You're in trouble when you're fighting my fight

De Staat har släppt ännu en låt från sitt upcoming album och alltså??? Det här albumet kommer bli the absolute wildest ride och det faktum att jag inte kommer kunna se dem live när de kommer till London blir bara ett större och större problem ju mer av det här jag lyssnar på tbh.
 
HOWDY HOWDY. Jag återkommer från en hör och häpna ganska lugn vecka. Våra planer för året börjar så sakta börja lugna ner sig en aning, och jag har bara försökt njuta så mycket som möjligt av det i allmänhet. Man vet ju aldrig hur länge friden varar, av erfarenhet. Anyhow. Sedan vi hördes sist har jag därför mest jobbat, hängt i soffan om kvällarna där jag och Josh försökt catcha upp på alla Youtubevideor vi inte hunnit se när vi knappt varit på samma ställe mer än några timmar åt gången, fått lite redigerat på Secret Star Service (det är väldigt slow work och att göra det samtidigt som alla andra gör Nanowrimo och minnas tiden då jag skrev färdigt en hel bok på en månad är ju en aning deppigt men OH WELL).
 
I onsdags spelade vi D&D och hade en av de bästa sessionerna jag spelat, tror jag. Är förvånad varje gång av hur sjukt engagerad man blir i det där spelet, även fast allt är påhittat och man inte ens kan se någonting framför sig utan bara föreställa sig det. Vårt uppdrag var basically att rädda en stad som var helt uppbyggd av kugghjul från en ond demon som hade förtrollat befolkningen att slänga sig ner i maskineriet för att ta sönder det. Det kändes som en allmänt övermäktig uppgift hela tiden, men det var ett sånt där tillfälle där det visade sig att vi var exakt ett enda steg före the bad guys HELA TIDEN.
 
I slutet, när vi hade dödat skurken och brutit förtrollningen, berättade Josh att staden skulle gått sönder när 100 personer ramlat i maskineriet, och vi hade brutit förtrollningen när 97 personer hade trillat i. Liksom???? Var såna marginaler hela vägen igenom och vi alla bara var på the absolut edge of our seats hela tiden och det var SÅ KUL. Hade inte spelat D&D på vår nuvarande kampanj på flera veckor och insåg inte ens hur mycket jag hade saknat det förrän vi spelade igen. Ah D&D-kvällar är fan en av mina bästa grejer i livet ändå.
 
Hade en night in i fredags där jag och Josh mest låg i en hög och åt glass och drack likör någon glömt här på Halloween och såg på Doctor Who tills tre på morgonen och bara levde det bästa livet i allmänhet.
 
Och så i lördags, precis innan jag skulle stänga på jobbet, så ringde mamma. Det är en sån där grej man lär sig rätt snabbt när man bor utomlands - ringer någon hemifrån betyder det att någon har dött.
Det var Ozzy. Min katt, även fast vi fick honom när jag redan bodde utomlands och jag egentligen spenderat tid med honom kanske tio-femton gånger totalt eller nåt, så har jag inte haft ett husdjur jag haft ett sånt band med sen vår katt Gosan dog typ 2009. Han var superkelen på ett sätt bara jag - svältfödd på kattgos alltid - orkade med, skrek hela tiden som om han var i svår smärta men var egentligen bara gnällig, och var tjock och konstig och så himla GO på alla sätt och vis. Sån personlighet, liksom, och gud jag älskar den där katten så överväldigande mycket.
 
Och i lördags bröt han bäckenet och inget kunde göras och han jamade inte ens längre för att det var så illa. Kan inte riktigt ta in det, eftersom jag inte är hemma och har kunnat se det, men det faktum att jag inte kunde vara där och klappa honom och krama honom och gosa in näsan i hans päls en sista gång är så hjärtekrossande att jag knappt vet vad jag ska göra med den här sorgen. Vi har ju förlorat djur förut, men Ozzy var ändå speciell, och jag tror att jag lyfte upp honom i famnen och pussade honom på huvudet och begravde ansiktet i hans päls innan jag åkte tillbaka till London i oktober, men jag är inte säker. Jag hoppas att jag gjorde det. Det faktum att det var sista gången är bara så hemskt. Att jag inte visste, även fast såklart ingen vet såna saker.
 
Fina, fina Ozzy. Det kommer vara så himla tomt att komma hem i jul, och jag önskar verkligen att jag hade fått höra det där skriket igen. Min älskade lilla son. Usch.
 
Grät i personalrummet, gick ut och stängde på jobbet, kom hem och annonserade ut ett my son is dead och stod i Joshs famn en lång stund tills allt kändes lite bättre. Ellie var hemma hos oss tillsammans med sin pojkvän, och eftersom han tydligen jobbar med board games (perfekt jobb för att imponera på oss med sitt nya haff, för övrigt), så spelade vi ett nytt spel han precis hade lanserat vilket mest gick ut på att man skulle rita en bild och så skulle nästa person skriva vad de trodde man hade ritat, och så skulle nästa person rita vad personen innan hade beskrivit. Som viskningsleken fast med teckningar, basically.
 
Var asroligt, så vi var alla ganska sugna på att köpa det själva in the end. Spelade Jackbox-spel och drack öl och efter Ellie och hennes pojkvän hade åkt hem och Geroge gått och lagt sig satt jag och Josh i en ihoptrasslad hög på golvet och spelade tv-spel en lång stund innan vi såg klart på vårt senaste K-popdramaserie, som to be specific faktiskt är en mockumentary och därutöver något av det roligaste jag någonsin sett (den heter Future Strategy Office och till och med jag som vet typ 0 om kpop kände igen några av banden vilket var en rätt imponerande cast ändå), tills vi sett klart på hela säsongen och called it a night - mest för att jag redan sovit på soffan i flera timmar at that point, haha.
 
På söndagen tog vi rejäl sovmorgon. Planen var först att vi skulle gå till en charity shop och spana efter en ny soffa, men så berättade Josh att han hade bjudit över Paul och Emma för att spela brädspel och äta Sunday roast, och honestly det bytet gör jag ju gärna vilken dag som helst. Vi mötte Paul och Emma i Camden, handlade en massa gott till roasten, och gick hem och spelade en runda Mysterium (som basically går ut på att man måste lösa ett mord med hjälp av den mördades ande som skickar ledtrådar genom drömmar till en och det är SÅ KUL) medan Paul och Josh hjälptes åt att laga maten, och basically spenderade vi hela söndagen med att spela brädspel, se det nya avsnittet av Doctor Who och get comfortably wine drunk. Precis som söndagar ska spenderas, basically. Gud vad jag älskar hur stor del av mitt sociala liv som går ut på att folk kommer över och spelar spel och myser en hel dag. Älskar't.
 
Anyhow. Idag har det varit måndag, och jag har varit ovanligt mycket ute och flängt. Mötte Francesca i Stratford vid elvasnåret, och vi spenderade några timmar med att gå runt i Westfield och spana i affärer (jag köpte nytt bubbelbad som luktar ASGOTT samt en jättestor skjorta med ormskinnsmönster som ser ridiculous ut och som jag redan älskar med hela min själ), och åt asgod nudelwok som vi avslutade med glass med bubbelgumssmak (10/10, för övrigt), innan Francesca skulle till jobbet och jag skulle iväg och ge blod, och vi skiljdes åt vid Oxford Circus med en stor kram.
 
Har inte sett henne med någon reda på hur länge som helst (hon kom visserligen på Halloweenfesten men jag tror hennes ankomst är exakt det sista jag minns - var tvungen att dubbelkolla med henne om jag faktiskt hade sagt hejdå till henne innan hon lämnade festen eftersom jag inte mindes och hade dåligt samvete ifall jag hade varit jätteoartig heh), så det var hur najs som helst med lite ensamtid. Saknar mitt gamla girlgang så himlans nu när knappt någon av dem är kvar i London längre, så det var fint att få tillbaka en av pusselbitarna för en eftermiddag, i alla fall.
 
Gick och gav blod, och åkte därefter hem och fick huset städat (som varit en aning av ett bombnedslag hela helgen eftersom allt vi gjort är att sprida ölburkar och tallrikar mer och mer över hela huset allteftersom vi haft fler och fler gäster över), och nu har Josh lagom kommit hem och lagat kvällsmat (och kan stöka ner köket igen, mostly). Får se om jag ska skypa något med pappa ikväll, annars tror jag nog mest det blir mer trashig tv och allmänt soffamys, vilket jag är i högsta grad okej med.
 
Har lite fler planer den här veckan än förra, i alla fall. Imorrn är det Laura's födelsedag så jag och Mats ska ta tillfället i akt med lite pubhäng innan firandet startar, på onsdag är det D&D, på torsdag ska jag och Mats förhoppningsvis se det magiska franska discobandet vi upptäckte av en händelse härommånaden, och på fredag ska jag och Josh äntligen se The Cat Empire live igen. Har inte sett dem sen Josh drog med mig för att värva mig till sin musiksmak typ våren 2016 (vilket för övrigt också var typ en av de första sakerna vi någonsin gjorde tillsammans utanför lägenheten så ändå Stort Relations-Landmark ändå), och det är fortfarande en av de bästa gigen jag någonsin varit på, så jag är hype as hell i allmänhet.
Kommentera inlägget här: