So if you're not sure what you did with my sweater, I'll just have to love you a little bit more

Vad är det med Amanda Palmer och att bara släppa sjukt sorgliga ukulelelåtar på senaste tiden? Vad har jag gjort för att få mitt hjärta krossat såhär mycket, va. VA.
 
Idag har varit en bra dag. Var astrött när jag vaknade imorse och snoozade aslänge (men var ändå inte sen woho!), och ägnade i princip hela förmiddagen åt att arbeta mig halvvägs igenom Naming Jack the Ripper - som blir mer och mer intressant och spännande ju längre den pågår - och äta de urgamla Digestivekexen jag hittade under disken. Framemot eftermiddagen dök Kadri upp, och vi prismärkte lite Star Wars-böcker, diskuterade zombies och lite annat smått och gott. Såg på Buffy på lunchen (Willow och Xander var ett ondskefullt vampyrpar i ett alternativt universum och jag LEVDE FÖR DET. Alla hade svart läder och såg ondskefulla ut alltså <3), drack lite te, och framemot sexdraget sa jag hejdå till Kadri och tog tunnelbanan ut till Apollo för Dylan Moran. Apollo är mycket mindre än det ser ut att vara på TV (hej har sett cirka alla avsnitt av Live at the Apollo typ 10 gånger var), men var jättefin (som alla gamla fina teatrar i den här stan är). 
 
Also - Dylan Moran var ASBRA, som jag väntat mig. Eftersom jag bokade biljetten ganska exakt en vecka innan showen satt jag rätt långt bak, men det gjorde inte så mycket, faktiskt. Han pratade om boendesituationen i London ("you pay £700 a month for a plastic cup in someones back garden" och man bara yEP P MUCH), och lyckades under kvällen avhandla bland annat rasism, TV, tröstätning, att prata med sig själv, relationer, husdjur, barn och att bli gammal (han bara "humans only have four stages of life: child, failure, old, dead") och pratade om hur han bara blev inslängd i medelåldern ("suddenly you start liking things you don't even like, like soft music and architecture. Maybe that's why old people vote Conservative" alltså jag DOG), och var bara i allmänhet samma gamla vanliga gnälliga grump som är så jävla rolig. Hans encore var bland det bästa på hela föreställningen, eftersom han berättade att han hade bläddrat igenom ett ex av 50 Shades of Grey i en bokaffär och bestämt sig för att skriva en egen FSOG, som han sedan läste och som var helt hysterisk ("STEP ON ME. THROW ME INTO A WINDMILL. HIDE MY PHONE CHARGER") och legit bättre än the actual book. Whoops.
Så irriterande hur jag redan börjat glömma bort typ ALLT han sa under kvällen - minns typ bara att det var asroligt. Oh, well, det är väl huvudsaken, antar jag.
 
Showen var slut vid tio nån gång, och jag lämnade Apollo, irrade runt i jakt på busshållplatsen (som jag inte hittade och sedan gav upp eftersom det var sent och min mobil hade typ 3% laddning), och lyckades på vägen till tunnelbanan passera bänken som satts upp i Hammersmith som hyllning till Rik Mayall (eftersom han och Adrian Edmondson satt på en bänk i Hammersmith i introt till Bottom och som därefter blivit typ en symbol). Har tänkt åka ut och pay it a visit hur länge som helst, och så snubblade jag bara över den av en händelse. Stängslet bakom bänken var täckt av kort på Rik och det satt en liten mässingsplatta med hans namn på bänken. Det satt två punkare och rökte på bänken när jag gick förbi. Kändes passande, somehow. Därefter var jag lite emotionell över Rik Mayall (som i princip alltid händer så fort någon påminner mig om att han inte existerar längre), och hoppade sedan på tunnelbanan hem till Camden. Mötte de som var på väg hem från Camden Rocks - aka en festival som hölls idag med bland annat Bullet For My Valentine och Heaven's Basement - och spanade in hundratals snygga alternativare och ville gifta mig med åtmistone 10-15 stycken innan jag tagit mig förbi Underworld och dragit mig hemåt.
 
