MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2017

Greetings! Här är den igen - summeringen av året som gått, en favorit i repris, en publikfavorit, 10/10, osv. Eller, well, mest en ursäkt för mig att få pladdra på om mitt eget liv i uppsatsform som vanligt.
 
Vill ni kolla in hur denna specifika konstform som jag har en sån svaghet för har utvecklats över åren kan ni kolla in tidigare år genom att klicka här:
2012  2013  2014  2015  2016

Det är över. Det är äntligen över.
 
Det tog mig ett tag att inse att 2017 var ett jävla skitår. Inte förrän det sista halvåret eller så stannade jag upp och bara "nä vänta här nu en stund det här året suger ju". Jag vet inte varför jag inte insåg det tidigare, really. Ända sedan jag flyttade till London har jag haft världens tur med nästan alla aspekter av mitt liv, och hela tiden har jag väntat på när karman skulle vända. Jag tror den vände det här året, och jag insåg det inte ens förrän långt senare.
 
Efter att ha funderat på det en stund, lyckades jag sätta in mitt liv i något sorts fungerande narrative. Det är ju obviously inte så livet fungerar - hade ett riktigt liv varit filmatiserat hade det varit fullt av lösa trådar och konstiga meningslösa inslag, men jag gillar att låtsas att mitt liv är en bok och att allt händer av en anledning och ska leda till någon storslagen poäng någon gång.
 
Så här är det - 2016 skulle ha varit ett dåligt år. Brexit gick igenom, Trump blev vald, jag avslutade ett förhållande och startade ett nytt sort-of-kanske-förhållande-grej som kastade omkull hela mitt emotionella liv på ett flertal plan, jag var luspank mer eller mindre hela tiden, och så vidare och så vidare. Jag minns hur jag i slutet av förra året tänkte att jag borde ha haft ett dåligt år, men att jag istället varit orimligt, nästan skrämmande, lycklig så gott som hela året. 2017 var konsekvensen av 2016, på ett flertal plan. Världen i stort började känna konsekvenserna av sina beslut på riktigt, och mitt eget liv började göra ungefär detsamma. Allt som sattes i rörelse förra året nådde sitt mål det här året, på gott och ont.
 
Förra året började Nat prata om att börja plugga på universitetet - i september det här året följde vi med henne ner till Stoke-On-Trent som hennes stand-in föräldrar för att lämna av henne för sitt första år på filmprogrammet, vilket stängde ett kapitel i mitt liv som var jag, Nat och Josh i ett hus och som var en av de finaste perioderna i hela mitt liv. Jag och Josh bor ju själva tillsammans nu, vilket också har varit världens bästa grej, men jag kommer ändå alltid sakna att ha min bästa svenska Londonpal och min och Joshs bästa momfriend två steg från min sovrumsdörr at any point.
 
Förra året såg Marion ett av mina familjefoton, och påpekade hur snygg hon tyckte min kusin var. Jag sa lite skämtsamt att hon borde smsa honom och "tänk hur kul det hade varit om ni gifte er och så blev vi släkt på riktigt". Det här året smsade hon honom, och Hampus svarade, och för literally bara några timmar sedan boardade Marion ett flyg till Blekinge och byn jag föddes i för att flytta ihop med min kusin och lämna London, till synes för alltid. Jag har aldrig sett henne så här lycklig, men hon har också varit min enda constant i den här staden sedan den allra första början, och jag kommer sakna henne något alldeles sjukt.
 
Förra året var mamma och hälsade på själv i London en massa, och vi pratade om livet och jag började inse att allt hemma inte var som det varit när jag flyttade därifrån. Jag försökte att inte tänka på det, och under 2016 var det aldrig något problem. I slutet av 2017 skiljde mamma och pappa sig, och även fast jag vet att det var något som behövde hända och som hänt på det absolut bästa sättet en sån här sak var möjlig att hända på, så kändes det verkligen som att få en av mina fundamentala grundstenar i livet och min uppfattning om vem jag är som person helt kullvält på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Det har varit världens värsta grej att anpassa sig till, och det är fortfarande som ett svart hål långt inne i själen som jag inte riktigt vågar röra vid riktigt än. Det är vad det är, såklart, och it's all for the best, men under andra halvan av 2017 - ett halvår som jag mest spenderade med hjärtklappning, ångestattacker och långa depression sleeps som det var - var det inte riktigt något mitt liv behövde, riktigt. Men det behöver det väl aldrig, antar jag.
 
Under 2016 pluggade jag en universitetskurs i kreativt skrivande i hoppet om att få bekräftelse om mitt skrivande och kanske komma lite närmare att få en bok publicerad. Fick min bekräftelse, men därutöver blev jag mest återigen skoltrött och tappade skrivandet. Har kämpat för att hitta det igen under året, men har inte gjort några större framsteg, direkt. 2017 är det första året på nästan sju år som jag inte skrivit klart ett romanutkast på. Om inte det säger något om vilket skitår det varit, så vet jag inte vad.
 
Därutöver var 2016 även året jag på riktigt började come to terms med det faktum att jag skulle flytta ut från min lägenhet. Tänkte alltid att jag skulle sakna 39a Agar Grove så himla mycket, efter att det varit platsen jag bott sedan jag flyttade till London och där alla mina minnen från staden liksom satt inetsade i väggarna. Istället blev vår flytt något av det värsta jag någonsin gjort i hela mitt liv av helt andra anledningar - vi spenderade literally fyra månader med att försöka få vår agency att göra sitt jobb, jag och Josh delade på Joshs rum i en hel månad eftersom allt var så kaosigt, och vi spenderade flera månader med att bara känna oss helt tomma och ledsna och helt utan motivering att göra någonting alls. Att inte ha en stabil bostadssituation är literally det värsta. Resten av ens liv går liksom inte att manövrera? Usch. Värsta någonsin. -10000/10 would never ever ever do again.
 
Så, ja. Det var ett jävla skitår, all in all. Så mycket av det här året har gått åt till att bara klara mig igenom, att bara ta mig till ljuset i tunneln, så mycket har gått åt till att ha ångest och att stänga stora kapitel av mitt liv och försöka gå vidare från saker jag aldrig egentligen ville gå vidare från. Men it hasn't been all bad. Allting är väl alltid i en gråzon, antar jag. För 2017 har varit full av en massa fina saker också, såklart.
 
Lärde känna Mats på Ellies båt i april någon gång - hade sett honom på håll året innan och minns att jag tänkt att Joshs kompisar var alldeles för coola för mig. Och så hamnade vi bredvid varandra på det där båttaket en asvarm dag i april.
 
Jag och Josh hade tidigare den dagen diskuterat just hur farligt det skulle kunna vara att bada i vattnet i Regent's Canal, och jag hade sagt att man förmodligen fick någon sorts superkraft av att vara i kontakt med det vattnet. "Trash powers", sa jag, och la omedelbart till "which to be honest I already have", och Josh himlade med ögonen åt min sedvanliga self deprication. Hamnade jämte Mats några timmar senare, och presenterade samma idé - om man fick superkrafter av att bada i Regent Canal's superskitiga vatten. "You'd get trash powers", sa jag, varpå Mats genast svarade "I've already got trash powers", och jag tittade på honom och visste nog redan då att vi hade en väldigt lovande vänskap framför oss. I 2016 års krönika var jag chockad över att det bara varit ett år sedan jag träffade Nat - 2017 är jag chockad över att jag och Mats bara umgåtts sedan april.
Överexponerade polaroidkort är ju den finaste sortens kapsel för vänskap, ändå. 
 
Han är en av mina bästa vänner nu - en av de första jag hör av mig till när något händer, den första jag skickar dumma memes till och min nya bästa gigkompanjon. Antalet timmar vi spenderat med varsin jack & coke på hans lokala pub i Dalston och pratat om livsproblem och idéer till berättelser och hemligheter och känslor och konstiga saker vi varit med om och storslagna framtidsplaner. Han har presenterat mig för en helt ny grupp med mysigt folk, och jag har i tur tagit in honom i min och Joshs wholesome lilla bubbla. Vår vänskap är något av det finaste och tryggaste jag har i mitt liv, och det är HELT galet att jag levde hela mitt liv up til this point utan det.
 
Andra bra saker 2017 hade att bjussa på, in the form av ett mindre bildspel:
Mitt hårmodellande eskalerade en smula - har nu gjort photoshoots och catwalks och allt möjligt, och det har varit himla coolt bara att kunna säga att man har gjort det, basically.
Samlade my main gang för en picknick i Hyde Park för att fira påsk. Vi åt en massa god mat och kastade upp samma frisbee i ett träd typ tre gånger och lyssnade på hela MIKA's diskografi, och allt var fint. Alla i världen borde ha ett girl gang, alltså. Den bästa vården för själen.
I början av året inleddes vår besatthet av uppblåsbara husdjur - pictured här är Josh, Nat och Friendship Flamingo, som tillsammans med vår älskade enhörning Spicy Boyfriend spenderade säkert över ett halvår med att ta upp större delen av Joshs sovrum.
Jag skaffade min tredje tatuering och Elin skaffade sin första med vår länge planerade systertatuering. Så himla fint att alltid få ha en liten länk till min bästa människa inpräntad i huden nu.
Mamma hälsade på runt maj, och vi åkte på roadtrip till Cambridge. Åkte båt och såg på fina hus och åh, måste verkligen börja åka runt och se mer av Storbritannien nästa år. Det här landet är ju så sjukt fint på sina ställen, alltså.
Ett snapshot från en av de första varma vårdagarna, när hela vårt hushåll firade söndag med att äta frukt och dricka Prosecco vid en liten sjö i en park i solen och livet var fint.
Juni kom och hälsade på en massa!!!! Älskar my best bro. Det faktum att vi inte bor i samma land är mitt livs största skandal.
När Juni var här mötte hon upp med en massa gamla internetvänner hon aldrig träffat förr. On an off chance följde jag med, och tog med mig Mats. Vi spenderade hela kvällen med att dricka ändlösa öl på en nästan klyschigt nergången Camden-pub, skrattade hysteriskt och pratade ändlöst som om vi alltid känt varandra. Minns fortfarande den där kvällen med solsken i hela själen.
I juni åkte jag hem till Sverige. Spenderade min första vecka på bästa sätt - hjälpte till att måla om Elin och Addes hus, klappade hästar, gick långa promenader i skogen, skrapade upp båda knäna och läste fina böcker i en hammock.
Och Elin tog studenten!!!! Tänk att denna lille jäveln är så himla stor nu. Får panik.
Och jag lyckades pricka in att träffa Kicki och Anders nya taxvalp på studentfesten också!!!!! Kärlek från första ögonkastet. Man är så svältfödd på gos med söta djur när man bor i storstad alltså.
Min andra Sverigevecka kom Josh över för att till sist få se var jag kom ifrån. Vi firade midsommar tillsammans och gjorde otroligt fina blomkransar (as seen above), badade i pool, jag lärde Josh sjunga Helan Går och vi drack på tok för mycket snaps, och därutöver gav jag honom tours runt Karlskrona, vi träffade typ alla mina kompisar, gick på Lövmarknaden, körde genom stan fyra på morgonen och lyssnade på Welcome To Night Vale och gick långa skogspromenader. Försöker övertala honom att följa med till nästa midsommar också. Att få en hel vecka utan något speciellt att göra förutom att gå promenader och dricka snaps och bara få allmän maximal kvalitétstid med sin favoritperson är ju det bästa här i världen ändå.
I juli fyllde jag 22. Josh och Nat väckte mig med tårta på sängen, en jättestor uppblåsbar kaktus, en gul arbetshjälm (numera kallad The Big Boy Hat och måste bäras av alla födelsedagsbarn i huset) och en massa ballonger. Åt tårta och drack öl med en massa favoritpersoner på min favoritpub, och var så himla full av tillgivenhet hela dagen. Var en så himla bra dag, det där.
När jag fyllde 20 åkte jag till Paris över min födelsedag, och det var so much of a good time att jag ville göra en light version. Så för min 22:a födelsedagshelg släpade jag med mig en samling av mina bästa Londonpersoner och åkte till Brighton några dagar. Vi bodde i ett asfint hus, och spenderade hela dagarna med att åka dåliga karuseller på piren, hänga på världens mysigaste pub och dricka gin på stranden.
Vårt Airbnb låg drygt 2 timmars promenad från centrala Brighton. Vi hade världens finaste solnedgång och en flaska vin, och promenerade hela vägen. En av de finaste kvällarna på året, definitivt. Kom hem framemot midnatt, blev absolutely trashed på gin och tonic, och spelade historiens sjukaste kampanj i Dungeons & Dragons och skrattade så vi skrekgrät.
Jag och Josh köpte klubbor i en liten butik och så satt vi i en park och tittade på ett konstigt tempel och åt munkar en hel eftermiddag.
Och jag hade fått en Hawaiiskjorta av Nat i födelsedagspresent som jag hade på mig precis hela helgen. A Look.
Har haft den här bilden som min mobilbakgrund i flera månader nu. Me and my best boys.
En måndag var både jag och Nat lediga, och bokade allmänt spontant en bussbiljett och drog till Oxford över dagen.
Åt thaimat och tittade på gamla byggnader och hade världens mest wholesome dag. Såg det här fina taket, bland annat, där de spelade in Harry Potter en gång i tiden.
Framemot hösten blev det kräftsäsong, så jag och Nat gjorde vad vi gör bäst - släpade med oss några favoritbritter för att bli introducerade till lite svensk kultur. Josh och Jago var stora fans omedelbart.
Ah, så vackert. Vi hade flertalet partyhattar på oss och adopterade en random kille som satt bredvid oss och det var rent allmänt a solid evening. Var så jävla rövbakis dagen efter, alltså. Som kräftskivor ska vara.
Och så denna vackra dag - när vi till sist, äntligen, fick flytta in i vår nya, helt orimligt jävla asfina lägenhet, och det första vi gjorde var att blåsa upp våra uppblåsbara husdjur igen. Har varit så jävla lycklig sedan vi flyttade in i den här lägenheten alltså.
Den enda bilden från vår housewarming. Badkaret remains a prime hangout spot. Fint så.
En kväll häromveckan när jag inte ville gå och lägga mig och Josh byggde ett torn.
Och så vår otroligt hemmagjorda lucia häromdagen. Love these guys so much, man. Jissus.
 
Så, ja. Jag vet inte vilken slutsats som kan dras av allt det här, egentligen. Man kan väl egentligen inte dra så mycket slutsatser av ett enda år, egentligen. I slutändan tror jag bara att 2017 var ett år som behövde hända. Tidigare år hade satt saker i rörelse som behövde komma till sin destination, och kapitel av mitt liv behövdes avslutas för att jag skulle kunna bygga något nytt i deras ställe. Ja, jag vet att det är så här livet funkar literally hela tiden, men det här året har varit extra mycket så. 2017 har rensat ut en massa lösa trådar, skrivit klart kapitel snyggt och prydligt, så att jag kan starta 2018 med en clean slate. 

Jag har ingen garanti, obviously, men jag tänker att kanske var 2017 dåligt och ett år fullt av avslut för att 2018 skulle kunna bli ett bra år fullt av starter. Låter ju lite poetiskt, så då måste det ju vara sant. Om jag går in i det nya året i tron att universum spenderat hela 2017 med att förbereda mig på det, så kanske det är nog för att det ska ordna sig. Vill gärna tro det, i alla fall. Så, ja. Hejdå 2017. Jag kommer inte sakna dig, men jag tror allt kanske var för det bästa ändå.  Hela mitt liv är de första prydliga orden på en ny kapitelsida. Bring it on, 2018. Jag tror jag är redo, till sist. Var snäll mot mig, tack.
Kommentera inlägget här: