MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2014

Nu har jag gjort en nyårskrönika två år i sträck - nu är det officiellt en tradition, så nu finns det inga fler ursäkter för att inte göra det. Plus att det är den främsta källan till minnen av hur åren som passerat varit och att ingenting får en att inse vikten och längden av ett helt år när man ser tillbaka på var man var för ett år sedan.
Vad jag försöker säga är att det här kommer hända och ingen kan stoppa mig. Så, ja.
 
LET'S GO.

 
MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2014
 
Båda gångerna jag gjort den här krönikan innan har jag börjat med att beklaga mig över hur svårt det är att sammanfatta ett helt år i ett enda litet blogginlägg. Det är visserligen sant, det var väldigt svårt, men att se tillbaka på de tre åren jag spenderat skrivandes på den här bloggen och tänka att jag en gång tyckte 2012 var svårt att sammanfatta får mig nästan att fnissa lite för mig själv. Det är ingenting i jämförelse med uppgiften att försöka sammanfatta 2014 till något förståeligt och sammanhängande.
 
I förra årets krönika citerade jag en tumblrpost som cirkulerade vid den tiden, som löd "2013 was my character development year which means 2014 is strictly action and story progression and i dont know about you but i’m excited". 
Direkt därefter hade jag skrivit något om hur jag var "redo för toppen av mitt livs dramaturgikurva".
Jag visste redan då att 2014 skulle bli ett år där saker ändrades, där saker hände. Det var oundvikligt - skolsystemet skulle spotta ut mig på andra sidan i och med studenten, och därefter var framtiden stor och skrämmande och full med möjligheter. Jag var väl medveten om att allt det här skulle hända, men ingenting skulle ändå kunnat förbereda mig på just hur mycket allt skulle ändras.
 
I december 2013 var jag fortfarande helt inställd på att vara en crazy cat lady here and forevermore. I januari följande år (alltså en enda månad senare) följde jag med Malin och hennes syster på en spontan fest (en fest som för övrigt var den första festen jag varit på sedan klassfesterna i ettan), och träffade Elias för första gången. Redan i januari började mitt liv alltså tumla runt till oigenkännelighet. Vad som följde var en vår och försommar helt olik någonting jag någonsin upplevt. Jag hade en pojkvän, festade bort hela helger, var knappt hemma, hängde med mina kompisar hela tiden och ramlade runt på Ronnebygatan fyra på morgonen  arm i arm med Malin och med hela hjärtat fyllt av solsken.
Mitt liv har aldrig varit så som det var under 2014 års första halva. Jag spenderade mycket av tiden undrandes om allting bara var en film, om min verklighet verkligen såg ut sådär. Om jag levde i vad jag tills dess mest skulle avfärdat som scener ur ungdomsfilmer som man suckar när man ser på men ändå önskar lite att man var en del av.
Från en av många sommarfester. Malin satt i mitt knä och jag bet i glowsticks och det här är fortfarande en av mina favoritkort någonsin.
 
Den euforiska uppladdningen till studenten tog alltså med sig en hel del bra saker - mitt explosionsartade sociala liv, till exempel, och det faktum att Klanen i ljuset av att vår tid som klasskompisar och med privilegiet att träffas varje dag snabbt rann ut, kom varandra ännu närmare och blev ännu mer tillgivna varandra än någonsin förr. Många aspekter av det här årets första sex månader gjorde det till en av de bästa perioderna i mitt liv, faktiskt. Ser tillbaka på det med värme långt in i skelettet.
 
Det var såklart inte bara bra - tvärtom var månaderna som ledde upp till studenten också fylld med massvis av ångest på grund av en massa olika faktorer (många av dem samma faktorer som också gjorde mig väldigt lycklig, vilket är konstigt). Skolan var den främsta källan. Slutbetygen skulle komma och jag var så skoltrött att jag bara ville gråta mest hela tiden och jag ville bara få skiten överstökad och slippa betygshets och sena pluggkvällar och uppsatsstress och gymnasiearbeten och betygssamtal och ångestångestångest hela tiden. Jag har satt skolan före mitt eget välmående sedan jag var sju år gammal. Ett av mina tidigaste minnen av skolan och skolarbete är hur jag tio år gammal satt i min bänk och grät varenda mattelektion. Till slut orkade jag inte göra det mer. När jag såg ljuset i tunneln föll jag bara ihop, mer eller mindre. Kravlade på knäna de sista metrarna. Det var fruktansvärt, att inte orka när det var så lite kvar, att inte orka när det jag presterade det sista året var de enda prestationerna som någonsin skulle räknas. Att fucka upp allting när jag klarat det med briljans upp tills dess.
 
Mina slutbetyg var okej. Inte jättebra. Jag försökte att inte titta i kuvertet så mycket när vi fick dem på studentdagen. Istället gladde jag mig över hur jag fick ett stipendium i en kategori min svenskalärare hittat på bara för att kunna ge det till mig och drack cider och dansade till Vengaboys.
Har knappt tänkt på betygen sen dess.
 
Efter juni började den andra halvan av året, som var ett helt annat äventyr i en helt annan skala. Jag spenderade hela sommaren med att jobba mer eller mindre hela tiden och mer och mer bortprioritera människor jag tyckte om för att istället jobba som en idiot. Hade siktet inställt på framtiden, på Den Stora Drömmen, den jag tänkt på och drömt om och haft som standardsvar på "och vad ska du göra efter studenten"-frågan i flera år. Var tvungen att tjäna så mycket pengar jag kunde för att kunna uppfylla Drömmen och flytta till världens bästa stad - London. Några konsekvenser som kom av Drömmen var slutet på mitt förhållande, och färre och färre sammankomster med Klanen, trots att vi alla fortfarande ville träffas. Men studenten hade våldsamt sparkat ut oss alla i vuxenvärlden och inte brytt sig om huruvida vi var redo eller inte, och alla jobbade eller reste och jag saknade mina älskade vänner såsåså mycket hela sommaren och såg framtiden och Drömmen torna upp sig som ett stort, skrämmande berg som kastade skuggor överallt.
 
Jag jobbade och slet och sommaren var varm och jag hatade solen men var rättså glad om än plågad av ångest vad jag minns, och skrev klart Secret Star Service och är fortfarande så stolt över den och fortfarande så kär i alla karaktärerna. Och så kom augusti, och jag satt i soffan och bokade en enkelbiljett till Heathrow medan mina föräldrar bokade tur och retur. Den tjugoåttonde september blev en neonskylt, en avtagsväg, ett kapitel så nytt och stort att det knappt var ett kapitel utan mer en helt ny bok. Jag jobbade med valet i september och träffade alla jag älskade så ofta jag kunde och skrev bisarra packningslistor på allt jag skulle ta med mig från mitt hem som helt plötsligt skulle sluta vara mitt hem. Tog ner mina planscher från väggarna, packade ner CD-skivor i lådor. Tog med mig fyra böcker, och lät resten stå i bokhyllan. Packade en enda resväska. Försökte få ner hela livet i den. Misslyckades. Kunde inte packa ner folk jag tyckte om.
 
(Från klassfesten efter mösspåtagningen. Mina finaste.)
 
Stod i mitt rum tidigt på morgonen den tjugoåttonde september, i ett rum som var tomt och en säng som var bäddad, och stängde dörren. Lämnade mitt rum, mitt hus, mitt land, mina vänner, min familj, allt jag kände till, allt jag älskade, all trygghet och kärlek jag hade. Landade i tomhet och äventyr och så mycket rädsla på ett hostel i Earl's Court med italienare som gav mig köttbullar och australiensare som bjöd mig på öl och fransyskor som gav mig kindpussar och amerikaner som gav mig Maltesers. Sov i en smal våningssäng i ett rum med sju främlingar i en källare i två månader. Fick jobb i en bokaffär. Byggde mig ett litet hem i den där våningssängen, tyckte om mitt jobb så mycket att det inte känns som arbete. Skrattade så jag grät. Grät så jag skrattade. Låg på golvet i ångest. Dansade. Drack sangria tre på morgonen. Kramades. Promenerade runt Londons gator och blev kär i alla jag träffade. Läste tjocka böcker på tunnelbanan. Gick på konserter och kunde åka hem och sova i min egen säng en halvtimme efter konsertens slut. Träffade Richard Ayoade. Gick på Welcome To Night Vale och träffade Cecil Baldwin.
 
Slet som ett djur mot engelsk byråkrati och min egen ångest och skaffade en lägenhet i Camden tillsammans med två vackra, fantastiska människor som bjöd in mig i sina liv och presenterade mig för sina vänner och delade med sig av livsråd till en vilsen liten tonåring utan en aning om vad vuxenvärlden handlar om egentligen. Satt på pubar och diskuterade grekiska gudar, gick på indiegig i källare, kramades massor, drack öl ur höga glas, satt på köksgolvet till midnatt och pratade om livet. Kramades lite mer.
(Från Abbey Tavern, Camdens finaste pub, från kvällen den 25 november när vi precis flyttat in och Nonta bjöd mig på öl och lånade ut sina vänner för första gången)
 

Därutöver har jag under året blivit övertygad feminist now and forevermore, listat ut vad jag vill göra med mitt liv (mitt drömliv är numera att bo i någon fin stad tillsammans med människor jag älskar, ha mitt eget bokförlag som bara publicerar coola böcker med bra representation, en egen publicerad bok, äga en röd Mini Cooper med schackrutigt tak, och ha en fransk bulldog. Då är min existens komplett), och börjat hitta min skrivarnisch och börjat tycka om mer och mer vad det är jag skapar. Har hittat mig själv i fler avseenden än ett, kan man väl säga.
 
Sedan jag lämnade allting där i slutet av september har allting blivit så dramatiskt annorlunda att det har varit svårt att inte bara göra hela nyårskrönikan om dessa senaste tre månaderna. Årets första halva, alla sena nätter och tequila och studentsånger och filmkvällar och fikor på Lennarth's, känns som om det hände för år sedan. Som om jag drömt dem, eller upplevde dem för åratal sen. Sedan oktober har jag blivit någon annan. Det har gått så himla fort och har känts stort och bisarrt och häftigt och underbart, och det är så konstigt hur även ens största dröm kan bli vardag efter ett tag. Hur mycket man egentligen kan bo in sig i något man längtat efter så länge man kan minnas. Hur mycket jag lärt mig om världen och om mig själv, så många fantastiska, intressanta, inspirerande, vackra människor jag träffat. Hur jag insett hur mycket jag fortfarande har som jag behöver jobba med, och hur mycket jag faktiskt älskar och respekterar mig själv. Man måste nog älska sig själv ganska mycket för att våga ge sig själv sin högsta dröm, tror jag. För att våga spendera så mycket tid i sitt eget sällskap som jag gjort de senaste månaderna. Jag har inte insett det förut. Det gör mig glad. Den ultimata revanschen på alla de som skavde bort min självkänsla för så länge sen. Den är äntligen tillbaka, starkare än någonsin. Precis som jag.
 
Spenderade första halvan av året att ofta känna det som om jag levde i en tonårsfilm. En sån där amerikansk med röda plastmuggar och nattklubbsbasgång och kärlekstrubbel. Den andra halvan av året känns också som en film, men som en helt annan sort. Stannar fortfarande upp med en varm boll i magen och kan inte tro på att mitt liv faktiskt är mitt liv, och känner det som om jag är en karaktär i en mysig liten indiefilm med bra soundtrack, pubhäng, vackra människor, konserter och stadsäventyr.
 
Och jag har nog alltid varit ett större fan av indiefilmer än tonårsfilmer, helt ärligt.
 
Allt är fortfarande stort och läskigt och ganska ensamt då och då, men jag skulle inte byta bort det för någonting annat. 2014 var året då allt ändrades. Då jag ändrades. Året jag kommer berätta om när jag sitter på ålderdomshemmet och återupplever the good ol' days.
2014, du har varit ett jävla äventyr till år, men jag är glad att du hände. Och precis som 2014 har jag ingen aning om vad 2015 kommer ha att erbjuda för mig, men oavsett vad det är, så ska det bli spännande att få reda på.
 
 
Bring it on, 2015. Jag väntar med spänning.

2014 summed up

Den här listan har varit en tradition på den här bloggen lika länge som bloggen överhuvudtaget existerat, och därmed finns det ju inget alternativ annat än att fortsätta traditionen. Skillnaderna mellan åren är också något av det mest intressanta med att ha haft en blogg i snart tre år. (Om ni har lust att jämföra for yourselves finns här listorna jag skrev 2012 och 2013).
 
Anyway.
LET'S GO
 
1: Vad gjorde du under 2014 som du inte gjort tidigare?
Tror jag gjorde mer nya saker under 2014 än något tidigare år, faktiskt. Bland de många sakerna finns ju då i alla fall att ta studenten, skaffa ett riktigt jobb och flytta hemifrån.
 
2: Höll du ditt nyårslöfte, och tänker du avge ett nytt till nästa år?
Avger aldrig något riktigt nyårslöfte, utan brukar bara lova mig själv att göra allt för att göra året så bra som möjligt. Tror jag har lyckats någolunda med det, faktiskt. Blir förmodligen samma löfte i år också. Kanske ska lova mig själv att leta upp någon mysig skrivarklubb i London och skaffa lite fler skrivarkompisar, dock.
 
3: Fick någon närstående till dig barn?
Det enda barn jag egentligen bryr mig om/lägger märke till är Hanna och Henkes sötnos Arvid, som ju föddes förra året. Så nah, jag tror inte det.
 
4: Dog någon närstående till dig?
Mormors bror dog, men han var inte speciellt närstående så jag vet inte riktigt om det gills, men yeah.
 
5: Vilka länder besökte du?
Besökte Köpenhamn och Danmark för konsertsyften, och så kan man väl lugnt säga att jag varit en hel del i Storbritannien på sistone, heh.
 
6: Vad skulle du vilja ha under 2015 som du inte fick under 2014?
Samma svar som alltid - en publicerad bok. Kommer vara min högsta dröm tills det blir verklighet, basically. Ja, och så hade det varit najs att få se Marianas Trench och Panic! At The Disco live. Tycker för mycket om dem för att de ska få tillåtas hålla sig borta från mig.
 
7: Vilket/vilka datum från 2014 kommer för alltid vara fastetsade i ditt huvud?
Herregud. Massvis - 2014 var ett så himla stort år för mig. Några av de största datumen som alltid kommer ha en viktig plats hos mig är i alla fall de här:
 
20 mars - dagen då jag befann mig alldeles precis här och åkte med finaste Malin till min favoritstad för att se allra bästa Fall Out Boy och gråtande sjunga med i strofen i Alone Together som går "I don't know where I'm going but I don't think I'm coming home" och långsamt inse att London verkligen var en plats jag var tvungen att ta mig till.
 
11 juni - dagen jag tog studenten och sprang rakt ut i vuxenlivet och som jag fortfarande har lite problem att inse faktiskt hände på riktigt.
 
28 september - dagen då jag tog mitt öde i egna händer och uppfyllde en livsdröm genom att sätta mig på ett plan, lämna allt jag kände till och flytta hemifrån ända till London. När jag skriver detta sitter jag i min säng i min lägenhet i Camden, och ändå kan jag fortfarande inte hundra procent tro på att det hände, heller.
 
8: Vad var din största prestation under året?
Tror detta kommer bli något av ett genomgående tema, men det är, utan tvekan, det faktum att jag flyttade till London helt ensam och, långsamt och inte helt utan möda, började lyckas skapa mig ett liv precis där jag alltid drömt om att vara, trots att det skrämde livet ur mig. Är aldrig så stolt över mig själv som när jag tänker på det.
 
9: Vad var ditt största misslyckande?
Hm. Förmodligen att jag var jätteskoltrött typ hela sista året och sabbade mina slutbetyg som kunde sett så mycket bättre ut. Och hur jag typ kraschade ett helt förhållande (mitt) genom att vara en total trashbag of a person. Eh. Yeah.
 
10: Vad du sjuk eller skadad?
Tror inte det. Var väl typ snuvig på sin höjd. Mitt immunförsvar är inte att leka med, alltså.
 
11: Vad var den bästa saken du köpte?
Konsertbiljetter och min lägenhet, probably (även om jag tekniskt sett inte köpte den, men jag betalade en jävla massa pengar för att få kalla den min så då borde det faktiskt få räknas åtminstone lite).
 
12: Gjorde någon något för dig som var värt att fira?
Absolut. Mina föräldrar har hjälpt mig oerhört mycket med min flytt och att pussla ihop mitt nya liv (hade verkligen inte klarat det utan dem), och mina nya Londonkompisar, som i många tillfällen var mer eller mindre främlingar, har hjälpt mig och erbjudit kakor eller en axel att luta sig mot närhelst jag behövt. Min lilla Klan har också gett mig fina saker och inspirerat mig, och bara deras generella existens är värd att fira, to be honest.
 
13: Gjorde någon något hemskt/obehagligt/upprörande mot dig?
Jodå. Det kommer man väl inte undan, antar jag. Därhemma var det rätt lugnt - här i London har det varit en del catcalling och obehagliga kunder på jobbet emellanåt, dock (patriarkatet är underbart is it not). Nackdelen med storstäder vs. döda småstäder, antar jag.
 
14: Var tog det mesta av din inkomst vägen?
Till min jÄVLA LÄGENHETSAGENTUR IFRÅN HELVETE SOM TOG MITT LIVS BESPARINGAR FÖR ATT JAG SKULLE FÅ ETT TAK ÖVER HUVUDET                           (jag är fortfarande lite bitter). Ja, och så spenderade jag en hel del pengar på Karlskronas ytterst få nattklubbar under sommaren, också.
 
15: Vad blev du riktigt, riktigt uppspelt inför?
Fall Out Boy i mars var jag galet uppspelt inför eftersom det var något jag aldrig trodde skulle hända. Studenten och flytten gav mig en hel del skräckblandad förtjusning, också.
 
16: Vilken låt kommer alltid påminna dig om 2014?
 
Att gå runt i solskenet i Hyde Park med den här i öronen och känna varenda ord ända in i skelettet. Skulle kunna vara hela Londonäventyrets signaturmelodi.

17: Jämfört med den här tiden förra året, är du: (a) gladare eller ledsnare? (b) tjockare eller smalare? (c) rikare eller fattigare?

a) Tror jag är gladare. 2013 var ett rätt tumultartat år, och även om 2014 varit en emotionell bergochdalbana i sig själv har topparna varit så jäkla mycket högre än förra året. Så, ja. Gladare.
b) Har inte haft tillgång till en våg på ett bra tag nu, men är rättså säker på att jag blivit markant smalare. Blir så när det vettigaste man äter är enpundsnudlar och hellre köper konsertbiljetter än mat.
c) Har varit otroligt superpank under en skrämmande stor del av det här året, så på det stora hela definitivt fattigare.
 
18: Vad önskar du att du hade gjort oftare?
Umgåtts med mina kompisar. Uppskattat min trygga lilla hemmavärld mer än jag gjorde. Kastat mig ur min komfortzon oftare. Brytt mig mindre och älskat mer, eller nåt annat hemskt klyschaktigt. Och skrivit mer, definitivt.
 
19: Vad önskar du att du hade gjort mer sällan?
Oroat mig för bokstavligen allting i hela världen.
 
20: Hur spenderade du julafton?
 Inbäddad bildlänk 
Såhär. Betalade hyran, jobbade nio timmar och drack sedan vin, åt en svindyr chokladbjörn och Skypade med familjen i fyra timmar.
 
21: Blev du kär under 2014?
Med tanke på att jag spenderade bokstavligen 50% av året i ett förhållande hade det varit lite konstigt om jag svarade nej på den här frågan, heh. Men ja. HAR NI NÅGON ANING OM HUR MÅNGA ROLIGA/INTELLIGENTA/ASVACKRA MÄNNISKOR SOM BOR I LONDON ELLER ??? Har velat gifta mig med minst femton pers sen jag kom hit (majoriteten främlingar på tunnelbanan men ändå).
 
22: Vad var ditt favorit-tvprogram?
Har haft massor, men några favoriter har varit SupernaturalIn The Flesh, Agents of S.H.I.E.L.D, The Mighty Boosh, The IT Crowd, The Young Ones och Star Trek.
 
23: Hatar du någon nu som du inte hatade förra året?
Nah. Hatar inte så väldigt många människor längre, direkt, men de jag faktiskt hatar är samma som alltid. Med undantag för en bunta politiker och andra fucktards då, såklart.
 
24: Vad var den bästa boken du läste?
Alltid.
 
25: Vad var din bästa musikaliska upptäckt?
Min musikstil har börjat spreta som bara den under året, men några nya favoriter som tillkommit i mitt musikbibliotek under 2014 är, bland andra:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
26: Vad ville du ha och fick?
Konsertbiljetter, en ny laptop, ett jobb i en bokaffär, en lägenhet i Camden och en säng, bland annat.
 
27: Vad ville du ha men inte fick?
En publicerad bok och A i alla ämnen.
 
28: Vad var din favoritfilm i år?
Guardians of the Galaxy var ingenting mindre än ett goddamn mästerverk (kan Marvel misslyckas med filmer ??? Är det ens möjligt ???), så den är nog definitivt min storfavorit tillsammans med finaste Grand Budapest HotelThe Fault In Our Stars var väldigt fin och hjärtekrossande också.
 
29: Nämn en sak som gjorde ditt år betydligt bättre.
Min Klan. Alltid. 
 
30: Hur skulle du beskriva din klädstil under 2014?
Hm. Låt oss ta en titt på vad mitt Instagramarkiv har att erbjuda:
 
Det här är visserligen bara från senaste tiden, men basically har jag jobbat ännu mer på att se punk rock ut fast med enklare medel, typ. Vill se ut som om jag klädde på mig utan att bry mig (fast jag bryr mig jättemycket), liksom. Har börjat komplettera min gamla stil med thigh highs, knästrumpor, nitvästar och chokers och annat, till exempel. Letar efter den där ultimata punkrocktrashbaglooken. Är nästan där nu, tror jag.
 
31: Vad hindrade dig från att förlora förståndet?
Min familj, mina vänner, och den underbara eskapism som är internet och tv-serier.
 
32: Vilken kändis tyckte du mest om?
Den listan kan göras oändligt lång, herrejissus. Men okej, om jag begränsar mig oerhört tror jag att mina absolut största celebrity crushes under året är dessa:
 
 
Richard Ayoade - min kärlek till den där mannen ökar för varje minut och börjar närma sig oroande nivåer. Får ont i hjärtat så fort jag får syn på honom i något panelprogram eller på tumblr. Han är så jävla rolig och hyperintelligent och talangfull och en sån awkward precious snowflake och jag vill bara vira in honom i filtar och skydda honom från världens ondska. Fick ju min bok signerad av honom några veckor in i min Londonvistelse. Tror det var det som sent me over the edge. Så awkward och gänglig och ödmjuk och bedårande vacker var han. Herregud vilken fantastisk människa. Don't even get me started.
 
Noel Fielding - har varit besatt av Noel Fielding ett bra tag nu - ända sedan jag såg honom på Live At The Apollo och han hade på sig en cape och glittriga skor och imiterade en fluga i en kvart och jag var för evigt förlorad. På min tumblr taggas han alltid bara som 'THE BABE', vilket basically säger det mesta, antar jag. Han är så jävla vacker på ett sätt som jag inte överhuvudtaget förstår och uGH. Allt som har med honom att göra blir så himla magiskt och fint och spännande och han är så rolig och gör saker färgstarkt och kreativt och hysteriskt asroligt på de mest bisarra sätt och gör precis vad han vill och har på sig precis vad han vill utan att bry sig ens lite och ÅH vilken underbar människa han är. Orkar fanimig inte. Går liksom inte att vara ledsen i närheten av något han haft en del i (tittar alltid på Mighty Boosh när jag är ledsen för så fort jag får syn på det där flinet han har går det liksom inte att deppa). Han är som en mänsklig regnbåge förfan. Fick brottas med min självkontroll en hel del för att inte köpa en biljett till hans turné i London nu i vinter. Vet ärligt talat inte om jag ens överlevt.
 
 
Lzzy Hale - Herregud. Min åsikt om Lzzy Hale är inget man någonsin ska fråga mig om, för jag kommer bokstavligen ALDRIG hålla klaffen någonsin mer. Lzzy Hale är typ allt jag vill vara och strävar efter att bli någon dag. FY SATAN VAD BRA HON ÄR JAG ORKAR INTE. Hon bara kliver ut där på scenen i skyhöga pumps och elgitarr och ÄGER HELA SKITEN och bara spelar och sjunger så hon skriker men tappar aldrig ton och är ensam tjej i bandet men skriver typ uteslutande girlpower anthems som får en att vilja störta en regering och uppmuntrar alltid folk att ta för sig och att tjejer ska slåss för att få vara som de vill och aldrig låta någon säga till en vad man ska vara och ÅH. Den första november förra året, när jag stod precis nedanför scenen i Malmö och hon höll min hand under Here's To Us kommer för evigt vara en av de bästa ögonblicken någonsin. LZZY HALE ÄR SÅ BÄST OCH SÅ VIKTIG PLEASE UNDERSTAND.
 
33: Vilket område inom politiken brydde du dig mest om?
Jämställdhet mellan allt och alla, basically. Feminism 5ever ju.

34: Vem saknade du?
Alla, typ. Saknar Vickan i Texas, saknar min familj och min Klan hemma i Sverige, saknar Cas och Chili. Typ allting. Blir väl lite så när man lämnar landet där alla man älskar befinner sig, I guess.
 
35: Berätta en värdefull läxa du lärde dig under 2014.
Att det är okej att inse sina svagheter och be människor om hjälp emellanåt. Folk är oftast villiga att hjälpa till, om man bara låter dem. Det, och att det är väldigt farligt att tycka om någons roll i ens liv mer än deras faktiska närvaro.
 
36: Citera en sångtext som sammanfattar året som gått.
"I don't know where you're going
But do you got room for one more troubled soul
I don't know where I'm going
But I don't think I'm coming home"
 
Strofen som träffade mig som ett knytnävsslag när jag hörde Patrick Stump och hela Wembley Arena sjunga den i mars, och som jag fortfarande identifierar mig med så galet mycket - den obligatoriska studentvilsenheten, rädslan att inte veta vart man är menad att ta vägen, och så den där underliggande, bergfasta övertygelsen som i slutändan övertrumfade alltihop - att jag inte visste var jag skulle eller vad jag skulle göra där, men att jag inte kunde stanna kvar. Att det bara fanns en väg ut och ingen plan B.
 

Så, det var det. Det var 2014 sammanfattat - tune in next year for more of the same!

Scarecrow, now it's time to hatch sprouting sons and ageless daughters

Vaknade bland hundra kuddar i en himmelskmjuk säng av att det var elvafika på nedervåningen. Hörde mormor och mamma prata och kände lukten av lussebullar och åh, som jag saknat hemma.
Kramade mormor och åt lussebullar och pepparkakor till frukost och tittade lite mer på Sveriges Värsta Bilförare innan mamma, jag och Elin tog ut Maja på en promenad i skogen. Solen sken och det var frost överallt och det var perfekt fotoväder i allmänhet, så jag tog med mig kameran och dokumenterade mina lite öde men ändå väldigt fina hemtrakter.
 
~paus för fotobomb~
 Huset såg rättså idylliskt ut med frost på taket.
 Mina stiliga promenadkompanjoner
 Katterna var ute på äventyr. Här featuring Cas, den största tönten på jorden. MIN TÖNT.
 Och Chili, kapten tjockis.
 Hade glömt vinterjackan i London och hade ingen mössa så fick ta en gammal halvtrasig vinterjacka och låna Elins fluffexplosion till mössa för att inte frysa ihjäl. Min outfit var on point, med andra ord.
 Passade på att ta lite selfies när jag för en gångs skull kunde se dessa fina människor någon annanstans än genom en grumplig Skypeuppkoppling.
Bättre vinterkänsla går inte att få än att vandra här, ju.
 

Kom hem, fixade mitt svenska simkort så jag kan smsa med mina svenska pals utan att betala en massa i avgift, och blev sedan upplockad av Linnéa och åkte in till stan. Mötte upp med Malin utanför Lennarth's och fick äntligen krama om henne efter alldeles för länge. Usch som jag saknat dem alla. Ville knappt sluta kramas någonsin.
 
Tog en runda på stan och köpte blekmedel och hårfärg till mig, och satte oss sedan i värmen på Lennarth's och åt Mariabullar och tittade i spegeltaket och pratade om livet, vad som hänt sen sist, gamla minnen, fina saker, katter, ödet och lägenhetskrångel.
Malin och jag pratade mer om när hon ska komma till London i mars för All Time Low, och eftersom en av hennes favoritband kommer till London några veckor efter All Time Low så kanske, kanske hon ska stanna jättelänge och bara tanken gjorde mig lycklig långt in i själen för jag behöver inte vänta så väldigt länge på att se min favoritperson igen och då kanske hon stannar längelänge och det gör mig så lycklig. Var lite rädd innan vi träffades att, eftersom vi bara smsat lite då och då och inte pratat ordentligt på tre månader, det skulle vara lite awkward eller konstigt, men jag vet inte varför jag oroade mig. Hon fick mig fortfarande att skratta precis som bara hon kan och visste vad jag skulle beställa innan jag ens bestämt mig. Var precis som om jag aldrig varit borta.
 
Åt kvällsmat på Michel's, där vi varit så himla många gånger fyra på morgonen och ätit kebab efter utekvällar och nu återvände som helt andra personer på nåt vis, och pratade lite mer och gick sedan en omväg hem till Malin bara för att kunna prata lite mer, och så skiljdes vi åt vid Malins dörr (och jag fick lite flashbacks till när jag sa hejdå till henne där i september precis där och kramades i en halvtimme och ville aldrig släppa) och jag och Linnéa gick tillbaka till bilen och körde hem.
 
Väl hemma färgade jag med hjälp av mamma om mitt hår. Blekte det först och skrattade så jag dog åt hur jag såg ut som blond (har inte varit blond sen jag var sexton det kändes så himla skumt), och så blandade vi den nya färgen, som heter Alpine Green, och mammas kommentar var att ropa efter resten av familjen och säga "kom ner och kolla, Moa ser inte klok ut". Yep.
 
 
Med blekning, aka THE RETURN OF THE BLONDIN
  
 
 
Efter färgning, aka MOA + ALPINE GREEN = 
 
Känner mig som en alien, eller som Billie Joe Armstrong 1994. Är väldigt okej med de båda. Kanske häller i lite mer färg imorrn för att få det en aning mörkare, men ÅH så najs det är att vara tillbaka till onaturliga hårfärger efter att ha varit subtil och svartlila i evigheter. TILLBAKA TILL ATT FÅ FOLK ATT VÄNDA SIG EFTER EN PÅ GATAN HEY OH.
 
Förutom att dramatiskt gått från råttfärgad till swimmingpoolblå har jag sett på Hound of the Baskervilles-avsnittet av Sherlock (det gick på BBC Entertainment och jag har precis läst ut originalberättelsen och det var askul att jämföra den gamla och den nya versionen och SHIT så coolt de har adapterat allting I AM SO IMPRESSED GOOD ON YOU BBC) och scrollat runt på twitter. Nu ska jag nog försöka skriva lite på Jennis julklapp och sedan förmodligen se Youtubevideor tills klockan är för mycket. Vilket den egentligen redan är. Eh.