Walking down on memory lane, alone together, we're alone

Så, nu är jag hemkommen från två supermysiga dagar hos finaste Vickan i hennes etta i Malmö. Har varit hur awesome som helst, som vanligt, och det blev bara mer tydligt att vi verkligen måste träffas mer. Vi har inte träffats sedan midsommar, och jag har inte varit hos henne i Malmö sedan 3:e april. TIDEN GÅR SÅ JÄKLA FORT MAN HINNER JU KNAPPT BLINKA SÅ HAR ETT ÅR GÅTT HERREGUD.
 
När jag kom dit igår vid halvtolvdraget åkte vi till hennes lägenhet och dumpade mina grejer och åkte sedan ut till ett nytt, enormt köpcenter som jag har glömt namnet på men som hade öppnat för typ tre dagar sedan och hade i princip alla affärer man kunde tänka sig. Vi gick runt på alla våningarna en miljon varv och tittade på allt möjligt innan vi blev trötta i fötterna, fikade och åkte in till centrala Malmö istället, där vi gick till Shock som jag slösade bort väldigt lång tid och väldigt mycket pengar på. Köpte i alla fall en tröja, ett halsband med en dödskalle på och ett par strumpbyxor, så jag är nöjd, även fast min plånbok vred sig i plågor. Tur att jag bor långt ifrån närmaste Shock-affär, annars hade jag varit luspank hela tiden (vilket jag är ändå men LET'S NOT GO THERE OKEJ) O.o
 
 
Vi gick runt i Malmö tills det blev mörkt och sent och vi åkte hem och slappade en stund innan vi åkte tillbaka in till stan och åt kvällsmat på Jensen's Bofhus - SOM ÄR BÄSTA RESTAURANGEN NÅGONSIN OKEJ. Vi hade visserligen gått inom McDonalds och ätit cheeseburgare några timmar tidigare, så det gick lite trögt att få ner allt det goda köttet och pommesen och den mumsiga bearnaisesåsen, men det gick. Åt cheesecake till efterätt, vilket var ett misstag eftersom jag blev sprängmätt och var tvungen att ligga på Vickans soffa och gnälla en lång stund innan jag var återställd.
 
Vi kom hem ganska sent, och satt bara och tittade på lite gamla sitcoms och pratade lite innan vi blev för trötta och gick och la oss.
 
Dag två var en väldigt slapp dag. För det första vaknade vi rätt sent - vi åt frukost typ vid halv ett eller nåt (nybakade scones och varm choklad <33), och sedan gick vi och handlade eftersom Vickan hade varit iväg och hennes kylskåp var mer eller mindre rensat. Efter det tittade vi på Liftarens Guide Till Galaxen (HAR VELAT SE DEN FILMEN HUR LÄNGE SOM HELST DEN ÄR SÅ OÄNDLIGT UNDERBAR), pratade och slappade en stund till, åt kvällsmat och åkte sedan till centralen där jag tog halvåttatåget hem till Karlskrona igen.
 
Måste göra nåt sånt igen snart - Vickan är verkligen en av de finaste människorna jag känner; i alla avseenden. Vet inte vad jag gjort för att förtjäna att ha en så bra människa i mitt liv c:
 
 
I alla fall. Skrev en del på Yellow Bricks på tåget, möttes av pappa och Elin på stationen, kom hem och välkomnades av en ny Dan & Phil-video på Youtube. PERFEKTION HELT ENKELT.
 
Kan inte någon bara ge dem ett matlagningsprogram ASAP? Hade definitivit kunnat tänka mig att bli matintresserad bara därför.
 
 

Nej, nu är jag hur trött som helst så jag ska nog bara lulla runt lite på internet en stund och sedan gå och lägga mig tidigt för en gångs skull. :3

Hörs imorrn!
 
 

Yellow Bricks: Porcelain

Här är delens fina baslåt:
 

HATA MIG INTE.


Del 6:

Porcelain

“You thought by now
You'd have it figured out
You can't erase the way it pulls
When seasons change”

”Jag vill verkligen inte att du ska åka”, säger jag tyst och tittar upp på henne. ”Jag kommer sakna dig.”

Morgan ler lite, döljer det inte ens idag. Jag håller armarna lite hårdare om henne, som om det skulle hindra henne från att hoppa på planet till Glasgow. Jag tvivlar på att det är någon framgångsrik teknik – vill Morgan göra något finns det ingenting som kan stoppa henne, inte ens min bedjan om att hon skulle strunta i tatuerarkonferensen det här året och stanna hemma med mig i hennes stuga i Falwick istället.

”Jag måste gå nu”, säger hon lågt och börjar trassla sig ur mitt grepp. Jag släpper henne motvilligt, men när hon precis vänt sig om för att gå mot planet skuttar jag ifatt henne och placerar en sista kyss på hennes mun. Hon ler lite, drar ut på kyssen några sekunder extra, och försvinner sedan med en sista liten vinkning. Jag följer hennes fläta med blicken där den ligger och studsar på ena axeln, och önskar att jag hade kunnat följa med henne. Eller snarare fått. Miranda hade förklarat att tatuerarkonferensen var Morgans egen grej, och hon tog aldrig med sig någon dit. Inte ens Miranda hade någonsin fått följa med. Så jag hade vackert fått stanna hemma. Jag väntar tills jag ser hennes plan lyfta utanför de höga fönstren, och kör sedan hem till Falwick igen, där Jake glatt möter mig i dörren, följd av Miranda.

”Du lyckades inte övertala henne?” frågar hon med ett litet leende, och jag skakar på huvudet.

”Kan inte säga att jag är så förvånad”, säger hon.

”Du varnade mig ju faktiskt”, säger jag.

”Det gjorde jag”, säger hon och nickar. ”Sugen på en promenad och en film för att få något annat att tänka på?”

Jag låter tankarna flacka bort mot Toy Soldiers, tänker att jag kanske borde skriva istället, men jag har faktiskt skrivit en hel del de senaste dagarna. Jag kan förtjäna en paus. Så jag nickar, ler tacksamt och tackar ja till Mirandas omtänksamma erbjudande.

Vi går en runda i Falwicks skogar, följer alla möjliga tegelstensvägar och leker kurragömma med Jake bakom några stora granar. När det utan förvarning börjar ösregna halvspringer vi hem under förskräckta skratt, bäddar ner oss under varsin stor filt i min gamla lägenhet (jag har inte gjort mig av med den än; hyran är inget stort problem och jag behöver ändå någonstans att förvara större prylar som TV:n och soffan) och tittar på en film Miranda hittat i personalrummet i tatueringssalongen. Det är en actionfilm som heter ”Blood Heart” och är full med tuffa repliker, brak och dunder och explosioner och bad guys, något som verkar underhålla både mig och Miranda. Jake ligger mellan oss och tittar förolämpat på oss när vi låter för mycket och stör hans skönhetssömn.

När filmen nästan är slut går Miranda ner för att poppa popcorn i tatueringsstudions gamla sjabbiga mikro, och bara några få minuter senare öppnas dörren igen.

”Det gick snabbt”, kommenterar jag, men blir tyst i förvåning när det inte är Miranda som dykt upp i mitt vardagsrum, utan Tara. Hon har på sig mjukisbyxor och en stor flanellskjorta och ser ganska trött ut, och hennes tjocka, nötbruna hår ligger rufsigt på hennes axlar.

”Hej..?” säger jag. Tara kliar sig i håret, som om det här är ännu ett bekymmer hon inte orkar ta itu med idag.

”Jag var precis borta hos Morgan, men hon var inte hemma, så jag trodde ni kanske var här…”

”Morgan är på tatueringskonferens i Glasgow”, säger jag. ”Hon åkte för några timmar sedan.”

Tara gömmer ansiktet i händerna och suckar.

”Jag borde verkligen inte stigit upp ur sängen imorse.”

”Vad ville du Morgan? Jag kanske kan föra meddelandet vidare”, säger jag.

”Jag skulle betala för min tatuering. Jag har inte haft så mycket pengar direkt, så Morgan sa att vi kunde skjuta på det, men nu har det gått flera månader, och jag måste verkligen betala för jag vet att Morgan inte har det jättebra med pengar, och nu har jag äntligen fått min lön och…”

”Oroa dig inte för det”, avbryter jag. ”Morgan är glad där hon är, hon kan ta pengarna när hon kommer hem igen. Dessutom kan jag låna pengar till henne om hon skulle behöva några. Ta det lite lugnt.”

Tara ler tacksamt.

”Tack, John.”

”Inga problem.” Jag fäster uppmärksamheten på actionfilmens upplösning en sekund innan jag säger:

”Jag och Miranda har filmmaraton. Vill du ansluta dig?”

”Är Miranda här?” Tara tittar runt sig, och jag nickar.

”Hon är i personalrummet och poppar popcorn. Du missade henne nog precis.”

”Ja, det gjorde jag nog då”, säger Tara. Jag ler lite och klappar på soffplatsen i mitten, där Jake låg innan han flyttade sig till mitt knä.

”Kom och ta det lugnt lite.”

Tara ler lite, en ryckning i mungipan som avslöjar en liten smilgrop i kinden, och rycker på axlarna.

”Det är ju inte som om jag har något bättre för mig.”
”Så ska det låta!” säger jag, och Tara skrattar med mig.

 

“It hurts sometimes
To find where you begin
But you are perfect, Porcelain”

 

Miranda återansluter sig till oss någon minut senare, och efter att ha skuttat en halvmeter rakt upp i luften när Tara hälsade på henne, så är ordningen återställd och vi spenderar en stor del av natten framför TV:n, ömsom tittandes på diverse filmer vi hittar i Morgans gömmor, ömsom diskuterandes allehanda problem. Tara frågar såklart om Toy Soldiers, och när jag tar upp laptopen jag tagit med mig och låter henne läsa inledningen ser det nästan ut som om hon kommer börja gråta, och hon slänger sig om halsen på mig i ren tacksamhet. Tara vet verkligen hur hon blir någons favoritfan, det är en sak som är säker.

Jag ger de båda tjejerna varsin hejdåkram när de lämnar lägenheten, och plockar undan den tomma popcornskålen och ordnar till soffkuddarna innan jag och Jake utan brådska börjar promenera hem till Morgans hus igen. Väl där går jag direkt in i sovrummet, för trött för att bry mig om någonting alls, och kollapsar av trötthet direkt. Något prasslar när jag dunsar mot madrassen, och när jag känner efter vad det var jag slängt mig på inser jag att det är ett papper. Jag tar upp det, och läser.

”Du är perfekt, Porcelain”, står det i tryckt text på en sida, och mitt hjärta hoppar över en hel massa slag. Jag borde inte bli förvånad längre, men det blir jag. Förvånad, och helt skräckslagen. Utan att egentligen vilja veta vänder jag på pappret för att läsa meddelandet min läskiga förföljare lämnat idag, och ser de numera bekanta bokstäverna bilda ännu ett meddelande:

”Vad ska Morgan säga, Porcelain?

Borde du verkligen umgås med andra flickor när hon är borta?

Men jag kan inte klandra dig. Du vet vem du borde välja. Jag vet att du egentligen älskar mig. Du har bara inte vågat erkänna det än.

Men jag kommer vänta på dig, Porcelain. Jag älskar dig.

Du har mitt hjärta.”

 

Under de ganska obehagliga meningarna finns något ännu mer obehagligt – ett hjärta, ritat med ett pekfinger med någon röd färg. Eller, nej. Vänta. Inte färg. När jag tittar närmare på det inser jag att det är… blod. Ett hjärta ritat i blod. Vems blod?

Blod.

Herregud.

Morgan, varför är du inte här när jag verkligen, verkligen behöver dig? Kom hem, nu. Nu. Jag klarar inte det här.

 

Jag antar att det inte behöver påpekas att jag inte får så många timmar sömn den natten. Jag och Jake sitter hopkurade i soffan under en filt och jag skakar av skräck av och till ända tills jag lyckas slumra till framemot sju på morgonen. Jag vaknar till liv någon timme senare, och när jag går in i sovrummet igen för att hämta brevet och bekräfta att det verkligen hänt på riktigt, så inser jag att blodhjärtat är försvunnet. Bortrivet. Någon har rivit bort pappersbiten med blodhjärtat på, och gjort det omöjligt att ta reda på vems blod det varit ritat med.

Någon har varit här inne i natt. Medan jag var här. Medan jag sov. Alldels, precis nyss.

Paniken är så överväldigande att jag snyftar till, rycker till mig nycklarna och Jake, och springer hela vägen tillbaka till studion, där jag låser in mig på toaletten och bryter samman en lång, lång stund tills Miranda kommer till jobbet och jag vågar mig ut igen. Hon tittar undrande på mina pyjamasbyxor, men frågar inte. Jag är glad över det.

 

Fråga mig inte hur jag överlever de tre dagar Morgan är borta, för jag är konstant attackerad av panikattacker och kan varken sova, äta eller skriva och vågar knappt komma ut från badrummet förrän jag vet att Miranda kommit till jobbet och kan avvärja alla galningar som är efter mig. Jag är en hel del i Ellies affär också, eftersom den gamla damen ofta brukar lyckas lugna ner mig markant. Det är knappt det hjälper, ens. Men jag överlever. Galningen dödar mig inte, lämnar bara ett brev till samma dag som Morgan kommer hem, och jag är så lättad över att se Morgan igen att jag mer eller mindre slänger mig på henne. Hon kramar tillbaka lite tafatt och hälsar på ett sätt som om hon är orolig för min mentala hälsa. Vilket hon borde vara.

Jag och Morgan stannar kvar i Edinburgh över dagen och går ut och äter på restaurang och pratar om vad som hänt sedan sist. Morgan berättar inte så mycket om konferensen, och jag antar att det är hennes personliga lilla sak som hon inte vill dela med så många. Det är okej, jag förstår det. Det gör mig ingenting.

Jag håller Morgans hand och pratar om hur glad jag är att hon är tillbaka mer eller mindre hela kvällen, och jag väntar på att Morgan ska säga åt mig att hålla klaffen, men det gör hon inte. På det hela taget säger hon inte så mycket alls. Det oroar mig lite. Hon får inte bli sådär tyst igen.

Just idag bryr jag mig dock inte så mycket om det. Just idag är jag mest glad över att jag slipper sova ensam och oroa mig över den galna stalkern.

 

“The slow and simple melody
Of tears you cannot keep from me
It's alright if you don't know what you need
I'm right here when
You need someone to see”

Sett från ett annat perspektiv borde jag kunnat se vad som var på väg att hända redan då. Men jag var för lättad för att tänka på det. Någon vecka efter Morgans hemkomst får jag dock reda på exakt vilka hintar jag missat.

Det är söndag. Jag hade lagat pannkakor till frukost, och hade sedan spenderat resten av dagen tillsammans med Toy Soldiers medan Morgan tecknade i sitt skrivblock. Hon håller fortfarande på med tatueringen som ska bli min. Jag tycker mer och mer om den ju fler gånger jag tittar på den. Framemot eftermiddagen hade Morgan dock rätat på sig i soffan och sagt att hon ville prata med mig.

Jag borde ha börjat oroa mig redan där. Men det gör jag inte. För jag har haft mycket inspiration till Toy Soldiers och Morgan är så fin och det kunde väl inte vara några problem när jag tycker om henne så mycket?

Men det kunde det. För Morgan tittar på mig med samma blick hon haft när hon brakat in i min lägenhet efter att jag varit i London, ser sådär sårbar och mjuk och fin ut, och så säger hon att hon inte kan göra det här längre.

”Va?” säger jag, stirrar på henne och hoppas att jag tolkar det här fel.

”Jag kan inte. Det går inte längre”, förtydligar hon, fortfarande med det mjuka, glasaktiga i blicken.

”Vad… men…” stapplar jag. Morgan drar in ett djupt andetag genom näsan, och säger:

”Du är en väldigt, väldigt bra kille, John. Jag vet inte om du vet det, men det är du. För bra. Du är, jag vet inte, alldeles snäll och givmild och uppmuntrande och positiv och kärleksfull och allt möjligt, och… det är inte jag.”

”Det är du vi…”

”Tyst. Inte på samma sätt som du”, avbryter Morgan. ”Jag är inte så mycket för gullegull och känsloprylar, och allt det här är så… ovant. Jag… jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag hoppades att det skulle bli bättre om du bodde här, men det har bara gjort det ännu värre.”

”Hur länge har du tyckt såhär?” frågar jag och anstränger mig för att inte känna något. Om jag kommer i kontakt med tumultet som börjar expandera inombords så kommer jag sugas in i en tornado av mörker som jag definitivt vill stanna utanför. Jag vill inte krossas igen.

”Ett tag”, säger Morgan bara. ”Jag… jag gillar dig fortfarande, men jag behöver nog lite… avstånd.”

Precis som Antonia. Varför händer det här igen? Det var ju precis det här jag försökte fly ifrån. Varför? Vad är det för fel på mig?

Jag nickar, helt utan hopp nu. Jag har haft den här exakta konversationen innan, och jag orkar inte försöka en gång till. Antonia krossade mig mer ju mer jag försökte pussla ihop oss, och jag orkar inte göra detsamma med Morgan. Jag vill inte behöva fly från ännu en plats jag älskar, från människor som inte älskar mig tillbaka. Jag orkar inget annat än att acceptera.

Morgan tystnar, tittar på mig, letar efter sprickorna som tyder på att jag kommer explodera i en miljard emotionella bitar. Men hon hittar inga. Jag låter dem inte synas.

”Så… det här är slut, då?” säger jag bara. Morgan ger mig en liten, liten nickning till svar. Jag tittar på henne en stund, fördömer vem det än var som gjorde henne så rädd för känslor och tvingade henne att stöta bort alla som kom henne för nära, och säger:

”Du vet… det är inget fel med att släppa in en och annan människa någon gång ibland. Känna saker som är lite för okontrollerbara och vara lite för känslosam. Det är bra saker. Du borde inte gömma det. Du är fin där under, Morgan. Fler borde få veta det.”

Morgan tittar underligt på mig, en blandning mellan förvirring och smärta och ett litet, litet leende.

”Kanske det.”

”Jag menar allvar.”

Morgan är tyst ännu några sekunder, tittar motvilligt mig i ögonen och får ur sig ett:

”Förlåt.”

”Ingen fara. Jag förstår.” Jag reser mig från soffan, lägger en hand på Morgans bläcktäckta arm och säger:

”Jag är kvar om du ändrar dig, bara så du vet.”

Ett sluttande, sorgset leende spökar på Morgans ansiktsdrag, och jag kysser henne på tinningen en sista gång innan jag klappar på benet och får Jake att följa med mig ut genom dörren, tillbaka till lägenheten på Acadia Street 4. Tillbaka till början.

På soffbordet ligger en lapp, skrivet på sista sidan ur en välbekant bok.

 

"Den enda goda gärningen Morgan någonsin gjort.

Nu kommer du äntligen se sanningen, Porcelain.

Vi hör ihop.

Jag väntar på dig."

 

Jag orkar inte ens få panik över det längre.

Vilket jag, sett i backspegeln, borde fått.

 

“Oh, when your heart releases,
You won't fall to pieces
You'll let those old diseases lie”


Nästa del är Marianas Trench – Fallout, och jag kommer förmodligen lägga upp den någon gång i helgen, beroende på hur mycket jag har skrivit.

HOPPAS NI ÄR FRUSTRERADE :D

Yellow Bricks: Desperate Measures

Eftersom jag inte kommer vara så duktig på bloggningsfronten idag, så tänkte jag att ni som plåster på såren kan få ett par nya delar av Yellow Bricks, eftersom det har gått lite bättre med skrivandet på senaste tiden. Tänkte att ni ska få Desperate Measures idag och nästa del, Porcelain, imorgon. Båda två blev ganska korta och har därför bara ett kapitel var, så why not?
 
Här har ni delens bas, en av de bästa låtarna på hela  Ever After-albumet, tycker jag. Lyssnar nog mest på den här låten av allihop. Den är awesome.
Ta och kolla in musikvideon också, eftersom den berättar en massa viktiga saker - vad Marianas Trench's tolkning på albumets historia är, hur awesome MT är i allmänhet, och att de har helt underbar självdistans. Och att Josh Ramsay ser jäääkligt bra ut i blåslingat hår och kostym.
 

Del 5:
Desperate Measures
 

“Going to make a heart-throb out of me
Just a bit of minor surgery
These desperate times call for desperate measures”


Det första jag hör när jag kommer in i tatueringsstudion efter min vanliga morgonrunda med Jake är Morgans upprörda röst. Ajdå. Aldrig ett bra tecken. Jag kopplar loss Jake, som susar iväg som en grå, klumpig virvelvind genom studion, brakar rakt in i disken men bryr sig inte så väldigt, och fortsätter sedan in i personalrummet. Jag gör detsamma. Där inne sitter Morgan, Miranda och Lori. Morgan tittar upp och ser ut som om hon kommer självantända vilken sekund som helst. Jag sätter mig bredvid henne, suckar lite och säger:

”Vad har de sagt nu?”

Sedan Mrs. Thompson spridit ut mitt och Morgans förhållande över hela Falwick har alla möjliga sorters rykten börjat cirkulera om oss i den lilla staden. Någon har hört något av någon, och det hela eskalerar mer och mer ju fler munnar som återberättar det. Jag låter det inte besvära mig så mycket – rykten är trots allt bara rykten, och enligt min erfarenhet dör falska sådana ut efter ett tag, men Morgan verkar verkligen ha påverkats av dem. De vanligaste ryktena är att Morgan bara blivit tillsammans med mig för att jag är rik och känd, och jag tror att det är de som sliter mest på henne. Jag förstår henne. Morgan har inte lämnat ut sig själv såhär på väldigt, väldigt länge, och det sista hon behöver när hon väl vågar ta steget är människor som tror hon gör det av fel anledningar. Jag misstänker att hon redan tror att jag inte tror att hon älskar mig lika mycket som jag älskar henne. Hon är nog ganska osäker på sig själv, när allt kommer omkring.

Morgan suckar ilsket och säger:

”Någon idiot har sprungit runt och berättat för folk att du hade försökt dumpa mig men att jag tvingade dig att fortsätta vara ihop med mig för att jag inte skulle slänga ut dig ur huset. Tydligen var jag bara ute efter dina pengar den här gången också.” Hennes tonfall är trött och uppgivet, och jag lägger en hand på hennes och kysser henne på näsan även fast jag vet att hon hatar när jag gör det, och säger:

”Lyssna inte på dem. Vi vet ju vad som är sant, eller hur?”

”Visserligen, men många som bor här tar rykten väldigt allvarligt”, flikar Miranda in. ”Många kommer nog tycka att ni ska göra slut.”

”Och?” säger jag. ”De får väl tycka vad de vill.” Miranda rycker på axlarna.

”Jag antar det.”

”Vill du ha lunch, Morgan?” frågar jag. ”Jag kan göra pannkakor.”
Morgan ler lite blekt och nickar.

”Visst. Låter väl bra.”

“For a first effort this
Feels kind of last ditch
I guess this just
Got kind of drastic
Trust us you just fell off the bus, baby
I can't let this go”

Jag går i förväg och sätter igång med maten medan Morgan går och sätter sig i soffan och skissar i sitt block med händerna nästan helt gömda i sina långa tröjärmar. I takt med att hösten blivit kallare och kallare så har hon övergivit sina stora linnen till förmån för stora, långärmade tröjor. De klär henne precis lika bra, och får henne av någon anledning att se mycket yngre ut än vad hon är. Jag sneglar mot henne medan jag gör klart pannkakorna, ler lite.

Vi äter under tystnad. Vi har varit tillsammans i en dryg månad nu, och under de dryga två veckor som gått sedan vårt förhållande blev officiellt har Morgan blivit tystare och tystare. Hon brukade aldrig ha problem att prata om precis vad som helst innan – alla tystnader kunde hon hur enkelt som helst fylla med någon gammal tatuerar-anekdot som alltid lyckades få mig att skratta. Jag studerar hennes tystnad, och när vi efter maten går ut i skogen, följer de gula tegelstenarna ut till Morgans hus och slår oss ner i hennes lilla soffa med Jake emellan oss, så bestämmer jag mig för att fråga rakt ut:

”Varför pratar du så sällan nuförtiden?”

