Into a place where thoughts can bloom, into a room where it's nine in the afternoon

[Bild: Abney Park Cemetary, London]
Vibben i publiken när P!ATD spelar den här live är så himla himla mysig med uppsträckta händer svängande i takt och text som alla kan utantill och Brendon som småflinar lite vid sitt piano och GODDAMMIT nu saknar jag deras Brixton-gig igen. Har fan inte haft sån här illa post-konsertdepp på länge, alltså. Make it stop.
 
Hej! Idag har varit en bra dag. Idag är en sån dag när jag lyssnat på All Time Low på vägen hem, och musiken verkligen tagit sig ända in i bröstkorgen - känts på riktigt, liksom, så att man verkligen kan ta till sig hela lyckan i musiken. Lyssnar nästan alltid bara på All Time Low när jag är glad, så det är i sig ett rätt bra tecken oavsett.
 
Anyway. Hade öppningsskiftet i Golders Green idag igen. Jobbade med Lauri och drack te och hamnade i en enorm diskussion om bokskrivande och prestationsångest, och jag hann både börja på och läsa ut All My Friends Are Superheroes av Andrew Kaufman - som jag fick av mina kära päron i julklapp och som jag velat läsa i flera flera månader. Den gjorde mig verkligen inte besviken. Den var SÅ HIMLA FIN ÅH. Ska förhoppningsvis få tid att skriva ihop en riktig recension alldeles snart och skriva i lite mer detalj, men ÅH. Den var så fin och ledsam och magisk och bara checkade av ruta efter ruta i min favoritberättelseaspekt-lista.
Embedded image permalink
 
Embedded image permalink
LIKSOM ????? DEN ÄR SÅ FIN MITT HJÄRTA ÄR SÅ SVAGT FÖR SÅNT HÄR JU.
 
Slutade i alla fall jobbet vid sexdraget, tog tunnelbanan hem och bättrade på sminket och bytte kläder, och hoppade sedan på tunnelbanan hem igen, denna gången ut till Waterloo för Stefano's planerade 40-årsfirande med jobbet. Vi var på en jättefin pub precis bakom The Old Vic (aka en jättegammal teater) som var lite sådär lagom hipsteraktig utan att vara irriterande, och jag drack Guiness och Jack & Coke och pratade med i princip alla huller om buller. Ed och Graham, som inte jobbar på jobbet längre kom också dit, vilket var awesome eftersom jag inte sett någon av dem på månader (förutom den gången jag passerade Graham på trottoaren på väg till jobbet en gång i julas när han var sen och inte kunde stanna och prata), och det var allmänt fint att bara få catcha upp med dem och se vad de hållt på med sedan jag såg dem senast. Saknar dem massvis, ju.
 
Diskuterade folkskådning med Lauri (som alltid ju är extra intressant när man är på en pub eftersom folk interagerar extra mycket där), hade många diskussioner med Kyle som hade druckit lite för mycket öl och ville visa alla bilder på sina döttrar (som visserligen var en av de mest bedårande barn jag någonsin sett så i ain't even mad), blev instruerad av Fernando att aldrig lämna London och se andra delar av Storbritannien (Christele, som också var där, skulle åka till Leeds imorrn och Fernando och Ed hade en lång tirad om hur mycket Leeds suger och att allt utanför London bara är bevis på det brittiska folkets förfall haha), hamnade i en lång existentiell diskussion med Mathew om meningen med livet och framtiden, och hamnade sedan vid ett bord tillsammans med min chef.
Berättade till sist att jag förmodligen kommer stanna i London lite längre än jag planerat, och därefter hamnade vi i en lång diskussion om hur Sverige inte har en chans i jämförelse med London (min chef bara "alltså jag skulle kunna flytta hem imorrn och skaffa ett jobb och ett fint hus i förorten och alltihop under betydligt bättre förhållanden än det är här men min själ skulle ju DÖ"), och han förvarnade mig om att han också tänkt "bara ett år till", och nu har bott här i över 15 år. Whoops. Var ändå lite skönt att prata med någon som verkligen förstår skillnaden mellan ens hemland och landet där man hör hemma (plus att han sa att han kanske kunde ordna så att jag fick vara ledig och åka hem till Sverige över midsommar även fast det var fullbokat i schemat!!!! NAJS. Och detta, kids, är varför man alltid ska vara kompis med chefen).
 
Hade sällskap hem till stationen med min chef, Olga, Richard och Graham, och tog Northern Line tillsammans med Graham och hamnade i en lång livsdiskussion igen som var tvungen att abrupt avbrytas när han skulle av på Leicester Square och jag fortsatte hem till Camden. Hade nästan glömt bort hur mycket jag saknar att jobba med Graham, alltså. Dang it.
 
Kom i vilket fall som helst hem vid halvettdraget någon gång, och möttes av det faktum att vår kökskran gått sönder (orkade inte ens vara förvånad honestly), och av Josh som dök upp i sin dörröppning och räckte mig en pizzabit. Finns ju inget som är så bra som att komma hem lite halvpackad och småsugen och någon bara möter en i dörren och räcker en en bit pizza. Meningen med livet right there, ju.
Även fast jag visste att jag verkligen borde sova hamnade jag hos Josh en stund (hans närvaro är dåligt inflytande på mitt liv allvarligt) och tittade på Let's Plays och skrattade åt när han var dålig på Grand Theft Auto. Gjorde en ansats att gå och lägga mig, men han bara nooo I wanna show you when I win the next race, så då gjorde jag det (han förlorade stort), och fick till sist ta mig i kragen och gå och lägga sig, även fast en dygnare i Joshs rum var väldigt tilltalande. Måste ha någon sorts kontroll på dethära, speciellt eftersom jag har stocktaking i Golders Green imorrn redan vid nio. Hujedamig, alltså. Hur ska detta gå.
 
Nu, däremot, ska jag sova absolut omedelbart. Ska på hermmafest hos Marion imorrn så vi får se om jag hinner kika in här en snabbis innan dess. Til then!

When did the diamonds leave your bones

[Bild: Museum of Natural History, London]
 
Idag har varit en bra dag. Välbehövlig, på något sätt, även fast jag inte är helt säker på varför just det ordet är vad som dyker upp först. Som om det fanns någon liten plats inombords som behövde en sån här dag? Vet inte vad det betyder. Är förmodligen bara trött och emotionell, som vanligt. Ignore me.
 
I vilket fall. Idag inledde jag dagen med att hoppa på tunnelbanan till Tottenham Court Road för att hårmodella och äntligen få min hjälm till hår klippt. Var trevligt som vanligt - Jamie gav mig en undercut (aka ganska likt vad jag hade innan bara lite kortare), och förklarade hela processen för sina elever medan han höll på, vilket var väldigt intressant eftersom det är en liten bakom kulisserna-inblick i en helt annan värld med helt okänd terminologi och allting (det är extra intressant när de pratar om hur de bäst ska interagera med kunderna och få oss att lita på dem så att de kan få mer kreativ frihet för man bara AHA I SEE WHAT YOU'RE DOING så det är ganska coolt med lite insiderinformation haha).
 
Slutresultatet blev inte så mycket skillnad som jag väntat mig (trodde han skulle klippa det typ buzzcutlångt på sidorna men han babblade på om att det var vikigt att behålla det 'feminint' hela tiden och jag muttrade gender isn't real pal i tankarna men oh well), men det blev ändå jättefint! Har en extra lång swoopy lugg nu som jag kan styla på alla möjliga håll och kanter, så det ska bli spännande att se vad jag kan göra med detta (speciellt med tanke på att jag inte äger varken en hårblås eller plattång så får se vad hårvax och hårsprej kan åstadkomma heh). Så himla skönt att få det ordninggjort till sist, alltså.
Embedded image permalink
Slutresultat: före och efter. Känner på mig att jag kommer sakna att ha tvåfärgat hår när min nya färg börjar blekna, men for now är det bara extra mörkt och dramatiskt och awesome.
 
När jag var klar på Toni & Guy tog jag tunnelbanan igen och åkte ut till Golders Green för ännu en dag på jobbet. Jobbade med Lauri och pratade Bukowski och fick nästan slutet av The Picture of Dorian Gray spoilat för mig (med tanke på att den boken är typ 200 år gammal är det ändå ganska imponerande att jag lyckats hålla mig borta från spoilers ärligt talat). Drack massvis med te, åt donuts, skrev till sist ut min nuvarande anteckningsbok (hade en ny väntandes i väskan så det gjorde inte så mycket) och spenderade mina sista ensamma timmar innan stängning med att rita husplaner över Andrew och Elliots hus (eftersom de nu har blivit ganska framstående karaktärer i 13 även fast jag bara tänkt att de skulle nämnas några gånger för mitt eget höga nöjes skull. whoops) och plötsligt upptäcka att Andrew och Elliot har en dotter (har funderat ända sedan jag skrev klart Secret Star Service huruvida de skulle få barn eller inte, och svaret har alltid varit nej, men så idag bestämde jag mig för att Andrew och Elliot skulle ha intrett ett rum i sitt hus till Bee - som var menad att vara Elliots brorsdotter som de bara passade ibland - men så fort jag skrivit ner hennes namn dök hon liksom upp i huvudet, helt klar, och bara var helt självklart uppenbart deras dotter. Vad ska man göra, liksom. Var ju bara att lyda). Blev lite lagom emotionell över detta faktum (eftersom Andrew och Elliot typ är som mina barn vid det här laget), och spenderade den sista halvtimmen med att läsa The Picture of Dorian Gray eftersom jag bara hade några kapitel kvar.
 
Slutade vid åtta och tog tunnelbanan hem (och träffade på Niall när jag hoppade av tunnelbanan i Camden och hade seriöst missat honom om han inte knackat mig på axeln alltså det här är varför jag aldrig ser några kändisar i den här stan jag är så överjordiskt ouppmärksam). Passade på att köpa lite mer tortellini på vägen hem (dagens mål var ju att skriva ut min anteckningsbok och köpa mer pasta så mission accomplished ni kan slappna av nu jag klarade det), och kom hem lagom till Josh höll på att laga kvällsmat. Pratade ikapp lite medan han lagade mat och jag tog ner tvätten (så jäkla domestic det här alltså), innan Josh informerade mig om att han lagat kvällsmat till mig också (#rumskompisgoals allvarligt).
 
Hamnade på hans soffa och åt kvällsmat i form av fisk, potatis och mushy peas (som jag inte tror jag smakat någon gång tidigare men är en sån hyperbrittisk grej att det bara var en tidsfråga - var faktiskt positivt överraskad) och tittade på en Let's Play med Worms som jag alltid spelade med mina kusiner när jag var liten (ens karaktärer är maskar och man ska försöka döda motståndarlaget med superbisarra bomber och vapen - typ ett flygande får som exploderar när det landar, en arg gammal tant som också exploderar, en enorm bazooka och en bomb med ett kors på som har en gospelkör som sjunger hallelujah innan den exploderar). Jag reagerade genast med "åhhh Worms jag älskar Worms!!!!" och Josh bara ".... jag har alla spelen installerade. Ska vi spela Worms?" och jag bara "JA SÅKLART VI SKA STARTA DET OMEDELBART". 
Som tack för kvällsmaten hjälptes vi åt att dricka upp resten av innehållet i både min jättestora ölback och min jättestora ciderback (det är hög produktivitet i det här hushållet I'm telling ya), och satt vid Joshs dator och slogs om makt över tangentbordet och spelade Worms i flera timmar medan vi tittade på senaste avsnittet av Harmontown (aka liveshowen/podcasten som drivs av skaparen av Community och som även är Joshs favoritmänniska på hela planeten vilket innebär att jag blivit betydligt mer investerad i den människans liv och gärningar än jag annars skulle).
 
 
Jag var allmänt dålig för det mesta - som väntat - men blev bättre ju längre vi spelade och vann till och med en runda med hästlängder (kom nästan lika en gång också så jag räknar det som en vinst också ok). Lyckades även spränga mina egna maskar ganska ofta. Till mitt försvar var det mest för att vi hade döpt våra maskar jätteförvirrande - alla Joshs maskar hette olika variationer av mitt namn (aka Moa, Moa nr.2, Yet Another Moa, Also Moa, och så vidare), och alla mina maskar hade någon variation av Joshs namn (aka Not Josh, Definitely Not Josh, Not Josh 2, Might Be Josh, Nope that's not Josh och så vidare), så jag ville hela tiden låta bli att döda alla maskar med mitt namn, vilket ju slutade lite sådär halvbra när jag hade alla maskar med Joshs namn. Tog flera omgångar innan jag lärde mig kontrollerna, och lärde Josh massvis av nya svenska svordomar (jag bara nämen vafaaaaaaa..... och han bara "don't tell me that was a legitimate swearword that was NOT a real word" och jag bara "well det var en bit av ett, om det räknas?" alltså det finns få saker som är så underhållande som att förvirra engelskspråkiga människor med sina bilingual skills).
 
När vi hade turats om att döda varandra med animerade maskar såg vi några avsnitt till av Arrested Development (tror det senaste avsnittet var ett av de roligaste jag sett - typ en hel säsongs foreshadowing som man inte ens insett var foreshadowing och en av karaktärerna som fick en krok istället för en hand eftersom den blivit avbiten av en säl och herrejesus det var bara such a wild ride), och sen var vi tvungna att gå och lägga oss. Diskuterade Welcome To Night Vale-boken medan vi borstade tänderna, och hamnade sedan i mitt rum en stund eftersom vi började diskutera hur tid inte är linjär och hur det relaterar till historien och verkligheten och Doctor Who. Josh hittade ett svärd och sprang runt med det en stund, och försvann sedan in i sitt rum med ett "I won't be able to sleep now, I got too excited talking about time" och ett godnatt. Bless den där bisarra människan alltså.
 
Sedan dess har jag till sist läst ut The Picture of Dorian Gray (slutet var så bra???? ahhhhhhh) i skenet av ljuset på mitt nattduksbord (borde göra det oftare ??? har glömt hur mysigt det är att läsa innan man ska sova), och varit taggad inför helgen. Ska på puben med jobbet för att fira Stefano imorrnkväll, på lördag skulle Marion och hennes rumskompisar ha en hemmafest i deras lägenhet, och på söndag ska jag och hela mitt lilla Londoncrew träffas och ta en fika. Har av någon anledning varit dåligt med hangouts i allmänhet i mitt liv på sistone utan att jag egentligen vet varför för jag har inte direkt varit superupptagen - och jag hade börjat få lite abstinensbesvär efter mina favoritmänniskor, så det ska bli najs att bara få ägna hela slutet av veckan till några av dem. Mycket bra, mycket bra.
Nu, dock, måste jag verkligen sova om jag ska orka med jobbgalej hela kvällen imorrn. Får se om jag återkommer med ett blogginlägg imorrnkväll, beroende på mitt generella skick när firandet är över.
Ses i dimman!

Of God and Lucifer, a boy and girl, an angel kissing on a sinner

[Bild: Tower Bridge, London]
Av alla låtar jag har lagt till på mina många olika skrivspellistor, så är den här utan tvekan den allra mest effektiva. Kan aldrig lyssna på den utan att vilja skriva någonting. Tror den är en av de vackraste, mysigaste låtarna jag vet. Det är något så tryggt men ändå så väldigt sorgligt över den. Jag menar "I heard from someone you're still pretty" är en så fundamentalt hjärtekrossande strof som det är, och sen är det frickin' nästan 10 minuter med bara sånt. Hur är det ens menat att man ska överleva.
 
Hej där! Idag har jag varit ledig, hör och häpna, och jag har varit blissfully ouppbokad och bara ägnat dagen åt lite allmän selfcare, vilket ju alltid är trevligt. Låg och drog mig i sängen i flera timmar och halvslumrade och tittade på roliga hundvideos på mobilen innan jag steg upp, åt frukost, slängde in mina sänglakan i tvätten och bytte till nya, gjorde mig i ordning och tog 29:ans buss in till Tottenham Court Road för, you guessed it, Primark. Eftersom jag sparade nästan en halv månadslön i januari kände jag att jag förtjänade att treat myself lite, så jag strosade runt på alla våningar i lugn och ro och plockade åt mig lite saker här och där som jag gillade (lyssnade på Halestorm hela tiden och köpte därmed nästan bara korta klänningar och svart spets men oh well).
 
Lyckades ändå hålla mig under £20 slutnota, så det var ju ändå rätt bra jobbat - speciellt med tanke på att jag inte direkt begränsade mig så mycket utan bara köpte grejer jag genuint ville ha. Vet inte om jag bara undermedvetet prioriterar saker lite vettigare nowadays efter att ha vant mig vid att alltid ha någon form av generell pengabrist eller om Primark bara inte hade jättemycket grejer jag ville ha idag, men oh well. Fick tag i massa bra grejer, så det är ju allt som räknas, antar jag. Kilade även inom Kingdom of Sweets, som är en jättestor godisaffär på Oxford Street, och köpte en näve klubbor och en låda Gobstoppers, och därefter började solen gå ner och London var lite sådär allmänt gråregnigt, så jag bestämde mig för att åka tillbaka hem igen.
Kom hem, lagade kvällsmat i form av mer tortellini (och bråkade med spisen som verkar vara på väg att gå sönder den också - det är verkligen alltid något som är på väg ut i den här lägenheten - brittisk lägenhetsstandard är fantastisk), och avverkade halva första säsongen av Miranda medan jag städade mina klädlådor (som börjat bli så stökiga att de inte gick att stänga ordentligt good job me) (also Miranda är så jävla bra - har sett några avsnitt här och där men har inte tittat ordentligt på det förrän nu men allvarligt talat den är så sjukt rolig - skrattade rakt ut hela tiden och Miranda är ju bara i allmänhet en av mina favoritmänniskor så ja).
 
Skypade lite med familjen och började en storredigering av Secret Star Service (ska förmodligen skicka in den till förlag snart ???? har tydligen en Londonpal som jobbar på förlag ???? skriker lite) medan Josh spelade D&D, och avverkade sedan ännu några avsnitt av Arrested Development tillsammans (alla scener sätts i den serien av en berättarröst och det är världens gåva - dagens gem var när de klippte till en ny scen och berättaren bara "Gob had just blown up a car" med såndär seriöst berättarröst alltså I am so alive) och åt lite choklad innan jag gick och la mig (i nytvättade lakan och allting god bless).
 
Imorgon väntar en väldigt efterlängtad hårklippning (verkar som om det kommer bli ganska mycket skillnad den här gången så det är jag väldigt taggad för - mitt hår liknar en hårhjälm mer och mer för varje dag som går), och därefter ett stängningspass i Golders Green. Ska försöka sikta på att skriva ut min nuvarande anteckningsbok. Det är väl ungefär målet för dagen. Det, och att införskaffa mer tortellini.
Kom tillbaka imorgon för upplösningen på detta spännande äventyr.