2017 SUMMED UP

1: Vad gjorde du under 2017 som du inte gjort tidigare?
 Flyttade "på riktigt" för första gången - aka med flyttlass och möbler och hela grejen - som en riktig vuxen och allt. Lärde mig baka, också! Tror 2017 var året jag började göra en massa tråkiga vuxengrejer för första gången, helt ärligt.
 
2: Höll du ditt nyårslöfte, och tänker du avge ett nytt till nästa år?
 Gav inte något direkt löfte förra året (förutom att färga håret grönt vilket FORTFARANDE inte har hänt vilket är upprörande och måste rådas bot på). 2018 ska jag nog försöka lova att börja skriva mer. 2017 var det första året sedan typ 2010 som jag inte skrivit klart ett utkast till en roman under. Skandalöst, fan. Det måste det bli ändring på. Och såklart det vanliga supervaga löftet att "göra året så bra som möjligt" eller vad det nu är för annan bullshit jag oftast brukar lova mig själv för att inte behöva göra actual work.
 
3: Fick någon närstående till dig barn?
 Ärligt talat var det fan knappt något STOPP på antalet folk jag känner som fick barn i år. Det enda jag fick upp när jag öppnade Facebook ett tag var en till bild på ett jäkla ultraljud. Honestly. Hälften av folket jag gick i högstadiet med går på uni nu, och andra hälften fick barn i år, typ. Får panik.
 
4: Dog någon närstående till dig?
Jag.... tror inte det? Herregud tänk om någon dog och jag glömde bort det. Det här är den värsta frågan, alltså. 
 
5: Vilka länder besökte du?
 Jag har återigen spenderat ett år på minimilön, så det blev inte så överväldigande många resor, direkt. Var faktiskt bara i Sverige en enda gång, till och med, vilket är det minsta antalet gånger jag varit hemma över ett år. Så, yeah. Inget väldigt överväldigande på den fronten, I'm afraid. Vill dra iväg Josh till Amsterdam nästa år till min födelsedag, och jag och Nat har planerat en eventuell roadtrip till Edinburgh i mars någon gång. Vi får se vad som händer på minimilönsfronten först, dock.
 
6: Vad skulle du vilja ha under 2018 som du inte fick under 2017?
Lite GODDAMN STABILITET. Spenderade så mycket tid under året i ett konstant tillstånd av osäkerhet, hjärtekross och olika grader av fullskalig panikångest. Skulle vilja ha lite lugn och ro, tack så mycket. Och en publicerad bok, obviously, men det vill jag ju å andra sidan alltid.
 
7: Vilket/vilka datum från 2017 kommer för alltid vara fastetsade i ditt huvud?
 Definitivt 23:e oktober. Dagen jag och Josh äntligen, äntligen fick flytta in i vår nya lägenhet. Efter så många månader av stress och ångest fick vi äntligen nycklarna till världens finaste ställe. Har varit så himla lycklig sedan vi flyttade in här. Har blivit mycket mer ordningsam, har börjat baka, och jag och Josh har kommit varandra mycket närmare i allmänhet. Det har varit bäst. 23:e oktober räddade hela resten av året, pretty much.
Skulle kunna bo här resten av livet. Älskar det här stället så mycket.
 
8: Vad var din största prestation under året?
 Att jag klarade det, tror jag. Har haft ett sånt jävla år, och tycker faktiskt att jag ändå har tagit mig igenom det med relativt mycket sense i behåll.
 
9: Vad var ditt största misslyckande?
Har varit dålig på att ta itu med och hantera saker, tror jag. Någolunda relaterat till frågan ovan så tror jag mest att jag försökt klara mig igenom allt som hänt så smärtfritt som möjligt, vilket ju kan vara fair enough som självbevarelsedrift, men vissa saker måste man prata om och deala med och ha ont över för att man ska kunna släppa dem. Ska prata och gråta ikapp allt jag tryckt undan det här året tills nästa år, känns som en bra plan.
 
10: Vad du sjuk eller skadad?
Var sjuk oftare under 2017 än jag brukar vara om jag minns rätt? Väldigt irriterande med tanke på att mitt immunförsvar brukar vara en av mina främsta skryt-grejer vanligtvis.  Är väl förmodligen en stressgrej, som allt annat som pågått det här året.
 
11: Vad var den bästa saken du köpte?
 Antar att vår nya lägenhet inte direkt räknas som något jag "köpte", men jag betalade trots allt en jävla massa pengar för den och den är en av de bästa grejerna i mitt liv nuförtiden, så den borde få inkluderas i listan oavsett. 
Annars har jag köpt lite nya fina kläder, tågbiljetter till roliga ställen, konsertbiljetter till bra band. Joshs julklappar (aka en jättestor fin poster och vår child-mannequin-son Dice) kommer nog också med på listan - det är the perk med att köpa grejer man vill ha till den man bor med, heh.  (null)
Vår vackra son som inte är hemsökt alls.

12: Gjorde någon något för dig som var värt att fira?
 Om det är något det här året och alla dess ups and downs gjort klart, är det det faktum att mitt support network är så himla bra. Så långa perioder som jag smsade alla mina problem till Juni och hon gav mig råd eller stöd eller ett roligt meme, beroende på vad som behövdes mest. 
Alla gånger Mats bjöd hem mig och köpte drinkar och pizza när jag var pank. 
Nat som sjöng Eurotrash med mig när jag var ledsen och fick mig att ta mig samman när jag inte visste hur. 
Marion som alltid fick mig att rycka upp mig på det där mamma-aktiga sättet hon har. 
Olga och Joakim som lät mig frickin’ BO I DERAS HUS i typ en vecka innan vi flyttade. 
Josh som, efter han fick reda på att mina föräldrar skulle skiljas, skyndade hem med mat och snacks och sa dåliga skämt, kallade mig fina smeknamn på koreanska och strök mig över håret tills allt kändes lite mindre hemskt.  
Har så himla mycket fina människor runt mig hela tiden, och de fina sakerna folk gör för mig är ofta saker de knappt ens tänker på. De är bara där när korthuset faller samman, och hjälper till med röran, så att säga. Älskar dem.
 
13: Gjorde någon något hemskt/obehagligt/upprörande mot dig?
 Vår GODFORSAKEN EX-AGENTUR som försökte scamma oss på pengar, inte hade en aning om vad de höll på med och mer eller mindre single-handedly förstörde sex månader av mitt liv. Antalet mordplaner som har planerats upp för dem på sistone är exceptionellt.
 
14: Var tog det mesta av din inkomst vägen?
 Samma som det alltid gör i den här stan - hutlös hyra, puböl och konsertbiljetter, pretty much. Har börjat köpa mer böcker på sistone också sedan vi köpte en större bokhylla, vilket definitivt har varit mitt bästa nya inköp varje gång.
 
15: Vad blev du riktigt, riktigt uppspelt inför?
 Känns som en broken record att säga vår inflyttning i lägenheten här också, så istället ska jag säga min födelsedagshelg i Brighton. Hade skyhöga förväntningar på hela den helgen, och de levdes upp till med råge. Att ta med sina favoritpersoner till en vacker seaside town mitt i sommaren kan ju knappt misslyckas, egentligen.
(null)
Från vår favoritpub i Brighton, som nästan alltid var tom och konstant fylld av fairylights. Helt perfekt.
 
16: Vilken låt kommer alltid påminna dig om 2017?
 Spicy Boyfriend av Shawn Wasabi. Den var både min och Joshs mest spelade låt det här året, och förutom att vi döpt vår uppblåsbara enhörning efter den så har den låten varit ett allmänt soundtrack till nästan allt vi tagit oss för i 2017, och oavsett vad som hänt har vi alltid kunnat dansa runt tillsammas i hallen och skriksjunga I love you so so so so much  i refrängen, och då kan ju livet aldrig vara alltför illa, ändå.
(null)
Jag och Spicy är min nuvarande profilbild på Facebook, och har svårt att se en dag när jag lyckas ta en bättre bild att ersätta den med.

