MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2015

Välkomna tillbaka folks, för tredje året i rad av "Moa ger en onödigt komplicerad utläggning om sitt år som ingen egentligen bryr sig så väldigt mycket om men som ändå regelbundet fortsätter hända". Till mitt eget försvar är de här nyårskrönikorna en av mina favorit go-to inlägg när jag vill minnas vad jag gjorde under ett år och vilken sorts person jag var, så det så. This will not stop. Sorry.
Om ni också, for whatever reason, vill se utvecklingen i den smått underwhelming saga som är mitt liv på den här bloggen, så kan ni här läsa krönikorna jag skrev 2012, 2013, och 2014.
Och nu, fjärde gången gillt. Here we go!

 
MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2015
 
 Jag har skjutit upp att påbörja den här krönikan väldigt länge nu. Mest för att jag inte vet var jag ska börja. Det är traditionsenligt by now för mig att klaga över hur svårt det är att sammanfatta ett år i ett enda litet blogginlägg, men det slutar inte heller vara sant.
2015 och 2014 var väldigt olika. Kanske ska jag börja där.
Det var faktiskt inte något jag trodde skulle hända - om något tror man väl kanske att åren efter varandra kommer hänga ihop på något slags vis, som nästa säsong i en tv-serie, men när jag läste igenom de gamla krönikorna jag skrivit, insåg jag att 2015 har väldigt lite att göra med vad som hände i 2014, även fast händelserna 2014 såklart var startpunkten för allt som hände det här året och sådär.
 
När jag tänkte efter och jämförde mitt lilla arkiv av krönikor, så insåg jag att 2015, om något, liknar 2012. 2015 är som rebooten av 2012 - större, coolare, i bättre upplösning, men fortfarande, i grund och botten, samma historia.
När jag ser tillbaka på de två decennierna jag hittills hunnit avverka på jorden, brukar 2012 vara året jag klassar som året jag faktiskt blev den jag är, och året jag blev lycklig på riktigt. Även fast det mesta jag skrev och lämnade efter mig på internet 2012 var otroligt cringe (även fast jag säkert kommer se tillbaka på det här årets version av mig om något år och tycka att jag är cringe också så det betyder kanske ingenting egentligen), så var grunden detsamma. Jag gick igenom ungefär samma emotionella resa 2012 som 2015, bara på ett lite annorlunda, lite större sätt.
 
Mitt äventyr i London började redan 2014, men när jag skrev förra årets krönika hade jag knappt skrapat på ytan av vad livet i London faktiskt skulle vara. Jag hade bott där i knappt tre månader förra julen -  nu är jag snart uppe på ett och ett halvt år. Allting var fortfarande ett äventyr i december 2014, allting var fortfarande osäkert och svävande och även fast jag hade kompisar jag älskade så var mitt emotionella band till dem fortfarande ingenting emot vad jag lämnat bakom mig i Sverige. Sverige var fortfarande "det riktiga hemma".
När jag läste igenom inläggen jag författat till den här bloggen under 2015, småskrattade jag lite när jag insåg att en stor majoritet av dem inleds med "det har varit en bra dag, men ingenting speciellt extraordinärt har hänt". Det låter lite sorgligt vid första anblick, men jag tror faktiskt att det är en ganska bra sammanfattning av 2015 i sin helhet. 2015 var året London blev hemma på riktigt, men också året då London blev vardag på riktigt. Don't get me wrong, jag tycker fortfarande att det är den mest magiska platsen på jorden och får fortfarande fjärilar i magen ibland när jag går genom Camden och tänker på att det är här jag bor, men jag har landat lite mer i det. Varenda dag är inte lika mycket att kastas ut i något stort och okänt, utan mer att leva sitt liv i något som, trots att det är världens bästa stad, ändå är ens vanliga liv.
Fina saker jag får räkna in som vardag: Den här utsikten på promenaden hem från jobbet.
 
Självklart har stora saker hänt under året. Många av dem funkar dessutom som en direkt uppdatering av vad jag gjorde under 2012, för att fortsätta hela reboot-metaforen. Under 2012 gick jag på min allra första konsert - Simple Plan. År 2015 slog jag personlig rekord i antalet konserter jag såg, och har snart täckt hela min garderobsvägg med konsertbiljetter. Det här året var även året då jag till sist stod öga mot öga med Simple Plan, höll Pierre Bouvier i handen och tackade honom för hur lycklig de gjort mig genom åren.
Simple Plan's autografer aka en av mina mest värdefulla ägodelar.
 
 
År 2012 skrev jag klart utkastet till min allra första bok, Dimidium. 2015 blev samma bok det första manuset jag skickade in till ett förlag.
Och även samma bok jag fick tryckt i födelsedagspresent. Kan fortfarande inte fatta att den finns på rikitgt, även fast det bara är i ett enda exemplar i min bokhylla.
 
Jag spenderade en stor del av 2012 med att ha mitt livs första riktiga crush och var olyckligt kär i en söt tönt jag umgicks med ganska ofta men som aldrig såg mig som något annat än något platoniskt. År 2015 var jag helt säker på att göra om samma resa en gång till, tills jag insåg att allt jag trott var inbillning var sant och Oli faktiskt tyckte om mig också, på samma sätt jag tyckte om honom.
 
2012's krönika innehöll en mindre uppsats om Klanen, om hur de tog mig upp ur åratal av ensamhet och gav mig en sorts familj jag aldrig kunnat ana skulle få vara för mig. Det här året känner jag detsamma, fast för Marion, Francesca och Jev, som möts upp och fikar eller går till pubar och delar jobbiga saker och fantastiska saker och stöttar och skämtar och alltid finns där för att skicka roliga bilder och emoji-hjärtan över Whatsapp närhelst jag behöver det, och så Josh, som jag bara känt i några månader men som redan blivit en hörnsten i mitt vardagsliv (direkt citat från inlägget jag skrev i augusti efter han varit på lägenhetsvisningen: "Hade på mig min Mighty Boosh-tröja som en första urvalsprocess, och den första som klev in var en bedårande, lite awkward kille i tjugoårsåldern som direkt sa "Oh, The Mighty Boosh! I'm gonna like it here!" och WELL hade väl inte haft något emot om han flyttade in, direkt. Hehe."  I had no idea. Jissus.), som jag spenderar timtal varenda kväll tillsammans med utan att ha en tråkig stund, och som ofta känns alldeles för magisk och bisarr för att vara på riktigt och alltid bara får mig att må så himla bra bara genom att finnas till. (Låt honom aldrig hitta den här bloggen though imagine his ego herregud).
Klanen är fortfarande otroligt viktig för mig, förstås, men jag har hittat en brittisk motsvarighet, och under 2015 blev den brittiska motsvarigheten stark nog för att kunna mäta sig med den svenska. Inte slå dem, inte alls, bara ligga på ungefär samma nivå. Göra dem lika svåra att lämna, vilket definitivt kommer bli ett problem i en ganska snar framtid.
Från Marions födelsedagsfest i augusti. En samling av de finaste töntar.
 
2015 har definitivt varit ett av mina lyckligaste år. Det finns bara några få inlägg här och var om att jag är ledsen eller deppig, och en överväldigande massa om hur mycket jag älskar London, mitt jobb, mina vänner och livet jag lever i allmänhet. I februari, som var min längsta depp-period på hela året, började jag skriva ett inlägg som aldrig blev publicerat, men som legat i mina utkast sedan dess, som en påminnelse om att jag faktiskt befann mig i ett ganska mörkt hål, även i ett år så bra som det här. Inlägget heter "Om att vara ihålig", och citat från det går i den här generella riktningen:
 
"Jag känner mig ihålig.
Förtydligande: Inte hela tiden. Inte till den grad att jag hatar mitt liv, eller till att jag gråter mig till sömns varje kväll eller nåt. Inte till den grad att det skulle kunna klassificeras som depression, eller nåt sånt. Bara ibland, någon timme varannan dag kanske, när jag precis kommit hem från jobbet och sätter ner ryggsäcken på sovrumsgolvet och tittar ut över mitt tomma tysta rum och bara tänker "Jaha. Nu då?"
Den är inte speciellt intensiv, den där ihåligheten, men tillräckligt för att skava. Den sitter i under några timmar, får mig att sätta på musik hög nog att dränka den ute eller se på någon serie tills ögonen stänger sig själva eller skriva på nästa kapitel så intensivt att verkligheten liksom försvinner. Jag vet inte vad den beror på, hur den kom hit. Om den alltid varit här."
 
"Jag lever bokstavligen mitt drömliv. Allt jag brukade sitta i skolbänken och drömma mig bort till finns precis utanför ytterdörren numera - min favoritdel av min favoritstad, ett underbart jobb, snälla rumskompisar, så många konserter jag bara orkar och hinner, fina vänner.... Allting finns här, allt jag drömt om skulle hända efter studenten. Om det är något scenario där man borde känna sig komplett, så är det väl när man bokstavligen lever sin dröm?"
 
"För det har jag också tänkt på - om inte ens drömlivet kan göra mig helt lycklig, vadfan kan? Om inte ens London kan dämpa den där tomma rastlösheten - betyder det att jag bara måste få leva med den? Att alltid behöva dra runt på känslan att någonting - något litet men tillräckligt stort för att märkas - saknas? Kommer jag bara resa runt hela världen i resten av mitt liv och ändå aldrig känna mig hel någonstans?"
 