Kom hem, låg på sängen ett tag innan jag till sist var så hungrig att jag inte kunde ignorera det längre. Gick ut i köket, åt peanutbutter and jelly-mackor och spenderade säkert en timme med Nonta i köket diskuterandes framtiden, resor, konsten och Londonlivet. 
 
Och, ja. Nu ligger jag i min säng med ögonen fulla av tröttgrus efter en hel veckas jobb. Är ledig i två hela dagar i sträck nu, så ska bara njuta för fulla muggar och vila upp mig, basically. Det hela börjar redan imorrn med sovmorgon och filmkväll i Earl's Court med Marion. Ah, yes. Det har varit en fin vecka, detta. Fler såna, tack.
 
Nu ska jag somna till ett avsnitt av Buffy tror jag. Hörs imorrn!

Step into my closet and maybe you'll find something that'll scare you, something that you like

Min nuvarande mest spelade från Halestorms senaste album. Hur har jag INTE spelat den här på repeat i femton evigheter redan? SÅ HIMLA BRA JU. Kan kanske ha lite att göra med att det är Pride hemma i Karlskrona den här veckan och jag fortfarande är smått bitter över att jag inte är där i år. Får lyssna på den här låten ett par rundor istället.
 
Vaknade med den signerade planschen på väggen och två kuvert med biljetter i brevlådan (Dylan Moran och Amanda Palmers sologig). Går nästan inte att börja en dag mycket bättre än så.
 
Hade i alla fall stängningspasset i Golders Green. När jag kom till jobbet var Anna - aka chefen där - sjuk och basically gick hem så fort jag kommit dit. Jag spenderade förmiddagen och en bit av eftermiddagen med att fixa med en onödigt komplicerad leverans (leveransen som sådan var okej men vi hade ingen invoice så jag var tvungen att ringa Ed så han kunde mejla över kort på sin egen invoice som jag sedan var tvungen att skriva över för hand på ett annat papper innan jag ens kunde börja prismärka.................... YAY), och hade i princip precis skrivit klart invoicen och börjat prismärka när Kadri dök upp. Leveransen underhöll oss under större delen av dagen (eller, snarare mest försöken att hitta någonstans att få plats med alla böcker för vi är så overstocked för tillfället att det är löjligt). Hon frågade hur giget igår hade varit (för apparently är hon också ett fan av Amanda ???? WHAT), vilket var en i allmänhet dålig idé för jag pladdrade som en idiot jättelänge om hur roligt det hade varit och hur bedårande Amanda och Neil är och allt däremellan. 
 
På lunchen försökte jag se ett avsnitt av Buffy (som kraschade för att wifisignalen är asdålig i personalrummet wHY THIS), och roade mig sedan med att boka lite fler gigbiljetter. Den 18:e augusti ska jag därmed bort till KOKO för att se my actual loves Halestorm för tredje gången, vilket officiellt gör dem till det bandet jag sett flest gånger. Tror det här innebär att jag har någon form av issues, men i så fall bästa sortens. Åttioen dagar kvar !!! YES. Kommer höra I Like It Heavy och Jump The Gun och Gonna Get Mine och Scream och Apocalyptic och alla andra jävla SUPERJAMS på det albumet om 81 dagar. Åh KAN INTE VÄNTA.
 
Efter Kadri gick hem vid sjudraget spenderade jag sista timmen med att läsa lite mer i Naming Jack the Ripper (den känns så himla mycket som en kriminalroman och jag måste hela tiden påminna mig om att allt det faktiskt hände på riktigt ?? så jävla sjukt herrejesus), innan jag packade ihop affären, stängde och gick hem.
Kom hem, pratade med Nonta (tydligen måste man betala typ £200 pund för att få flytta ur lägenheten ?? alltså det här landet i swear to god JAG HAR REDAN BETALAT MIN SJÄL VAD KAN NI MER VILJA HA), och gjorde min senaste favoritkvällsmat - aka kaviarmackor med vändstekt ägg på (måste komma ihåg att bunkra upp med kaviar när jag kommer hem - supplies are running low) och en kopp te, och kröp sedan upp i sängen och tänkte "jag ska bara se ett avsnitt av Buffy innan jag bloggar och renskriver Sectangelus jajamensan detta fixar vi". Fyra timmar senare har jag precis lyckats slita mig för att kika in här. Nästa avsnitt är redan öppnat i en annan flik på datorn. Den är så livsfarligt bingewatching-vänlig - har man väl playat ett avsnitt vill man liksom aldrig sluta kolla för varenda nytt avsnitt verkar så spännande och annorlunda och ahh. Kan inte fatta att det har tagit mig såhär lång tid att ge den serien en chans. Förstår varför den är så kultförklarad. Så väldigt välförtjänt (förutom att den krossar mitt hjärta för att jag vill att cirka alla ska vara ihop med alla och jag shippar varje enskild karaktär med typ 3 pers samtidigt och ALLT ÄR HEMSKT DET ÄR ALLTID NÅN SOM ÄR HJÄRTEKROSSAD OCH LEDSEN OCH I AM DEAD INSIDE). (Also kan någon befria mig ur det levande helvetet som är att shippa Xander och Willow snälla I WILL PAY YOU END MY MISERY). (Also varför är Xander fiktiv när jag vill gifta mig med honom vafan är det för stil).
 
Så, ja. Jag har fallit huvudstupa ner i träsket utan att ens försöka motstå det. 0 regrets.
 
Yep. Imorrn jobbar jag kort dag i Golders Green och ska sedan ut till Hammersmith och se Dylan Moran på Apollo. Så jävla taggad på alla plan. Ah.
 
 
   
Alltså åh my favorite cynical grump <3

NEIL GAIMAN & AMANDA PALMER 28.05.15

NEIL GAIMAN OCH AMANDA PALMER IS MAGIC.
 
Det är the bottom line till vad jag upplevt under kvällen. Åh, så bra de är. Kan fortfarande inte tro på att det där verkligen hände.
 
Hade ungefär ingen aning om vad kvällen skulle handla om när den började, men basically var den centrerad runt ett nummer av en tidning som Amanda och Neil hade bestämt innehållet i. Temat var saying the unsayable (basically yttrandefrihet och internet och hur och varför folk blir offended av saker) och åh, så intressant det var. Ville gå hem och skriva en uppsats direkt. De sa en massa saker jag höll med om och lite jag inte höll med om, men det var så intressant att höra vad de tyckte om saker och ting och inte bara lyssna till någon som tycker exakt som en själv hela tiden (men fortfarande hade, liksom, humana åsikter och var vettiga människor).
 
Åkte dit direkt efter jobbet, och kom ganska lagom tills dörrarna öppnades. Gick in, köpte en plansch (varför har inte fler events posters ??? det är ju det bästa ever), och hittade till sist min stol och kände mig alldeles sprittig i kroppen över hur de spelade Girl Anachronism i högtalarna (faktiskt typ alla Amanda Palmers största hits it was great) och hur både hon och Neil var i samma hus som jag.
 
Efter en oändlig väntan släcktes till sist ljuset, och så klev Neil och Amanda till sist ut hand i hand och jag dog lite för holy shit de är här de är på riktigt thEY ARE RIGHT HERE HHHH och de började med att Neil läste en bit ur tidningen de skrivit för, och jag log som en idiot när Amanda började spelade The Killing Type som om hennes liv hängde på det (den kvinnan är en jävla naturkraft alltså SHIT hon är så supergravid och spelar ändå piano som ingen annan HON ÄR ALL THE GOALS). Kvällen var basically att Amanda och Neil läste bitar ur tidningen och diskuterade dess koncept, och så kom det gäster ut ibland och gjorde något form av framträdande på temat. Det var en musiker, en poet, en ståuppkomiker (som var SÅ JÄVLA ROLIG att jag bara tjöt av skratt rakt igenom. "Like trying to fit an ENTIRE tiger into a microwave" alltså VAR HAR DU VARIT HELA MITT LIV) och en skribent. Allihop var asbra och tankeväckande och oftast även asroliga, och Amanda och Neil ledde det hela och tappade bort sig hela tiden och bara var allmänt oorganiserade (Amanda bara "we planned this SO WELL") och det kändes så himla familjärt, på nåt vis. Både Amanda och Neil är så himla bra på att liksom ta bort den där barriären som oftast brukar finnas mellan kända människor och deras fans. De känns som ens kompisar, som riktiga människor.
Neil läste en historia han skrivit för länge sen (innan han började sa han bara "this is the only story I've written that have ever seriously disturbed me"), som hette Babycakes och handlade om hur alla djuren på jorden försvann så folk började äta bebisar istället och Amanda bara la en filt över sin mage och bara "DON'T LISTEN TO YOUR FATHER" och det var p much det bästa någonsin. De retades så himla mycket med varandra hela kvällen och var så töntiga och bedårande och DE ÄR SÅNA RELATIONSHIP GOALS I CANT EVEN TELL YOU.
Neil tittar på Amanda som om det är hon som hänger stjärnorna på himlen och my tiny heart cannot handle it.
 
 
Amandas val av låtar var by they way SÅ HIMLA A+ - det var som om hon tittat in i mitt huvud och sett mina "most played" av hennes låtar, och sen spelade dem (förutom The Bed Song, kanske, men SÅ mycket var jag inte redo att gråta just idag så det var nog lika bra det). Hon spelade visserligen inte så många låtar, men hon really nailed them - vad jag kan komma ihåg nu spelade hon The Killing Type, Bigger On The Inside och Ukulele Anthem. Dessutom spelade hon bitar ur Oasis vilket gjorde mig alldeles giddy för den låten har varit min mest spelade på hela min spellista i flera veckor och i love it (basically förklarade hon hur alla radiostationer vägrat spela den för att den var 'offensive' och demonstrerade hur de nog inte hade tyckt så om hon bara inte lagt en så glad melodi på texten så hon spelade den i balladform och det lät så jävla konstigt alltså åh). När hon började spela introt till Bigger On The Inside kände jag bara ett stort NOPE eftersom jag hittills inte kunnat lyssna på den låten rakt igenom utan att gråta. Att höra den live gjorde det inte lättare att hålla det tillbaka, direkt. Grät genom hela låten. Det var så fint.
 
I slutet samlades alla som varit med under kvällen och diskuterade yttrandefrihet och internet och offensiveness lite mer, och så satte sig Amanda vid pianot och Neil vid mikrofonen och sjöng I Google You, vilket jag inte direkt hade väntat mig men verkligen hoppats på för DEN LÅTEN ÄR GULD OK OCH NEIL GAIMAN SJÖNG DEN TYP TIO METER IFRÅN MIG I AM NOT OK. Därefter tog Amanda sin lilla ukulele och som avslutning på kvällen spelade hon Ukulele Anthem och hela publiken skrek med i "if anybody wants to steal your ukulele let them take it" och jag skickade en snippet till Jenni över snapchat och var så himla överväldigad av hur orimligt mycket jag älskar den låten.
 
Alla medverkande medan Amanda spelade Ukulele Anthem i slutet. Also HUR FIN SETDESIGN ??? THAT IS MY AESTHETIC
 
Därefter bugade dem allihop, Amanda tog Neils hand igen, och så var de borta och jag irrade mig ut i Hackney och tog Overgrounden hem till Camden igen, med hela huvudet snurrande av djupa filosofier och ett underliggande buzz av HERREGUD JAG KAN INTE FATTA ATT DET FAKTISKT HÄNDE JAG ÄLSKAR DEM SÅ MYCKET.
 
Så, ja, rättså bra kväll all in all, kan man väl säga. Skrattade så jag grät, och grät en hel massa och fick så himla mycket tankar.  Så bra, så bra.
Det faktum att jag sedan kom hem och rullade ut planschen och insåg att den var signerad av både Neil och Amanda gjorde inte saken sämre, direkt.
 
Den här hänger numera tillsammans med Bring Me The Horizon, Green Day och alla familjefoton på väggen ovanför min säng. Where it belongs.
 
Amanda Palmer och Neil Gaiman är actual goals. Herregud, alltså.