade för Bring Me The Horizon i december 2013, så jag är definitivt redo för en round 2. SPELA HELL ABOVE PLEASE THANKS.
 
17.00 - De visar Kurt Cobain's Montage of Heck i ett tält någonstans, och jag har ändå tänkt se den at some point, så WHY THE FUCK NOT NOW liksom. Film är ju alltid mysigt.
 
17.40 - Får avbryta filmen här någonstans för kan definitivt inte missa PVRIS. Ännu ett band med ascool frontkvinna och typ världens bästa musik alltså YES TO ALL är taggad inför detta !!!!
(varför är hon så himla snygg + cool though näe jag säger upp mig goodbye)
 
18.10 - Royal Blood spelar Main Stage och även om jag inte lyssnar på dem direkt, så är det en av Malins absoluta favoritband, så jag får uppleva det i hennes ställe. Hon får leva det genom mig, somehow.
 
19.40 - Bring Me The Horizon kommer förmodligen helt och fullt vara orsaken till min död. Kan inte garantera att mitt huvud inte kommer falla av pga allt headbangande jag kommer göra till deras nya låtar, för holy shit. ÄR SÅ REDO ATT HÖRA THRONE LIVE JAG KOMMER FÅ EN STROKE OCH FÖRMODLIGEN PUNCH MYSELF IN THE FACE. YEEES BMTH ÄR SÅ BRA FESTIVALMATERIAL SHIT
 
Och därefter avslutar jag probably kvällen för en lite mindre stressig upplevelse jämfört med fredagen, men ändå!!! EFFECTIVE FUN JU.
 
Återkommer med hur upplevelsen utspelade sig i verkligheten antingen ikväll eller imorgon!!! CATCH YA LATER