Don't forget we've got unfinished business, stories yet to unfold, tales that must be retold

[Bild: Pére Lachaise, Paris]
 
Ska försöka få ner det här inlägget så snabbt som möjligt, för återigen har jag nog slagit personligt rekord i "ridiculous saker som håller mig vaken för länge om nätterna" och jag borde verkligen sovit för länge sen.
Anyhow. Idag har på det stora hela varit en väldigt bra dag. Jobbade öppningsskiftet i Blenheim och hade inte så väldigt mycket att göra eftersom jag och Felix fick det mesta gjort igår men gick runt och städade upp bland hyllorna, gjorde leveranser och pratade bra böcker. Läste ut Grief is the Thing With Feathers på lunchen (ska försöka börja en tradition att läsa på lunchen så jag kan få lite av min to-read-lista avbetad parallellt med allt som ska läsas till uni), och herrejösses så bra den var. Läs Grief is the Thing With Feathers för guds skull!!! Värd precis all hype och skriven så fint och sorgligt och asbra att jag blir alldeles avundsjuk. Började läsa Camus' The Outsider därefter, bara för att det också är en av många böcker som man bara "ska" ha läst i sitt liv (och så är den jättetunn och därmed perfekt lunchrast-size). Den var betydligt mer lättläst än jag förberett mig på, faktiskt. Får lite Hemingway-vibbar av det hela. (Har inte läst Hemingway heller men I still know okej).
 
Slutade jobbet vid sexsnåret, läste till sist ut den förbannade neverending Händelser Vid Vatten på bussen hem, köpte kuvert på Poundland och en ny glödlampa på Sainsbury's (hallen är så ljus och fin igen nu ahh), och hade The Correspondents-maraton tills Josh kom hem och vi hade Fear and Delight-singalong genom huset medan han lagade kvällsmat. Därefter hoppade jag in i duschen och han lånade min laptop medan hans dator uppdaterade sig (alltså vet inte om han uppskattar vilken enorm gesture of trust det var herrejösses ingen får låna min dator om jag kan komma undan), och efter det åt vi kvällsmat i köket och såg på en fyrtio minuter lång video om de mest kraftfulla Digimon-karaktärerna även fast ingen av oss vet någonting av Digimon (säger ju att vi har en tendens att älska att se grejer som ingen av oss tycker om det är ett genuint problem).
 
När Joshs dator hade uppdaterats klart gick vi in på hans rum istället och jag bäddade ner mig i hans säng bc det var askallt i hans rum (och hans madrass är mysig och hans täcke astjockt så y'know), och vi såg en massa Fallout-Let's Plays och lagom till Nat och Daniel kom hem var vi mitt inne i ett avsnitt av den nya säsongen Robot Wars (som jag tror jag såg på när jag var liten ??? minns typ bitar här och var av det det är askonstigt). Har nog hittat vårt nya serieprojekt att ta över efter Torchwood, tror jag. Det är bara robotar som slåss i en arena men det är så orimligt intense och asengagerande alltså ???? I love it so much ????
 
Hängde på Joshs rum och drack vin och pratade om gamla realityserier från 90-talet en stund innan vi sa godnatt och jag och Josh gjorde ett ärligt försök att gå och lägga oss men istället borstade tänderna och skrattade alldeles för mycket åt ett tv-seriekoncept vi hittat på (där Hitler inte alls tog självmord för att han förlorade kriget utan för att hans hund Eva - hans fru och hund hette samma sak för han döpte dem efter varandra bestämde vi  - avslöjade att hon aldrig gillat hela massmords-grejen och sparkade honom på benet och gjorde honom så sårad att han sköt sig. Jag vet inte varför våra konversationer alltid slutar på såna här ställen, men ändå.
Gick runt i lägenheten och tjabbade en massa rent i allmänhet en stund, och så till slut sa vi godnatt allihop och gick och la oss. 
 
Och Josh hade halvt på skämt sagt "oh my god kan vi inte liksom actually skriva om hunden som sparkade Hitler på benet" och jag bara "haha yeah sure jag skriver det direkt" och jag tror han trodde att jag skämtade men för typ tio minuter sen skickade jag ett sms till honom där det bara stod if you thought i was joking i really wasn't, tillsammans med en länk till ett dokument som heter "THE STORY OF THE TIME A DOG KICKED HITLER IN THE LEG AND HE JUST STRAIGHT UP DIED".
1085 ord har jag skrivit. En hel novell.
Så, ja. Av alla dumma anledningar jag haft till att sova för lite, så är "upptagen med att skriva en tre sidor lång novell om när en hund sparkade Hitler jättehårt på benet" nog rätt högt upp på listan.
 
Så, ja. Har bara använt my creative talents for evil idag, verkar det som, så nu är det väl dags att sova, antar jag. Imorrn ska jag öppna i Blenheim igen och sen ska jag till Stratford med Marion och Jev och shoppa fina kläder och dricka drinkar och bara rent allmänt leva det ultimata fredagslivet. God bless.
Hörs imorrn!!

So look at me, tell me what you see and give me a left cheek kiss - if this is not called happiness, I don't know what it is

Varje gång jag hör det mjuka sättet som de sjunger "I think I like this city" i den här låten så minns jag den där dagen för två år sedan när jag gick runt i Regent's Park en av mina första dagar som Londonbo och lyssnade på den och själen nästan exploderade av hur mycket hela låten resonerade med allt jag kände, att äntligen ha hittat en plats där jag verkligen hörde hemma. Åh. Två jäkla år.
 
Två år har gått nu. Två år sedan jag skrev det här subtilt skräckslagna blogginlägget, två år sedan jag landade i London en halvregnig kväll och vi gick genom staden och jag var helt hög på tanken att jag inte skulle behöva åka hem. Jag har bott i London i två jäkla år idag. Två år. Jag kan verkligen inte fatta det. Det känns som det borde vara längre, och som att det borde vara kortare. I det där inlägget skrev jag hur medveten jag var om att allt skulle vara annorlunda efter jag satt mig på det där flyget till London (att stiga upp på morgonen och veta att man vaknar upp till dagen som kommer förändra ens liv för alltid är den konstigaste jävla känslan någonsin let me tell you). Det är så konstigt att läsa det nu, och veta hur rätt jag hade men även hur jag inte hade någon som helst aning om allt som väntade mig. Jag väntade mig en enorm förändring, men London har betytt så mycket och givit mig så mycket mer än jag någonsin ens kunnat förutspå. När jag skrev det där inlägget hade jag aldrig ens träffat Marion. Juni hade inte träffat Nat än, och den enda relationen jag hade till namnet Josh var en huvudperson i en gammal bok. Människor som två år senare har en sån fundamental roll i min verklighet, vars existens jag inte ens kunde föreställa mig när jag satt där och panikskrev mitt i natten istället för att sova.
 
Det har hänt tillräckligt mycket bara mellan mitt första och andra år i London - skillnanden mellan vad och vem jag var som nittonåring som aldrig bott någon annanstans än i en liten håla i utkanten av Blekinge och den tjugoettåring som har fast jobb och en lägenhet i centrala Camden är så stor att det är konstigt att tänka på att båda två är versioner av samma människa. London har gjort mig så lycklig. Stan är så stor och konstig och skitig och jävlig, men jag älskar den så mycket, på det där sättet man gör när man verkligen älskar något, brister och allt. London har gett mig ett underliggande självförtroende att jag kan lämna allt jag vet och starta hela mitt liv på nytt och ändå klara mig och bli lycklig. London har gett mig världens mysigaste jobb, fler konserter än jag vet vad jag ska göra av, en plats att verkligen höra till på riktigt för första gången någonsin och så många vackra fantastiska människor att jag blir lite överväldigad av att ens tänka på det. Det var det läskigaste och det jobbigaste jag någonsin gjort, men belöningen på andra sidan var så, så värt det.
Ugh, denna stad. Actual love of my life, tror jag.
 
Aaaaaanyhow. Efter det enorma emotionella utspelet ska jag recappa dagens äventyr en smula. För återigen, som för att bevisa just varför jag är så ohjälpligt kär i det här stället, så var det såklart fullt av äventyr idag också. Inledde dagen peaceful enough med ett öppningsskift i Blenheim tillsammans med Felix. Affären var rätt lugn men rätt stökig (since de hade fått in en hel pall i måndags - vilket är ASMYCKET för Blenheim som oftast bara får typ 3 lådor åt gången inte 30), så vi spenderade mesta tiden med att få lite ordning på saker och ting och ställa saker i bokstavsordning och sådär, typ. Lite lagom harmonisk underhållning, typ.
 
Framemot eftermiddagen fick jag ett sms av Lucy som bara "HEJ det här är lite random last minute-grej, men jag såg att det är två år sedan du flyttade till London idag så jag undrade bara om du ville fira det med att gå på en filmpremiär med mig och dricka massa gratis champagne??" och jag bara "........wait what now", men tackade ja på ungefär två röda. Har aldrig varit på en filmpremiär förut (och gratis champagne var också en säljande faktor obviously). Hade på mig mina nya kläder jag köpte på Beyond Retro igår, så det var ju en perfekt timing för det hela då jag var åtminstone någolunda premiärklädd. Så istället för att åka hem efter jobbet tog jag tunnelbanan ut till Green Park och mötte upp Lucy och gick bort till en liten bio där premiären skulle hållas.
 
De hade en lång matta vid ingången och hade dekorerat med asstora grekiska skulpturer framför dörrarna (since filmen handlade om grekiska skulpturer som British Museum snott från Grekland för en massa hundra år sen) och det var allmänt fancy hela grejen. Vi gick in och hälsade på Lucys pojkväns syster (vi fick gå gratis since Lucys pojkvän jobbat på filmen ayyy) och drack alldeles för mycket champagne och kalasade på asgod grekisk plockmat och pratade böcker en stund innan det var dags att gå och sätta oss. Eftersom Lucys pojkvän var en del av filmteamet fick vi en egen "box" högst upp i teatern som hade fyra assköna fåtöljer på en egen liten balkong och vi satt där allihop och tog massa kort och var alldeles förtjusta över hur exklusivt allting kändes.
Jag och Lucy i vårt Super-Fancy Biorum allmänt förtjusta. Alla bioupplevelser borde ha sån här standard tycker jag.
 
Filmen var bra, i alla fall. En aning långsam då och då, men hur intressant som helst (och nu är jag allmänt arg på British Museum för att de bara snor grejer från överallt stup i kvarten), och efter filmen var slut hade de en Q&A med regissörerna och innan vi gick ut från salongen fick alla varsin grekisk chokladkaka inslaget i asfint silkessnöre och hela grejen. Jag, Lucy och Lucys pojkväns syster kände oss allmänt färdiga, så vi sa hejdå till Lucys pojkvän och hade sällskap till tunnelbanan.
Var så himla rolig helt ovan grej att göra bara på en helt vanlig sketen onsdagkväll. Älskar när London är såhär.
Direkt från underbetalt retailjobb till gratischampagne alltså det är såna här kontraster jag gillar i livet
 
Kom hem och åt upp den grekiska chokladen medan Josh spelade Spore sittande i mitt knä och vi turades om att skapa nya varelser med varje ny evolution och försökte trumfa varandra i hur fruktansvärda vi kunde göra djuren (jag gjorde ett djur med aslånga armar och tre ansikten och Josh gjorde i sin tur en absolute abomination som såg ut som en gammal gubbe sittande på en insektshäst och det var en allmänt traumatiserande upplevelse alltihop). Nat kom hem från jobbet mitt i cirkusen, och efter att Spore crashat såg vi på ett avsnitt av Black Books istället (säger det varje gång men liksom ???? ett sånt genuint komiskt mästerverk ??? vartenda avsnitt är SÅ BRA ??? det finns INGA BRISTER ??? we are so blessed) och jag och Josh skrattade ihjäl oss en halvtimme innan alla skämt och var allmänt dryga tills det var dags att gå och lägga sig. Nat gick och började göra sig i ordning medan jag och Josh försökte boka biobiljetter till Swiss Army Man (Josh bara "vill du gå på bio imorrn?" och jag bara "ye sure" och så hade filmen inte ens premiär förrän på fredag alltså HEJA), något som sedan eskalerade till ett spontant sång-och dansparty till The Correspondents (är så taggad för deras konsert i oktober jag smäller av) som följde med oss medan vi gick ut och borstade tänderna och dansade runt i hallen en stund innan Josh började ropa på mig med världens mest creepy röst och jag kände mig allmänt traumatiserad och bestämde att det var dags att sova.
 
Så, ja. Det var mitt tvåårsjublieum i London, det. Känns ändå som en rätt perfekt sammanfattning av vad London är när den är som bäst, ändå. En mysig jobbdag i en mysig liten bokaffär, ett spontant random äventyr och så avsluta det hela med att skrattskrika ihop med några av sina allra bästa människor.
Är väldigt kär i livet i allmänhet, för tillfället. London i synnerhet. Två hela år har jag fått kalla det här stället för hemma. Om inte det är #blessed så vet jag inte vad som är det, ärligt talat.

And I remember how we'd play, simply waste the day away, then we'd say nothing would come between us two dreamers

[Bild: Abney Park Cemetery, London]
 
Hej! Min spontana lediga tisdag är nu till ända, och herrejösses så mycket man får gjort om man stiger upp tidigt på morgonen alltså. Det hade man aldrig kunnat ana.
Började alltså dagen klockan sju på morgonen för att ta mig in till Soho för min onödigt astidiga blodgivningsappointment. Lyckades asa mig upp i tid till min egen förvåning, och tog bussen in till stan. Eftersom jag var där så tidigt så gick blodgivningen extra snabbt, och jag var klar redan vid niosnåret. Min inledande plan var att göra klart alla mina måsten i Soho innan jag åkte vidare, men eftersom jag var klar så tidigt och det var typ en och en halv timme tills någonting i centrum öppnade, så bestämde jag mig för att ta Stoke Newington först och sedan återvända för mina Soho-ärenden senare på dagen.
 
Sagt och gjort åt jag lite blodgivningskakor och såg på en recap av den amerikanska presidentvalsdebatten på BBC News och tog sedan overgrounden ut till Stoke Newington och spenderade en bra bit av förmiddagen med att strosa runt på mitt bästa Londonställe - Abney Park Cemetery. Har varit där kanske tre-fyra gånger nu (det hela började som ett projekt att utforska kyrkogårdar lite överallt i London men så gick jag till Abney Park först och har sedan mest bara velat åka dit hela tiden istället för att upptäcka nytt), och det är verkligen ett så galet vackert ställe. Gick runt på de slingrande jordstigarna mellan täta lövverk och lutande gravstenar täcka av murgröna och kunde verkligen inte fatta hur allt det bara kunde finnas smack dab mitt i centrala London. Som en liten sago-oas mitt i alltihop, typ.
 
Gick runt där i flera timmar och utforskade stigar och läste på skyltar om vilka träd som växte i området och läste på gravstenar och fick återigen den där konstiga känslan när jag såg gravar av folk som dött i mitten av 1800-talet och det konstiga i att de både levde och dog flera århundraden innan mig men att jag nu sett deras gravsten och kan minnas dem så långt efter deras död??? Det låter lite halvironiskt, men det finns så himla mycket liv på kyrkogårdar. Varenda sten har ett livsöde under sig, liksom, vilket blev ännu mer påtagligt och smått överväldigande när man är på ett ställe som Abney Park som är helt fullproppat av gravstenar precis överallt, gamla och lutande och slitna av alla århundraden. Det är himla coolt, tycker jag. Fick världens skrivinspiration bara av tanken.
Alltså ???? Detta orimligt fina ställe ????
 
Efter några timmars livskontemplation och allmänt naturmediterande bland gamla gravstenar promenerade jag vidare genom Stoke Newington ner till den stora Beyond Retro-affären de har där för att leta efter något lämpligt att ha på mig på Elins 18-årsfest. Var egentligen på jakt efter någon fin klänning i sammet (är så HIMLA inne på sammet nu ???? jag har inte haft sammet på mig sen typ 1999 jag vet inte vad det är som händer), men hittade ingen.
 
Sprang dock istället på en asfin mönstrad rödrosa kjol (som hade fickor!!!! I REPEAT: EN KJOL MED FICKOR!!!!!!!), och världens bästa superöversizade flanellskjorta som är så stor att jag kan ha den som klänning (vill alltid att mina kläder ser ut som om jag stulit dem alla från en skogshuggare byggd som en björn basically). Kjolen kan bli asbra till Elins fest och jag är redan stormförälskad i skjortan, så det kändes som ett allmänt framgångsrikt koncept. Har behövt något nytt coolt plagg i garderoben för att sparka igång min klädinspiration igen nu efter sommaren när jag haft på mig exakt samma kombo av svart långkjol + svart crop top i värmen i flera månader och blivit helt skogstokig av uttråkning.
 
När jag var klar på Beyond Retro tog jag bussen tillbaka till Soho (och gjorde den fantastiska upptäckten att mina hörlurar gått sönder alltså plEASE som om jag inte redan spenderat alldeles för mycket på grejer den här månaden) och handlade till sist en födelsedagspresent till Elin. Kom inte på förrän idag att jag åker hem för att fira henne redan nästa vecka. Helt sjukt. Känns som världens lyx, det här, när jag är van vid att bara få återse Sverige vid midsommar och nyår. Innebar ju dock även att jag var tvungen att köpa den där födelsedagspresenten rätt omgående, dock, så ja. Fick tag i en som jag tror blir jättebra dock, så det känns bra i alla fall.
 
Efter det tog jag till sist bussen till Camden igen och kilade inom banken för att sätta in mitt studiebidrag på mitt brittiska konto (since det automatiskt skickas till mitt svenska konto utan att jag verkar kunna fixa det THANKS CSN THAT'S VERY HELPFUL). Kändes bra att ha lite extra att lägga till efter en dag så full av spenderande, hehe.
Kilade inom Sainsbury's och handlade en massa lättlagad mat så det kan bli någon sorts ordning på mina helt katastrofala matvanor igen innan jag till sist gick hem till lägenheten. Var helt färdig med alla dagens måsten innan klockan ens var två. Så dags igår var jag inte ens vaken än, liksom.
 
Nat var hemma since hon inte började förrän på kvällen, och vi delade på en pizza och låg på min säng och diskuterade livsproblem en stund innan hon var tvungen att åka och jobba. Jag läste bloggar, såg ikapp på Paradise Hotel och satt sedan djupt begravd i ett De Staat-maraton och ett försök att styra upp dramaturgin i Sectangelus cirka resten av kvällen. Tror den börjar ta någon sorts form nu, men vem vet ärligt talat.
Nat kom hem igen vid tio och vi hjälptes åt att sätta upp hennes nya fairylights hon köpt och jag provluktade på alla hennes nya doftljus innan vi hängde i min säng och pratade en stund till tills Josh kom hem och vi tjabbade om alltifrån hans imitation av en bläckfisk till vem som kan ha tänkas bott i vår lägenhet innan vi gjorde det (nuvarande teori är en före detta blind, jättekort kines bc reasons) innan vi till sist pallrade oss i säng.
 
Så, ja. Känner mig rätt accomplished på det stora hela, måste jag nog säga ändå. Var länge sen jag fick såhär mycket gjort på en dag, och det var bara rent allmänt rätt trevligt att få ha en dag där jag bara typ ???? levde som en riktig ansvarsfull vuxen människa, typ? Stiga upp tidigt och springa ut på "ärenden" och allt möjligt. Jissus.
 
Anyhow. Imorrn jobbar jag öppningsskiftet i Blenheim, och så är det ju även två hela år sedan jag flyttade till London. Ska köpa en Hummingbird-cupcake för att fira åren som gått. För exakt två år sen låg jag klarvaken i min säng hemma i Sverige och kunde inte sova för att jag var så skräckslaget medveten om att hela min verklighet skulle kastas omkull så fort solen gick upp. Två år senare går jag och lägger mig i samma hus som två av mina favoritmänniskor som jag för två år sedan inte ens visste fanns. Herrejesus vad tiden går.