Som den aspirerande journalist jag trots allt är, och framför allt som den sentimentala, pladdrande idiot som jag över allt annat är, så tänkte jag att vad är väl lämpligare att ha som inlägg på nyårsafton än en reflektion av året som gått? 2012 har trots allt varit ett ganska händelserikt år för mig personligen, så varför inte. Om den här bloggrejen blir en varaktig sak kan det ju dessutom vara en rolig årlig tradition, right?
Och ja, det här är bara ur en rent personlig vinkel. Ledsen, men jag gör det här mest för min egen skull. Kan rekommendera det, dock. Det är alltid intressant att se vad det gångna året gjort med en.
Så, here we go (och yes, this'll be a long one. Jag applåderar ditt tålamod och älskar dig för evigt om du orkar igenom hela)!
MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2012
Det är alltid svårt att sammanfatta saker. En bok, en film, en resa. Vissa saker är bara för stora och komplexa för att kunna knytas samman med några få ord. Man måste varit där, läst boken eller sett filmen för att förstå vad det handlat om.
Det är därför det är så svårt att sammanfatta ett helt år. En film kan man se om många gånger, en bok kan läsas om tills den faller samman, men du kan inte uppleva samma år flera gånger. Man kommer inte ihåg allt man gjort under året - det är omöjligt. Tur att jag startade den här bloggen i början av januari i år, då. Detta innebär att jag har en ganska bra översikt över vad jag har roat mig med under året, vem jag var när det började och vad jag gick igenom under tiden. Det är intressant att läsa igenom mina gamla blogginlägg, för det känns som evigheter sedan, som en annan verklighet, men samtidigt inte alltför avlägset. Vissa saker jag trodde inträffade för någon månad sedan visade sig ha hänt någon gång i juli, och vissa saker jag trodde jag gjorde för ett halvår sedan var i själva verket något som ägde rum förra veckan. Tid är en komplicerad sak - vissa diskuterar till och med om tid ens verkligen existerar eller om det är något vi bara uppfunnit för att vi måste organisera oss runt någonting, men jag antar att den passerar oavsett om den är verklig eller inte. Och tid förändrar människor, på gott och ont.
I början av året hade jag precis börjat lyssna på My Chemical Romance. Nu är de en permanent del av min personlighet och några av mina största idoler. I början av året hittade jag av en slump Marianas Trench tack vare en turné de gjorde tillsammans med Simple Plan, och blev mer besatt av dem än jag varit sedan jag först upptäckte Simple Plan (och numera överväger jag seriöst att åka till Kanada i vår bara för att kunna se dem live). I början av året lyssnade jag på All Time Lows låtar om och om igen och undrade varför deras låtar inte fastnade. Nu skulle jag sälja min själ för att få se de fyra medlemmarna i verkligheten, och deras musik och sprudlande personligheter är en konstant uppmuntrande del i mitt liv, oavsett om det är en bra eller dålig dag.
Tre låtar som gav mig tre nya favoritband under året:
Musik har generellt varit en stor del av 2012 - och mitt liv innan dess - men det var först i år som jag verkligen blev besatt av band, som jag breddade min musikaliska horisont och hittade fler band och lärde mig mer om bandmedlemmarna och började älska mina favoritband inte bara som musiker utan som människor. Musik har varit min ständiga ledsagare genom året, en glad kompanjon under glada dagar som kan tonsätta mina leenden med ett glatt elgitarriff, och släppa ut min ilska och aggression och sorg i vrål och skrik och tung, aggressiv musik när jag har en dålig dag. Musik har inte räddat mitt liv på det sättet att jag skulle varit död om jag inte hittat den, utan på det sättet att jag skulle vara en så olycklig människa om jag inte hittat den. Och ett olyckligt liv är faktiskt knappt något liv, anser jag. Det är musiken som gjort att jag kunnat kravla mig ur hålet högstadiet lämnade mig i, och ta tag i gymnasiet som en ny människa. Den räddade mig från att gå under, helt enkelt, och jag är mina favoritband evigt tacksam för det.
Det är tack vare min musik som jag har kunnat hålla samman, och det är till stor del tack vare den som jag är den jag är.
När jag tänker på viktiga ingredienser i året som gått, så är det tre stora områden som landar i huvudet. Musik är det första. Mina vänner är den andra.
Jag vet att jag pratar mycket om Klanen. Jag vet att ni förmodligen är trötta på det vid det här laget. Men jag tror inte ni inser hur viktiga de här människorna är för mig, och hur fantastiskt och otroligt det är för mig att jag har dem i mitt liv.
Let me put this into perspective: Under hela min högstadietid var jag urtypen av en pluggis. Jag pluggade hela kvällarna, från halv fem när jag kom hem, tills jag antingen somnade eller bröt ihop framemot nio på kvällen. Varför gjorde jag detta? Jo, för jag hade inget bättre för mig. Så simpelt och så sorgligt var det. Jag umgicks nästan uteslutande med Linnéa dagarna i ända, och även fast vi hade en del trevliga stunder ensamma i biblioteket, så var det trots allt bara vi (ja, och ibland Tims eller Armins gäng som kom och umgicks en stund, men de var inga permanenta eller självklara ingredienser). När Linnéa var sjuk var jag helt ensam, och de dagarna var en mardröm när jag skulle gå och äta eller hitta någon att jobba med på lektionerna. Det hela blev inte bättre av att jag, efter en del jobbiga erfarenheter från sjuan, verkligen ogillade majoriteten av människorna i min klass och inte kände att jag passade in någonstans. Högstadiet var pressande, stressande och ganska ensamt, och jag hade inte den blekaste aning om vem jag var eller vart jag var på väg. Det enda jag visste var att jag måste därifrån.
Skolavslutningen i nian var en av de mest lättnadsfyllda dagarna i mitt liv. Medan mina klasskompisar grät och sa att de skulle sakna varandra och sa att de skulle ses på klassfesten senare på kvällen, så log jag bara brett och tänkte att nu äntligen slipper jag dem. Äntligen är jag fri. Jag åkte direkt hem och struntade att gå på klassfesten, trots att jag faktiskt var inbjuden. Jag ville aldrig se de där människorna igen.
Jag, mamma och Elin under sommarlovet mellan nian och gymnasiet. YOU CAN ALMOST SEE THE IDENTITYCRISIS IN MY FREAKIN' FACE. Jag tycker inte om den där tråkiga blonda pagen. Alls. Fattar inte hur jag kunde leva med den i tre års tid.
Under sommarlovet lovade jag mig själv en nystart, inhandlade tuffare kläder som jag alltid velat ha men aldrig vågat bära, och klippte av mig håret. Jag ville att mina nya klasskompisar skulle möta den riktiga Moa redan första dagen. Jag tänkte inte gömma mig en sekund till.
Jag under den allra första tiden i gymnasiet. Långsam förbättring. c:
Jag kan inte förklara hur Klanen kom samman. Det känns som en sådan där sak som bara var menad att hända, som man inte behöver jaga så mycket, utan som bara löser sig ändå (är det så det känns att träffa sin själsfrände, kanske?). Jag lärde känna Malin redan första dagen, vi klickade ganska omedelbart tror jag, och efter det fortsatte vårt gäng bara att byggas på allteftersom vår klass blev större. Jag minns fortfarande hur stort det var när vi beslutade oss för att gå på bio första gången, och jag kunde säga att jag skulle på bio med mina kompisar. Mina kompisar som jag hade skaffat mig alldeles själv. Som hade blivit kompis med det riktiga jag, som tyckte om det riktiga jag, inte bara den fasad jag hade levt med hela högstadiet. Jag minns när vi sov över tillsammans första gången, och alla gångerna efter det. Hur vi satt, och fortfarande sitter, uppe till morgonkvisten och kritiserar filmer och skrattar så vi gråter och kastar kuddar och äter godis och skaffar oss interna skämt och myser ihop oss i soffan och bara har det allmänt awesome.
Från Doomsday Party när vi provande min läskiga miniminigolfjulklapp som var så läskig att vi skrattade åt en i en halvtimme. Och ja, Gabriel fungerade bra som golfbana, upptäckte vi c:
Gabriel och jag framemot småtimmarna på en av klassfesterna i början av året. I just... god. Jag kan verkligen inte se normal ut på något kort någonstans någonsin. *Sigh*
Linnéa, jag och Malin i början av ettan. URSÄKTA MIG MEDAN JAG BLIR NOSTALGISK.
Jag behöver aldrig oroa mig för att bli lämnad ensam i skolan längre, för det finns alltid någon som man kan gå och äta med. Det finns alltid någon att jobba med på lektionerna. Jag har folk runt mig som jag genuint bryr mig om, som gör mig glad om de är glada och som får mig att vilja ge dem kakor och kramar en hel dag om de är ledsna.
Vi lärde känna varandra under 2011, men det var under 2012 som vi verkligen kom varandra nära, som vi blev en enhet med speciella seder och interna skämt och traditioner och "vårt" bord inne på Lennarth's och kännedom om varandras favoritsaker och andra småsaker som gör att man känner att man hör ihop.
