Let's inherit the earth, 'cause no one else is taking it

 
We're back folks! Ett par himla busy veckor ligger framför mig, men veckan som varit har faktiskt varit relativt lugn. Ett smakprov på vad life will be like när allt lugnar ner sig där någon gång i framtiden (sent i november, kanske, som tidigast, but still). 
 
Jobbade över i tisdags och gjorde lite mer embossing med vår fancy embossing-maskin, vilket har blivit en aktivitet jag gillar mer och mer. Ah sätt mig framför någon menial repetitive task med lite bra musik i bakgrunden så kan jag ju leva lycklig för alltid, typ.
 
I onsdags spelade vi D&D, där vi slogs mot ett monster i en steampunkstad och Fred (vars karaktär dog för några månader sen och som varit för upptagen för att kunna introducera en ny) dök upp som en överraskning mitt i. Ingen förutom Josh hade en aning om att han skulle dyka upp, och alla bara skrek rakt ut och applåderade och det var så himla fint alltihop. Han och Josh hade tänkt ut världens masterplan och det var fan oroande hur perfekt Joshs pokerface var hela kvällen innan och planterade en massa false leads hela tiden. Var en himla bra session i alla fall, även fast vi, återigen, är några minuter från en säker död hela tiden.
 
I torsdags åkte jag direkt till Dalston efter jobbet och fick äntligen spendera lite quality time med Mats igen. Vi insåg att det måste varit typ en månad sen vi sågs senast, vilket ju är allmänt oacceptabelt när en gång i veckan ofta känns för sällan. Vi möttes på vårt konstanta stammisställe, pratade med barfolket, drack en massa öl, delade på världens godaste cheesy fries, spenderade orimligt lång tid med att hitta på homoerotiska alternativa titlar till Moby Dick (vi gick igenom så många extravaganta koncept tills Mats gav mig en lång blick och bara "....Moa. Moby DICK." och vi bara dog över hur vi kunnat missa det uppenbara så länge).
 
Framemot kvällen gick vi inom scenen som finns längst bak i puben, och råkade där se vad som kan vara årets bästa gig. Det var en duo där båda såg ut som Mick Jagger fast om han hade haft på sig en vit cowboyjacka och spelat fransk disko. En av dem spelade tvärflöjt, och jag och Mats bara tittade på varandra helt mållösa över vad vi bevittnade. Dansade franskt disco och Mats - ever the emotional - fällde en tår bara över hur lycklig han var och jag var fan beredd att göra detsamma. Efter jag kom hem smsade jag honom att jag undrat varför mitt liv känts konstigt och lite ur balans på sistone men nu vet jag att det var för att jag inte träffat honom på länge. Gud vad man är lyckligt lottad att få ha såna favoritpersoner i sitt liv, ändå.
 
Fredag-lördag passerade därefter snabbt och i någon sorts blur. Jag och Olga gick på ett event om Marchesa Casati på en kyrkogård i Earl's Court halva kvällen där de hade teater och sång i en byggnad på den helt mörka kyrkogården och vi fick varm ginpunch och gick och såg på Marchesa Casatis grav och det var typ mitt bästa fredagsnöje någonsin (varför är jag inte på spooky events på kyrkogårdar alltid det är ju här jag hör hemma).
 
Kom hem, tog ett bad, och så dök Nat och Jago upp och så satt vi uppe och drack Bailey's och de och Josh och George pratade om allt de ska göra på Glastonbury i sommar (och jag fick världens FOMO som alltid även fast jag VET att jag ska till USA istället och att det kommer kännas som en fair trade looking back men ÄNDÅ alla mina kompisar på samma ställe som kommer ha SKITKUL och så är jag inte där aaaaaaa min värsta mardröm ju). På lördagen jobbade jag hela dagen, kom hem och förfestade, gick ut och dansade hela natten till en massa gamla funk-och discohits samt ett gospelband på typ samma tema (de promotade hela tiden att vi alla hade syndat och måste börja lyda gospelet av Sexy Jesus och alla hade paljettbeströdda rockar som var tear-aways till cheerleaderuniformer med kors på och det var bara allmänt helt fantastiskt). Ramlade hem framemot tresnåret, jag och Josh spenderade någon timme essentially sovande i en hög i soffan med varsin pizzaslice i handen (som de absoluta Party People vi är), och övergav därefter efterfesten för att krascha i säng.
 
Söndagen var klassisk hangoversöndag. Tog oss inte ur sängen förrän vid ett, Josh lagade frukost, och så spenderade vi resten av dagen med att spela massvis med omgångar av Magic the Gathering (jag hade vad som kan vara historiens mest kraftfulla armé och lyckades somehow ändå dö typ halvvägs igenom alltså herrejösses) innan vi kompenserade för det faktum att vi inte lämnat huset på hela dagen med att ta med George till Spaceship Park (som egentligen inte heter Spaceship Park, obviously, men som jag och Josh har kallat den i flera år ända sen vi gick dit första gången och hade en lång diskussion om hur klocktornet i mitten av parken ser exakt ut som en rymdraket i en uppskjutningsbas).
 
Svängde inom vår lokala pub (som ligger runt hörnet från lägenheten och som jag och Josh literally aldrig varit inne på trots att vi säger att vi borde gå dit VARENDA gång vi passerar), och spenderade någon timme med att dricka extravagant öl (jag tog en med ros-och granatäppelsmak vilket var..... en UPPLEVELSE, kan man väl säga) och prata om alla böcker vi var obsessed med när vi var barn (alltså under hela min uppväxt var jag absolut hundraprocentigt BESATT av Artemis Fowl-serien och jag träffade ALDRIG någon annan som gillade dem förrän jag flyttade till London och nu kan jag referera till den hela tiden och lever mitt drömliv alltid. Dessutom har Josh alla sina Artemis Fowl-böcker här hemma och jag har mina kvar hemma i Sverige så gissa vem som slåss mot en stark önskan att läsa om precis hela serien omedelbart nu).
 
Gick hem efter det, spelade en till runda Magic (jag vann för typ första gången i världshistorien wooo), åt kvällsmat och efter George gått och lagt sig (eftersom han är en riktig person med vettig dygnsrytm like some sort of MADMAN) såg jag och Josh det nya avsnittet av Doctor Who (GUD det är så bra jag älskar att vara såhär excited över Doctor Who igen aaaaaaaa), innan vi pallrade oss i säng också (och spenderade alldeles för lång tid därefter med att imitera en Dalek i rollen som projektledare för ett byggprojekt och skratta så vi dog för well det krävs ju inte mycket för att underhålla oss, direkt).
 
Anyhow. Idag har det, som bekant, varit måndag, och jag har offrat min Heliga Dag Of Rest för att jobba lite övertid på jobbet så att Olga kunde ta lite välförtjänt semester. Skar i hjärtat att inte få vara hemma och vila och städa och äta onödigt mycket onyttigt till frukost, men men. Tjänster och gentjänster och så vidare (plus att after all är ju Olga mer min kompis än hon är min chef så i slutändan vill man ju mest att hon ska få lite fritid och må bra och allt sånt och det kan man ju byta ut en ledig dag mot any day känner jag).
 
Var ett ganska lugnt skift all in all oavsett, och lite övertidsmonedas är ju alltid trevligt att ha nu när man paniksparar som jag gör (eller, well, kanske inte PANIKSPARAR så mycket som att jag måste vara beredd att köpa himla dyra flygbiljetter typ vilken dag som helst nu vilket är slightly stressful). Jobbade med Josephine - som är nyanställd och hur mysig som helst och en allmän gudagåva mest för att hon gjort oss väldigt mycket mindre underbemannade generellt - och pratade mest om hur vi båda glömmer bort våra modersmål hela tiden, sprang lite små ärenden här och där och städade undan i affären (eftersom Olga kommer tillbaka på onsdag efter att jag har haft hand om affären i typ en vecka så är det lite sådär "dagen innan ens föräldrar kommer hem från semestern"-vibbar och jag städar och putsar på typ allt möjligt så det ska vara fint när hon kommer tillbaka.
 
Kom hem till lägenheten vid åtta efter att jag stängt och läst lite mer i Bridge of Clay på tunnelbanan (var rädd att jag inte skulle gilla Markus Zusak's nya bok eftersom han är min absoluta favorit men jag inte läst något av honom sen jag var typ 15 men GUD det är verkligen exakt som att återse en barndomsvän och inse att man älskar dem lika mycket som innan trots alla år. Som att komma HEM. Jag har velat gråta typ fem gånger redan och jag är typ bara 100 sidor in. Gud ingen kommer åt mig som Markus Zusak alltså jösses så bra han är).
 
Kom hem, jag och George började kolla på en ny serie som heter Maniac (alltså George's närvaro har finally gjort att jag kan börja se alla serier folk har sagt åt mig att kolla på och det är en gudagåva), Josh dök upp och lagade en massa sötpotatis till middag innan han sprang iväg för att öva, och nu sitter jag här med en hel ledig kväll. Tror jag ska gå och läsa lite mer i Bridge of Clay. Finns inget bättre än att bara SJUNKA NER i en sån bok, så man får ta alla chanser man får, ju.
 
Så, ja. Veckan har inte så mycket planer än, men kommer nog ändå vara ganska späckad, för imorgon KOMMER JUNI TILL LONDON!!!!!!!!!!!!!!! ÄNTLIGEN!!!!!!!!!!!!! Så många av mina favoritmänniskor kommer vara i samma stad och vi har gjort upp en bucketlist på allt vi ska hinna med och vi ska se The Dresden Dolls TVÅ gånger och äta massa god mat och lyssna på massa dålig musik och se på massa dåliga youtubevideor och jag kan äntiligen få presentera henne för alla mina kompisar efter att ha bara hypat upp henne i evigheter och ÅH är så himla excited. Ska därutöver även se Josh spela ett gig på Scala i King's Cross (aka en actual riktig gig venue med typ 1000 personers kapacitet), och förmodligen revel i det faktum att jag därmed technically är tillsammans med en brittisk musiker i London och därmed lever precis alla 14 år gamla Moas största livsdrömmar. Rätt trevligt ändå ju.
 
Anyhow. Ska läsa bok och panikstäda lägenheten nu!! På återseende!

Won't you hug me, and hold me, and tell me I'm lovely

 
Hej igen! Väger upp för min långa frånvaro förra veckan med TVÅ inlägg på mindre än fem dagar! Fantastiskt vad man kan åstadkomma, va.
 
Sedan vi hördes senast hade jag det där badet jag pratade om, vilket jag tror typ helade mig på en väldigt djup nivå i allmänhet. Josh påminde mig om att det fanns en flaska av min favoritöl kvar i kylen efter D&D, och så fick jag sänka ner mig i ett perfekt varmt bad i någon timme och lyssna på min bästa true crime-podcast (gillar egentligen inte ens true crime i allmänhet men ÄLSKAR bara den enda podden av någon anledning?) och bara värma upp alla mina stressknutor i hela kroppen och ÅH SÅ GÖTT DET VAR.
Liksom? Blir livet bättre än såhär ens? Är tveksam.
 
I alla fall. Jobbade stängningsskiftet på jobbet på fredagen efter att ha spenderat morgonen hos frisören since en av mina gamla salonger hörde av sig och undrade om jag ville hårmodella. Hade inte modellat för dem på jättelänge (mest för att jag ett tag bara fick exakt samma frisyr och färg om och om igen varje gång och blev lite trött på det, basically), men ville heller inte att de skulle sluta höra av sig (plus att mitt hår börjat bli världens buske), så kilade inom där innan jobbet. Och det blev SKITBRA! Fick en typ ljusbrun/kopparaktig färg jag aldrig haft innan men som kan vara en av mina favoritfärger någonsin, och en allmänt gullig undercuttad pixiecut som ju är vad jag gör mig bäst i rent generellt. Så himla nöjd.
 