Morgan tittar på mig några sekunder, flackar ner med blicken till sina knän och säger sedan med en axelryckning:

”Vet inte. Känns inte som om jag har något att säga längre.”

”Varför inte?” frågar jag. Ännu en axelryckning. ”Du gör mig orolig, Morgan”, erkänner jag. ”Finns det något jag kan göra?”

Morgan skakar på huvudet.

”Men vad är det då?”

Morgan svarar inte.

”Du måste prata med mig!” säger jag, flyttar mig lite närmare och lägger en hand på hennes arm. Hon rycker undan den. ”Morgan…!” säger jag. ”Vad har jag gjort för fel?”

Hon är tyst lite till, suckar och säger sedan:

”Det… ingenting. Den här jävla stan tar knäcken på mig, bara.”

”Det kommer gå över, Morgan. De är bara olyckskorpar. De finns överallt.”

Morgans blick snärtar över till min, arg. Frustrerad.

”Men tänk om det inte gör det, då? Va? Tänk om det bara är så att alla i den här hålan alltid har hatat mig, och att det här bara var ännu en anledning?”

”Morgan, tänk inte så…!”

”Hur ska jag tänka, då? Allt kommer bli bra, inga problem, det här löser vi, eller? Vill du ha med enhörningar och regnbågar och skit också, eller?”

”Varför är du arg på mig?” frågar jag tystlåtet. Jag vill inte bråka med henne igen. Det har hänt alldeles för många gånger de senaste veckorna. Jag vill inte. Jag vill bara att Morgan ska ligga bredvid mig och spela Chelsea Smile på högsta volym klockan åtta på morgonen och skratta åt mitt morgonhår och äta rostbröd med bananskivor på. Hon har sovit i sitt eget hus flera dagar i rad nu, och har tackat nej när jag har frågat om hon vill ha sällskap.

”För att du alltid är så jävla positiv! Du vägrar se något som ett problem någonsin, men vet du vad, John? Jag är ett enda stort vandrande jävla problem, okej? Du kan inte fixa mig, det är det hela den här byn försöker säga till dig. Det går inte. Jag…” Morgans blick flackar iväg, fäster sig på fönsterrutan bredvid soffan och jag inser att hon arbetar frenetiskt för att kväva några envisa tårar. Jag puffar ner Jake från soffan, tar mig närmare Morgan och lägger en arm runt henne, drar henne nära och låter hela situationen bara vara. Morgan tittar inte på mig, fortsätter bara stirra ut genom fönstret och bita sig hårt i läppen, men efter några minuter lutar hon huvudet lite mot min arm, en liten gest som är så nära en ursäkt hon kommer. Jag ler sorgset mot henne och undrar när det blev så här. Hon brukade inte vara arg på det här sättet innan. Det är precis som om hon sakta men säkert bleknar bort från min världsbild, och det ger mig panik. För bara några veckor sedan var ju livet komplett. Hur gick det här till? Varför kan världen aldrig samarbeta?

 

“I'll give you something to cry about
Show some skin, and would be, cache
How could you let this get to desperate measures now?”

*

De såg ganska lyckliga ut när de lämnade Morgans hus efter sitt lilla bråk. Porcelain hade armen om Morgans axlar, och hon hade sagt något som fått honom att skratta. Ilskan kokade i mig. Gör det fortfarande. Porcelain, underbara, vackra, fantastiska Porcelain, har varit tillsammans med den där känslolösa häxan Morgan i nästan två månader nu, och han har fortfarande inte insett att hon inte är rätt för honom. Ryktena jag spred har slutat cirkulera vid det här laget. De lever sitt perfekta lilla liv igen. Morgan har hjärntvättat min älskade Porcelain så svårt. Det gör ont att se. Jag vet inte hur många brev jag har skickat till honom nu. Oräkneliga. Jag trodde att de skulle få honom att inse hur äkta kärlek är, att ingen någonsin kommer kunna älska honom lika mycket som jag gör, men det verkar inte fungera. Tiden tickar iväg för mig och Porcelain, och jag måste göra något för att han ska inse att det är mig han egentligen vill ha. Men vad?

Något drastiskt. Definitivt något drastiskt. Jag ska nog allt lyckas slå en kil mellan de där två. Eftersom ryktesspridningen inte fungerade, så får väl något annat göra det. Det är mörkt ute, sent på natten. Porcelain sover. Jag kilar snabbt uppför trapporna, får tag i nyckeln som han gömmer under dörrmattan, och smyger in i min drömprins bostad. Nu kommer han förstå. Nu ska jag få honom att se sanningen.

 

*

Jag och Morgan bråkade igår kväll. Hon skulle sova hos mig, men något fick oss att bli sura på varandra – återigen – och bråket höll i sig mer eller mindre hela kvällen. Jag fick inte ens ge henne en kyss på tinningen på kvällen, som jag alltid brukar fast hon alltid himlar med ögonen och låtsas att jag är till besvär. Av någon anledning stannade hon kvar ändå, och det känns bra att få vakna bredvid henne igen. Det är första gången på nästan en vecka. Känns som en evighet. Morgan suckar lite och muttrar när jag långsamt kliver ur sängen. Hon har inga kunder idag, och kan därmed ta sovmorgon. Jag, å andra sidan, har plötsligt drabbats av ett anfall av inspiration, och rusar iväg till datorn, fortfarande iförd pyjamas och morgonsuddiga ögon. Jag slår mig ner, hinner sätta igång datorn och skriva nästan en hel paragraf innan jag upptäcker något på skrivbordet. Tusentals små, små, vita, sönderrivna pappersbitar ligger på skrivbordet, omsorgsfullt arrangerade för att bilda ett meddelande.

 

”Du är vacker när du sover, Porcelain.”

 

Jag tar upp en av pappersbitarna, och ser att bokstäverna ”porc” står på den. Skulle kunna vara början på Porcelain. Ännu en sista sida ur Marionette, om jag fick gissa, sönderstrimlad och placerad i mönster på mitt skrivbord. I ren reflex sopar jag ner pappersbitarna i soptunnan med trummande hjärta, studsar upp från stolen och far runt i lägenheten i jakt på tecken på inbrott. Jag hittar inga. Dörrens lås är inte trasigt, och nyckeln ligger under dörrmattan som den brukar. Jag beslutar mig för att ta in den. Jag behöver ingen reservnyckel liggande där, speciellt inte när det finns en galning någonstans i närheten som brutit sig in i mitt hus två gånger. Jag har fått massvis av brev från samma avsändare under månaderna som gått, och jag vet att Morgan blir mer och mer upprörd för varje nytt puderrosa brev som landar i min brevlåda, så de senaste har jag inte sagt något om. Min förhoppning är att vem det nu är som skriver kommer sluta om jag bara ignorerar dem. Jag börjar tvivla lite lätt på det här beslutet, men det är inte som om jag har någon bättre taktik.

Jag hoppar i de första kläderna jag hittar i byrålådan, och går ner en våning till tatueringsstudion, där Miranda, Tara, Lori och Vicky sitter och pratar medan Lori spelar gitarr. Jag ansluter mig till dem och deras småprat, och hoppas att det kan distrahera mig. Jag ber Lori spela Perfect Fix’s bästa låt, och med ett litet flin hjälps de tre tjejerna åt att spela en snabb punkpoplåt som jag genast tycker om. Jag berömmer deras arbete, varpå Tara genast frågar hur det går med skrivandet. Jag berättar lite mer om mina senaste idéer, och blir sedan kvar nere i salongen ända tills Morgan kommer ner lagom till den första kunden anländer. Hon nickar lite åt mig men ser väldigt tyst och fundersam ut. Jag undrar vad hon tänker på. Vid middagstid tar jag och Miranda en promenad runt Falwick med Jake, och det känns skönt att bara komma ut och inte behöva tänka på allt som händer just nu – halvfärdiga Toy Soldiers, mitt och Morgans flackande förhållande, de rosa breven. Falwicks rena, fuktiga luft och Mirandas okomplicerade sällskap gör det hela lite lättare, och när vi kliver in i salongen igen tackar jag henne för sällskapet.

”Trevligt med en liten paus ibland”, säger jag, och Miranda ler bara lite och lägger en hand på min arm.

”Bara säg till om du vill ut igen, John.” Jag ler tillbaka, och går upp och lagar middag till mig och Morgan, som vi äter tillsammans. Tysta. Den här tystnaden börjar gå mig på nerverna, men jag gör inget för att bryta den. Jag vet inte vad jag ska säga längre. När Morgan försvinner ner för att jobba igen, och jag sätter mig vid datorn och sluter in mig i Toy Soldiers trygga, välbekanta, förståeliga värld, så bestämmer jag mig för att prata igenom det här med henne ikväll. Det kan inte fortsätta såhär. Något måste ändras. Den tunga, panikartade klumpen i magen som verkar ha bosatt sig permanent inombords försvinner så fort jag börjar skriva. De välbekanta rörelserna, det hemtrevliga knattrandet av tangentbordsknapparna som skapar världar under sig, bilden av mina karaktärer som börjar flimra till liv i mitt huvud, sprakig och lite oskarp så att karaktärernas ansikten aldrig blir helt klara men ändå så välbekanta, lugnar ner mig, som alltid. Oavsett hur mycket tungt som funnits i mig så har det alltid hjälpt att skriva bort det. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att det har något att göra med att man inte befinner sig i sitt eget universum eller sitt eget liv när man skriver. På något sätt blir man de man skriver om, man får deras problem och tankar och känslor istället för sina egna, och eftersom karaktärernas liv och öde redan är planerade, så blir deras bekymmer lättare att hantera. Man kan aldrig veta vart ens eget liv ska föra en, så därför är den där kontrollen man har över sina karaktärer en lättande omväxling. Det enda man kan kontrollera i värld utom kontroll, ungefär. Jag älskar det, och jag gömmer mig hos mina ord ända tills det blivit mörkt. Jag undrar om Morgan gått hem än, och fäller ner laptopens lock, beslutsam att gå och ta reda på det, och få våra problem utredda på samma gång.

”I can't let this go
When I got you right where I want you
I been pushing for this for so long
Kiss me just once, for luck
These are desperate measures now”

Morgan sitter och skissar i sitt block i personalrummets soffa när jag och Jake tagit oss ner. Hon tittar upp och nickar lite åt mig när jag sätter mig bredvid henne och tittar på vad hon skissar. Det är en lång, elegant fjäderpenna, omgiven av silkiga band, som skriver ner ett hjärta fullt med bläckplumpar. Den är vacker.

”Vem ska ha den?” frågar jag.
”Ingen. Jag ritade den bara för skojs skull”, säger Morgan koncentrerat medan hon omsorgsfullt bättrar på fjäderpennans spets. Jag tycker om hur hon ser ut när hon tecknar, hennes absoluta fokus på det hon gör och hur hon alltid har en bit av sin långa lugg i munnen som hon förstrött suger på.

”Kan jag få den?” frågar jag. Morgan tittar upp, förvånat.

”Vill du ha en tatuering?”

”Jag har väl inte direkt planerat det, men den där var väldigt fin. Den skulle nog passa på mig, tror jag.”

”Allvarligt?”

Jag ler lite.

”Ja, allvarligt. Är det så otänkbart?”

Morgan ler lite tillbaka.

”Du verkar bara inte som typen som tatuerar sig.”

”Kanske är dags att ändra på det, då”, säger jag, och Morgan nickar lite och säger:

”Jag kan förbättra den lite, och så kan du få titta på den om någon vecka eller så och säga om du vill ha den eller inte.”

”Låter finfint”, säger jag och pussar henne på kinden. ”Tack.”

”Inga problem.” Morgan tecknar en stund till, innan hon börjar prata igen. ”Jag tänkte på en sak innan.”

”Jaså? Vad?”

”Mitt hus är stort, och jag, tja, jag gillar väl inte att vara själv där hela tiden. Det hade varit lite roligare om du och Jake hade varit där också.”

Jag blir tyst en lång, lång stund. Föreslår Morgan verkligen det jag tror hon gör?

”Frågar du om vi ska flytta ihop?”

Morgan svarar med en stunds tystnad och ett nonchalant ”ja, jag antar det.”

”Morgan Winchester vill flytta ihop med någon? Wow”, skämtar jag, och Morgan boxar till mig på axeln. Jag skrattar lite. Även fast det kanske är lite väl snabbt fattat beslut – vi har ju knappt varit tillsammans i två månader än – så är jag villig att göra i princip vad som helst för att rädda det jag och Morgan har. Kanske är det här vad vi behöver.

”Svara nu då, idiot”, säger hon, och jag ler lite. Hon har inte kallat mig ”idiot” på länge nu. Det känns av någon anledning bra att höra det gamla välbekanta öknamnet igen. Som om saker börjar bli lite som vanligt igen. Jag flinar mot henne, puffar henne lätt på axeln och säger:

”Såklart jag vill. Så länge som du hjälper mig att bära alla prylar.”

Morgan ler snett.

”Jag kan väl vara en bra människa för en enda kväll, antar jag.”

”Dagen till ära”, lägger jag till och placerar en lättad kyss på hennes läppar.

“Forever, for worse or better
My poor heart will only surrender”

Resten av kvällen ägnar vi åt att frakta mina viktigaste saker i min bil till Morgans lilla röda hus. Även fast stämningen mellan oss fortfarande är avig på något vis, så skrattar vi åtminstone och pratar igen. Det är inte tyst någon gång under kvällen, och det känns så bra att jag bara vill skrika rakt ut. Vi kommer inte i säng förrän framåt fyra på natten, och när jag kurat ihop mig bland Morgans mjuka kuddar och dragit henne alldeles nära intill mig så att hela universum verkar bestå av endast hennes doft, så ler jag lite och tänker att mitt förhållande med den här oregerliga, emotionellt handikappade människan förmodligen är ett av de mest emotionellt påfrestande jag någonsin haft. Men av någon anledning gör det bara att det känns ännu mer värt det. Värt att kämpa för. Värt att försöka göra till ett lyckligt slut.

 

*

Det var inte såhär jag planerade det. Hur kunde jag låta det här hända? Allt gick ju enligt planerna. De var ju på väg att göra slut, inte att flytta ihop. Porcelain var nästan min. Jag kunde nästan känna det. Men så kom hon och tog honom ifrån mig igen. Hon ska få igen för det här.

Morgan Winchester ska få ångra att hon överhuvudtaget fötts.

*

Trust us, you just fell off the bus, suckers
Yeah, well, payback is a motherfucker
I can't let this go


 Next: Marianas Trench – Porcelain