Jag tänkte faktiskt på det häromveckan på Doomsday Party när vi firade jul tillsammans, framemot småtimmarna när jag mer eller mindre låg med huvudet på Gabriels bröstkorg och fipplade förstrött med hans händer och hade mina fötter hos Malin och hörde hur resten av mina kompisar skrattade och mumlade saker runtomkring mig på det där mysiga nattsättet. Om någon hade visat mig den scenen innan gymnasiet och sagt att "där kommer du befinna dig en dag. Så kommer ditt liv se ut. Det där är dina vänner. Och den där rödhåriga människan med nitskärp och dödskallesmycken och ett brett flin är du", så hade jag skrattat högt och förmodligen fått en liten klump av längtan i magen eftersom det var precis något sådant jag saknade under högstadiet. En riktig identitet jag var bekväm i, och en andra familj.
Säga vad man vill, men utseendemässigt har jag förändrats en del under den senaste tiden.
Jag hoppades i hemlighet att gymnasiet skulle bli såhär, men jag vågade inte yttra den önskan eftersom jag aldrig trodde det skulle bli så. För sånt finns inte i verkligheten. Speciellt inte i mitt liv.
Men det gör det. Gymnasiet blev som jag drömde, och lite till.
Jag lever min dröm. Förstår ni hur häftigt det känns att kunna säga det?
Så tack, Klanen, för att ni har uppfyllt en av mina stora drömmar. Nu är det bara författarkarriären som saknas.
Vi måste verkligen ta ett kort med alla medlemmar ASAP... Och ta fler kort i allmänhet.
Den tredje saken som varit viktig under 2012 är min familj, av ungefär samma anledning som Klanen är en av anledningarna. Jag har haft den obegripliga turen att hamna i en familj som står varandra väldigt nära, som umgås så gott som varje dag i någon utsträckning, som alltid finns där för varandra och stöttar och skäller och uppmuntrar och skrattar och som gör mitt liv så mycket bättre. Det är min familj som har lärt mig hur en familj ska fungera, hur det ska kännas att vara sedd och älskad och hörd, och jag vill inte ens tänka på vilken typ av människa jag varit utan dem. Jag önskar ofta att alla barn kunde få hamna i en familj som min, för det är verkligen allt man kan kräva av en uppväxt.
Med detta inte sagt att mitt liv är värsta Disneygrejen där alla springer runt och har det perfekt och bakar kakor och sjunger sånger stup i kvarten. Det är klart att det inte bara är bra. Ibland bråkar Klanen om något, ibland uppstår någon familjekris i min familj, skolan är alltid ett stort moln, min framtid är fortfarande det största stressmomentet någonsin, och jag har också svackor där jag är deppig utan att riktigt veta varför. Det är bara en naturlig del av livet, tror jag. Poängen ligger i att fördelarna måste väga ut nackdelarna, och när jag ser på 2012 i backspegeln, så har det verkligen gjort det.
Under 2012 har jag bland annat:
* Kommit närmare mina vänner och min familj har blivit en starkare och konstigare enhet.
* Jag har skrivit min bästa bok någonsin som kanske faktiskt har en chans att slå igenom och bli något.
* Jag fick se bandet som räddade mitt liv i verkligheten på mitt livs bästa dag och inse vad komplett lycka verkligen är.
* Jag har förbättrat min ridning.
*Jag har upptäckt en helt ny kultur i Tumblr där jag hittat folk som förstår min besatthet.
Jag har bokstavligt talat en mapp i min dator som heter "Tumblrpeople for presidents" som är smockfull med den här typen av klockrena saker.
* Jag har upptäckt roliga, bedårande engelsmän på Youtube som kan lysa upp vilken dag som helst och som generellt gett mig mer hopp om mänskligheten.
* En massa nya band har lagts till på min favoritbandslista.
* Jag har verkligen börjat hitta den jag vill vara.
Jag vet fortfarande inte vart jag är på väg, men jag vet var och vem jag är just nu, och det är en ganska bra bit på vägen.
Så ja, det är svårt att sammanfatta ett år. Det är jättesvårt, men jag tror faktiskt att en ganska rättvis sammanfattning av året som når sitt slut idag är denna:
2012 kan faktiskt vara det bästa året jag någonsin upplevt.
Varje gång någonting positivt händer mig under 2013 ska jag skriva ner det på en lapp och lägga i en glasburk på mitt rum. Om ett år ska jag öppna burken igen och se alla bra saker som hänt mig under året. Jag såg det tipset på Tumblr och tyckte det verkade vara en fin idé.
2012 var ett väldigt bra år, kanske det bästa i mitt liv. Jag hoppas att 2013 blir det också.
Tack för ett fantastiskt år, allihop.
Tack för allt.
Vi ses i 2013.
