Även fast den här sommaren blir nästan helt bortslösad, så har i alla fall bästa Shawn Wasabi släppt sommarens somrigaste album. Så känns lite värt ändå.
Hej igen! Ja ja, två månader sen jag bloggade senast, men om jag kände att vardagen blivit lite allmänt dimmig innan, så var det ju absolut ingenting emot hur man känner sig på tremånadersjubileet av lockdownen. Jösses, känns som om jag typ inte haft en jobbdag på flera år? Tanken på att vi hade fest i vårt hus med en massa folk för bara fyra månader sen känns helt världsfrånvänt. Som ett annat universum. Vi pratade om idag att nu när lockdownreglerna kommer börja lättas (otroligt märkligt beslut när folk fortfarande dör i hundratals men jag antar att Tories aldrig egentligen brytt sig om huruvida deras beslut kommer döda deras befolkning, så makes sense I guess), att det nästan känns lite läskigt att tänka på hur livet efter det här kommer vara. Det känns så länge sen som vi levde vanliga liv, och jag vet inte vad jag ens ska vänta mig av att behöva komma tillbaka till det så småningom.
Anyhow. Generellt tycker jag fortfarande om att mest få vara hemma, sova tolv timmar per natt och få hitta på vad jag vill hela dagarna, men har nog någon sorts apati-vecka för tillfället och känner mig lite allmänt omotiverad. Orkar inte ta mig för någonting alls i allmänhet, vilket känns som ett himla slöseri när det med 30 grader och sol utanför dörren mest känns som om man fått gratis sommarlov helt plötsligt. Har fortsatt läsa rätt mycket i alla fall, vilket fortsätter vara min bästa lockdowngrej. Har nu officiellt läst lika många böcker under 2020's första halva än jag läste under hela 2019 (eller någon gång under de senaste fem åren sen jag började räkna dem, basically). Älskar det, och tänker verkligen försöka plöja så många böcker jag bara hinner med under resten av min furlough-tid.
Rent generellt har jag, shockingly, inte gjort så himla mycket under de här senaste månaderna, men en mindre samling bilder har det blivit av några höjdpunkter i alla fall, så här är dem!
Jag och Josh var vakna i ett helt dygn i sträck och byggde en miniatyrby för välgörenhet! (Gud, vad det känns länge sen nu). En brittisk komiker som Josh är kompis med anordnade en 24 timmar lång online komedishow för välgörenhet, där en massa folk som deltog antog sig projekt som sedan såldes i en auktion i slutet. Jag och Josh gjorde en miniatyrby, som bland annat innehöll ett Gregg's, kanske en av mina stoltaste skapelser.
Var något himla mysigt i att vara uppe och vara sleep deprived och pyssla med någonting ihop så länge. Fast jag och Josh var så aströtta att vi knappt pratade så mycket ens, så var det något så mysigt i att göra något ihop och dela en lite halvmärklig grej tillsammans. Det har ju inte varit mycket spännande grejer på gång under lockdown, så man är tacksam för vad man får, tbh.
Vi frågade publiken om vilken byggnad vi skulle göra till miniatyrbyn, och det första förslaget vi fick var att göra The Natural History Museum, vilket Josh därefter spenderade precis hela dygnet med att bygga och nästan drevs absolut galen av. Blev himla cool, dock! OCH vi fick hela rubbet sålt för 300 pund!!!!! Var extremt stolt tbh.
Min första lockdownpromenad tog jag till Hampstead Heath, där jag förundrades över att se faktiska träd igen och nästan blev tårögd över lukten av nyklippt gräs. Gud, TA MIG TILL SKOGEN NÅGON.
Joshs familj har under sina familje-Skypes varje vecka satt små utmaningar till varandra. En vecka var utmaningen att baka fairycakes (som, vad det verkar, kan vara både en muffins eller en cupcake eller båda eller inget av dem???? det här landet är oerhört förvirrande emellanåt). I vilket fall bakade jag morotscupcakes, och inte för att skryta men GUD I HIMMELEN så goda de var. Massa med glasyr också. Mmmmmm.
Pusslade lite mer! Hade riktigt pusselflyt ett tag och gjorde klart för många för snabbt, så Josh köpte ett jättesvårt som vi istället aldrig kommer göra klart :( oh well
Pubquizzade lite mer! Här är från när Emma installerade en massa filter på sin Zoom, och spenderade större delen av quizzet som ett stearinljus, till allihopas great delight. Ska göra vad som verkar bli en av de sista pubquizzen imorgon eftermiddag, nu när folk kan träffas tillsammans i parker igen och behöver Zooma mindre. Sad to see it go, alltså. Har skrattat så jag gråtit nästan varenda gång.
Jag och Josh vann ett pub quiz en vecka när priset var den här saucy teckningen av Paul, ritad av Emma, som var en detalj i en av deras frågor. Ramade in den med guldram och ställde den på pride of place i vardagsrummet direkt, såklart.
Läste den här helt ORIMLIGT fina boken som var skitbra och gjorde mig arg över patriarkatet, som vanligt.
I maj fick jag till sist mejlet som informerade mig om att våra flyg till Sverige över midsommar hade blivit inställda, och min stora planerade midsommarshindig officiellt en hopplös dröm. Som tröst spenderade jag en halv förmögenhet på grejer från svenskaffären i London. Gud att äntligen få äta rediga ostbågar igen. Drömmigt.
En annan av Joshs familjs utmaningar var att "build the most interesting pile", så det gjorde vi.This is my life now.
Efter att ha tröttnat på att lyssna på mitt tjat om att jag behöver en ny laptop organiserade Josh en facebookgrupp tillsammans med mina föräldrar där de valde ut en ny laptop till mig i tidig födelsedagspresent!!!! Josh överraskade mig på morgonen på en random tisdag med ett stort paket, och det var en sån himla perfekt överraskning. Har haft historiens sämsta laptops i evigheter nu, så att äntligen ha en som faktiskt funkar är ju ett mindre mirakel. Har gjort både mitt lockdownliv och mitt vanliga liv cirka 10000 gånger enklare. Bless.
Min lilla chiliplanta som stått i köksfönstret i snart ett år eller så - som jag antog var helt död och som jag bara inte velat ge upp hoppet om - var inte alls död och började istället BLOMMA EN ANDRA GÅNG SEN JAG KÖPTE DEN????? Den har till och med en röd chilifrukt på sig nu och allting! Känner mig som en stolt växtmamma för första gången någonsin.
Läste den här boken, i en gulnande och halvt sönderfallen utgåva från 1975. Den var så bra som alla säger den är! Älskar när klassiker är det.
Den här boken läser jag för tillfället, i ett försök att hålla Black Lives Matter-lågan tänd och lära sig lite. Den här är också precis så bra som alla säger den är, så himla lättläst och intressant och hemsk och GUD alla vita människor i hela världen borde verkligen läsa den.
Söndagen innan mitt jobb öppnade igen gick jag och Josh till affären och mötte upp Olga och Joakim för att stockchecka och göra i ordning affären inför öppningen. Var så himla mysigt att träffa dem igen, och att få göra något som nästan kändes som vanliga livet igen. Josh fick prova på en samling bokaffärsjobb, och fick även äran att göra sin första fönsterdisplay! Blev faktiskt jättefin, måste jag tillstå, och Josh var också allmänt stolt.
I helgen var det ju midsommar, och istället för att spendera den på en enorm fest i mitt barndomshem i skogen tillsammans med alla mina vänner från alla länder, fick vi istället ha midsommarpicknick på Hampstead Heath två dagar i sträck (för att dela upp deltagarna så vi inte gick över 6-personersregeln). Och vet ni vad, det var kanske riktigt inte lika bra som den festen hade varit, men det var fan nära.
Provade mig på en midsommarklassiker och gjorde Västerbottenpaj för första gången! Den blev storsuccé och var jättegod, så den får jag nog göra igen nästa år, tror jag.
Åt sill och ägg och jordgubbar, drack alldeles för mycket både snapps och Prosecco, lärde alla britter alla snapsvisor jag kom ihåg, och spelade kubb som resulterade i en mängd skador (har aldrig sett någon spela kubb med så uttryckligt behov av att fysiskt skada motståndarlaget som när jag spelat det med britter alltså), och hängde i parken till långt efter det blivit mörkt. På lördagkvällen när vi gick hem fyrade någon av (otillåtna) fyrverkerier på en kulle precis bredvid oss, någon grupp människor sjöng Disneylåtar högljutt i fjärran och vi gick hemåt på en solvarm gata medan alla britterna sjöng Helan Går med oklar text men tydlig entusiasm. Kanske det finaste, somrigaste som hänt på hela året. Kändes nästan som vanliga livet för en stund, förutom att ingen kunde komma hem till oss på fest efteråt, som de nog skulle annars. Halva jag saknar det så himla mycket, halva jag tycker det är rätt skönt att få gå hem och lägga sig ifred, haha. Hur gammal är man egentligen.
Och, ja, det är typ det. Idag var vi i parken med Paul och Emma på eftermiddagen och pratade skit en stund, och det kändes nästan som vanligt, det med. Josh är på furlough tills nästa vecka, och tills dess har han precis gett sig in på att bygga blomlådan jag alltid velat ha på vår balkong, så det ska nog bli ett intressant projekt (även fast jag nog inte ska involvera mig så mycket i själva bygget direkt). Jag ska nog ta och försöka promenera mer (insåg när vi gick till Hampstead Heath två dagar i rad hur otroligt dålig konditon jag har fått så jag får nog försöka göra nåt åt det här alltså), läsa jättemånga bra böcker jag tog med mig från jobbet när vi var där, och måla lite mer miniatyrfigurer. Börjar äntligen förstå hur jag ska måla de små jäklarna, så börjar äntligen tycka det är lite roligare igen, vilket jag ska försöka göra the very most of. Och så ska jag baka tårta till George's födelsedag, och kanske städa badrumsskåpet, om jag pallar, eventuellt. Kanske.
Äventyret fortsätter, och allt det där. Hörs snart igen!!