Anyhow. Åkte ut till Victoria Coach Station efter jobbet (kom till Victoria med en halvtimme till godo och det var fan tur det för busstationen är fan inte det enklaste att hitta till - irrade mig iväg till typ tre olika random parkeringsplatser innan jag hittade rätt), och mötte upp Josh i världens fullpackade folkhav, som informerade mig om att bussen var försenad och att det var allmänt kaos (påminn mig om att boka tågbiljetter i tid nästa gång alltså det var så rörigt herrejösses). Vi hade precis börjat förbereda oss på att behöva stå i folkmassan och vänta typ ett par extra timmar, när bussen som åkte innan vår (vår buss skulle gå 19.30 och bussen som anlände till stationen då var bussen som skulle gått klockan 18.00 så YEAH det var den sortens reseupplevelse basically) dök upp, och de annonserade ut att det fanns några extraplatser på den tidigare bussen, som vi ju därmed genast snodde åt oss.
 
Tittade på Josh när vi stod i kön för att kliva på, och bara sa "this is ALL just because of you, you know"Att resa med Josh involverar alltid ett visst mått av att behöva acceptera att alla högre makter bara älskar honom och att han alltid bara har världens orimligaste tur med saker även fast han otroligt sällan gör någonting för att förbättra förutsättningarna. Är otroligt irriterande att han alltid kommer undan med saker ingen annan i världen skulle kunna, men å andra sidan är han ju därmed typ världens bästa resekompanjon. Smittad med tur i resor är ju precis vad jag behövde i mitt liv med tanke på min familjs historia som världens oturligaste resesällskap, ändå.
 
Anyhow. Kom på bussen i tid, och spenderade den fyra timmar långa resan med att sova, läsa ut The Graveyard Book (som var SÅ mysig och gav mig precis samma känsla som när jag läste ut Neverwhere att jag sa hejdå till gamla vänner och ÅH älskar ju Neil Gaiman så himla mycket), och lyssna på poddar. Kom till Sheffield framemot midnatt, när Maddi och hennes man Joe hämtade oss med bilen och körde hem oss till sitt hus. Satt uppe någon timme och drack ett glas vin och såg på konstiga Youtubevideor innan vi insåg hur absolut utmattade vi var, och kraschade i säng.
 
Tog sovmorgon på lördagsmorgonen (eftersom ingen av oss haft någon vettig sovmorgon på typ flera veckor). Maddi lagade asgoda pannkakor med jordgubbar och banan till frukost, och så gav vi oss ut On The Town. Det var asvarmt och allmänt härligt väder, så vi strosade runt i Sheffield och såg på enorma, asfina gotiska katedraler, gick i The Peace Garden (som är en exotisk park i ett asstort växthus mitt i centrum och HUR fint som helst), åt burritos, hamnade mitt i en protest mot fracking och råkade därefter ansluta oss till världens mest mystiska marching band som dök upp från ingenstans och som vi efteråt inte kunde hitta någon information om någonstans på hela internet och därmed började misstänka att vi bara masshallucinerat.
 
Gick hem längsmed spårvagnsrälsen (Sheffield har ett helt spårvagnssystem vilket känns allmänt random på något vis? det är inte ens nån speciellt stor stad?), och drack lite te hemma hos Maddi och Joe för att mellanlanda. Tanken var först att vi skulle "go to the dogs" - aka gå och se ett greyhoundrace som tydligen är en stor grej där (och som jag var ganska intrigued by mest för att det låter som det absolut mest brittiska i hela världen), men Maddi hade varit ganska sjuk hela dagen och vi andra var ganska trötta i allmänhet efter att ha gått runt hela dagen, så vi bestämde oss för att bara stanna inne och spela brädspel istället, vilket jag var rätt tacksam för, all in all. Speciellt eftersom vi spelade Magic The Gathering-spelet som jag och Josh också köpt och jag inte ens behövde lära mig några nya regler, vilket ju alltid är uppskattat.
Här var vi typ halvvägs igenom och hade redan spelat i typ över en och en halv timme, hehe. Jag och Josh fick hade fattat mest av reglerna så vi fick förklara en del för Maddi och Joe men i slutändan kom jag och Josh sist ändå. Oh well. Var himla skoj i alla fall - man älskar ju ett brädspel med mycket GREJOR ändå.
 
Ramlade ner i ännu ett Youtube-rabbit hole på kvällen och såg på hela Double Down av Neil Breen (har sett den typ fyra gånger at this point men HERREGUD jag glömmer verkligen bort hur fullständigt osammanhängande och HELT sjuk den är varenda gång??? huvudpersonen botar hjärncancer på en liten flicka med en magisk sten mitt i filmen och det är därefter ALDRIG NÄMNT IGEN och har ingen som helst inverkan på filmen i stort???? HAN LISTAR UT BOTEMEDLET TILL CANCER OCH DET ÄR KNAPPT ENS EN FKIN B-PLOT ALLTSÅ JAG KAN INTE), samt upptäckte en ny helt och hållet fantastisk k-popserie (som ju är min och Joshs favoritgenre i livet), och drack upp all Joes öl som han inte gillade, och bara levde våra bästa liv i allmänhet.
 
Söndagen inleddes med avokadobagels till frukost innan vi gav oss ut genom regnet till en liten supermysig pub i utkanten av Sheffield (som var HUR pittoresk som helst med små slingriga vägar mellan höga stenmurar och tät, orange höstskog och jag var så himla nöjd att allt var så himla Morden I Midsomer-aktigt). Drack öl och åt kanske den största Sunday roasten jag någonsin försökt mig på, och i hörnet av puben fanns en öppen eldstad och GUD allting med det var ju verkligen the peak of british culture. Finns inget som får mig att älska Storbrittannien så mycket som en Sunday roast på en gullig lokal pub.
 
Pratade och drack lite mer pints, och körde därefter ner till busstationen där jag och Josh återigen klev på en överfull Megabus tillbaka till London igen. Kom hem, såg på det nya Doctor Who-avsnittet (DEN NYA TARDISEN ÄR DET FINASTE JAG SETT I MITT LIV JAG ÄLSKAR DEN SÅ MYCKET DOCTOR WHO ÄR SÅ BRA FÖR TILLFÄLLET OCH ALLT ÄR VACKERT), skrek extatiskt på varandra en stund efteråt eftersom vi älskade det så mycket, och så ramlade vi i säng. Var väldigt skönt att Sheffield blev en så lugn helg ändå - kände mig betydligt mer utvilad efter det än jag räknat med, vilket var himla skönt.
 
Och idag är det måndag - min första lediga heliga måndag på evigheter, och jag såg fram emot idag så mycket att jag nästan sprack. Har levt mitt bästa liv hela dagen, verkligen. Gosade med Josh på morgonen tills han stack till jobbet, klev upp, tog en lång dusch, gjorde yoga (har inte haft tid att yoga på typ en månad och innan jag slutade ha tid började jag överväga att byta program eftersom det knappt ens var jobbigt längre och nu var jag genuint DARRIG I KNÄNA flera timmar efteråt alltså jösses att det ska gå så fort att tappa precis alla muskler man skaffat sig), slängde in en tvätt, och tog mig därefter tid att verkligen storstäda lägenheten (minns inte ens när hade tid att göra det senast to be honest). Var så himla välbehövligt och har varit så stressande hur stökigt det har varit här, så det var verkligen superterapeutiskt att äntligen få rista alla mattor och göra all disk och torka av spisen och hela grejen. Hela huset är rent och allt luktar golvputs och tvätten är hängd och I AM AT PEACE. Gud jag älskar måndagar.
 
Anyhow. Har en del planerat för veckan som kommer, som vanligt. Imorrn har jag stängningsskiftet på jobbet, men faktiskt inga (!) planer utöver det (kanske ett bad at the very most), på onsdag är det D&D, på torsdag ska jag förhoppningsvis till Dalston och ÄNTLIGEN få hänga med Mats igen (har inte haft tid att träffa honom på fkin evigheter och jag saknar my best goth bro så HIMLANS), på fredag kommer Nat och Jago till London för att fira Nats mammas födelsedag, och på lördag ska en hel massa folk jag tycker om gå och dansa hela natten till någon funk-DJ som jag och Josh såg tillsammans för flera flera år sen (och det giget var en av the lead-ups till första gången vi briefly slutade vara Good Ol' Platonic Friends för en sommar, så det känns ju lite extra poetiskt att komma tillbaka som Ett Faktiskt Par den här gången ändå). Är så oresonligt taggad, trots att jag blivit en sån pensionär på sistone som aldrig vill lämna huset. Saknar att bara ha en rejäl danskväll, I suppose? Ska nog bli fint, oavsett.
 
Anyhow. Nu ska jag nog gå och svänga ihop nån slags mat (eftersom Josh aka min privata kock har övergivit mig för band practice istället för att servera mig mat den jäveln), och kanske till och med få nåt skrivet? Hade inte det varit ett galet koncept, ändå.

Love is a tired symphony you hum when you're awake

 
Hej igen! Känns som om det var evigheter sen jag tittade in här sist, men veckan som varit har gått OTROLIGT långsamt rent allmänt, så det är förmodligen därför. Känns som om jag gått igenom femton livstider på en vecka. Något överdramatiskt, jag vet, men ändå. Fan vad man är dålig på att vara för sig själv nuförtiden, alltså. Anyway. Som jag nämnde i förra inlägget var Josh i Andorra hela förra veckan, och jag började genast förlora förståndet av mitt överflöde av ensamtid, och som botemedel bjöd jag genast över Mats, som mer eller mindre bodde här hela veckan.
 
Det var helt klart det bästa med hela veckan - har inte fått så mycket konsekvent quality time med honom någonsin tror jag, och vi hade det asmysigt och såg på hela Star Trek: Discovery som Mats försökt få mig att se klart i EVIGHETER och nu är jag arg över att jag och Josh gav upp på den så snabbt för OH MY GOD så bra den blev efter några avsnitt. Satt typ och skrek konstant genom de sista typ fyra avsnitten för att allt var så överväldigande och bra och coolt och plottwistigt. Ahhh älskar att kunna vara excited över Star Trek igen. Det är min bästa känsla.
 
Vi åt massa pizza, drack bourbon, gjorde sötpotatis (som blev jättehård för att vi inte hade tålamod att vänta på den), och därutöver har jag organiserat för eventet vi ska ha på jobbet på onsdag (verkar som om det kan komma att bli det mest framgångsrika eventet vi någonsin haft om bara vi kan få the actual books levererade i tid aaaaaaa varför är publishers värst i hela världen på allt) och försökt njuta av att ha ett hus som var konstant rent och där man inte konstant hittar strumpor under soffan som Josh slängt av sig haphazardly. Anyhow. I fredags kväll kom Nat hit en liten stund (basically bara för att sova här efter hon landat från en semester assent), så jag fick mig en brief men bra liten catchup med henne också vilket var fint.
Tog även en genväg genom Hampstead Heath efter jag varit i Golders Green och lämnat pappersarbete till vår revisor i fredags. Såhär fint var det där. Liksom? Detta är mitt i centrala London? Helt sjukt.
 
På lördagen kom Josh äntligen hem från Andorra igen. Han smsade mig ett taco night? och jag fick en sån där våg av hemlängtan och stack mer eller mindre direkt från jobbet (tre timmar tidigt......................... ja jag vet den här codependencyn är tveksam at best) och återförenades med min stökiga jävel till sambo som jag saknat så orimligt. Vi lagade tacos och såg ikapp på alla myrvideos vi missat och drack billig rom Josh köpt med sig, och somnade därefter i en hög på soffan klockan fkin tio på kvällen. TIO. I AM NOT JOKING. Vi gick inte och la oss på riktigt förrän framemot tresnåret när vi vaknade till igen, och Josh bara "is this the kind of people we are now - people who just have dinner and fall asleep at 10 on weekends" och jag blev nästan förolämpad och bara "NO WE'RE NOT NO ONE DOES THAT" så, well.
 
På den ljusa sidan innebar detta dock att vi båda var vakna och uppe innan elva nästa dag (vilket är mer eller mindre unheard of på en söndag). Jag gjorde scones (som vanligt) och läste ut To The Lighthouse och Josh åkte in till stan och klippte sig, och framemot kvällssnåret kom Ellie hit för att ladda all sin elektronik eftersom strömmen har gått i hennes båt (alltså varje gång jag tänker att det hade varit coolt att ha en husbåt så minns jag allt sånt här som hon måste stå ut med och så är jag rätt glad över att bo i lägenhet ändå). Vi drack lemonad och pratade om hur vi båda pratar för mycket och när Josh återvände drack vi Andorra-öl och spelade Carcassonne resten av kvällen tills klockan hunnit bli midnatt och Ellie gick hemåt och vi kollapsade i säng.
 
Idag har varit måndag, och jag har använt min lediga dag till en hel massa aktiviteter. Inledde dagen med att åka ut till Victoria och klippa mig (smsade min frisör förra veckan och bara "hej jag ska på bröllop nästa vecka kan jag få klippa mig gratis" och hon bara "sure thing kom och modella på måndag no probs" alltså god bless). Blev ingen dramatisk skillnad direkt - vill inte ha en så överdrivet dramatisk frisyr när jag snart ska ställas inför precis hela Joshs extended family och råka ge dem allihop en hjärtinfarkt, så i slutändan har jag nu mest en mjuk liten pixiecutliknande situation som jag gillar en hel del och som blir precis lagom tror jag. Ska återgå till min skarpa superhipsterfrisyr med rakade sidor och minilugg nästa gång, istället. Hehe.
 
Efter jag var klar där åkte jag inom Oxford Street och handlade en jättesnygg ny skjorta (tänkte först inte köpa den men så mindes jag att jag faktiskt tjänar pengar nuförtiden och att jag faktiskt kan köpa saker jag vill ha så då jävlar slog jag till! Ahh älskar att få en dräglig lön att leva på), och inom Primark för att införskaffa en ny resväska att ta med till bröllopet eftersom mina andra är helt orimligt för stora och jag behöver en bra weekend-sized resväska oavsett. Åkte hem, städade huset, bytte om, och mötte Mats på British Library, där vi såg detta:
British Library hade en föreläsning om Mary Shelley hålld av författaren till min nya favoritbiografi om Mary Shelley, så det fanns ju inte en chans att jag skulle missa nåt sånt. Visste pretty much allt hon tog upp redan, obvs (man är väl hyperfixerad.......), men det var himla intressant ändå, och efteråt gick jag och fick mitt ex av boken signerat och pratade en liten stund med författaren om hur cool Mary Shelley är. Bra kväll, helt enkelt.
 
Har at the time of writing precis kommit hem därifrån nu, och ska nu nog mest ägna kvällen åt att lyssna på Iron & Wine (hans senaste skiva är verkligen helt perfekt ? älskar ALLA låtar ? perfekt skrivmusik i am in LOVE), äta munkar och se om Josh pallrar sig hem från jobbet någon gång snart.
 
Det har varit en lite annorlunda vecka som gått, all in all, men ultimately tycker jag nog att jag gjort the most of it ändå. Planerna för den här veckan är i alla fall att vara värd för mitt livs första event på onsdag (pray 4 me), spela D&D at some point förmodligen, och så på fredag morgon tar jag och Josh tåget upp till Sheffield för att gå på bröllop och rent generellt hänga med hela hans släkt en hel helg. Känner mig typ lika excited som om det var min egen familj vi skulle åka och hälsa på. Är inte det fint, så säg. Återkommer med en full rapport (och förhoppningsvis några snazzy bröllopsbilder) nästa vecka! 
På återseende!