You're in trouble when you're fighting my fight

De Staat har släppt ännu en låt från sitt upcoming album och alltså??? Det här albumet kommer bli the absolute wildest ride och det faktum att jag inte kommer kunna se dem live när de kommer till London blir bara ett större och större problem ju mer av det här jag lyssnar på tbh.
 
HOWDY HOWDY. Jag återkommer från en hör och häpna ganska lugn vecka. Våra planer för året börjar så sakta börja lugna ner sig en aning, och jag har bara försökt njuta så mycket som möjligt av det i allmänhet. Man vet ju aldrig hur länge friden varar, av erfarenhet. Anyhow. Sedan vi hördes sist har jag därför mest jobbat, hängt i soffan om kvällarna där jag och Josh försökt catcha upp på alla Youtubevideor vi inte hunnit se när vi knappt varit på samma ställe mer än några timmar åt gången, fått lite redigerat på Secret Star Service (det är väldigt slow work och att göra det samtidigt som alla andra gör Nanowrimo och minnas tiden då jag skrev färdigt en hel bok på en månad är ju en aning deppigt men OH WELL).
 
I onsdags spelade vi D&D och hade en av de bästa sessionerna jag spelat, tror jag. Är förvånad varje gång av hur sjukt engagerad man blir i det där spelet, även fast allt är påhittat och man inte ens kan se någonting framför sig utan bara föreställa sig det. Vårt uppdrag var basically att rädda en stad som var helt uppbyggd av kugghjul från en ond demon som hade förtrollat befolkningen att slänga sig ner i maskineriet för att ta sönder det. Det kändes som en allmänt övermäktig uppgift hela tiden, men det var ett sånt där tillfälle där det visade sig att vi var exakt ett enda steg före the bad guys HELA TIDEN.
 
I slutet, när vi hade dödat skurken och brutit förtrollningen, berättade Josh att staden skulle gått sönder när 100 personer ramlat i maskineriet, och vi hade brutit förtrollningen när 97 personer hade trillat i. Liksom???? Var såna marginaler hela vägen igenom och vi alla bara var på the absolut edge of our seats hela tiden och det var SÅ KUL. Hade inte spelat D&D på vår nuvarande kampanj på flera veckor och insåg inte ens hur mycket jag hade saknat det förrän vi spelade igen. Ah D&D-kvällar är fan en av mina bästa grejer i livet ändå.
 
Hade en night in i fredags där jag och Josh mest låg i en hög och åt glass och drack likör någon glömt här på Halloween och såg på Doctor Who tills tre på morgonen och bara levde det bästa livet i allmänhet.
 
Och så i lördags, precis innan jag skulle stänga på jobbet, så ringde mamma. Det är en sån där grej man lär sig rätt snabbt när man bor utomlands - ringer någon hemifrån betyder det att någon har dött.
Det var Ozzy. Min katt, även fast vi fick honom när jag redan bodde utomlands och jag egentligen spenderat tid med honom kanske tio-femton gånger totalt eller nåt, så har jag inte haft ett husdjur jag haft ett sånt band med sen vår katt Gosan dog typ 2009. Han var superkelen på ett sätt bara jag - svältfödd på kattgos alltid - orkade med, skrek hela tiden som om han var i svår smärta men var egentligen bara gnällig, och var tjock och konstig och så himla GO på alla sätt och vis. Sån personlighet, liksom, och gud jag älskar den där katten så överväldigande mycket.
 
Och i lördags bröt han bäckenet och inget kunde göras och han jamade inte ens längre för att det var så illa. Kan inte riktigt ta in det, eftersom jag inte är hemma och har kunnat se det, men det faktum att jag inte kunde vara där och klappa honom och krama honom och gosa in näsan i hans päls en sista gång är så hjärtekrossande att jag knappt vet vad jag ska göra med den här sorgen. Vi har ju förlorat djur förut, men Ozzy var ändå speciell, och jag tror att jag lyfte upp honom i famnen och pussade honom på huvudet och begravde ansiktet i hans päls innan jag åkte tillbaka till London i oktober, men jag är inte säker. Jag hoppas att jag gjorde det. Det faktum att det var sista gången är bara så hemskt. Att jag inte visste, även fast såklart ingen vet såna saker.
 
Fina, fina Ozzy. Det kommer vara så himla tomt att komma hem i jul, och jag önskar verkligen att jag hade fått höra det där skriket igen. Min älskade lilla son. Usch.
 
Grät i personalrummet, gick ut och stängde på jobbet, kom hem och annonserade ut ett my son is dead och stod i Joshs famn en lång stund tills allt kändes lite bättre. Ellie var hemma hos oss tillsammans med sin pojkvän, och eftersom han tydligen jobbar med board games (perfekt jobb för att imponera på oss med sitt nya haff, för övrigt), så spelade vi ett nytt spel han precis hade lanserat vilket mest gick ut på att man skulle rita en bild och så skulle nästa person skriva vad de trodde man hade ritat, och så skulle nästa person rita vad personen innan hade beskrivit. Som viskningsleken fast med teckningar, basically.
 
Var asroligt, så vi var alla ganska sugna på att köpa det själva in the end. Spelade Jackbox-spel och drack öl och efter Ellie och hennes pojkvän hade åkt hem och Geroge gått och lagt sig satt jag och Josh i en ihoptrasslad hög på golvet och spelade tv-spel en lång stund innan vi såg klart på vårt senaste K-popdramaserie, som to be specific faktiskt är en mockumentary och därutöver något av det roligaste jag någonsin sett (den heter Future Strategy Office och till och med jag som vet typ 0 om kpop kände igen några av banden vilket var en rätt imponerande cast ändå), tills vi sett klart på hela säsongen och called it a night - mest för att jag redan sovit på soffan i flera timmar at that point, haha.
 
På söndagen tog vi rejäl sovmorgon. Planen var först att vi skulle gå till en charity shop och spana efter en ny soffa, men så berättade Josh att han hade bjudit över Paul och Emma för att spela brädspel och äta Sunday roast, och honestly det bytet gör jag ju gärna vilken dag som helst. Vi mötte Paul och Emma i Camden, handlade en massa gott till roasten, och gick hem och spelade en runda Mysterium (som basically går ut på att man måste lösa ett mord med hjälp av den mördades ande som skickar ledtrådar genom drömmar till en och det är SÅ KUL) medan Paul och Josh hjälptes åt att laga maten, och basically spenderade vi hela söndagen med att spela brädspel, se det nya avsnittet av Doctor Who och get comfortably wine drunk. Precis som söndagar ska spenderas, basically. Gud vad jag älskar hur stor del av mitt sociala liv som går ut på att folk kommer över och spelar spel och myser en hel dag. Älskar't.
 
Anyhow. Idag har det varit måndag, och jag har varit ovanligt mycket ute och flängt. Mötte Francesca i Stratford vid elvasnåret, och vi spenderade några timmar med att gå runt i Westfield och spana i affärer (jag köpte nytt bubbelbad som luktar ASGOTT samt en jättestor skjorta med ormskinnsmönster som ser ridiculous ut och som jag redan älskar med hela min själ), och åt asgod nudelwok som vi avslutade med glass med bubbelgumssmak (10/10, för övrigt), innan Francesca skulle till jobbet och jag skulle iväg och ge blod, och vi skiljdes åt vid Oxford Circus med en stor kram.
 
Har inte sett henne med någon reda på hur länge som helst (hon kom visserligen på Halloweenfesten men jag tror hennes ankomst är exakt det sista jag minns - var tvungen att dubbelkolla med henne om jag faktiskt hade sagt hejdå till henne innan hon lämnade festen eftersom jag inte mindes och hade dåligt samvete ifall jag hade varit jätteoartig heh), så det var hur najs som helst med lite ensamtid. Saknar mitt gamla girlgang så himlans nu när knappt någon av dem är kvar i London längre, så det var fint att få tillbaka en av pusselbitarna för en eftermiddag, i alla fall.
 
Gick och gav blod, och åkte därefter hem och fick huset städat (som varit en aning av ett bombnedslag hela helgen eftersom allt vi gjort är att sprida ölburkar och tallrikar mer och mer över hela huset allteftersom vi haft fler och fler gäster över), och nu har Josh lagom kommit hem och lagat kvällsmat (och kan stöka ner köket igen, mostly). Får se om jag ska skypa något med pappa ikväll, annars tror jag nog mest det blir mer trashig tv och allmänt soffamys, vilket jag är i högsta grad okej med.
 
Har lite fler planer den här veckan än förra, i alla fall. Imorrn är det Laura's födelsedag så jag och Mats ska ta tillfället i akt med lite pubhäng innan firandet startar, på onsdag är det D&D, på torsdag ska jag och Mats förhoppningsvis se det magiska franska discobandet vi upptäckte av en händelse härommånaden, och på fredag ska jag och Josh äntligen se The Cat Empire live igen. Har inte sett dem sen Josh drog med mig för att värva mig till sin musiksmak typ våren 2016 (vilket för övrigt också var typ en av de första sakerna vi någonsin gjorde tillsammans utanför lägenheten så ändå Stort Relations-Landmark ändå), och det är fortfarande en av de bästa gigen jag någonsin varit på, så jag är hype as hell i allmänhet.

And every dream, hope and desire, is just a flicker in the fire

Olga undrade om jag hört talas om The Tiger Lillies precis innan jag åkte hem. Det hade jag inte. De är cabaret-gotiska och fantastiska och nu är jag mest upprörd att jag inte hört talas om dem innan. 10/10.
 
Hej där! Det har varit en produktiv dag idag. Tror inte jag fått så mycket vettigt gjort på actual månader, förmodligen. Väcktes vid tiosnåret av att Chili gosade ner sig i min säng, ungefär samtidigt som pappa insisterade på att jag skulle stiga upp (vilket jag ju inte ville för KATTGOS I SÄNGEN ÄR DET BÄSTA I LIVET JU). Pallrade mig upp till sist i alla fall, och vi åkte ut till Brändahall, där Elin och Addes hus ligger som de ska flytta in i om en månad eller så (vilket ju är helt sjukt när blev hon så himla vuxen jag fattar inte). Det har varit obebott rätt länge nu och var ganska instängt och fullt med prylar och rent allmänt i stort behov av lite översikt, så vi åkte bort dit och tillsammans med Suss och kusinerna hjälptes vi åt att skrapa bort all gammal färg från fasaden (eftersom vi ska måla om huset imorrn), samt rensa ut bland alla miljontals prylar i köket (vilket, well, inte var helt onödigt, kan man väl säga - bland annat hittade vi en parmesanost i kylen vars bäst-före-datum var år 1996...........).
 
Det ösregnade till och från hela dagen, så vi växlade mellan att skrapa färg utomhus och städa inne, och eftersom vi var ganska många fick vi en hel del jobb gjort under dagen. Var väldigt najs, faktiskt - blev sån himla skillnad, och tror det kommer göra ganska mycket skillnad för Elin och Adde när de väl flyttar in där och inte behöva deala med alla grejer överallt. Vi called it a day framemot sjusnåret någon gång eftersom vi alla var helt slutkörda, och åkte istället hem och möttes upp allihop hemma hos oss istället, där vi åt ostbågar, såg på Dum & Dummare och diskuterade allt ifrån generella livsproblem till pros och cons med smaksatta kondomer, fler bra smeknamn för Ozzy och plotholes i American Pie-filmen, bland annat. De åkte hem framemot midnatt, och resten av min familj gick och la sig snart därefter. Fortfarande så ovant att befinna sig i ett hushåll där alla redan sover innan midnatt.
 
Imorrn är det lördag, och vi ska bort och fortsätta fixa Elin och Addes hus. Det ska tydligen bli soligt, så förhoppningsvis kan vi börja måla imorrn, vilket jag är allmänt pumped about. Tills dess ska jag överväga en traditionsenlig midnattspromenad, se på Bones-repriser och helt och hållet känna mig som om jag aldrig flyttade härifrån. Så himla fint.

Does it show again, my, my, just how much I missed you

  Mamma Mia // ABBA 
 
Hej där! Har äntligen landat på hemmaplan igen. Ligger i min älskade gamla säng, har gosat med Ozzy, klappat hästarna, fått ge godnattkramar till hela familjen. Älskar att vara hemma. Har känts konstigt att komma hem den här gången, på något vis, som om det inte kändes på riktigt, men det känns ändå rätt, på något vis. Tror det är för att juni har varit en så stressig månad att jag inte riktigt kunnat njuta av the lead up till avfärd som jag brukar, men ändå. Tar ändå inte bort från hur fint det är att vara tillbaka.
 
Gårdagen var bra den med - jag kilade ut efter jobbet och köpte det sista jag behövde, mötte upp Mats, Juni och Laura på bästa Scooter Café i Waterloo för lite pre-drinks, och gick sedan och såg Amanda Palmer spela på Heaven. Hon spelade mest grejer från sitt nya album, understandably, och de blev så HIMLA mycket mer spooky och atmosfäriska live och det var så himla stämningsfullt och inspirerande. Ville fan gå iväg och skriva något om en hemsökt nöjespark omedelbart. Hon spelade några gamla Dresden Dolls-låtar, som Mrs. O (som jag inte tror jag hört live och ÅH så mäktig den refrängen blev skriken av en hel publik), och Half-Jack, och det var så himla fint det med. Är dock glad att jag sett henne innan så jag redan fått se hennes största hits spelas, så det här var bara en fin liten bonus, basically.
 
Sa hejdå till Mats och Laura på tunnelbanan med massa hejdåkramar (Mats kramade mig jättehårt som han alltid gör och bara I'll miss you so much och jag insåg hur mycket jag kommer sakna honom också alltså ??? vi har typ bara känt varandra i en knapp månad what is this ???), fortsatte hem, packade det sista, och däckade i säng efter jag och Juni haft en mysig mitt-i-natten-diskussion om allt möjligt fint.
 
Steg upp klockan fyra imorse efter typ två-tre timmars sömn, kramade Juni hejdå (vill att hon ska vara i London alltid kan inte fatta att hon inte kommer vara där när jag kommer tillbaka vilken jäkla OUTRAGE ändå), tog min proppfulla resväska (har rest den här sträckan SÅ många gånger nu NÄR ska jag lära mig packa egentligen), och tog tåget från King's Cross till Gatwick. Sov hela flygresan och spenderade tågresan med att växla mellan att sova, läsa i How To Be A Normal Person (som jag fick av mamma och pappa typ förra året och som jag velat läsa sen dess och nu äntligen var det dags - älskar den redan ÅH it makes my soul so happy), och sova lite till närhelst jag satt och somnade mitt i en mening.
Fick ett perfekt avsked av London när tåget passerade över Themsen och gav mig världens idylliska utsikt över The Shard och Tower Bridge i soluppgången. Denna fina bästa stad, ändå.
 
Var äntligen framme i Karlskrona vid fyra på eftermiddagen (TOLV TIMMARS RESTID alltså genuint hurfan kan det här ens vara tillåtet när Sverige och Storbritannien ligger såhär nära varandra) och fick kliva rakt ut från tåget in i min familjs famn. Så himla fint att det knappt finns.
Åkte hem, fick dra det där första andetaget av frisk lantluft, klappade Tiffany och Lallie (eller, well, mest Tiffany eftersom Lallie mest skenade förbi för att beta ute i trädgården men yeah) och gosade med Ozzy (MIN ÄLSKADE SON har saknat honom så mycket).
Mamma och pappa hade även hissat den brittiska flaggan i trädgården till min ära alltså HUR GULLIGT
 
 
Vi åkte bort till mormor en sväng för att fixa något med hennes telefon (vilket innebar att jag fick köra den nya bilen för första gången woooo), och åkte sedan hem, åt pizza till kvällsmat, pratade om livet en massa, jag fick en uppdaterad lista på vad min familjs senaste smeknamn på Ozzy är (exempel inkluderar Anal-Göran och Panik-Åke så ja det är ungefär den nivån vi befinner oss på), och så slutade det med att vi alla somnade i soffan framför Hemlighuset vid typ tiosnåret innan vi gav upp och gick och la oss. Är helt färdig alltså, och imorrn kommer bli en synnerligen lång dag, så det är nog lika bra att jag tar vara på en early night så jag pallar med. Tänk att Elin är stor nog att ta studenten imorrn. Vafan hände med tiden egentligen.