My bag is ripped and worn, but then again so am I

Fredagen är ankommen (inte för att det betyder speciellt mycket för en som jobbar i retail men ändå), och det har mestadels varit en bra dag, med det enorma undantaget att Leonard Nimoy, som spelade Spock i originalserien av Star Trek, dog idag och jag har gått runt med ett hjärta i bitar sedan dess, inte bara för att Star Trek är en av mina favoritserier och Spock en av mina favoritkaraktärer, men för att Leonard Nimoy var en sån underbar människa som ville alla så väl och var så snäll och omtänksam och bara precis en sån människa världen behöver fler av. Var väl kanske ingen överväldigande överraskning med tanke på att han var både sjuk och över 80, men vafan. Vissa människor borde få lov att vara odödliga.
 
 
 
Har bytt ut mitt Mighty Boosh-citat på min svarta tavla. Nu står där bara "live long and prosper". Kändes lämpligt.
 
 
I vilket fall. För att återvända till lite trevligare domäner än det faktum att folk jag älskar fortsätter dö (först Rik Mayall och nu Leonard Nimoy SLUTA STOPP), så har dagen i övrigt faktiskt varit väldigt bra.
Jobbade i Notting Hill tillsammans med Kadri. Vi hjälptes åt att laga ett trasigt bord (skills) och spenderade sedan rätt mycket tid åt att hänga runt kassan, dricka te och bläddra i tatueringsböcker och kritisera de tatueringar vi tyckte var fula (affären var väldigt lugn, behöver jag väl knappast påpeka). Hade en konstig kort dag idag, så redan vid två var min arbetsdag över (lyxen alltså !!!) och jag kunde säga hejdå till mina kollegor och gå ut i solen och ta tunnelbanan till South Kensington och Victoria & Albert-museumet. Hade tänkt gå till Natural History, men pratade med Caroline precis innan jag gick och hon trodde jag skulle gilla V&A mer, så då tog jag den rekommendationen helt enkelt.
 
Och WOW så fint det var, alltså!
Bildbevis som följer:
 
 Entréhallen. Inte helt fel sätt att välkomnas.
 Muséet hade även en innergård med en liten damm som var cirka det finaste någonsin
 Där fanns en hel utställning om mode genom tiderna. Tror jag spenderade lika mycket tid där som i resten av muséet sammanlagt. Så jäkla intressant alltså.
 Bröllopsmode från förr.
 På övervåningen kunde man skymta utställningen om bröllopsklänningar genom tiderna, men den behövde man betala för så det sållade jag snabbt bort. Fick kika lite mellan spjälorna istället.
 Ett urval av saker från Dior's början
Kläder genom tiderna: Hej 70-talet!
 T-shirts genom historien hade en egen liten monter. Hur bra.
 Därefter förflyttade jag mig till den asiatiska utställningen, som var inhyst i världens mysigaste lokal och full med coola gamla saker.
 Denna prylen kan man tydligen göra eld med ??? Cirka den coolaste tändaren någonsin.
 Därefter kom lite fler skulpturrum, bland annat detta, med dekoreringar från kyrkor. Blev snabbt mitt favoritrum. Så himla storslaget vackert.
 Sarkofagdekoration.
 Ett litet urval av altartavlor. Fick lite hemlängtan när jag påmindes om altartavlan i kyrkan därhemma.
 I ett rum hade någon hängt upp en enorm blå-grön gummipryl. Ingen aning om vad det var, men oh well.
 Den här hängde i taket med ungefär 0 kontext. Hoppas det var en piñata som någon senare skulle slå i bitar.
Spatserade runt ett par timmar i muséet innan jag tog en sväng upp i friska luften och hittade ett museum (tror jag det var i alla fall ???) som såg lite ut som Hogwarts. Bestämde mig för att se mig omkring därinne också at some point, och så hoppade jag på tunnelbanan igen.
 
Hoppade av vid Baker Street för första gången sedan första gången jag var i London på min födelsedagspresentweekend efter jag fyllt 18, och att vara tillbaka på precis den platsen där jag för första gången steg ut i London och såg en röd buss susa förbi och insåg att jag faktiskt äntligen var där, var en väldigt bisarr men väldigt fin känsla. Minns fortfarande så himla tydligt hur det ösregnade men hur jag inte ens kände det för att jag var så sjukt lycklig över att vara där. Och nu bor jag där. Fint hur livet blir ibland.
Gick lite vilse (som vanligt), men till sist hittade jag vad jag letade efter - detta stället:
DET FINNS EN SVENSK AFFÄR I LONDON !!!!
Steg in genom dörren och blev hälsad på med ett "hejhej" av kassörskan och överallt var det Ahlgrens bilar och Kexchoklad och knäckebröd och riktiga ostbågar och Bregott och Kalle's kaviar och allt annat jag saknat här i underbara men i vissa fall otroligt deprived London. Köpte Kexchoklad, en Zooklubba och en tub kaviar (eftersom den jag tog med mig hemifrån efter nyår i princip är slut), och gick hem glad i hågen över att ha hittat ett ställe som kan dämpa åtminstone en aspekt av hemlängtan.
 
Kom hem till lägenheten helt slut - hade gått omkring större delen av dagen, hade ungefär 4 timmars sömn under bältet och hade inte ätit mat sedan frukost (V&A gjorde liksom att jag glömde bort att lunch är en grej man brukar ha mitt på dagen). Låg på sängen en stund, fick reda på Leonard Nimoy's bortgång, och värmde en pizza med ett hjärta som gjorde ont.
 
Spenderade en timme eller två med att se lite på Star Trek - det kändes lämpligt - och en stund därefter ringde mina kära päron på Skype så vi kunde prata ikapp lite efter alldeles för lång frånvaro. Pratade med dem om min pengaångest och mina berättelser och universitetstrubbel och de bara lyssnade och hjälpte och fick allt att kännas bra igen sådär som bara ens mamma och pappa kan göra. Har nu sort-of skissat upp en idealplan för min framtid - drömmen är tre år i Lund för att plugga mänskliga rättigheter (probably med fokus på typ hbtq/kvinnors rättigheter), ett år i Edinburgh för att plugga publishing på ett universitet där, och därefter har jag bott i London, Edinburgh och en större stad i Sverige, och så kan jag bestämma mig därefter vilken av ställena jag gillar mest och sen stanna där och skaffa jobb och SETTLE DOWN och allt det där vuxna hemska (och med settle down menar jag inte två barn och white picket fence utan snarare en fin lägenhet, en egen TV, fast jobb och en fransk bulldog). Så ja. Känns rättså bra, det här. Får bara hoppas att universiteten jag vill läsa på kan vara lite tillmötesgående och släppa in mig, också.
 
Så, ja. Det har varit dagen, det. Finns inte direkt mycket mer planer för dagen förutom att blasta min nyskapade spellista benämnd Poptrash - fylld med studsig popmusik och matchande min Indietrash-lista. En lista för när jag är glad, och en för depp/skrivande. Love me some pop när det har varit en bra dag.
 
 
ALSO - MINDRE ÄN TJUGOFYRA TIMMAR TILLS JAG 1. SKA SE ANDREW MCMAHON LIVE 2. SKA VARA I SAMMA BYGGNAD SOM MIN FAVORITYOUTUBER (SOM OCKSÅ SKA SE ANDREW MCMAHON WOULD U BELIEVE IT). ÄR TAGGAD BEYOND WORDS.

Inside your restless soul your heart is dying

Veckans andra lediga dag, och jag har haft en bra dag idag också. Tror jag är inne i något sorts flyt på sistone. Kände mig så himla deppig bara i slutet av förra veckan, men sen dess har det bara lyft. Känns fint - är så himla lätt att övertyga sig själv om att man aldrig kommer bli okej igen när man sitter där i mörkret och inte inser att man sitter precis bredvid dörren ut.
 
Anyhow.
Vaknade rättså tidigt idag också (har en tendens att vakna till vid 9/10-draget varje morgon när jag är ledig och jag har INGEN ANING om varför, det hände aldrig när jag bodde hemma liksom why), men den här gången somnade jag faktiskt om och låg och gonade mig i sängen till tolv-ett någon gång, när jag vaknade och insåg att mina fairylights som är virade runt min sängs huvudgavel slocknat - vilket betyder att elen tagit slut. Vi får ingen elräkning i det här huset utan måste ladda upp en mätare med pengar när elen tar slut, och ingen tar sig direkt tid att fylla på den såvida den inte är helt slut. Så det var bara att asa sig upp ur sängen, ta på sig kläder, äta lite flingor och ge sig av. London visade sig från sin mest grådassiga sida och var regnigt och ruggigt, och när jag gått till affären och laddat elmätaren och handlat lite nödvändigheter var jag mer eller mindre dyngsur. Känslan att kunna krypa i mjukisbyxor och tjocka strumpor igen direkt därefter är en väldigt najs sådan.
 
Därefter spenderade jag några timmar i sängen med laptopen och snurrade runt mellan tumblr och Youtube innan jag bestämde mig för att se på Big Hero 6, som jag velat se i princip så länge den funnits men inte tagit mig tid för (och inte velat betala biobiljetter för bc money).
 
ALLTSÅ. DEN FILMEN. Definitivt något av det bästa jag sett på länge - hur rolig som helst (satt ensam i mitt rum och bara GRÄT av skratt under en fucking biljakt alltså SÅNT HÄNDER INTE), animeringen var A+, majoriteten av huvudkaraktärerna var poc eller tjejer (!!!!!!!) och den var så himla fin och bedårande och slutet fick mig att gråta (SCENEN MED CHIPET. IM SO EMOTIONAL), och nu är min högsta önskan att ha en egen Baymax, basically. Se Big Hero 6 omedelbart, is what I'm trying to say. Dess Oscar var så galet välförtjänt.
 
När Big Hero 6 var slut och jag återhämtat mig lite från den emotionella bergochdalbanan hoppade jag in i duschen och gjorde mig i ordning inför kvällens övningar.
 
Slutresultatet blev något i den här stilen:
[okej varför ser ALLT jag har på mig så mycket bättre ut i verkligheten this is an outrage. Also har köpt cirka allt på H&M typ för fyra år sen. Yep]
 
När jag var klar hoppade jag på tunnelbanan till Piccadilly Circus och mötte upp med Marion. Fick en kram och en cupcake (!!!) som hon köpt innan under dagen för att den var lite blåaktig och påminde om mitt hår (alltså ACTUAL SWEETEST PERSON). och så vandrade vi in på en av gatorna och strosade bort till Chinatown, där vi skulle spendera kvällen. 
 
Chinatown var fortfarande dekorerat med en massa fina rislyktor och grejer sen det kinesiska nyåret och såg hur fint ut som helst. Marion visade mig till en av sina favoritrestauranger och vi pratade om livet och jag provade phad thai och bubbletea för första gången (har velat prova bubbletea SÅ HIMLA LÄNGE och på tunnelbanan in till Piccadilly var det bokstavligen någon på tåget som drack det och jag bara "ÅH JAG VILL OCKSÅ HA BUBBLETEA VAFAN" och så TADA så fick jag det). Älskar numera de båda. Mitt bubbletea hade melonsmak och smakade precis som mina favoritmelontuggummin som jag älskade när jag var liten och phad thaien var helt UTSÖKT och full med kyckling och nudlar och grejer och åhhh. Asiatisk mat är my one true love alltså.
Fin plats, bra folk, god mat. Själva definitionen av en bra kväll.
 
När vi hade ätit klart och stod i cirka fyra hörn strosade vi runt lite mer och spanade genom skyltfönster och pratade musikaler innan vi hittade en jättefin pub precis vid Leicester Square som vi drack öl och pratade om filmer i en stund innan klockan var mycket och vi skiljdes åt på tunnelbanestationen när jag skulle på Northern och hon på Piccadilly och jag tog mig hem till lägenheten medan jag maratonlyssnade på Halestorm's första album och ännu mer insåg hur mycket jag kommer dö av att höra Lzzy sjunga mitt framför mig igen (alltså om de spelar I Get Off på den här spelningen också så kommer jag 100% avlida kommer inte överleva den upplevelsen en andra gång).
 
Satte mig i sängen, och efter ett tag blev mitt scrollande genom bloggar avbrutet av Nonta, som knackade på min dörr och undrade om jag var villig att utbyta lite av min mjölk mot pannkakor. Och även om jag precis kommit hem från en middag finns det inget sammanhang när jag inte vill ha pannkakor, så det ville jag.
Runt midnatt var pannkakorna klara och vi spenderade någon timme kalasandes på dem medan vi pratade musik och vikten av att tro på sin konst innan jag påmindes om att jag måste vara i Notting Hill klockan nio imorgon bitti och insåg att jag nog skulle varit i sängen för flera timmar sen. Whoops.
 
Nåväl. Imorrn jobbar jag kort dag till två och ska därefter nog försöka ta mig till National History Museum några timmar eftersom det ändå ligger i närheten, och i övermorgon ska jag se Andrew McMahon i verkligheten.
Verkar som om veckan har potential att fortsätta på sitt positiva tema, alltså. Fint det.

I wanna fall in love with the stars in your eyes

Det är så fint när en dag kan överstiga ens förväntningar.
 
Idag har varit en trevlig dag. Jag var ledig, och dagen börjat ordinärt nog. Väcktes vid tio av en leverans (intercomsystemets buzzer är cirka det mest stressande ljudet i hela världen herrejissus), och blev därefter kvar i sängen tills typ två på eftermiddagen och scrollade genom twitter, slumrade, och läste Black Butler. Bästa sättet att starta dagen - helt utan något att skynda till. Steg till sist upp, åt flingor och skrev lite på Sectangelus. Fick en släng av inspiration och skrev säkert fem sidor (vilket är rätt imponerande för att vara den berättelsen) innan det började gå trögt igen och jag gick över till att se på slampoetry på Youtube istället. Shit, så coolt det är, alltså. Sån himla fascinerande konstform, som lämnar en med en känsla av att man liksom fått en käftsmäll av hur hårt alla ord träffar, rakt i bröstbenet. Så bra, så bra.
 
Slöade runt på internet en bra stund - cirka hela eftermiddagen - innan jag åt kvällsmat, slängde på mig min favoritklänning (hade basically exakt samma outfit som här) och sminkade mig i webcamen medan jag Skypade med Malin för första gången. Hade känt mig lite låg över min brist på produktivitet under dagen, men så fort hon dök upp på skärmen så blev hela min själ lycklig och jag bara "nej vet du vad idag är bäst". Var så himla fint att prata med henne en stund, och kan verkligen inte vänta tills hon kommer hit i mars (20 dagar kvar för övrigt !!!! omfg). Nivån jag saknar henne på är helt sjuk. Min bästa människa.
 
När jag motvilligt avslutat Skypesamtalet rusade jag runt i lägenheten och fixade eyelinern och målade läppstift och powerwalkade sen till tunnelbanan till Old Street, där Nonta skulle spela ett gig med sitt band (som ni för övrigt kan lyssna på HÄR). Giget hölls i källaren till en jättemysig liten pub (som hade någon sorts "bisarr psykolog"-estetik med stora skinnfåtöljer och persiska mattor och gamla gunghästar och tunga mörkröda tyger och som var HUR FINT SOM HELST), och jag hälsade på Nonta och hennes kompisar innan jag gick och satte mig hos Michael och hans kompis som han tagit med sig. Vi drack öl och applåderade åt Nonta och bandet och småpratade i pauserna, och när giget var över gick vi upp på övervåningen, drack mer öl och pratade sedan i flera timmar om alltifrån politik till matlagning till tequila till gäss. Har knappt haft en ordentlig konversation med Michael sedan hans födelsedagsfirande eftersom våra scheman är typ raka motsatserna till varandra och jag är ledig när han jobbar och tvärtom, så det var najs att bara lyckas ha en konversation, to be honest. Runt midnatt någon gång insåg vi att vi var tvungna att dra oss hemåt om vi ville hinna med sista tunnelbanan. Sa hejdå till Michael's kompis och hoppade av tunnelbanan vid King's Cross och promenerade hem till Camden lite sådär halvlulliga och pratade om böcker och Eddie Izzard tills vi tagit oss hem och Michael gick för att laga pizza och jag tog på mig pyjamas och kröp till sängs eftersom jag är HELT SLUT. Lediga dagar gör mig alltid så himla trött ???? WHY
 
Så, ja. Dagen har inte varit så speciellt extraordinär, men den har varit full av fina människor, skrivande och musik, och då kan jag inte direkt kräva mycket mer. Den har varit fin i all sin enkelhet, precis som de bästa dagarna oftast är.
 
Imorrn ska jag utforska Chinatown för första gången tillsammans med Marion (som jobbade sent idag och inte kunde träffas), och ha lite mer pubhäng med fina människor. Skulle kunna göra det till en livsstil, alltså.