Welcome to the demolition derby that is my heart

Fall Out Boy – Love, Sex, Death. Ibland är det bara en PAX Am Days-dag, helt enkelt. Also Patrick's röst när han låter arg och punkig. Ahh.
 
I vilket fall. Råkade ägna hela natten igår åt att helt ändra bloggens design - som ni förhoppningsvis har märkt. Blev väldigt nöjd faktiskt - fattar inte varför jag inte gjorde det innan. Nu slipper jag dessutom äntligen the hassle med att göra nya headers.
 
Dagen började med att Chili och Cas skulle in till veterinären för att vaccineras och chippas. Ingen av dem var något fan av att åka bil - Cas pep hela vägen och Chili försökte gräva sig ut genom plasten. Konstigt nog var det dock Chili och inte Cas som var mest gnälliga när de fick sina sprutor - med tanke på att Cas är den som alltid låter mest av de två vanligtvis så hade vi väntat oss att han skulle vara den gnälligaste, men han sa knappt ett ljud trots att nålen till sprutan med chippet i var hur tjock som helst.
 
Körde hem Elin och katterna, duschade och bytte om och åkte sedan in till stan igen för att gå på brandövning på Clarion. Fick en guidad tur runt hotellet och fick prova brandsläckare och lite sådär, vilket var rätt kul eftersom jag inte gjort det innan. Börjar "på riktigt" imorgon. Är rätt spänd samtidigt som en liten röst i mitt huvud vill ligga hemma och sova istället. Får tänka på lönekuvertet och London. Det är så värt det.
 
Apropå London har det hänt en del på den fronten - mammas kompis kompis som kunde tänka sig hyra ut ett rum i en stad som heter Basingstoke verkade positiv till att låta mig hyra ett rum, och jag skickade därmed mitt första mejl till henne idag och frågade lite om hur rummet var och vad jag skulle betala i hyra och presenterade mig och lite sådär. Det verkar lovade. Herregud. Det här kommer kanske verkligen hända. Shit.

En komplett guide till berättelser jag skrivit och inte kan sluta prata om

Jag - som den aspirerande författare jag är - har skrivit en hel del berättelser i mitt liv. Faktiskt nästan oavbrutet sedan jag var sex år gammal. Därmed har mitt arkiv av berättelser blivit ganska stort, speciellt på senaste tiden när jag producerar längre och mer komplicerade berättelser och ägnar mer av min tid åt det (eller, snarare mer tid åt att stirra ilsket på Word-dokumentet och hoppas att text magiskt ska uppstå). En direkt bieffekt av detta är att jag pratar om mina berättelser väldigt ofta. Jag växlar mellan berättelser jag skriver nu och gamla bortglömda verk, och jag insåg att det är en minoritet av er stackare som står ut med den här bloggen som faktiskt vet/minns vad de här berättelserna handlar om. Det är ju inte lätt att hålla reda på, alla gånger. Så därför - här är den kompletta guiden till berättelser jag skrivit (eller kommer att skriva) och en sammanfattning av vad de handlar om, så att jag kan svamla fritt om mina arma stackars böcker utan att det sitter en hop människor framför sina datorer och muttrar "hur fan ska jag kunna minnas vad Dimidium är för nåt den skiten babblade hon ju om för två år sen herrejesus". 
 
 
Så, without further ado:
 
MOA'S BERÄTTELSEGUIDE 101:
  

Uppkommande skrivprojekt:
 
 
THE FANTASTIC STORY OF THE DOWNSTAIRS PIZZA PARTY
Egentligen började det bara med titeln. Den dök upp i huvudet en dag, bara, och det enda jag visste var att något häftigt hände på det där pizza partyt, och att jag måste ta reda på vad det var.
 
Allt börjar med att Colins rumskompis vill gå på fest hos grannarna. Colin går fel, och hittar till en annan fest, en  bakom en gul dörr han aldrig sett i trapphuset tidigare, och vad som kommer därefter är ett äventyr Colin knappt själv vågar tro på. En tjej i röd sammet som jonglerar med vinglas och har ett djupt ärr tvärsöver ögat, en kvinna i långa kjolar kallad Caroline, Max med fräknar som kanske eller kanske inte besitter någon sorts magisk kraft, och så Max tvillingbror Harry, med det svartlockiga håret och den outhärdliga attityden, som viker pappersflygplan som ingen annan och som motvilligt behöver Colins hjälp. För någonting har hänt människorna bakom den gula dörren. Någonting som nu är påväg tillbaka.
 

Färdiga projekt:
24/8 - 2015 ~ 11/6 - 2016
 
 Min första vecka som Londonbo åkte jag och min familj en guidad tur med buss runt i London. När vi åkte förbi Trafalgar Square sa guiden att det fanns en gammal London-myt som sa att när Big Ben slår tretton slag kommer lejonen att vakna till liv. Jag tänkte att det lät som en rätt bra plot till en berättelse.

Beanie och Harry är barndomsvännerna som blev flickvänner som blev bara vänner igen. Luke och Ezra har ansvaret över varsitt barn och varsitt mörkt förflutet. Blake målar tavlor med endast vit färg och är oftast den otrevligaste personen i alla sammanhang. Santos har en grej för insekter, myter och Blake. Tillsammans bor de, och en handfull andra ungdomar som på ett eller annat vis gått vilse i livet, i ett (alldeles för) litet kollektiv i ett slitet tegelhus i Camden Town. De hänger på det sunkigaste caféet i hela stan för det billiga wifi:et, och Beanie och Harry spenderar dagarna med att bryta sig in i dolda trädgårdar och parker för att fördriva tiden. Livet är lite annorlunda, men inte speciellt spännande.
När de två vännerna bryter sig in i en övergiven trädgård runt hörnet, förändras dock allt. I de låsta trädgårdarna finns en hemlighet, djupt begravd i generationer av en organisation kallad The Thirteenth Alliance, och vännerna i huset inser snart att trädgårdarna inte varit låsta för att hålla någon ute, utan snarare för att hålla något inne.

 
 
(29/5 - 2013)
14/2 - 2015 ~ 22/8 - 2015
Uppföljare till Dimidium (se nedan)Hade alla intentioner att lämna Dimidium ifred efter jag skrivit klart den, men så dök det upp karaktärer och en väldigt cool plot, så jag kunde inte låta bli. Låg på is i nästan två år, men är nu till sist färdigställd.
 
Nästan tjugo år efter Dimidium's slut bor Adrienne, sexton år, i en lägenhet på Fifth Avenue med två rockstjärnor till föräldrar. Som följd har hon växt upp med ett visst mått mindervärdeskomplex och stora självförtroendeproblem i allmänhet. Inte nog med det - hennes bästa vän, nonchalanta Joan Jett-kopian Pixie, tar henne allt som oftast för givet, och hon kan inte gå utanför dörren utan att en mindre flock av paparazzi följer hennes minsta steg på grund av hennes världskända påbrå. Efter att ha växt upp i en umgängeskrets där rikedom och berömmelse är vardagsmat, har Adrienne letat förebilder hos vanliga människor istället. Människor som inte gjorde mycket mer än bara var bra människor. Delilah Ek är en sådan människa. Känd först långt efter sin död, så verkar Delilah ha varit just en sådan person Adrienne önskar att hon var. Vanlig, egen, god.
Men trots att Delilah inte har någon som helst koppling till Adriennes familj förutom långväga sådana, verkar hennes liv vara väldigt sammanlänkat med Adrienne's familjs. Adrienne hittar foton av henne gömda i sina föräldrars garderob, och varenda gång hon frågar sina föräldrar om henne möts hon av stel tystnad och snabba ämnesbyten.
 
När hon sedan träffar på en pojke som kallar sig Målaren och påstår sig vara en ängel på jakt efter Delilah blir detta starten på vad som blir en krokig, märklig och otrolig väg till sanningen om Adrienne's familj, Delilah's öde och livet efter detta.
 
(OBS INNEHÅLLER RÄTT STORA DIMIDIUM-SPOILERS!!!!)


 
~Mitt bidrag till NaNoWriMo 2014 ~
 
Det här projektet grundades när jag hängde tvätt en gång och helt plötsligt hörde en konversation mellan två personer utspelas i mitt huvud. Den där konversationen och de där karaktärerna hängde kvar i huvudet ganska länge utan att bli något mer, men så diskuterade jag och Jenni vår stora kärlek till steampunk och jag kom på att jag ville skriva en berättelse som utspelar sig i min hemstad, alltså Karlskrona. Jag bestämde mig för att kombinera alla dessa komponenter, och så var De Vinglösa plötsligt född.
 
Alice är tjugo år gammal och bor i den konstant stormande, komplett händelselösa staden Karlskrona vid Sveriges södra kust. På flykt undan ett efterhängset ex träffar hon av en händelse på Felix, en märklig, rödhårig kille iförd en alldeles för lång svart rock och som bor tillsammans med Flora, en lång, högljudd cybergoth med en passion för att stjäla kläder ur folks tvättrum, i ett litet rött hus i en gränd döpt efter Batman. Desperat efter någonstans att bo hamnar Alice på duons soffa, och kanske hade det kunnat vara starten på en helt annan, väldigt bisarr historia, om det inte varit så att Alice snart börjar se saker överallt i staden. Spöklika, flyktiga silhuetter av höga fabriksbyggnader som spyr ur sig ånga på samma plats där Fredrikskyrkan borde stå, hästdragna kärror som hämtade ur 1800-talet svepande rakt igenom bilarna på infartsleden, och en märklig, isvit kvinna med svarta ögon och hy av porslin som försöker säga henne någonting. I takt med att synerna blir mer och mer verkliga inser Alice att hennes fredliga, sömniga hemstad bär på en hel del hemligheter, och att hennes nya rumskompisar kanske har mer med dessa hemligheter att göra än vad de låtsas om.
 

 
 
28/11-13 ~ 25/8 - 14
 
Skapades tillsammans med Jenni och Ami tack vare den här tweeten i slutet av november 2013 och var min ögonsten ända till den avslutades i augusti följande år. Kan kort sammanfattas som en "dystopisk romkom".
 
Uxana är en stad utan hopp. Placerad mitt i en kal öken omringad av skyhöga murar lever stadens invånare i en permanent gråskala, där ingen bryr sig om mycket utöver överlevnad. Ingen åker på semester, skratt ses som en abnormalitet, och ingen önskar sig någonting. Att önska sig saker skulle innebära hopp om något bättre. I Uxana tillåts inte detta.
 
Det finns dock räddning att få. Gömd i källaren av en före detta juvelerarbutik finns nämligen Secret Star Service, en hemlig agentorganisation som arbetar för att få tillbaka hoppet till Uxanas invånare. Agenternas uppgift är kort sammanfattat att uppfylla Uxana-bornas önskningar - även de allra vagaste, hemligaste sådana, för att hjälpa dem återfå livslusten och hoppet. Secret Star Service är dock en organisation full av hemligheter - ingen, inte ens agenterna själva - vet speciellt mycket om den, och de individer som får önskningar uppfyllda försvinner alltid snart därefter spårlöst.
 
Berättelsen kretsar kring Elliot och Andrew. Elliot är en av Secret Star Service's bästa agenter, och även en av världshistoriens mest självgoda och irriterande individer. Han räddas endast av sin outtömliga, arroganta charm som gör alla som möter honom osäkra på om de vill slå eller kyssa honom. Andrew är en ganska ordinär invånare i Uxana, som efter sin bästa vän Troyas försvinnande 9 år tidigare blivit besatt av vad Secret Star Service egentligen gör, och vars ovanliga målmedvetenhet och envishet gör honom till en av de mest levande av alla Uxanabor.
 
På grund av ödet, en tappad manschettknapp och ett hopp om att rädda Uxana från sin misär en gång för alla korsas Elliot och Andrew's liv, och de tvingas jobba ihop trots att de båda mest vill slänga ut den andra genom ett fönster. Ju mer de tar reda på om vad som egentligen pågår i Uxana desto mer hemligheter gräver de dock upp, och till sist har de bokstavligen raserat hela sin verklighet.
 

 
 
19/1 - 2013 ~ 12/5 - 2013
 
Skapades som en spinoff på min novellserie Pieces efter att jag skrivit klart den och huvudpersonerna stannade kvar hos mig och gjorde klart för mig att deras historia inte var färdig än. Var den andra boken jag skrev klart, och är fortfarande en av mina stoltaste bedrifter.
 

Hugo Phillips och Austin Thompson är så olika som två personer någonsin kan vara. Hugo är kort, har bruna ögon, läser mycket böcker och bär alltid för stora tröjor med djur på. Austin är lång, muskulös, har hela kroppen täckt av tatueringar och älskar metalcore mer än allt annat. Men efter att Austin gått vilse in i trädgården av Hugos sommarstuga i Melcaster, en sömnig by utanför London, uppstår en överraskande men bastant vänskap som bär de två genom en sommar full av klippdykningar, skratt, konserter och sena nätter på stranden. När nästa sommar anländer återförenas de två vännerna, utan en aning om att deras andra sommar tillsammans kommer bli drastiskt annorlunda från deras första, när skrämmande vackra Ciara äntrar bilden, Hugo börjar på universitetet, och Austins bakgrund till sist kommer ifatt honom. De två vännerna måste hjälpas åt att rädda varandra, och i slutändan drastiskt omvärdera den vänskap de tagit för givet.
 


Vintern 2011 ~ 30/9 - 2012
 
Skapades under vintern 2011 inspirerad av en religionslektion där vi diskuterade religionernas efter-döden-teorier. Tänkte "tänk om alla teorierna var sanna?", och skrev med det som utgångspunkt. Det här är även den längsta boken jag någonsin skrivit med sina drygt 500 A4-sidor.

Föreställ dig en värld där alla klichéartade teorier och funderingar om livet efter detta var sanna. Där du följer det vita ljuset till Pärleporten och spenderar evigheten sittande på ett moln tillsammans med Elvis i evig lycka. Föreställ dig sedan att den världen är den här världen. Fast istället för Sankte Per möts du av en annan ängel vid himlens portar, Paradiset kan vara ett moln eller en bakgata i Stockholm eller vad du vill att den ska vara, och Gud är, tja, inte som han beskrivits. Tänk lite mer skäggig, virrig hippiefarbror än arg överjordisk hämnare. 
 
Det här är verkligheten sjuttonåriga Delilah Ek ställs inför när hon dör i leukemi en dag i början av september. 
Hon hade sett fram emot en evighet i konstant lycka i Paradiset efter en kort men intensiv kamp mot cancer, men blir dock snart varse om att trots att hon numera är en ängel, är hon trots allt fortfarande människa, och människor blir uttråkade. Konstant lycka blir i längden lika tråkigt som evig olycka. Botemedlet för detta är att besöka jorden och sina efterlevande - en vidspridd hobby bland invånarna i Paradiset. Delilah följer sin familj och sina två bästa vänner Billy och Vincent, men av en händelse halkar hon in i sin före detta klasskompis Josh Taylors liv. En Josh Taylor som är i desperat behov av hjälp. I sina försök att hjälpa Josh trasslas Delilahs och Joshs liv samman mer och mer, och till sist inser Delilah att det bara finns ett sätt att ta sig ut: Hon måste återvända till jorden.

2008 ~ 2011
En drygt 300 sidor lång, halvgalen berättelse jag skrev tillsammans med Linnéa under större delen av högstadiet. Den här berättelsen var vårt största samtalsämne under de tre åren, och en av de få saker som faktiskt gjorde högstadiet uthärdligt. Det fanns en hel del self-insertion i den (bokstavligen - alla huvudpersoner var baserade på oss själva eller folk vi kände), och det skrivtekniska var väl lite tveksamt ibland, men jag tror inte den här boken någonsin skrivits förut. That's something, at least.
 
Tvillingarna Lee och Olivia levde helt vanliga liv i den lilla värmländska byn Norrby när deras vardag plötsligt drastiskt kastas omkull när de ärver Ki Hill, en enorm herrgård utanför japanska Tokyo, från en avlägsen släkting. Precis myndiga och redo att ge sig ut i världen sätter dem sig på första bästa plan till Tokyo och sina nya liv. I herrgården stiftar de snabbt bekantskap med herrgårdens (väldigt attraktiva) vaktmästare Inai och Wari, och de fyra har precis lyckats skapa en vardag i det stora, ödsliga huset när Lee och Olivias grupp av barndomsvänner - alla drastiskt olika och lite allmänt halvgalna - flyttar in i herrgården. Detta blir startskottet till de galnaste åren någon av dem någonsin upplevt. Gruppen utökas och minskar, människor flyttar in och ut, vänner tillkommer och förloras, vardag blandas med biljakter, kidnappningar, baler, auberginer, strykbrädor på taket, bröllop, begravningar och tårtor. Livet på Ki Hill blir oavsett aldrig någonsin detsamma igen.
 
 


Jag har självklart skrivit fler berättelser än såhär, men det här anser jag är några av de viktigaste och mer definierande skapelserna, och därmed förmodligen dem jag kommer prata om lite apropå i mina inlägg. Som sagt så kommer jag länka till det här inlägget längst ner på min blogg (och hålla den uppdaterad) så att ni kan återvända närhelst jag pratar om berättelser ingen orkar minnas. Yay!

I'll be here by the ocean just waiting for proof that there's sunsets and silhouette dreams

Min frustration över Secret Star Service bara växer sig större och större ju längre tiden går. Vet vad som ska hända och mer eller mindre exakt hur det ska hända, men har fått lära mig den hårda vägen att jag är HELT VÄRDELÖS på att skriva action och spänning. Fluff och UST och konstiga fantasivärldar och parallella dimensioner och sånt - nemas problemas - men sÅ FORT någon ska invadera något eller rasera en enda liten övermakt så är det helt OMÖJLIGT. Känns som om jag är tillbaka i typ fjortonårsåldern, där jag skrev upptakten till dramaturgitoppen och sen bara la av för att det blev för svårt. Har till och med börjat se fram emot att börja hårdredigera Dimidium bara för att komma ifrån Secret Star Service. Och med tanke på att jag var vÄLDIGT trött på Dimidium efter den första redigeringsprocessen och kommer behöva redigera ännu tuffare den här gången eftersom det är tänkt att den här gången ska vara den sista/bland de sista innan jag skickar den till förlag och sådär, så säger det väl en del.
 
Vet ju dock att det alltid blir så här varje gång jag närmar mig slutet på en bok - jag vill bara få skiten färdig och hatar den lite, men samtidigt har jag fäst mig så mycket vid karaktärerna att jag inte vill göra klart det, för då får jag ju aldrig träffa karaktärerna igen, liksom.
 
Ugh. Skrivande är en frustrerande hobby.
 
 
Anyhow. Ägnade större delen av gårdagen åt att pyssla med HTML-kod och att fixa mitt tumblrtema (som i högsta grad har med varandra att göra). Lärde mig typ att infoga länkar genom bilder. En stund, i alla fall. Kommer aldrig kunna göra om den bedriften, men ändå. Idag har jag mest sovit, fikat, stirrat ilsket på Secret Star Service och sett Orange Is The New Black med familjen. Ja. Eventfullt, jag vet.
Imorrn är sort of min första dag på jobbet - ska in och ha brandövning på hotellet så att vi vet vad vi ska göra om det börjar brinna och sådär. Som tur väl är det inte förrän vid två, så jag kan ändå ta lite sovmorgon, heh. På tisdag 9.45 börjar allvaret på riktigt i alla fall - efter det kommer jag knappt vara ledig alls. (MONEY).
 
En av mammas kompisar som bor i England har dessutom en kompis som ska flytta en timme utanför London om ett tag, så om jag har tur har jag kanske en chans att få någonstans att bo. Börjar alltså jobba imorrn och flyttar förhoppningsvis hemifrån till ett annat land om typ tre månader. Shit's getting real, alltså.