[Bild: Museum of Natural History, London]
För första gången på cirka tvåhundra år har All-American Rejects släppt ny musik, och den här låten gör mig precis lika nostalgisk och emotionell som Kids In The Street gjorde last time around. Goddammit.
 
JAG ÖVERLEVDE.
Dagens eldprov är över, och jag tog mig hem i någolunda helt skick. Blev faktiskt inte så illa som jag trodde det skulle vara (kan kanske vara för att jag typ bara såg HELL framför mig när jag tänkte på dagen så yeah förväntningarna var väl kanske inte superhöga).
 
Inledde dagen med att treat myself inför prövningen, och bokade inte bara en utan TVÅ konsertbiljetter. Både Panic! At The Disco och PVRIS släppte biljetterna till deras respektive Londonspelningar idag, och eftersom jag älskar dem båda och fick mersmak efter jag såg dem på Reading, så kunde jag inte motstå (dessutom kostade PVRIS-biljetterna bara typ £12 liksom ??? YES). Trodde inte jag skulle lyckas få biljetter till Panic! eftersom det giget är deras releasegig för deras nya skiva och de ska spela i Brixton som är en rätt liten venue, men jäklar anamma om jag inte lyckades få ståplats ändå!! Hell yeah. Tänka sig att ett av mina mål för 2015 var att se Panic! live och snart har jag uppfyllt det målet två gånger. Sånt gillar vi.
Efter jag maratonbokat biljetter och legat och känt mig lite nöjd en stund, var det dock dags att stiga upp och pallra sig till jobbet.
 
Kom dit vid elva när Niall och Magda redan börjat på leveransen, och även fast det var lådor precis ÖVERALLT (seriöst varenda ledig yta var helt täckt det var som en mardröm), så var det inte mycket att be för utan bara att sätta igång med det. Spenderade åtta timmar på fötterna med att ränna runt kors och tvärs i affären och prismärka hundramiljonermiljoners böcker, lägga dem på hög i rätt avdelning, splitta kartonger, springa sicksack mellan kunder och turas om att springa fram och tillbaka till kassan så fort det kom en kund.
 
När det var dags för mig att ta lunch vid halvfyradraget någon gång hade jag helt tappat förmågan att tänka. Min hjärna hade bara gått hem och absolut ingenting hände när jag försökte fundera ut vilka priser böckerna skulle vara, så jag gav upp och köpte en stor macka och en cola och föll ihop i en hög i personalrummet och försökte komma ihåg hur man var en människa i någon timme innan det var tillbaka ner till jobbet igen. Vår produktivitet översteg dock alla våra förväntningar, och när det var dags för Niall och Magda att gå hem var vi helt klara med all prismärkning. Med tanke på att vi fick bokstavligen säkert över hundra lådor (taken into consideration att varje låda då innehåller typ 20-40 böcker), så var vi alla väldigt imponerade över oss själva. Vi hann till och med med att ordna upp lite i några av avdelningarna, så även om jag och min chef kommer ha MASSVIS att städa iordning och ställa in i hyllorna i helgen, så behöver vi åtminstone inte prismärka också, så det var ju väldigt skönt. Vi spenderade de sista minutrarna innan Niall och Magda gick hem med att bara sitta bakom kassan allihop och stirra tomt ut i luften. Alla var helt färdiga, haha.
 
När de gått hem bestämde jag mig för att lämna resten av städandet till imorrn eftersom det bara är de stökigaste avdelningarna kvar och man behöver liksom lägga ner en dag eller så på att få ordning på det där, och spenderade de sista timmarna med att sitta bakom kassan, skriva lite på Life of the bumblebee och försöka få tillbaka hjärnkapaciteten.
 
Slutade i alla fall vid åtta, och tror produktiviteten under dagen smittade av sig till mitt privatliv, för när jag kom hem slängde jag köttfärs på upptining i vasken, gick och klenade in lite mer färg i håret (eftersom jag färgade rötterna alldeles för försiktigt förra gången så nu färgade jag hela håret samtidigt för att det skulle bli lite mer enhetligt), och medan färgen fick sitta i passade jag på att laga tacos till kvällsmat, skicka över lite familjebilder hem till familjen som köpt fotoramar i massor, till sist få vattenräkningsbetalningsgrejerna från Nonta (kan till sist betala alla våra räkningar bara två månader efter hon flyttade ut wow här går det snabbt alltså), se ikapp på Youtubevideor och måla naglarna. Sköljde ur håret (och gjorde hela badrummet blått as per usual alltså det mesta går bort efter ett tag men när man öppnar ögonen och precis ALLTING är blått får man fan lite panik alltså), konstaterade att jag fått ungefär det resultatet jag önskade (blandade inte ut färgen alls så var rädd att det skulle bli svart men det blev det inte - rötterna blev dock inte så mörka som jag egentligen ville men de är istället typ turkosaktiga och det ser ascoolt ut i jämförelse med hur mörkt resten av håret är så all is forgiven), och har sedan dess mest varit grumpy över 1. att jag har skaffat mig en goddamn crush som vägrar försvinna och istället bara eskalerar till nya höjder och stressar livet ur mig, och 2. att det inte blir något Halloweenfirande för mig i år heller (ska jobba stängning och sen hittade vi ingen bra fest så vi ska gå och ta en tröstfika på söndag istället vilket kändes okej ändå), men ändå varit rätt excited över hela högtiden oavsett. Ska klä mig lite allmänt häxaktigt och ha mörkt läppstift och pentagramhalsband och spela soundtracket till The Nightmare Before Christmas på repeat på jobbet, så det blir nog bra med det ändå tror jag nog.
Sara - Träning & Hälsa

Wow vilket foto! :D

Svar: tackar så mycket!! :D
Moa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress