This one had it coming, this one found a vein

Har blivit så jävla kär i Stone Sour efter deras awesome konsert i fredags, och Stone Sour – Made Of Scars är helt fantastisk och jag skulle kunna spendera en stor del av mitt liv tillsammans med den låten för verserna är bara så aaah. Kan inte bestämma mig för om jag gillar den eller Stone Sour – Do Me A Favor mest, för Do Me A Favors refräng är bland det bästa jag hört och elgitarrerna och rytmen i den är som sänd från ovan.
 
Och in other news är jag fortfarande inte över det faktum att jag har sett Green Day och All Time Low live. Det tar en stund att smälta att jag har hört MInority och Waiting och Basket Case och Weightless och Time Bomb och Somewhere In Neverland och alla andra låtar som har varit så himla mina, på något sätt, som om de var något som bara fanns i mitt musikbibliotek men inte i verkligheten, och att höra låtarnas skapare framföra dem bara några meter framför mig var en väldigt sjuk känsla, nästan som om något man hittat på blivit verklighet. Det var svårt att fatta att de faktiskt stod där.
 
Inbäddad bildlänk 
DET BÄSTA MED DET HÄR KORTET ÄR ATT DET KNAPPT ÄR INZOOMAT JAG STOD FAKTISKT NÄSTAN SÅHÄR NÄRA DEN VANDRANDE LEGENDEN OCH GUDEN BILLIE JOE ARMSTRONG I'M GONNA HAVE A STROKE
 
Alla mina bilder från Green Day är suddiga och sneda och konstiga för att man inte stod still en sekund men det gör ingenting för DE VAR FAKTISKT DÄR JFC.
 
I vilket fall. Nu var det inte min post-concert depression jag kom hit för att tråka ut er med (även fast det förmodligen kommer vara ett frekvent förekommande ämne i framtiden, bara en varning).
 
Jag har spenderat dagen hemma hos mina kära kusiner i Småland, och det var väldigt trevligt att träffa dem igen och ta igen allt sedan sist. Vi gosade med hundarna, klippte Lina, träffade Tiffany (äntligen - mer bedårande häst får man leta efter alltså jag har en enorm soft spot för blond man, fux och bläs-kombon på hästar alltså), pratade om en massa saker och åt en massa god mat. Även fast alla var trötta som idioter (kommer nog alltid ha dåligt samvete över att jag fick mina föräldrar att åka tvärs över hela landet mitt i natten och bli sleep deprived tbh) så var det ändå väldigt trevligt och vi försökte fixa en header till Elins blogg men allas datorer var tjuriga (även min, jävla piece of shit jag ska fan köpa en ny för mina sommarjobbspengar eller nåt JAG BLIR TOKIG PÅ DET HÄR), så jag ska nog göra ett försök att ordna en ny header på egen hand. Var beredda på att den här bloggen kommer se ut som en atombomb har slagit ner här i ett tag framöver med andra ord. Jag kan verkligen ingenting om sånt, men vafan, om man inte försöker kommer man ju knappast lära sig heller.
 
Ska gå och sätta fart med det nu, tror jag. Var beredda på katastrof, och håll tummarna för att jag tar mig levande ur det här. Annars får jag väl fortsätta kämpa på Sectangelus (jag håller på att skriva en scen jag verkligen har sett fram emot men DEN ÄR SÅ SVÅRSKRIVEN AV NÅGON ANLEDNING men jag vet inte hur för den ska bara vara fin och fluffig och feelgood men KARAKTÄRERNA VÄGRAR SAMARBETA JÄKLA MÄNNISKOR) eller kanske fortsätta på säsong 1 av Doctor Who, som jag fick låna av Malin och hann se två avsnitt av igår. Det var jättetacky specialeffekter och allting men det var så mysigt och fint och Doctorn och Rose är så bedårande att jag dör en stund NEJMEN HEJ ÄR DET DÄR ETT NYTT SHIP I HORISONTEN SOM UTAN TVEKAN KOMMER KROSSA MITT HJÄRTA I THINK IT IS. (Jag behöver inte ens fundera på om Doctorn och Rose kommer få mig att gråta för jag vet vad som kommer hända med dem och IT IS GONNA HURT SO BAD JESYS).
 
 
I vilket fall. Ny header var det ja. Vi får se hur det här går.
 
 
 

I've been waiting a lifetime for this moment to come

I'm destined for anything at aaaaaaall....
 

Det tjuter i mina öron, jag har ont överallt och jag är trött som satan, men jag har inte varit såhär glad på väldigt länge.
 
Bråvalla var helt fantastiskt. Jag vet knappt ens hur jag ska få med allt jag upplevde, för det var så mycket och det var så awesome. Alltså wow. Den bästa dagen sedan sjuttonde april förra året (även fast det datumet fortfarande kvartstår som mitt livs bästa dag, för, well, det var min första konsert och mitt livs viktigaste band, så det är rätt svårslaget).
 
Dagen innan sov Malin över här eftersom vi skulle iväg tidigt, och vi satt och pratade om TV-serier och band en lång stund innan vi avslutade dagen med att titta på Straight To DVD - All Time Lows "dokumentär", typ. Hon hade inte sett den och om man inte älskar ATL innan så gör man det definitivt efter STD, så vi tittade på den och det var awesome att för första gången någonsin kunna titta på den med någon som förstod vad det var som hände och som kunde fälla kommentarer som "Alex är så jävla snygg" och "Åh, jag älskar Remembering Sunday".  Det var en ny upplevelse, och ännu en perk med att äntligen ha hittat en kompis som gillar samma saker som jag.
 
I alla fall, efter ungefär fyra timmars resa med tåg och spårvagn kom vi till sist fram till festivalområdet. Vi var lite tidiga så vi satt i kön i en och en halv timme och åt jordgubbar som vi blev bjudna på av festivalpersonalen, och önskade att vi fick komma in någon jäkla gång för vi kunde se den blå scenen från där vi satt och det var retsamt.
 
Jag, Malin och jordgubbarna innan allt började
 

I vilket fall. Vid tolv fick vi äntligen gå in,och efter en kroppsvisitering och genomletning av väskorna så vi inte hade med oss vapen eller sprit eller så, så sprang vi för allt vi var värda bort till den blå scenen där vi skulle spendera resten av dagen. Vi hamnade på andra raden, och satt där och laddade upp och var otåliga i två timmar och såg hur All Time Low's crew byggde upp scenen och hängde upp den stora fuck-skylten i bakgrunden (jag såg för övrigt både Matt Flyzik och Vinny Vegas och efter att ha sett dem på STD dagen innan så var det en väldigt märklig upplevelse).
 
ALL TIME LOW: Att se ATL's crew var ingenting emot att faktiskt se medlemmarna i All Time Low i verkligheten, dock. Jag minns att jag skrek så högt jag kunde, men jag minns också hur galet overkligt det kändes. Alex, Jack, Rian och Zack som gjort mitt liv så mycket bättre så länge nu bara stod där och de spelade alla låtar jag älskar och alla i publiken skrek och sjöng med och Jack sprang runt och juckade på saker och slängde med sitt skunkhår och han och Alex pratade emellan låtarna som de alltid gör och när de spelade Weightless som näst sista låt innan avslutande Dear Maria, Count Me In (som de alltid avslutar med), så ville jag gråta för där var låten som har gett mig så mycket hopp och glädje som spelades av bandet som gjort samma sak, bara några meter ifrån mig, och jag skrek med i maybe it's not my weekend, but it's gonna be my year-strofen så högt som mina lungor tillät.
 
Vid en punkt var jag bara en meter ifrån Jack när han sprang ner från scenen för att samla in bh:ar folk kastat (det är något av deras grej om man säger så - de ger en dollar för varje bh till bröstcancerfonden nuförtiden och det gör mig glad), jag menar herregud jag har stirrat på bilder av den mannen i flera år nu och sen var han bara där och andades samma luft och var verklig och herregud.
 
Det enda jag saknade var att de inte spelade Therapy - som är min favoritlåt och som har varit min räddare i nöden massvis med gånger, men eftersom det var en festival så spelade de inga ballader alls - de flesta banden gör inte det eftersom alla i publiken inte är fans och de behöver ös för att värva dem som inte redan älskar dem. I övrigt var setlisten asbra, de spelade Lost In Stereo, Outlines, Coffeeshop Soundtrack, The Reckless and the Brave, Stella, Damned If I Do Ya (Damned If I Don't), Heroes, Time Bomb, Backseat Serenade, Somewhere In Neverland (som jag för övrigt dog av lycka när de spelade för jfc jag älskar den låten så mycket), och en massa fler. De hade världens energi och livevideorna jag sett av dem gav inget falskt intryck, och jag hoppade och skrek och hade the time of my life, och var lika blöt av svett som om jag precis duschat när de tackade för sig. Malin fångade Jack's plektrum och det gjorde mig galet avundsjuk, för övrigt, men det tar inte bort det faktum att det var hur jävla roligt som helst och jag definitivt vill uppleva fler ATL-konserter. Perfekt sätt att inleda dagen.
 
I väntan på bästa All Time Low (Jack pekade vid ett tillfälle på skylten och bara "you can almost see our band's name there" och Alex sa att det ju var lika bra att sätta tonen direkt, vilket säger en del om dem som band, I guess.)
 
 Alex hade sin finaste gitarr och alla var perfekta och PÅ RIKTIGT JFC ATL VAR INTE NÅGOT SOM BARA EXISTERADE I MIN FANTASTI VARFÖR ÄR DET HÄR EN SÅN OMTUMLANDE UPPTÄCKT
 
 
HEJ JAG HAR BESKÅDAT DENNA PERFEKTA MÄNNISKA MED MINA EGNA ÖGON VAR AVUNDSJUKA PÅ MIG IT WAS AMAZING JAG MENAR HANS GITARR OCH HANS BYXOR OCH HANS ALLTING JAG ÄLSKAR ALEX GASKARTH SÅ MYCKET OKEJ DON'T LOOK AT ME
 
 Jack och Alex. Perfect people.
 
BULLET FOR MY VALENTINE:  Jag hade bara hört några få BFMV-låtar innan konserten, och efter att ha sett dem önskar jag att jag hört fler, för de var riktigt bra live och väldigt karismatiska och deras musik är awesome och hela publiken bara rockade loss som få (intressant nog var BFMV - som är ett metalband - hade en lugnare spelning än poppunk ATL; jag kunde till och med andas när jag såg på BFMV och ingen hoppade på mina fötter). De spelade dock alla låtar jag kände igen - både Breaking Point, Riot och Temper, Temper som är mina favoritlåtar, så det var väldigt roligt att skrika med i alla texterna eller bara stå och njuta av all bra musik. Måste kolla upp dem mer alltså. De var awesome.
 
 
 
 STONE SOUR: Jag hade hört ännu färre låtar av Stone Sour (de jag har hört, Absolute Zero och Tired, har varit hur bra som helst men de har bara varit ett sånt där band som jag har planerat att kolla upp men aldrig gjort), och återigen önskar jag att jag hade gjort det för jag ville verkligen sjunga med i låtarna, för det är verkligen så mycket roligare. Det tog dock inte lång tid innan jag bestämde mig för att jag verkligen gillar Corey Taylor. Jag hade visserligen uppfattningen om att han var en generellt bra människa utifrån intervjuerna med honom i Kerrang!, men jag visste inte vilken jävla entertainer han var. Det var verkligen som om han var född till att göra det, och det märktes så tydligt att han verkligen älskade vad han gjorde. Hela publiken var helt lyrisk och skrek hans namn (lite taskigt mot de andra i bandet men ändå), och han hade dem helt lindade runt lillfingret och behövde inte ens be om moshpits utan de skapades lite överallt emellanåt ändå bara för att folk blev så taggade, och hela konserten motiverade mig ännu mer till att kolla upp Stone Sour, för jag dansade runt som en dåre även fast jag inte kunde låtarna och hade hur kul som helst. Det häfitgaste ögonblicket var dock när han i slutet spelade Through Glass och hur publiken gick från rabiat till helt lugn och emotionell och sjöng med så högt de kunde (man hörde till och med hur några av de stora, tuffa killarna som sprungit runt i moshpits sjöng med tårar i rösten), och det var bara ett sånt där genuint, fint ögonblick som liksom överväldigade mig en aning. Var nog det bästa med hela Stone Sours spelning, tror jag. Det var väldigt häftigt.
Stone Sour har definitivt ett nytt fan.
 
 
 
 
JOHNOSSI: Jag kände i princip bara till en låt av Johnossi - deras superhit What's the Point  - så jag kunde inte direkt sjunga med i någonting förutom det, och efter Stone Sours awesome framträdande blev Johnossi lite bleka och tråkiga i jämförelse. De hade en hel del bra låtar, dock, så jag ska nog ta och kolla upp dem i alla fall. Hela publiken vrålade dock med i What's the Point, så det var en väldigt trevlig upplevelse i alla fall, och förmodligen det bästa ögonblicket. Majoriteten av de som stod där jag stod var ju dessutom Green Day-fans som ville ha en bra plats till Green Day efteråt, så det var kanske inte så konstigt att det inte blev så många sing-alongs.
 
 
 
 
 
Och så, till sist, vid tio minuter över elva - anledningen till att jag var på Bråvalla överhuvudtaget, och anledningen till att över 40.000 människor befann sig i publiken vid den blå scenen.
 

GREEN DAY: Jag vet inte ens var jag ska börja. Alla måste se Green Day under sin livstid i vilket fall, för det finns en bra anledning till varför de klassas som ett av världens största och bästa rockband. De är så jävla bra live you have no idea. Corey Taylor, hur bra han än var, hade inte en chans mot Billie Joe Armstrong.
Så fort han klev ut på scenen hade han alla tusentals människor runt lillfingret och det var precis som någon sorts religiös ceremoni, alla var så ivriga att göra som han sa hela tiden och skrek och hoppade så högt det gick, alltmedan Billie studsade runt på scenen som en duracellkanin med det där barnsligt förtjusta flinet i ansiktet som gör det svårt att föreställa sig att han är över 40 år gammal. Innan GD ens kom ut spelade de Queen's Bohemian Rhapsody, som de har gjort på alla andra spelningar under året, och scenen var helt tom och publiken bara skrek med i texten ändå och det var så fint att jag nästan började gråta redan innan bandet kommit ut på scenen. När det väl gjorde det skrek jag en lång, uttragen ton i säkert fem minuter - skrek inte ens så mycket när Simple Plan kom ut på scenen förra året, men det beror väl på att Green Day inte är så mycket som ett band som en grupp gudar - och publiken var helt underbart hysterisk hela resten av kvällen. Det var otroligt, galet trångt, så trångt att man liksom puttade folk i sidan med sina andetag och knappt kunde lyfta armarna, och vid en tidpunkt fastnade jag bakom två aslånga killar så att jag inte såg någonting under hela Letterbomb, men jag kom ut och efter ett tag övertalade jag mig att sluta fixera mig för var jag stod, utan bara hittade en fläck med lagom mycket plats och hyfsad sikt, typ på andra eller tredje raden tror jag det var (vilket inte är fy skam med tanke på att det var runt 40.000 människor där), och bara hoppade och dansade och vrålade med i alla texter.
Två ur publiken fick komma upp på scen, varav den ena fick en kram och en kyss av Billie (avundsjuka skrik gick genom hela publiken tbh), och sedan fick han publiksurfa under Know Your Enemy, och den andra fick spela gitarr till Longview tillsammans med resten av bandet och Billie, och när han var klar gav Billie honom gitarren och en kram. Jag var avundsjuk på dem båda.
 
De hade en mer eller mindre perfekt setlist (den enda låten jag saknade var Time of Your Life, men jag hade förmodligen bara gråtit så mycket att jag inte kunnat fungera så det var nog lika bra), med typ alla låtar jag älskar, som She, Waiting, Minority, Know Your Enemy, Jesus of Suburbia, St. Jimmy och en massa fler. De spelade King For A Day (och bröt in med allsång av Shout, precis som de gjorde i Bullet In A Bible så det var så häftigt för det kändes nästan som om vi var där då) och som tradtionen säger sprang de runt i märkliga kläder - Tré hade en blommig hatt och rosa och svart leopardfärgad bh, Mike hade enorma glasögon coh en cowboyhatt, Billie hade plommonstop, käpp och kavaj och Jason Freeze (tror jag det var) hade kilt och basker och Tré sprang runt över scenen och jag skrattade så jag dog för det där bandet är helt galet. 
 
Deras extranummer bestod av American Idiot, Oh Love och Brutal Love (om jag minns rätt i alla fall), och den lycka jag kände och som gick genom publiken när de började spela introt till American Idiot är helt obeskrivlig. De avslutade med Brutal Love, en av mina absoluta favoritlåtar från hela den nya albumtrilogin - om inte min absoluta favorit - och hela publiken blev helt lugn och sjöng med högt och emotionellt, och när jag tittade på TV-skärmarna som satt vid sidan av scenen såg man Billie stå där på scenen med en strålkastare i ryggen framför ett hav av svängande händer, och det var så vackert och låten är så perfekt att jag grät och det var så perfekt och jag älskar Green Day så obeskrivligt och aahh, det var det bästa någonsin. Ska definitivt gå på så många Green Day-konserter som det är fysiskt möjligt, för jfc, det är bara en sån grej som man måste uppleva. Det är vackert och svettigt och rörigt och hysteriskt och asroligt och man bara känner sig så fri och levande och galet glad att det inte går att beskriva. Wow. Jag vill tillbaka.
 
 
Efter det gick vi stelbent ut från området - jag hade tappat rösten, hörde knappt någonting, hade svinont i hela höfterna och benen och i armarna efter att ha viftat med dem för mycket, och var helt genomsvettig och så utmattad av allt avrinnande adrenalin att jag knappt visste var jag var. Mamma och pappa stod och väntade på oss när vi kom till spårvagnstationen (mamma hade ringt mig en miljon gånger men jag var så borta att jag inte ens hade märkt det), och vi somnade i princip så fort vi satt oss i bilen. Mina föräldrar är för övrigt de bästa någonsin som är villiga att åka sex timmar fram och tillbaka bara för att hämta oss, och jag är så galet tacksam för att de gjorde det för jag vet inte om vi hade överlevt på egen hand så förvirrade och slutkörda som vi var.
 
Fick med mig en del souvenirer från min upplevelse också, i form av detta:
 
Tre bandtröjor (man kan aldrig ha för många och jag har ärligt talat inte så många): Ett Green Day-linne som blir perfekt nu till sommaren och Rhodos, en All Time Low-tröja för jag hade inte ATL-merch och med tanke på hur mycket jag tycker om dem så är det en skam, och världens finaste Green Day-tröja som liknar den Billie brukar ha och som jag har på mig nu, med världens sötaste lilla dödskalle och ett jättestort Green Day-emblem och turnédatum för deras 99 Revolutions-turné på ryggen. Tänker bo i de här från och med nu. 
 

 En talang jag inte visste att Malin besatt var en förmåga att få tag i plektrum. Utöver sitt avundansvärda fina plektrum från Jack hittade hon även ett av Stone Sours på marken efter deras spelning, och eftersom hon inte lyssnar på dem gav hon det till mig, vilket var väldigt snällt av henne c: JAG HAR ETT PLEKTRUM WOHO
 

Så, ja, jag har inte haft en så bra dag sedan sjuttonde april förra året, och jag önskar att jag kunde spara den dagen i en burk och ta upp den när livet suger, för gud i himlen vad roligt det är. Jag upptäckte massa nya bra band, träffade nytt folk, fick ont i halsen, grät av lycka och skrek varenda ton och hoppade konstant i flera timmar och fick ont i hela kroppen (mina höfter gör så ont idag att jag går som en idiot), men allt var värt det för det var helt fantastiskt och nu vill jag åka till Warped och Reading & Leeds ännu mer än innan, för där finns ännu fler bra band.
 
Det var en fucking amazing dag, okej? Jag kan inte uttrycka det med ord. Bara... wow.
Jag kan fortfarande höra Alex's "sing it with me!" innan sista refrängen av Lost In Stereo och Billie Joes alla "hey-oh"och våra "one, two, one two three four" Hitchin' A Ride.
 
 
And cue post-concert depression!
 
 
 
 

BRÅVALLA

När ni läser det här befinner jag mig förmodligen sex kilometer utanför Norrköping i full färd med att ha världens bästa dag tillsammans med awesome människor och awesome band och bli trötta och svettiga och leriga och så jävla glada att det är helt sjukt.
 
DET KOMMER BLI SÅ JÄVLA ROLIGT AAAH
 
Schemat för dagen:
 
 
14:00 - ALL TIME LOW KOMMER INLEDA BRÅVALLADAGEN ALLTSÅ MIN KÄRLEK TILL DET HÄR BANDET ÄR SÅ ENORM ATT JAG FÖRMODLIGEN KOMMER DÖ DÄR OCH DÅ HERREGUD DE GÖR MIG SÅ LYCKLIGA JFC
 
 
16:00 - Bullet For My Valentine, har visserligen inte hört speciellt mycket av dem (mest för att jag inte hunnit), men alla låtar jag hört har varit helt fantastiska och deras senaste album Temper Temper är ren och skär perfektion och DET SKA BLI SÅ AWESOME ATT HÖRA DENHÄR LIVE YOU DON'T UNDERSTAND
 
 
18:00 - Stone Sour, som jag på grund av att jag försökt kolla upp BFMV så mycket som möjligt knappt har hört någonting av, men återigen, det jag har hört har varit helt fantastiskt och jag är så svag för Absolute Zero att jag nog kan leva med att inte kunna några andra texter så länge jag får stå i folkhavet och sjunga med i den.
 
Och så avslutningsvis -anledningen till att jag bokade biljett till Bråvalla från första början:
 
23:10 - GREEN MOTHERFUCKING DAY DET HÄR KOMMER VARA KONSERTEN SOM DÖDAR MIG I WILL NOT MAKE IT THROUGH MEN JAG KOMMER DÖ LYCKLIG FÖR JAG KOMMER SE GREEN DAY LIVE OCH DET FINNS INTE MYCKET MER JAG KAN BEGÄRA AV LIVET JAG KOMMER FÅ SJUNGA MED I ALLA LÅTAR SOM JAG HAR VÄXT UPP MED OCH SKRIKA MED I ALLA HEY-OH'S OCH  GRÅTA FLODER OCH JAG KOMMER FÅ SE LEVANDE PUNKROCKLEGENDER IRL OCH DET KOMMER BLI SÅ AWESOME HERREGUD AAHH IS THIS REAL LIFE
 
 
Så ja. Jag kommer ha världshistoriens bästa dag och kommer dö av lycka och utmattning hundra gånger om. Lovar att berätta alla detaljer när jag är mindre av ett emotionellt vrak.