Dear Malice

STOPPA PRESSARNA GLÖMDE JU NÄSTAN DET VIKTIGASTE SOM HÄNDE PÅ HELA DAGEN JU.
 
 
Jenni, en femtedel av min finaste Klan därhemma, har äntligen (efter att ha teasat den i fEMHUNDRA ÅR typ) ÖPPNAT SIN EGEN AFFÄR!!!!!!
 
Det är en smyckesaffär som heter Dear Malice (bara namnet liksom dang), och JAG ÄR SÅ HIMLA EXCITED ÖVER DEN HÄR GREJENS EXISTENS YOU DON'T EVEN KNOW. ÄR LIKSOM HELT ÖVERVÄLDIGAD AV FRIEND PRIDE SÅ FORT JAG KOMMER ATT TÄNKA PÅ DET FÖR ALLTING ÄR SÅ SÅ FINT OCH SPECIELLT OCH KREATIVT OCH FANTASTISKT OCH JAG BARA           AHHHHH
Guess what, my store is finally open! You can find it on dearmalice.storenvy.com! ♡ 
JAG MENAR. LOGGAN. NAMNET. ALLA GREJER SOM HON GJORT HELT 100% BY HAND (VILKET ÄR HELT JÄVLA SJUKT) EVERYTHING IS SO NICE I AM NOT CRYING YOU'RE CRYING

Det är inte ens att jag är entusiastisk av kompisplikt - jag är bara genuint excited i allmänhet för allt är SÅ HIMLA FINT. Skulle köpt det om jag hittade det på internet någon annanstans, men nu är det en av mina bästa kompisar som ligger bakom det och det gör ju bara saken ännu bättre.
 
Tog mig ungefär 5 minuters browsande innan jag hade köpt nåt - det svåraste var att välja för allting är så himla coolt och annorlunda och THE AESTHETIC IS SO STRONG. Gotisk skräcksteampunk fairytale typ (aka BÄSTA BLANDNINGEN AV STILAR IN THE HISTORY OF EVER och så himla Jenni att jag inte orkar ((suddenly påmind om hur mycket jag saknar henne och resten av Klanen)).
 
Köpte i alla fall denna, som måste vara cirka världshistoriens coolaste choker:
I see you ♡ choker necklace 
Det sitter liksom ett litet (hANDGJORT) öga inne i chokern som ser asläskigt verkligt ut och hhhh VILL ATT DEN SKA KOMMA NU OMEDELBART. Köpte den och skrev en jättelång töntig note to seller helt i capslock (i am #1 supportive friend dont try me), och vill bara att den ska komma så att jag kan ha på mig den överallt och göra reklam för Dear Malice så fort nån ens tittar åt mitt generella håll.
 
Så, ja. Mina kompisar har mer talang i ett lillfinger än jag har i hela kroppen och jag är avundsjuk men stolt trots att det inte har nåt med mig att göra alls, och ni borde alla gå in och köpa prylar därifrån nu på en gång.
 
[[KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL AFFÄREN]]
 
 
Det var allt. Nu ska jag gå och stirra på brevinkastet tills min choker kommer. brb.

Salt for all the cuts, blankets for the cold

En dag kommer jag skriva en sorgsen berättelse satt i femtiotalet med svepande kjolar och raggarbilar och rockabilly tack vare The Gaslight Anthem. Det är bara en tidsfråga. Hela deras diskografi bara ber om det.
 

Det känns som idag har gått fort, samtidigt som det känns som om det var en vecka sen jag vaknade imorse. Har flängt runt en del, så det är väl det. Blir lätt så när dagen inte blir som man väntat sig.
Började i alla fall dagen i Golders Green - hade öppningspasset och spenderade förmiddagen med att prismärka de två leveranserna vi fick in under morgonen och lyssna på Elvis största hits medan det hällregnade utanför. Krisztina dök upp vid tolvsnåret och anslöt sig, och snart därefter ringde min chef och sa att Magda var sjuk så att han varit helt själv i Camden hela dagen och behövde min assistans. Blev lite körigt med alla våra luncher och sådär, men det lyckades lösa sig somehow, och när lunchen var slut fick jag skjuts av Steve till Camden eftersom han ändå skulle förbi där (och så slapp jag betala tunnelbanan hey oh). Kom till Camden där min chef hade haft cirka världens värsta dag och var helt sönderstressad (tyckte så synd om honom alltså stackarn). Han hade fått sju leveranser under dagen (SJU LEVERANSER   S J U   VAFAN ÄR DETTA WHAT KAN DET ENS HÄNDA I VERKLIGHETEN), så medan han gick upp på kontoret och till sist kunde få lite saker gjorda började jag fippla lite med dem (var seriöst lådor ÖVERALLT var ett under att folk ens kom fram att gå). Fick några lådor gjorda innan jag tog ut återvinningen och försökte ställa någolunda iordning på hyllorna innan min chef kom ner igen och fick nästan en hjärtinfarkt när han trodde vi missat tiden man måste sätta ut insorteringen - man får bara sätta ut den mellan halv sex och sex av nån anledning och han kom ner vid sju och bara HERREGUD VAD ÄR KLOCKAN VI MÅSTE....! och jag bara "allt är redan därute allt är fixat ta ett djupt andetag" - och därefter jagade jag mer eller mindre hem honom och spenderade de sista timmarna med att spela The Pretty Reckless och Amanda Palmer en aning för högt i högtalarna och bli trött på de sista kunderna som vägrade gå hem (de var faktiskt utanför dörren innan 20.00 men det var fan inte mer heller). Stängde affären, gick hem (gick inom Sainsbury's på vägen hem och kom bara ut med precis bara det jag hade tänkt köpa när jag gick in - har nog aldrig hänt förr tror jag), och lagade vad jag tror var en omelett till kvällsmat (inte helt hundra på vad som egentligen kvalificeras som en omelett men jag hällde bara ägg och mjölk i en stekpanna och blandade i lite vad jag hittade i skåpen så jag tror det var något åt det hållet i alla fall).
 
Sedan dess har jag spenderat största delen av kvällen tillsammans med redigerandet av Dimidium - var lite segt idag, mest eftersom jag inte kunde låta bli att tjuvkika på instagram stup i kvarten - men fick de kapitlen jag hade planerat att göra gjorda i alla fall. Är mycket roligare att läsa igenom Dimidium den här gången - den gamla versionen är fortfarande så himla inpräntad i mitt huvud att jag har stannat upp flera gånger på nya formuleringar eller redigerade stycken och verkligen tänkt "wow det där blev så mycket bättre att göra så good job me". Har mest bara pillat lite med meningsbyggnader och tagit bort adjektiv och sådär - behöver inte ta bort speciellt mycket alls (tog bort typ fem rader i slutet av ett kapitel för att få till en bättre cliffhanger och det var nog den mest dramatiska ändringen tror jag). Känner betydligt mer tilltro till Dimidiums potential nu än jag gjorde innan, kan man väl säga. Men, ja. Det är en tusendels chans att det finns ett förlag som tycker det också, så vi får väl se hur det blir med det.
 
 
Imorgon är i alla fall planen att spendera öppningspasset tillsammans med Lauri i Golders Green, och sedan åka direkt vidare ut till Fulham och äta pizza med Marion. Ah, yes. Nu tror jag att jag ska ta och kolla lite mer på Youtube och sedan försöka få lite sömn. Hade tänkt vakna en timme tidigare för att se det nya Supernatural-avsnittet innan jobbet. Mest för att det heter Angel Heart och för att jag är Castiel-trash ända in på atomnivå. Vissa saker ändras aldrig.

My name's Blurryface and I care what you think

Allra bästa Twenty One Pilots har släppt ännu en låt från sitt uppkommande album (som för övrigt är det enda albumet jag räknat ned dagarna till på väldigt länge är SÅ HIMLA TAGGAD), och de är fortfarande överlägsna cirka allt annat. Texten är återigen så jävla klockren (jag menar "Out of student loans and treehouse homes we all would take the latter" är så fucking relatable ju) och hela konspirationen om vem Blurryface är eskalerar med varenda ny låt som släpps (LEVER för Blurryfacekonspirationen och allas teorier om vad allt betyder LEVER FÖR DET) och åhh så bra. Inget band är som Twenty One Pilots alltså.
 

Idag har varit ännu en ganska standardmässig dag, I'm afraid. Vardagen har varit ganska prominent på sistone, men det gör inte så mycket (inte när vardagen involverar att spendera nio timmar om dagen bland böcker och en anteckningsbok med berättelser i).
Det mest intressanta som hänt idag var det faktum att jag snubblade över en annons på en skrivarsida på facebook där ett förlag annonserade ut att de under maj månad söker efter manus att ge ut. Timingen på det var ju basically helt perfekt när jag precis började sista redigeringsfasen av Dimidium innan jag skulle börja kolla upp förlag, och så kom ett förlag och bara landade i knäet, basically. Så, ja, nu har jag hux flux skaffat mig en deadline till redigeringen - manuset måste skickas in till dem under maj för att behandlas. Har aldrig riktigt haft någon deadline när det kommer till mitt eget skrivande (har ju obv haft en miljon till uppsatser och sånt men det är ju inte riktigt samma sak), men konstigt nog stressade det mig inte utan gjorde mig bara supertaggad på att sätta igång (kanske är för att deadlinen precis dök upp och inte är påväg att gå ut - kommer kanske hata den när maj börjar ta slut heh). Därför gick jag runt hela dagen på jobbet och mest längtade efter att få komma hem så jag kunde få sätta igång. Under dagen hade jag och Krisztina en hel massa intressanta diskussioner om framtiden och konst och Londonlivet, och jag fick en del skrivet på Sectangelus (och trasslade ut ett rätt stort plothole som gjorde mig rättså stolt - var en sån grej när man kommer på lösningen till ett problem så löste sig automatiskt en massa andra problem också bara av farten hallelujah). Stängningen drog ut på tiden eftersom affären var full av gamla gubbar som vägrade gå hem, men till sist tog jag mig hem, åt spaghettihoops och redigerade Dimidium i ett par timmar (har räknat ut att jag måste redigera minst tre kapitel om dagen för att hinna - helst fler - så jag ska försöka sikta på typ fem om dagen eller så - får lite vaga Nanowrimoflashbacks av det här alltså) innan jag ansåg mig klar för dagen. Har inte gjort mycket mer sedan dess förutom att lyssna på Stressed Out på repeat, basically. Tror jag ska ta och läsa lite bloggar, se ikapp på Youtubevideor och äta kakor som belöning för work well done nu. Mhm. Låter bra det.
 
 
 
ALSO, SIDENOTE: 
 
Idag blir min förra häst, världshistoriens långsammaste angloarab Jam Session - bättre känd som Jamma - 20 år gammal! 
Min lilla klanthäst, så roligt jag hade tillsammans med dig. Var du än är just idag, så hoppas jag att du har det bra. Och att det finns någon där som kan klia dig på ditt favoritställe i gropen under hakan så du spänner överläppen och ser ut som en idiot.