Mellan varje gång jag läser om det inlägget hinner jag glömma bort precis hur vilsen jag faktiskt var där i början av året, precis när London var i fasen mellan uppfylld dröm och vardag. Det var nog en svårare övergång än jag riktigt väntat mig, och jag mådde ganska dåligt över det ett tag - hade nästan skuldkänslor över att jag inte kunde vara helt lycklig och tillfreds ens när jag hade allt jag kunde önska mig, även fast det inte är så känslor fungerar överhuvudtaget. Det känns extra fint att läsa igenom det inlägget nu, och veta att det inte stämmer längre. Att den där tomma rastlösheten försvann allteftersom jag bodde in mig mer och mer i London, att det inte var en fråga om att jag inte besatt förmågan att någonsin bli helt lycklig, utan att jag fortfarande inte slagit ner rötterna tillräckligt djupt i mitt nya liv. Att jag fortfarande hade hemlängtan och fortfarande oroade mig över att jag gjort ett misstag i att lämna allt jag vet.
 
Det oroar jag mig visserligen fortfarande över, men nuförtiden oroar jag mig mest om jag kommer göra ett misstag i att flytta ifrån London, som är min generella plan för andra halvan av 2016. Nu oroar jag mig istället för att jag aldrig kommer kunna bli lika lycklig som jag varit det här året. Att det här var toppen av kurvan och att det är all downhill from here. Att jag kommer se tillbaka på mitt liv som gammal och önska att jag stannat kvar i staden som alltid varit mest som hemma, istället för att återvända till människorna som är allra mest som hemma. Om det hela kommer sluta med att jag kommer leva tudelad resten av mitt liv, konstant hemlängtan efter landet jag inte är i och människorna i det. Om den känslan kommer vara en bra sådan, om den överväldigande mängden människor i mitt liv som jag värderar så högt kommer fortsätta vara där efter jag slutat ränna kors och tvärs mellan länder.
Det är svårt, det här. Det är inte heller helt relaterat till 2015 som år, men det är väl relaterat till vad det har set me up for, antar jag.
 
Idag är dock ingen tid för oro och framtidsstress. Idag är det nyårsafton, och hela poängen med nyår är en ny start, att återuppfinna sig själv lite mer som den man vill vara. Jämfört med förra året har jag kommit så himla långt när det kommer till det. Jag tänker tillbaka på den sorterns person som avslutade 2014, och känner knappt igen den.
Har blivit så himla mycket mer social under året - nuförtiden går det sällan en dag utan att jag umgås med någon åtminstone ett par timmar, och jag halkar efter med skrivande och böcker och allt möjligt bara för att jag alltid är ute och umgås eller tittar på film eller festar med folk jag tycker om. Det konstigaste är att det inte tar slut på min energi som det skulle gjort vilket annat tidigare år som helst. 2015 blev jag tvärtom rastlös om jag bara satt själv i lägenheten en hel dag, och kunde vara ute varje kväll i en vecka utan att behöva bli en eremit i en månad efteråt. Jag vet inte om jag tränat på det i och med att jag numera har rumskompisar och London generellt är en ganska social stad och jag bara vant mig, men det är oavsett en väldigt fin utveckling. Jag har blivit bättre på att skriva, det är jag ganska säker på, bättre på att lyckas skriva under alla förutsättningar och ändå få det att bli ganska bra (som en riktig författare gör, antar jag). Jag har fyllt massvis med anteckningsböcker med Sectangelus och 13, som ett bevis för min produktivitet, och det känns ganska fint med ett konkret exempel på vad jag uträttat under året i kreativ väg.
(Plus att det ser mycket mer coolt och artsy ut att sitta och skriva i en läderbunden anteckningsbok än på en laptop så jag menar)
 
Jag har blivit bättre på att säga vad jag tycker och säga ifrån (även fast jag fortfarande är ganska dålig på det). Jag har blivit modigare och vågat låta folk komma innanför skalet även fast det är läskigt. Jag har vågat tycka om folk mer, erkänna människors viktighet i mitt liv även fast de kan lämna en när som helst. Jag har köpt finare kläder och blivit bättre på eyelinervingar och tycker inte det är lika läskigt att prata med främlingar längre.
 
Kort sagt har jag har blivit ännu lite mer som den sortens person jag faktiskt vill vara, och i slutändan antar jag att det är allt man kan kräva av ett år.
 
Jag vet inte vad 2016 kommer föra med sig - om ett år antar jag att även 2016 kommer vara ett av de stora förändringsåren, precis som 2014. Jag hoppas att jag skriver nästa krönika från en plats som gör mig lika lycklig som den plats jag skriver det här på. Det är väl egentligen det enda jag kan kräva fram tills nästa år - att jag ska lyckas göra mig lycklig, oavsett var jag hamnar.
 
Så tack för allt, 2015. Du har varit det bästa året jag kan minnas, men jag hoppas ändå att 2016 på något vis blir ännu bättre. Bring it on.