17: Jämfört med den här tiden förra året, är du: (a) gladare eller ledsnare? (b) tjockare eller smalare? (c) rikare eller fattigare?

a) Tror det här är första året på otroligt länge som jag tror jag är ledsnare. Eller, well, inte LEDSNARE, kanske, men med tanke på att jag förra året var deliriously happy vid den här tiden och jag nuförtiden har lite för tungt emotionellt bagage för att uppnå de höjderna för tillfället, så antar jag att det får räknas som en decline. Oh well.
 
b) Ungefär samma, skulle jag tro. Josh har börjat laga mer mat sedan vi flyttade dock, så jag kanske till sist har börjat lägga på mig lite igen nu när jag äter actual måltider igen och inte består av 99% rostbröd hela tiden.
 
c) Rikare, faktiskt!!!!! Helt fantastiskt vilket underverk en rejäl semesterersättning och en försenad deposition kan göra för en stackars underbetald stadsråtta, ändå.
 
18: Vad önskar du att du hade gjort oftare?
 Tråkigt vuxensvar, men önskar att jag hade budgeterat oftare. Knäckte inte koden till hur jag skulle styra upp min ekonomi för att klara mig igenom varje månad förrän ganska sent på året, och då var det ungefär samtidigt som vi flyttade och min ekonomi föll som ett korthus oavsett. Hade ju vart himla bra om jag hade hållt på lite längre och fått ihop en sparpott, eller så. Oh well. Hade velat gosa mer, också, rent allmänt. Gosa är alltid bra. Nyårslöfte right there.
 
19: Vad önskar du att du hade gjort mer sällan?
Honestly - överreagerat? Har märkt på sistone att det oftast har varit grunden till så himla mycket av vad som fått året att vara dåligt. Mycket faktiskt dåliga saker har ju såklart hänt, men jag har låtit små saker och kommentarer och grejer get to me SÅ mycket mer än de förtjänade eller var intended och det är bara ett sånt himla slöseri med energi och generellt välmående honestly. Och så hade jag väl kunnat låta bli att gå ut typ ALLA dagar i veckan och spendera en massa pengar jag inte har, men you know. Det kommer ju aldrig hända.
 
20: Hur spenderade du julafton?
  (null)
(null)
Här! För andra året i rad spenderade jag julhelgen i Suffolk med Joshs familj och åt otroliga mängder mat, spelade brädspel hela nätterna och lyssnade på Frank Turner på vinyl och drack vin. Var, återigen, världens finaste dagar och jag hoppas att jag kan få en ursäkt att hälsa på igen asap to be honest.
 
21: Blev du kär under 2017?
Se förra årets svar på den här frågan. Väldigt lite har ändrats, to be honest.
 
22: Vad var ditt favorit-tvprogram?
 Star Trek, Community, The Mighty Boosh och Dirk Gently's Holistic Detective Agency fortsätter ha topplatser på den här listan, som alltid. Red Dwarf är också en ny favorit som jag upptäckte under året, efter att ha haft den sparad på min Netflix-lista i literally flera år. Den är som The Young Ones i rymden. Det är allt jag någonsin kunnat kräva i underhållningsväg.
 
23: Hatar du någon nu som du inte hatade förra året?
 Har definitivt ett större hat för lägenhetsagenturer än jag haft innan och vill generellt att de alla ska dö a firey death, men i övrigt tror jag hatlistan är more or less intakt.
 
24: Vad var den bästa boken du läste?
Har varit ett himla bra läsår för mig rent allmänt (mitt läsmål för året var 25 böcker och nådde det redan i november woooo). Har läst så himla mycket bra. Några favoriter inkluderar:
 
- Ett Kort Uppehåll På Vägen Från Auschwitz av Göran Rosenberg
(Läste den här under min sista uni-termin och herregud den är SÅ tung och SÅ upprörande men så välskriven och berörande på ett sätt jag inte läst på himla länge. Det faktum att allting han skriver om, och det faktum att sättet tidningar skrev om judar på 30-talet är samma sätt folk skriver om muslimer nuförtiden, är så skrämmande och så verkligt och HERREGUD LÄS DEN HÄR BOKEN OMEDELBUMS)
 
The Motherless Oven The Can Opener's Daughter av Rob Davis
(Tekniskt sett är de här graphic novels men shhh. Världsbyggandet i den här serien är HELT sjukt bra??? Steampunkigt och mörkt och intrikat och så himla få saker förklaras och ÅH kan inte vänta på den sista boken i serien alltså)
 
The Notebook, The Proof & The Third Lie av Agota Kristóf
(Mats köpte den här boken till mig tidigt på året och den är en bok om andra världskriget satt i en by i typ Ungern någonstans och inte alls något jag brukar läsa men HOLY SHIT så bra den var??? Läste hela grejen på bara några dagar och kunde inte sluta tänka på den på flera månader efteråt. Tror det här kan vara årets bästa bok, to be honest. HEEELT fantastisk).
 
How To Be A Normal Person av T.J Klune
(Alltså ni vet såna böcker man läser där man liksom blir kär i hur två personer blir kära i varandra för att allt är så gulligt och fint och BRA? Det här var precis en sån bok. Läste den hemma i Sverige i somras mestadels i en hammock i solen och det kunde inte varit en bättre miljö. Sådär perfekt bisarr och så söt att man fick hål i tänderna på allra bästa sätt. Also the main love interest var canonically asexuell???? Har literally ALDRIG läst en bok med en karaktär jag kunde relatera till så här mycket och det var så fint att jag nästan blev lite tårögd emellanåt).
 
The Beginning of the World in the Middle of the Night av Jen Campbell
Fick den här boken skickad till jobbet som en proof copy några månader innan den publicerades. Läste ut hela boken i ett sträck sittande på ett torg i King's Cross för att den var så bra att jag inte kunde släppa den. Önskar att jag hade skrivit den. Den är PRECIS den sortens bok jag vill skriva, fast tusen gånger bättre än jag någonsin skulle kunna pull off. Älskar den och hatar den i equal measures för det.
 
Lincoln in the Bardo av George Saunders
Den här vann The Man Booker Prize det här året, så jag läste den mest för jobbrelaterade orsaker, men ÅH så bra den var. Borde väl inte vara så himla överraskande när den vann en av de mest prestigefyllda litteraturprisen som finns, men ändå. Den lyckades balansera så perfekt mellan att vara rolig och konstig och samtidigt så vacker och berörande och jag älskade den så mycket. Allting som kretsar kring spökens äventyr på en kyrkogård är ju up my alley rent allmänt, ärligt talat.
 
The Brief and Frightening Reign of Phil av George Saunders
Läste den här efter Lincoln in the Bardo var så bra och jag ville begrava mig lite djupare i George Saunders' verk. Den här är bara typ 80 sidor lång, men lyckas ändå vara något av det mest bisarra jag läst. Den är jätteabsurd, helt hysteriskt rolig, lite vagt steampunkig, och samtidigt en perfekt politisk satir. Vetefan hur man får till en sån balans, men den här boken gör det HELT perfekt. Tror George Saunders är en av mina nya favoriter rent allmänt, nu.
 
25: Vad var din bästa musikaliska upptäckt?
Kom in på Riot Grrl och arga tjejband rent generellt rätt tidigt på året, och om det är något jag är svag för så är det ju coola arga tjejer med gitarrer. Coola kvinnliga musiker har rent generellt stått för det mesta av all den nya bra musiken jag upptäckt under året (vilket är till stor del tack vare min vänskap med Mats, vars favoritmusik oftast har de två gemensamma nämnarna att den är asbra och nästan aldrig gjord av män, vilket alltid är de bästa riktlinjerna för så gott som allt i livet to be honest).
 
Några nya favoriter inkluderar: 
The Coathangers - så arga, så coola. Nosebleed Weekend är BÄST
 
Paloma Faith - som är allmänt magisk och som jag önskar jag kunde få ha som witch-like moster eller något  
 
St. Vincent - som jag tror är årets bästa upptäckt alltså DENNA KVINNA jag skulle låta henne döda mig på vilket sätt hon ville hon är ett GENI och jag AVGUDAR henne. MASSEDUCTION är årets (livets?) bästa album och you can all fight me about it
Bildresultat för st vincent
Alltså ??? Älskar henne så mycket?????? Skriker ändlöst över hur bäst St.Vincent är på allting tbh
 
Against Me! - som jag visserligen lyssnat på länge men som jag inte blev properly besatt av förrän det här året - har lyssnat på  Shapeshift With Me och Transgender Dysphoria Blues om och om igen SÅ många gånger och KAN liksom inte tröttna??? får inte NOG??? Also är Laura Jane Grace en allmän gåva och jag vill att hon ska adoptera mig
 
-  Dream Wife - ännu ett band Mats fick in mig på, och som jag gillade en hel del från början och sedan såg live och därefter ÄLSKADE alltså ÅH vill gifta mig med precis alla i hela bandet
 
-  Geneva Jacuzzi - som jag såg live för bara någon månad sedan och därefter varit allmänt besatt av även fast hennes musik inte låter som vad jag normalt sett lyssnar på. Å andra sidan, att se någon dansa runt i en uppblåsbar plastboll och sjunga om kannibalbebisar förändrar en, antar jag
Relaterad bild
Icon. Legend. 10/10.
 
Därutöver har några highlights varit: 
 
-  Shawn Wasabi -  wholesome Youtubeboy som jag och Josh lyssnar på mer eller mindre konstant - hans Spicy Boyfriend låt är 1. ikonisk, och 2. mer eller mindre en psalm med närmast religiös status i det här hushållet numera
Bildresultat för shawn wasabi
Also, sidenote: Shawn Wasabi har alltid mitt drömhår at ANY GIVEN MOMENT och det gör mig FÖRBANNAD
 
-  HMLTD som är en av Nialls kompisars band och som han rekommenderade till mig i en taxi fyra på morgonen och som jag därefter inte mindes förrän några dagar senare i en drastisk flashback
Bildresultat för hmltd
HMLTD vinner även på bra aesthetic, to be honest. 
 
-  Republican Hair - deras High and Tight-album var fan hela sommarens största soundtrack alltså SUCH TUNES
 
-  King Gizzard and the Lizard Wizard - Joshs nya favoritband och som jag by association (och på grund av vilken JAM Hot Wax är) nu också snöar in på mer och mer för varje dag som går.
 
 
Har varit himla inne på David Bowie senaste tiden, också, men det är mest för att det är omöjligt att vara vän med Mats och INTE hamna i en enorm Bowie-fas, to be honest.
 
26: Vad ville du ha och fick?
 En ny lägenhet!!! Vi trodde inte det var möjligt, men mirakel händer!!! God bless!!
 
27: Vad ville du ha men inte fick?
EN PUBLICERAD BOKJÄVEL. JÖSSES. NÄR SKA MAN FÅ UPPFYLLA THIS HUMBLE LIVSDRÖM EGENTLIGEN. Ville även se Halestorm live igen för det var typ 3 år sedan sist och jag saknar mitt livs kärlek och my actual rock n roll mother Lzzy Hale.
 
28: Vad var din favoritfilm i år?
 Eega, helt tveklöst. Malin visade den för mig och Josh när vi var i Sverige i somras. Den är en Bollywood-musikal/psykologisk thriller om en kille som blir mördad och återfödd som en hämndlysten fluga, och det var flera gånger medan vi såg den som jag och Josh bara SKREK rakt ut för att vi inte kunde hantera hur hundraprocentigt mindblowing allting var. Kan genuint vara min favoritfilm genom alla tider. Ett cinematiskt mästerverk utan dess like.
 
29: Nämn en sak som gjorde ditt år betydligt bättre.
 Såklart är mina vänner och min familj alltid en given på den här listan, men ett bidrag värt att inkludera här är faktiskt också detta:
(null)
Mitt jobb! Det är väl ingen direkt hemlighet att jag älskar mitt jobb, men åh som det här stället har varit bra för mig i år. Har blivit befodrad till en position där jag literally är en av de tre högsta cheferna i företaget, har fått massvis med nytt ansvar och bra saker att lägga till på CV:t, och därutöver har det bara varit ett så bra jobb rent allmänt. Älskar att jag får betalt för att vara i en bokaffär varenda dag, och när livet hemma varit svårt har det varit så himla skönt att ha ett sånt här ställe att spendera nio timmar om dagen på tillsammans med världens mysigaste kollegor som allihop är några av mina närmaste vänner och alltid är villiga att hjälpa och skvallra och lyssna på livsproblem. Att ens jobb kan vara en av ens favoritplatser i världen är fan den ultimata lyxen, ändå.
 
30: Hur skulle du beskriva din klädstil under 2017? 
Ända sedan jag skaffade mina glasögon i somras har jag märkt hur jag börjat sikta på hela "sexy librarian"-vibben mer och mer. Lårhöga strumpor och propra skjortor eller rött läppstift eller korta kjolar eller all of the above. Det, eller standard grunge-ig hipster. Eller båda, om man får drömma.
 
31: Vad hindrade dig från att förlora förståndet?
 Att bingetitta på saker på Netflix har varit en av mina allra mest effektiva coping mechanisms det här året. Har ett så kristallklart minne av någon gång sent i september/tidigt i oktober mitt när allt lägenhetsstrul var som värst och jag spenderade en hel helg liggande invirad i ett duntäcke i Joshs säng och bingewatchade typ 3 hela säsonger av Jane the Virgin helt oförmögen att ta mig för någonting annat eftersom hela mitt liv gav mig panikångest. Ah, good times.

Därutöver är nog Josh en rätt stor anledning till att det här året inte helt tog allting ur mig. Speciellt de sista månaderna kändes det väldigt mycket som oss två mot världen, och att inte behöva gå igenom allt det själv var nog verkligen min räddning. När man är så angsty som jag kan bli ibland är det himla bra att bo tillsammas med världens solskensmänniska.
 
32: Vilken kändis tyckte du mest om?
 Det kommer aldrig finnas någon som kan mäta sig med Lzzy Hale och Noel Fielding, let's be real. Amanda Palmer kommer väldigt nära, dock. (Throwback till den gången Josh såg mig titta ner på min telefon, sucka drömskt och mumla I love her, och han direkt bara "what did Amanda Palmer do now?"). Få saker gör mig så lycklig som att se Amanda Palmer spöa upp ett piano, alltså.
 
33: Vilket område inom politiken brydde du dig mest om?
 Brittisk politik rent allmänt har ju varit en shitshow i evigheter nu, så definitivt det. Deras regeringsval i juni, när the Tories trodde de bara skulle kunna valsa ut med all makt och blev HELT spöade och svagare än någonsin var första skymten av hopp det här landets politik någonsin gett mig, tror jag.
 
34: Vem saknade du?
 Saknade min familj och alla hemma i Sverige en hel massa, som alltid. Vet inte om det finns något alternativt svar när man bor utomlands, to be honest.  Saknade Nat en massa också, nu när hon har ÖVERGIVIT OSS och flyttat till NORR. Skandal.
(null)


35: Berätta en värdefull läxa du lärde dig under 2017.
 Att saker kan falla samman och ta slut ibland. Stora epoker av ens liv kan ta slut på en halv sekund och det är aldrig speciellt kul, men livet fungerar så, och förändring är vad som får jorden att snurra, och så vidare. Det viktigaste kommer i slutändan alltid att stanna. Det, och att lägenhetsagenturer är den mest ondskefulla företeelse på denna jord och borde utrotas utan medlidande.
 
36: Citera en sångtext som sammanfattar året som gått.
 
"I'm gonna make it through this year
If it kills me"
 
Den här låten dök upp på shuffle häromdagen och jag insåg att det här varit ett väldigt starkt mood under stora delar av 2017. Det har väldigt mycket varit den sortens år man bara måste ta sig igenom och försöka överleva oavsett all skit som fortsätter läggas på hög. Inte så väldigt upplyftande, direkt, men sant nonetheless. Håll tummarna för något lite mindre deprimerande in this space nästa år, basically.
 




MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2016

Välkomna tillbaka till femte året i rad när jag ägnar alldeles för mycket tid och energi till att sammanfatta året som gått och alla mina Stora Fantastiska Äventyr och så vidare. Ah, narcissism är ju en så trevlig grej, ändå.
Anyhow. Om ni har lust att catcha upp på hur jag sammanfattade 2012, 2013, 2014 och 2015 så kan ni bara click away och så vidare. Men nu - vidare till årets sammanfattning. HOLD ONTO YOUR HATS.
 

 
MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2016
 
2016, va. Det var ju............... en upplevelse, det där.
Vilket jävla år det varit, på många sätt och på många plan. Alla pratar om hur hemskt det var, hur världen fallit samman, politiken blivit än mer rasistisk och fientlig och rent allmänt katastrofal, hur kändis efter kändis dött, hur världen rent generellt verkar ha rensat ut goda saker för att låta allt det mörka breda ut sig. Det har varit läskigt att leva i världen i år, på ett sätt det inte varit förut. Det har varit ett dåligt år, rent objektivt. Internationellt, katastrofalt. Jag har spenderat så mycket tid det här året djupt intrasslad i politiska diskussioner som gjort mig trött och rädd, och så mycket tid allmänt avtrubbad, helt överväldigad av bara den enorma mängden skit som bara fortsatte hända. Brexit, Trump, SD, flyktingkrisen, hela grejen. Det har varit ett tungt år för världen.
 
För mig, not as much. Tvärtom har det nästan känts oförskämt att jag haft ett så bra år, när världen stått i lågor omkring mig.
Bilder från min 21:a födelsedag, när Marion överraskade mig med att samla några av mina favoritmänniskor på min favoritpub och jag fick Happy Birthday sjungen för mig på sju olika språk. Such good beans, these.
 
Jag tror jag pratade med någon på jobbet i kanske augusti eller något, när jag minns att jag sa något i stil med 2016 really is the year of change, isn't it?, och ju längre tid som gick desto mer insåg jag att om det fanns någon sorts röd tråd som band samman mitt liv med vad som pågått i världen, så var det det. Både på gott och ont, så har 2016 varit ett förändringens år. Så mycket har hänt under året som, om jag fått något av det spoilat för mig förra året, inte skulle trott på.
 
Jag spenderade våren 2016 med att jobba som ett djur, gå på massvis av konserter, och ha en pojkvän. Relationer är alltid en smått surrealistisk upplevelse för mig, och varenda gång jag och Oli hade ett skift på jobbet tillsammans minns jag hur jag såg bort mot honom på andra sidan affären och upprepade that's my boyfriend om och om igen för att få mig själv att förstå. Det var några fina första månader av året - jag fick Alla Hjärtans Dag-middag lagad till mig och en halsgrop att sova i och spenderade timtal liggande hand i hand i sängen, pratandes om böcker vi ville skriva. Det var fint. Det tog slut några dagar in i maj, och det var okej. Hela konceptet hade känts så overkligt att det faktum att det tog slut inte riktigt gick in, heller.
Jag och Oli tog aldrig några bilder tillsammans, men jag tog den här framemot småtimmarna på hans födelsedagsfest, när huset var fullt av halvtomma vinglas och tobaksflingor och jag om jag minns rätt satt i något hörn och pratade skrivande med någon, och det känns som en rätt bra sammanfattning, ändå.
 
Mitt jobb ändrades en del under året, också. Många av mina kollegor slutade på jobbet och många nya började, jag tog ordentligt tag i att verkligen bli bättre på mitt jobb, och fick löneförhöjning och en fast plats i Notting Hill-affären. Gjorde så himla mycket skillnad att bara vara på samma plats varje dag. Bara sedan jag började jobba där permanent för några månader sen har jag blivit så mycket bättre på mitt jobb - jag vet oftast precis vad som pågår, beställer böcker och tar hand om kunder och är numera genuint en av the main driving forces i hela affären, under min chef. Var manager i en hel vecka, helt själv, något som under 2015 hade varit helt otänkbart när allt jag gjorde var att försova mig och klanta mig stup i kvarten.
 
 
Jag har fått totalt ansvar över en hel avdelning av affären, mina kollegor kommer till mig och frågar om de inte vet något, och till våren ska jag förmodligen bli social media manager och få ännu mer ansvar. Jag älskar det. Jag älskar att få så mycket tillit och att dessutom kunna göra mig förtjänt av den. Jag älskar att veta precis var en bok står, huruvida vinnaren av The Man Booker Prize är så bra som folk säger (det är den, för övrigt) och när nästa leverans av Barnes & Nobles leatherbounds kommer in. Jag känner mig så mycket vuxnare i min arbetsroll, som om jag verkligen gör skillnad med min närvaro, och åh det är så roligt. Har verkligen rekindled my love för mitt jobb under året, och om det inte var för det faktum att man blir långt ifrån rik av att jobba i en bokaffär, hade jag nog kunnat stanna där för evigt.
 
Det här året började jag även plugga igen, en kurs i litteratur och kreativt skrivande på ett universitet i Skellefteå, och även fast det bara var distans, halvtid och bara ett år, så har det förändrat en hel del. Började känna mig redo att återvända till skolan så smått efter att ha varit dödligt skoltrött efter studenten, och det har varit så himla utvecklande att få respons på mitt skrivande från faktiska lärare, analysera böcker och diskutera skrivande med andra skrivarmänniskor. Det har varit svårt, och jobbigt att möta deadlines ibland och en del respons har svidit en del i mitt lilla skrivarego, men det känns verkligen som att jag har lärt mig en hel massa om skrivandet, hur jag skriver och hur jag kan bli bättre. Jag har aldrig riktigt haft någon som utmanat mig i skrivandet förut eftersom det alltid varit något jag gjort helt för mig själv, och att behöva skriva dikter och noveller från svåra perspektiv eller helt utan adjektiv har varit väldigt svårt men så himla utvecklande.
 
Det här var från min allra första "skoldag", när jag drack toffeefrappuchino's i en fåtölj och skrev om aliens och Markus Zusak. Sån himla skillnad det blir när man får lära sig något man faktiskt är intresserad av, ju. Tänka sig.
 
I år var ju också året när jag fick det där overkliga mejlet från ett förlag med orden vi skulle väldigt gärna vilja publicera din bok. Min allra högsta dröm, närmare än någonsin, och även fast deras publiceringskö var full och det fortfarande inte är säkert att någonting kommer hända, så var den bekräftelsen ändå så enorm. Någon jag inte kände, som inte hade någon som helst skyldighet att varken mejla tillbaka eller tycka om vad jag skrivit, som tyckte att det jag skapat var bra nog att dela med resten av världen. Det är så stort att jag knappt kan ta in det. Möjligheten att Dimidium blir en bok till nästa års krönika är fantastiskt liten, men den finns där, för första gången någonsin. Om inte det är det sjukaste någonsin, så säg.
 
 
Så världen i stort har ändrats, mitt jobb har ändrats, mitt skrivande och vad jag kan göra med det har ändrats, men den största delen av mitt liv som ändrats är nog ändå mina vänner. Min familj är fortfarande densamma, fantastisk och fin men för långt bort, och jag blir fortfarande konstant överraskad över hur nära jag fortfarande kan stå Klanen trots att vi träffas kanske en gång i halvåret (varje gång jag träffar Malin är det som om ingen tid passerat och Juni är fortfarande den första jag smsar när jag är ledsen). Jag är så glad att människorna jag älskar i Sverige fortfarande finns kvar, trots all tid som passerat. Vår relation är annorlunda, anpassad till avståndet, men fortfarande så fin.
 
Min bekantskapskrets i London har under året genomgått flera renässanser (osäkert hur man stavar det på svenska men just bare with me okej) under året, och jag tror det är första gången den faktiskt gjort det under min tid i London. Antar att jag varit här så länge nu att mitt sociala liv börjat anpassa sig efter mitt faktiska liv lite mer än att bara vara jag som hängde med vem som helst som kind of came along.
 
Mina vänskaper har börjat bli riktigt långvariga ting nu - jag och Marions vänskap är nästan två och ett halvt år lång nu, och jag har träffat Josh nästan varenda dag i över ett år - och det känns som att det hela har solidifierats lite mer. När Marion blev utkastad ur sin lägenhet under sommaren bodde hon hos oss i nästan en månad, och jag tror verkligen att den där månaden band samman oss på ett helt nytt plan. Vi står varandra så himla nära nu, på ett mycket mer självklart sätt än vi gjorde innan, på ett sätt som får mig att inkludera henne i min framtid, oavsett var den skulle ta plats och hur den skulle se ut, utan att ifrågasätta det hela så mycket. Hon är självklar. Älskar henne så mycket.
Den här bilden togs efter jag hade haft en svindålig dag på jobbet, och Marion spontansmsade mig och bjöd med mig på middag och bio, mitt i veckan, bara sådär, och gjorde dagen bra igen. Värd sin vikt i guld, den där människan.
 
I min förra krönika skrev jag "och så Josh, som jag bara känt i några månader men som redan blivit en hörnsten i mitt vardagsliv". Förra december hade vi bara känt varandra i knappa tre månader, och jag hade redan börjat spendera nästan all min lediga tid i hans sällskap. Det har inte direkt ändrats över året. Snarare eskalerat åt alla möjliga håll. När Nat flyttade in hos oss i augusti var det nästan en fråga om att lära henne ett nytt språk, så otroligt många interna skämt och konstiga uttryck hade vi utvecklat mellan oss, att det knappt gick att förstå hälften utan att först fått höra en lång backstory om den gången vi läste Youtubekommentarer på dåliga Harry Potter-videos tre på morgonen eller den där obskyra detaljen i den där obskyra B-filmen vi snubblat över eller något konstigt vi börjat prata om en gång och sedan bara spunnit vidare på. Det är nästan omöjligt att prata om mitt liv numera utan att nämna Joshs namn i samma mening, så mycket har han med det hela att göra.
Efter jag, Josh och Nat hämtat årets julgran och Nat insisterade på ett familjefoto.
 
Vi har gått på konserter och skrikit halsarna av oss och dansat tills vi blivit alldeles genomsvettiga, hittat på backstories till grannarna, suttit ute i trädgården och pratat om livet och på vilket sätt vi helst skulle vilja dö om vi fick välja, tjabbat om vem som egentligen borde ta ut soporna, spenderat en bisarr ändlös helg i Bristol i maj när allting blev annorlunda men samtidigt inte alls, hängt på pubar och båtar och i badkar, sovit i högar i varandras sängar eller soffor eller vad vi kunde hitta när vi var för trötta för att gå tillbaka till våra egna rum, turats om att bjuda in varandra till att fira högtider med varandras familjer, skrattat åt dåliga filmer mitt i natten och bara rent allmänt haft such a good time. Har inte för vana att dränka honom i komplimanger, direkt (för är det något hans ego inte behöver så är det bränsle), men det är galet hur nära man kan komma en människa som för inte alls länge sedan var en total främling, och det är galet hur snabbt man kan gå från att inte känna någon till att inte kunna föreställa sig att det funnits ett förflutet utan dem. Han är fin, trots allt, den där brittiska jäveln. Don't tell him that, though.
Antalet bilder som tagits på mig och Josh sittande i ett badkar tillsammans, alltså.
 
När Juni var här och hälsade på i mars presenterade hon mig för Chloe och Bree, som jag visserligen inte träffar så ofta men springer på då och då på gig eller allehanda cabarets. Har casual aquaintances i den här stan nu, och är ett sånt fan av hela konceptet.
Från när Chloe och Bree bjöd med mig att se Melanie Martinez. Good times. Good peeps.
 
Medan Juni var här fick hon även till sist para ihop mig med en av sina kompisar som tydligen också bodde i London - en tjej från Stockholm som hette Nat.
 
Jag och Nat kände inte varandra förra året.
Jag och Nat kände inte varandra förra året.
 
Jag säger det igen för att verkligen påpeka hur galet bisarrt det är. Vi träffades i slutet av mars tillsammans med Juni, drack bubbelte och pratade svensk nostalgi, och någon månad senare smsade Nat igen och frågade om vi skulle ses. Vi träffades på en halvshady mexicansk restaurang i Mornington Crescent, åt revbensspjäll och drack frozen margaritas och trots att vi bara träffats en enda gång innan dess kunde vi inte få slut på samtalsämnen. Var där i flera flera timmar, och pratade som om vår vänskap var flera år gammal. Påmindes om den där första dagen i ettan på gymnasiet, när våra icebreakerlekar fick mig att fråga Malin om hon hade en katt, och hur vi därefter var oskiljaktiga för evigt. Sån där omedelbar kemi, som nästan aldrig händer men som är the actual best thing.
Innan vi skiljdes åt den kvällen sa jag att vi borde ta en selfie för "det känns som om vi borde commemorate this". Är glad att jag gjorde det. Inte varje dag man har fotobevis från den exakta dagen man blev kompis med nån, ju.
 
Jag träffade Nat för första gången i mars, och i augusti var hon den första jag ringde när Michael sa att han skulle flytta ut och "om jag kände någon som ville ha ett rum i Camden så kunde jag ju säga till dem". Förra året var hon en främling, och nu står våra sängar vägg i vägg och vi borstar tänderna tillsammans varje kväll och sitter på golvet och dricker dåligt rosévin och sjunger eurotrash och pratar ändlöst och jag kan, precis som med Josh, verkligen inte fatta att hon inte funnits i mitt liv längre (vet även att hon läser den här bloggen så HEJ NAT I LOVE U). Juni tar väldigt mycket personlig cred för att hon fick den här vänskapen att hända. Fair enough, känner jag. Kan inte riktigt formulera hur mycket Nat förbättrat mitt Londonliv, inte bara för att hon kommit in och förändrat det runt sig själv, utan tagit mitt gamla liv och bara liksom.... blåst liv i det igen, typ? Det var inte ens utblåst till att börja med, men nu är det bara ännu bättre, fyllt med mer ljus och bra saker och tillgivenhet. Åh. FRIENDS, MAN. Att man kan få vara så orimligt jävla lyckligt lottad att få omringa sig med människor som får en att må så orimligt bra hela tiden.
Nat + julklappen Josh gav henne på vår husjul häromdagen. LOOK AT THIS ABSOLUTE BEAN THOUGH.
 
När mamma kom och hälsade på mig i jul, efter att inte ha varit hemma hos mig sedan april förra året, sa hon att min lägenhet till sist verkligen blivit ett hem, inte bara någonstans där jag bor. Jag och Josh la grunden till det så fort han flyttade in, men det cementerades verkligen när Nat flyttade in och hela mitt hus bestod av favoritmänniskor. Förstår verkligen inte folk som säger att man inte ska bo med sina vänner för att man alltid börjar hata dem. Känns mest som om jag bor i ett ändlöst pyjamasparty med mina bästa vänner. Har inte fått en ordentlig natts sömn på flera månader bara för att det är så mycket roligare att vara vaken. Vi har gjort lägenheten mysigare, stökigare och väldigt konstig (såsom den enorma Babies & Candles-postern som hänger i hallen och hur vårt hus fylls mer och mer av rådjur som heter Daniel).
Några av de många väldigt vackra bilder som tagits på vårt vackra hushåll de senaste månaderna. Here included: natten vi klädde på oss varandras kläder och sminkade varandra, samt natten vi sköt upp att gå till en klubb för att vi grundat ett band kallat Hillary and the Clintons som var undercoverspioner och hade coola hattar. As you do.
 
Allas sovrumsdörrar står alltid öppna, och jag blir fortfarande lite lycklig i själen när jag hör nyckeln vridas om i låset, för att jag vet att det alltid kommer innebära något bra. Det är den där klichén man alltid pratar med sina kompisar om i skolan, att man ska leva som i Vänner tillsammans i en lägenhet och hitta på konstiga äventyr och aldrig sova och alltid vara tillsammans. Trodde alltid att en del i att växa upp var att inse att Vänner-klyschan aldrig faktiskt händer på riktigt. Det har varit en fin liten trend i mitt liv på sistone, att så fort jag avfärdar en idé eller en möjlig framtid för att den är "för najs och för klyschig", så har den en tendens att hända i verkligheten. Som att universum vill motbevisa min cynisism, somehow.
Älskar these dweebs så himla mycket. Not sure if I've mentioned it before.
 
Tänk att jag i förra årets krönika skrev om hur jag skulle flytta ifrån London under andra halvan av 2016. Vet inte hur jag någonsin kunde tro att det skulle kunna hända. Hade alltid tänkt mig att flytta hem igen den 28:e maj i år, eftersom det skulle ha gjort att jag bott i London i exakt ett och ett halvt år innan jag flyttade. Istället för att flytta hem den 28:e maj, dock, var jag och Josh i Bristol och hade vad som förmodligen är några av våra allra bästa dagar ihop, och det var som att världen återigen bara pekade med hela handen var det var meningen att jag skulle vara. Är så glad att jag stannade. Det här året har varit tumultartat, med tonvis av känslostormar av alla slag och ett nytt smått oroande inslag av self doubt som jag inte haft på det här sättet sedan tonåren (tror jag börjar ta mig ut på andra sidan så smått, men det tar tid), men det har aldrig funnits några tvivel om huruvida jag gjorde rätt i att stanna. London kommer alltid vara hemma på ett sätt ingenting annat kan vara, men än mer än så kommer människorna jag träffat här vara det, också, på ett betydligt viktigare sätt.
Från vår Hillary and the Clintons-natt. Jag bytte därefter hatt till en stråhatt som passade bättre till min identitet i bandet - Beekeeping Hillary.
Den där natten Daniel försökte embrace vår hushållskultur och jag och Josh satt i badkaret och skreksjöng en De Staat-cover utan uppehåll och förmodligen fick Daniel att ångra alla livsbeslut som lett honom till det ögonblicket.
 
Jag vet inte vad som kommer hända nästa år. 2017 kan bli ännu ett stort förändringsår (eller kanske året då vi alla försmäktar i ett kärnvapenkrig - det känns inte alltför orimligt). Det verkar som att det kan bli det. Spenderade en stor del av 2016 med att slå ner rötter här, både i London och i människorna runt omkring mig, och det känns som att 2017 kanske kommer sätta de där rötterna på prov. Marion vill flytta till New York, lägenhetskontraktet går ut i november, och jag vill börja närma mig någon sorts faktisk karriärplan efter jag avslutat min kurs i juni. Jag vet inte vart någon av de här aspekterna kommer ta mig eller göra med mig. Jag vet inte om det kommer bli som 2015 års krönika, där jag hoppades att jag skulle avsluta året på en plats som gjorde mig lycklig, utan att veta att det skulle komma att bli samma plats jag avslutade 2015 på, fast bara större och bättre, eller om allt kommer vara annorlunda på helt nya sätt.
 
Så mycket har hänt under året som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det händer varje år, så jag antar att det är ganska meningslöst att försöka förutspå något. 2017 kommer innehålla så mycket överraskningar, så många saker jag aldrig skulle kunnat ens drömma om. Jag hoppas bara att nästa år kommer göra mig lika surrealistiskt lycklig som 2016 gjorde, göra världen kanske något mindre hemsk i stort, och att jag, oavsett varifrån jag skriver nästa års krönika, gör det från en plats som gör mig lycklig. Säkert på något oväntat, plottwistigt 2017-aktigt vis. Jag är taggad.
Bring it on, 2017.

2016 SUMMED UP

1: Vad gjorde du under 2016 som du inte gjort tidigare?
 Gjorde inte en hel massa nya coola grejer i år, faktiskt. Såg massa band live som jag aldrig sett innan, började plugga och besökte brittiska platser som inte var London. Så rätt najs, ändå, faktiskt.
Okej men HUR GULLIGT är inte Bristol though???
 
2: Höll du ditt nyårslöfte, och tänker du avge ett nytt till nästa år?
 Hade samma vaga nyårslöfte som alltid - aka att "göra året så bra som jag kan". Det är perfekt, since ingen direkt kan motbevisa huruvida man lyckats eller inte. Ska göra samma försök det här året. Har ju funkat rätt bra hittills, menar jag. Övervägde även förra året att färga håret grönt men slutade med att jag blev pastellrosa istället, så kanske får föra över grönt hår-planerna till nästa år istället.
 
3: Fick någon närstående till dig barn?
 Min andra halva, min bästa människa, the Sherlock to my Watson, är mamma sedan i januari och ingen del av mig är riktigt redo att ta in den här informationen fortfarande. Isabel är cirka världens sötaste dock, so it's okay. Overkligt, men fint.
 
4: Dog någon närstående till dig?
Jag........tror inte det....? Om någon gjorde det så var det antingen någon långväga släkting eller så är jag bara världens värsta människa och har helt förträngt traumat.
 
5: Vilka länder besökte du?
2016 var ett väldigt intense år och jag höll mig faktiskt mest på hemmaplan, så Storbritannien, Sverige och Köpenhamns flygplats, basically. Om någon vill donera en resekassa till en stackars behövande, så let me know.
 
6: Vad skulle du vilja ha under 2017 som du inte fick under 2016?
EN PUBLICERAD BOK FÖR I SWEAR TO EVERY GOD OM JAG INTE FÅR UPPFYLLA DET HÄR LIVSMÅLET SNART BLIR JAG TOKIG. Någon sorts riktning i livet hade inte heller varit helt fel, ärligt talat.
 
7: Vilket/vilka datum från 2016 kommer för alltid vara fastetsade i ditt huvud?
 Har alltid varit allmänt dålig på att minnas datum, men händelser som alltid kommer ha en hedersplats i mitt huvud från året inkluderar mitt första Marianas Trench-gig, dagen jag och Nat blev vänner på en liten shady mexicansk restaurang, dagen Malin smsade mig och sa att hon blivit mamma till en dotter, helgen jag och Josh spenderade i Bristol med att dricka öl på båtar och omdefiniera vår vänskap en smula, dagen min kusin gifte sig, och dagen jag fick mejlet från ett förlag att de ville publicera min bok, förmodligen. Och mitt första bad med en Lush-badbomb. Definitivt. Life changing stuff, that. 
 
8: Vad var din största prestation under året?
Fick ett mejl från ett faktiskt riktigt förlag som genuint gillade Dimidium och tog mig ett litet bekräftelsesteg närmare min största livsdröm. Tror det var ett av de allra största, to be honest. Har även blivit ganska mycket bättre på mitt jobb, och även fast det egentligen inte är ett så väldigt svårt jobb så är det ändå en viktig prestation i min lilla värld och värt att uppskatta likväl tycker jag nog.
 
9: Vad var ditt största misslyckande?
Är det väldigt cheesy om jag säger något i stil med att "inte tro på mig själv"? Förmodligen. But still. Går igenom någon konstig sorts ny identitetskris för tillfället och har inte alls gett mig själv så mycket credd och förtroende som jag faktiskt nog skulle förtjänat ibland. Trodde man slapp sånt här efter man tagit sig ur högstadiet. Vafan. Har varit katastrofalt dålig på att få ihop vettiga matvanor också, men det har ju varit ett återkommande problem hela mitt vuxna liv så det räknas knappt.
 
10: Vad du sjuk eller skadad?
Hade några förkylningar här och var och hade lite ont i ryggen ett tag efter att jag lekt surfbräda på en fest en gång (lång historia), men i övrigt har jag varit rätt okej, tror jag (vilket med tanke på min generella diet och livsstil verkligen är helt 100% oförtjänt men ändå).
 
11: Vad var den bästa saken du köpte?
Den blommiga secondhandklänningen Juni övertalade mig att köpa när vi var på Beyond Retro i mars och som var början på utvecklingen av min subtila ändring av klädstil. Har även införskaffat i en väldigt fin Mighty Boosh-bok och ett fint Mighty Boosh-skal, och är allmänt nöjd av införskaffningen av vårt hushållsrådjur Daniel samt den lilla BMO-plushien som jag egentligen köpte till Josh i födelsedagspresent men more or less adopterat själv at this point.
Life changing outfit, honestly. 10/10.
Vår actual son och allas vår högsta kärlek, Daniel the deer.
 
12: Gjorde någon något för dig som var värt att fira?
 Massvis med grejer. Oftast småsaker, såna som man inte tänker på i efterhand eller bryr sig om att skriva ner. Saker som att Juni alltid smsar när hon ser att jag skrivt ledsna tweets bara för att kolla så att jag är okej fast hon är i ett annat land och egentligen inte kan göra något, att Josh aldrig vet hur han ska trösta när jag är ledsen men alltid lagar mat och säger dåliga skämt istället, att Nat införde att ge oss godnattpussar varje kväll och hur hon ibland bara påminner oss om att hon älskar oss även fast inget speciellt har hänt, att Marion samlade alla mina favoritmänniskor till min födelsedag, att mina kollegor alltid gör mitt jobb så mycket bättre, enklare och roligare bara genom att vara allmänt A+ människor, att mina föräldrar konstant ger mig villkorslös uppmuntran oavsett vad jag väljer att göra med mitt liv, och så vidare. Så många småsaker, som alla adderas upp till så himla mycket. Ah.
 
13: Gjorde någon något hemskt/obehagligt/upprörande mot dig?
Förutom the casual catcalling och lite generella trakasserier från kunder på jobbet så har det varit rätt lugnt med hemskheter i år, faktiskt. Kanske för att jag mer eller mindre givit upp på att interagera med främmande män och alltid har hörlurar på mig när jag går utomhus, men ändå. Vad gör man inte. Skulle väl vara hur alla världens politiker verkar gå samman för att göra allas liv så sämst som möjligt. Det var rätt upprörande.
 
14: Var tog det mesta av din inkomst vägen?
Till samma saker som den gått till hela tiden jag bott i London: till på tok för många konsertbiljetter, öl, biobiljetter, hyra, flanellskjortor och konstiga små pryttlar från TGR, typ.
 Har redan spenderat alldeles för mycket pengar på det här stället, och tror inte nästa år kommer bli mycket bättre, direkt.
 
15: Vad blev du riktigt, riktigt uppspelt inför?
 Var supertaggad inför att se Panic! At The Disco i januari (well worth the wait, too - de är så orimligt jävla bra live), och nyss nämnda Marianas Trench. Var taggad varje gång jag fick åka hem till Sverige och gosa med katter och träffa min familj, var taggad inför Bristolresan och Nats inflyttning, bokpubliceringsmöjligheter och allt annat fint som jag redan nämnt i typ varenda fråga. Variation is not one of my strengths. Soz.
 
16: Vilken låt kommer alltid påminna dig om 2016?
2016 har varit väldigt set to music i allmänhet, men den här tar nog hem titeln i slutändan trots allt. Tror aldrig jag kommer kunna lyssna på den här utan att direkt transporteras till när jag och Josh var i Bristol och låg i en hög på Atlas' soffa mitt i natten efter flera flaskor vin och skreksjöng med i den eller gick in till stan och turades om att sjunga varannan strof eller hoppade runt på en svettig klubb någonstans och tävlade i vem som kunde sjunga "with a little daring do, I'll fall in love with you" högst. Den har varit en sånt allmänt soundtrack to good times hela året. Älskar't.

17: Jämfört med den här tiden förra året, är du: (a) gladare eller ledsnare? (b) tjockare eller smalare? (c) rikare eller fattigare?

a) Det har varit något av en emotionell rollercoaster of a year med närapå pubertala emotionella humörsvängningar all over the place, men på det stora hela är jag definitivt lyckligare. Så lycklig att det nästan skrämmer mig, ibland.
 
b) Med tanke på att min diet varit apokalyptisk på sätt den aldrig varit förr och jag glömt bort måltider all over the place så skulle det väl kännas som en rätt logisk konsekvens att jag blivit smalare, och tror jag gått ner en del sen jag vägde mig sist. Lägger inte så mycket värde i det där längre, dock. Perks med att aldrig ha brytt sig om att skaffa en badrumsvåg i lägenheten, antar jag.
 
c) Har till och med fått löneförhöjning flera gånger det här året och är ÄNDÅ fattigare än någonsin tidigare. Är så himla dålig på att vara en vuxen ansvarstagande individ alltså. Jösses.
 
18: Vad önskar du att du hade gjort oftare?
 Det är världens största klyscha, men önskar att jag berättat för folk hur mycket jag tycker om dem oftare. Jag tänker tanken så himla ofta att det inte känns mer än rimligt att jag skulle faktiskt säga det till dem också. Kan inte garantera att jag kommer bli bättre tills nästa år, men ska i alla fall försöka. Önskar även att jag hade haft pengar nog att kunna resa mer - både hem till Sverige och till andra ställen, och så önskar jag att min hjärna kunde sluta vara en sån emotionellt kaosartad plats och bara ta det lite lugnt och leave me be ibland.
 
19: Vad önskar du att du hade gjort mer sällan?
Precis som jag skrev förra året så borde jag väl förmodligen spenderat mindre pengar i allmänhet. Hade kanske inte NÖDVÄNDIGTVIS behövt spendera så himla mycket tid i olika diverse pubhörn med overprized öl eller i allehanda £20-moshpits någonstans, men also så har båda de situationerna varit grunden till många av årets allmänna höjdpunkter, så you know what JAG TÄNKER MINSANN INTE SLUTA FÖR DET. WOOOO LA DOLCE VITA
 
20: Hur spenderade du julafton?
Blev medbjuden till Suffolk för att spendera tre hypermysiga dagar i Joshs föräldrahem tillsammans med hela hans familj. Fick massa fina julklappar, drack på tok för mycket, åt massa god mat och ville knappt åka hem när julen väl var över. 10/10 would festive again.
 
21: Blev du kär under 2016?
Därom tvistar di lärde, som mormor skulle säga. Har väl mer upptäckt att det är väldigt svårt att avgöra när man älskat någon så länge och så fundamentalt att "kär" känns som ett alldeles för litet ord. Den här låten var ju dock å andra sidan genuint en av mina mest spelade låtar på hela året, så ja. Make of that what you will.
 
22: Vad var ditt favorit-tvprogram?
The Mighty Boosh, The Young Ones, Skins, Danger Five, Torchwood och Community. Och så Dirk Gently's Holistic Detective Agency, som kom in som en allmän överraskning i december och överväldigade både mig och Josh med hur intensivt vi älskade den omedelbart.
 Bildresultat för dirk gently holistic detective agency gif
(Vet ju egentligen att jag hade velat döda Dirk Gently om han funnits i mitt liv i verkligheten men samtidigt är han ju en söt witty britt med fina kläder och jag vill very much marry him ändå............hmmm knivigt detta)
 
(Alla koreanska pojkbandsdraman jag och Josh konsumerat under året räknas inte in här även fast de också varit some pretty life changing experiences, just FYI).
 
23: Hatar du någon nu som du inte hatade förra året?
Tror väl det mest är politiker som jag inte fått upp ögonen för förra året och som sedan dess gjort sitt bästa för att fucka upp hela världen och allt jag bryr mig om, så typ Donald Trump och (Actual Satan) Theresa May, antar jag. Good stuff.
 
24: Vad var den bästa boken du läste?
Alltid.
(Var dock även ett stort fan av Welcome To Night Vale av Joseph Fink och Jeffrey Cranor, All My Friends Are Superheroes av Andrew Kaufman, More Than This av Patrick Ness, Allt Det Där Jag Sa Till Dig Var Sant av Amanda Svensson, Grief Is The Thing With Feathers av Max Porter och Milk and Honey av Rupi Kaur så there's also that)
 
25: Vad var din bästa musikaliska upptäckt?
Har lyssnat på dem sen typ 2010, men min kärlek till SWMRS återupplivades en hel del under 2016 och är numera en av mina generella favoritgrejer i hela universum (LYSSNA PÅ SWMRS OKEJ DE ÄR THE ACTUAL LOVES OF MY LIFE ALLT DE GÖR ÄR VÄRLDENS BÄSTA).
Bildresultat för swmrs
(SWMRS aka en actual blessing from our actual god allvarligt)
 
Fastnade även en hel del för poppunk-mysiga The Dollyrots, mina nya punkrockiga faves Dead!, världens mysindie BØRNSoch The Spook School (som är historiens gulligaste bandnamn, för övrigt), och har spelat PWR BTTM's Ugly Cherries-album på ändlös repeat för att det är ett sånt allmänt mästerverk.
Bildresultat för pwr bttm
(PWR BTTM är så glittriga och magiska och jag älskar dem)
 
I övrigt har Josh också jobbat hårt under året för att sälja in mig på hans favoritmusik, så tack vare hans hjärntvättningsskills (och vår alldeles för lika smak om det mesta och det faktum att han sjungit dem i duschen varenda morgon) har jag under året dedikerat allt större del av mina spellistor åt band som The Correspondents (som jag både hunnit bli ett fan av och sett live två gånger bara under det här året get on my level alltså), The Broken Family Band, Childish Gambino (för att allting Donald Glover gör är oresonligt flawless och jag är arg) och The Cat Empire. Pretty solid soundtrack right there, tycker jag nog.
 
26: Vad ville du ha och fick?
 DET HÄR.
Har skrivit in "se Marianas Trench live" på årsdrömmar-sektionen i den här listan i bokstavliga ÅRATAL, och så, det här året, fick jag till sist andas samma luft som Josh Ramsay på en pytteliten klubb en kvart från mitt hus och dansa livet ur mig till All To Myself och det var så galet värt väntan. Ah.
 
27: Vad ville du ha men inte fick?
 EN PUBLICERAD BOK I SWEAR TO GOD JUST LET ME TAKE THIS FUCKING THING OF THIS FUCKING LIST NÅGON JÄKLA GÅNG HERREJÖSSES.
 
28: Vad var din favoritfilm i år?
 Vill åka tillbaka i tiden så att jag kan se Swiss Army Man för första gången igen för den filmen var helt jävla ORESONLIGT FLAWLESS och jag trodde aldrig jag skulle känna så här mycket känslor inför en vänskap mellan en galen skeppsbruten kille och ett pruttande lik but HERE WE ARE.
 
29: Nämn (en) sak som gjorde ditt år betydligt bättre.
De här människorna, mest. När jag i början av året till sist gav in och insåg att jag inte kunde lämna London som planerat berodde det till väldigt stor del på dem, och en stor del till varför den här staden gör mig så oresonligt lycklig fortfarande beror på dem också. På att jag inte kunde eller ville föreställa mig en verklighet där jag inte fick höra Marion kalla mig hennes "little beeeeeean" med sin superfranska brytning varje gång jag ser henne eller ramla hem efter en lång dålig dag och bara behöva se att ljuset är tänt i Joshs rum för att må bättre igen eller att sitta på Nats sovrumsgolv, dricka rom och sjunga eurotrash alldeles för högt och glömma precis allt som är hemskt i världen. Är så oresonligt mushy cheesily fond av de här människorna. Bästa delen av 2016, helt klart.
 
30: Hur skulle du beskriva din klädstil under 2016?
En väldigt lyckad secondhandshoppingtripp tillsammans med Juni i mars någon gång introducerade mig till långa klänningar och för stora flanellskjortor och numera är jag mitt uppe i att försöka få tillbaka 90's grunge på alla sätt jag kan. Will på jobbet beskriver mig konstant som "the grunge sidekick in a 90's high school tv show", vilket känns som ett livsmål rent allmänt.
 
 
 
31: Vad hindrade dig från att förlora förståndet?
 Det faktiska svaret är främst min familj, Marion, Nat och Josh och Klanen, som fått fungera som mitt första responseteam närhelst jag krisat, men andra bra metoder jag också upptäckt är att lyssna på roliga podcasts, skriva hyperangsty poesi till skolan och ta en massa bad i svindyra Lush-produkter. Höjden av selfcare, ju.
 
32: Vilken kändis tyckte du mest om?
 Det här ändras väldigt sällan. The actual loves of my life är fortfarande Lzzy Hale och Noel Fielding. Känns som om det kommer bli svårt för någon att någonsin lyckas knuffa bort dem från toppen. Har dock varit väldigt såld på SWMRS, både som musiker och personligheter på sistone, så de förtjänar ett honorable mention, ändå.
My beautiful loves som gör bra musik, är uttalade engagerade feminister, är hysteriskt roliga och har världens mysigaste fanbas. Love 'em.
 
33: Vilket område inom politiken brydde du dig mest om?
Har varit ett sånt hyperpolitiskt år och jag har mest varit arg och upprörd och ledsen över alltihop, mest. Har brytt mig mest om feminism rent i allmänhet as per usual, men har mest suttit med ansiktet i händerna över den senaste världsförstörande politiska katastrofen på listan. Tack för alla dessa gåvor, 2016. Ta tillbaka Trump och May och Åkesson och Farage nu, tack. I am very tired.
 
34: Vem saknade du?
Har haft en allmän abstinens efter husdjur i allmänhet det här året, men det här är ju egentligen inte någon svår fråga när alla ens bästa människor konstant befinner sig i två olika länder och det alltid finns någon man saknar. Alla mina Sverigemänniskor, är väl det enkla svaret.
Finaste människor.
 
35: Berätta en värdefull läxa du lärde dig under 2016.
 Den här läxan återkommer, eftersom det verkar som jag är rätt dålig på att faktiskt lära mig den, men det faktum att jag förtjänar att ha fina människor i mitt liv och att alla jag älskar förmodligen inte kommer get up and leave me helt plötsligt var en viktig en. Lärde mig väl en hel del om mina egna brister, och att det måste få vara okej för mig att vara lite sämst ibland, och att jag inte förtjänar mindre bra saker bara för att jag inte är bäst på precis allting hela tiden. Folk älskar mig ändå, och det är precis så det ska vara.
 
36: Citera en sångtext som sammanfattar året som gått.
 
"This be a declaration
Written about my friends
It's engraved into this song
So they know I'm not forgetting them
See maybe if the world contained
More people like these
Then the news would not be telling me
About all this warfare endlessly
"
 
 
2016 har rent internationellt varit en sån jävla shitshow på så många olika plan och på så många olika sätt - från en massa döda ikoniska kändisar till fucking Brexit och fucking Trump och fucking SD och allt däremellan, och jag tror att en av de starkaste anledningarna till att jag nog ändå inte kommer se tillbaka på 2016 som ett dåligt år för mig personligen är för att jag genom alla dessa jävla grejer var konstant omringad av människor som tagit hand om mig och gjort mig glad och kunnat lugna ner även de värsta ångestpeakarna bara med sin generella närvaro. Världen behöver fler människor som de jag har lyckats få inkludera i mitt liv, och hade den bara haft det hade världen nog rent generellt varit mycket better off. Insåg att detta var sant redan när jag såg The Cat Empire live i våras och Josh svepte in mig i världens björnkram i folkhavet så fort den här strofen började spelas. Blir ju inte mycket mer uppenbart än så. Bra sagt, Cat Empire. Good work.