Novell: All To Myself

Hej! Jag vet inte vad som flög i mig precis, men jag satt och lyssnade på musik när Marianas Trench – All To Myself shufflade förbi. Något med texten och känslan, och framför allt musikvideon, gav mig världens inspirationskick, så jag, well, skrev en rekordsnabb novell.
Tror det tog typ en kvart-halvtimme att slänga ihop den. Jag vet inte ens om den är bra eller inte. Jag bara skrev exakt vad jag tänkte på när jag hörde låten. Kommer förmodligen läsa igenom den imorgon och hata den, men just nu, vid tvådraget på natten, är den rätt okej. Eller hur okej en händelselös, flummig novell skriven på en halvtimme nu kan bli.
Jag vet inte helt enkelt. Men jag ska ändå lägga ut den här, just because.
 
Förstår ni inte vad i hela världen den här skiten handlar om, så har ni i princip storylinen och karaktärerna häri:
 

 

ALL TO MYSELF


Please just follow me

I thought you wanted me

'Cause I want you

All to myself

 

Ibland måste man faktiskt stanna till och uppskatta den mänskliga fantasin en smula. Vi kan föreställa oss så mycket, så många saker som är så långt ifrån sanningen att det egentligen borde skrämma oss. Vi borde egentligen undra varifrån alla de där påhittade scenariona kommer ifrån, var de bottnar, varför de befinner sig i våra huvuden och spelas upp om och om igen så fort de får tillfälle.

Jag älskar dig, Jack. På riktigt.” Tjejen som säger det är lång, blond, perfekt och underbar och heter Veronica. Jag är Jack.

Saker som är sanna:

  • ·         Veronica jobbar på samma kontor som jag.
  • ·         Hon är lång, blond och planetens mest fulländade varelse.
  • ·         Jag heter Jack.
  • ·         Jag är den populäraste individen på kontoret.

Saker som inte är sanna:

  • ·         Veronica älskar mig inte.
  • ·         Jag är inte populärast på kontoret. Jag hittade bara på det, eftersom en faktisk sanning om mig är att jag är väldigt patetisk och ljuger mycket. Men eftersom jag ljuger mycket kan ni ju inte avgöra om det här är en lögn. Jag är en mystisk man.
  • ·         Nej. Faktiskt inte. Bara patetisk.

 

Veronica älskar mig inte, men hon säger det ändå väldigt ofta. I mitt huvud, i min fantasi, i min fantastiska mänskliga hjärna där allt kan bli sanning om man bara tror på det tillräckligt mycket. I min hjärna där allt kan bli så verkligt att sanningen, den egentliga verkligheten, gör ont. Där Veronica sitter några bås bort, precis i en sådan vinkel på ett sådant avstånd att jag kan se in till henne och hon kan se in till mig. Jag stirrar på henne för mycket, och jag är medveten om det. Jag kan dock inte hjälpa det. Hon är så vacker, även fast kontoret är beige och tråkigt och dött. Hon är levande och vacker, trots den väldigt propra klädkod chefen tvingat på oss. Jag tror man kan se på människor om de är vackra eller inte, oavsett om de precis stigit upp eller klär sig märkligt eller har rullat i en jäkla dyngpöl. Skönhet lyser igenom allt, och Veronica är vacker. Hon lyser.

Jag lyser inte. Jag är beige och smälter in i väggen. Jag brukar låtsas att det är därför Veronica inte lagt märke till mig. Hur ska man kunna se någon som smälter in som en kameleont i bakgrunden? Hade jag synts, hade hon sett mig, brukar jag tänka. Brukar jag drömma om, snarare. Dagdrömmeri är en välutvecklad talang hos mig. Veronica har oftast en av huvudrollerna. När jag säger ofta menar jag alltid. Konstant.

 

Då har hon håret utsläppt och inte fångat i en stram knut, då har hon en klänning med paljetter som får henne att glittra ännu mer, då ler hon mot mig och kliver in i mitt bås och kysser mig och får mig att frigöra mig från allt det beiga. Då får hon mig att bli färger och former och attityd. Då spretar mitt svarta hår istället för att ligga dött och visset på huvudet, då har jag skjorta och vit kavaj istället för en vit tråkig skjorta. Då lyser jag lika starkt som henne.

Drömmar är fina saker, eller hur? Egentligen borde man skriva ner dem, dokumentera alla hjärnans uppvisningar i kreativitet och visa för alla. ”Titta hur påhittig min hjärna är!” skulle man säga. Och folk skulle läsa i min bok, titta konstigt på mig, och aldrig någonsin prata med mig igen. För det är det som är problemet med drömmar. Ibland vill man inte att någon ska veta om dem.

 

Men om ingen vet vad man vill ha, hur ska man då få det? Hur ska omvärlden kunna gissa, försöka hjälpa en mot sitt mål, när man inte själv vet? När man inte vill berätta för någon exakt hur mycket man vill ha något? När man inte vågar gå in till det där båset och strunta i att man är beige och har vit skjorta och platt tråkigt svart hår och berätta för det där blonda underverket exakt hur läget har legat till sedan hon började här för ett och ett halvt år sedan?

Då är det klart att ingenting kommer hända. Man måste våga. Ta ett djupt andetag, och göra det. Med risk för att förstöra allting, med risk för att bli hatad av både sig själv och andra. Ibland måste man. Ibland kan man inte motstå.

Ibland älskar man någon så mycket att det inte går att hantera på något annat sätt. Ibland är tanken på att ha någon alldeles för sig själv alldeles för högljudd, skriker i öronen, tvingar en att ta ställning och göra något.

 

Jag är en drömmare. Urtypen av en sådan. Jag ljuger mycket också. Men ibland måste man ta tag i verkligheten och leva i sanningen en stund. Ibland måste man gå iväg en timme tidigare på lunchen för att köpa hårvax och en svart skjorta och en vit kavaj, för att gnugga fram lite glöd ur det där färglösa skalet man sitter inspärrad i.

 

Ibland måste man gå ut i korridoren, med rufsigt svart hår och skjorta och vit kavaj och känna sig alldeles för synlig, för att någonting ska förändras. Ibland måste man visa vad man drömmer om för att det ska kunna bli på riktigt.

 

För ibland, vid vissa sällsynta tillfällen, så kan man mötas av någon annan i korridoren. Någon med långt blont hår och klänning som glittrar lika mycket som hennes ögon. Någon som lyser mer än vanligt, som en strålkastare.

 

Någon som kan springa emot en och ignorera att chefen skriker efter en och säger att man borde jobba, inte leka maskerad.

Någon som kan heta Veronica. Någon som kan stanna precis framför en, le snett och säga:

”Jag har drömt för mycket.”

Och då kan en liten beige kille som heter Jack le tillbaka under luggen som är alldeles för spretig, och säga:

”Jag tycker om drömmar. Men verkligheten kan vara ganska trevlig också.”

Och hon kan le brett och avsluta:

”Men kombinationen är ganska oslagbar.”

 

Ja, ibland måste man uppskatta den mänskliga fantasin. Den kan fabricera saker till den grad att de känns alldeles verkliga och påtagliga, och få en att tro att man kan leva med att bara föreställa sig alla sina drömmar.

Men drömmarna brister på en punkt – när du väl upplevt hur det känns att få alla sina drömmar uppfylla i verkligheten, så kommer inga fantasier någonsin räcka till igen. Fråga mig. Jag vet.

 

Saker som är sanna:

  • ·         Jag kommer fortfarande ha den vita skjortan imorgon.
  • ·         Jag är fortfarande en drömmande idiot som aldrig kommer få något vettigt gjort.
  • ·         Jag är fortfarande bra på att ljuga.
  • ·         Veronica är blond, lång och fantastisk.

 

Saker som inte är sanna längre:

  • ·         Veronica älskar mig. Och den här gången talar jag sanning.

Hon älskar mig.

Det är inte längre en dröm.

 


 

Så ja, jag vet inte vad som hände där. Antar att det här bara var något jag behövde få ur mitt system eftersom jag har velat skriva en All To Myself-novell i evigheter eftersom jag avgudar låten och är väldigt inspirerad av den. Jag borde inte tillåtas använda Word-dokument efter midnatt, 'cause THIS IS WHAT HAPPENS.

Oh well. Hoppas någon del av er gillade den. För jag vetefan.

Jamie:

Alltså ih den var jätteawesome C':

Svar: aw taack c: <3
Moa

Kommentera inlägget här: