Del 6:
Porcelain
“You thought by now
You'd have it figured out
You can't erase the way it pulls
When seasons change”
”Jag vill verkligen inte att du ska åka”, säger jag tyst och tittar upp på henne. ”Jag kommer sakna dig.”
Morgan ler lite, döljer det inte ens idag. Jag håller armarna lite hårdare om henne, som om det skulle hindra henne från att hoppa på planet till Glasgow. Jag tvivlar på att det är någon framgångsrik teknik – vill Morgan göra något finns det ingenting som kan stoppa henne, inte ens min bedjan om att hon skulle strunta i tatuerarkonferensen det här året och stanna hemma med mig i hennes stuga i Falwick istället.
”Jag måste gå nu”, säger hon lågt och börjar trassla sig ur mitt grepp. Jag släpper henne motvilligt, men när hon precis vänt sig om för att gå mot planet skuttar jag ifatt henne och placerar en sista kyss på hennes mun. Hon ler lite, drar ut på kyssen några sekunder extra, och försvinner sedan med en sista liten vinkning. Jag följer hennes fläta med blicken där den ligger och studsar på ena axeln, och önskar att jag hade kunnat följa med henne. Eller snarare fått. Miranda hade förklarat att tatuerarkonferensen var Morgans egen grej, och hon tog aldrig med sig någon dit. Inte ens Miranda hade någonsin fått följa med. Så jag hade vackert fått stanna hemma. Jag väntar tills jag ser hennes plan lyfta utanför de höga fönstren, och kör sedan hem till Falwick igen, där Jake glatt möter mig i dörren, följd av Miranda.
”Du lyckades inte övertala henne?” frågar hon med ett litet leende, och jag skakar på huvudet.
”Kan inte säga att jag är så förvånad”, säger hon.
”Du varnade mig ju faktiskt”, säger jag.
”Det gjorde jag”, säger hon och nickar. ”Sugen på en promenad och en film för att få något annat att tänka på?”
Jag låter tankarna flacka bort mot Toy Soldiers, tänker att jag kanske borde skriva istället, men jag har faktiskt skrivit en hel del de senaste dagarna. Jag kan förtjäna en paus. Så jag nickar, ler tacksamt och tackar ja till Mirandas omtänksamma erbjudande.
Vi går en runda i Falwicks skogar, följer alla möjliga tegelstensvägar och leker kurragömma med Jake bakom några stora granar. När det utan förvarning börjar ösregna halvspringer vi hem under förskräckta skratt, bäddar ner oss under varsin stor filt i min gamla lägenhet (jag har inte gjort mig av med den än; hyran är inget stort problem och jag behöver ändå någonstans att förvara större prylar som TV:n och soffan) och tittar på en film Miranda hittat i personalrummet i tatueringssalongen. Det är en actionfilm som heter ”Blood Heart” och är full med tuffa repliker, brak och dunder och explosioner och bad guys, något som verkar underhålla både mig och Miranda. Jake ligger mellan oss och tittar förolämpat på oss när vi låter för mycket och stör hans skönhetssömn.
När filmen nästan är slut går Miranda ner för att poppa popcorn i tatueringsstudions gamla sjabbiga mikro, och bara några få minuter senare öppnas dörren igen.
”Det gick snabbt”, kommenterar jag, men blir tyst i förvåning när det inte är Miranda som dykt upp i mitt vardagsrum, utan Tara. Hon har på sig mjukisbyxor och en stor flanellskjorta och ser ganska trött ut, och hennes tjocka, nötbruna hår ligger rufsigt på hennes axlar.
”Hej..?” säger jag. Tara kliar sig i håret, som om det här är ännu ett bekymmer hon inte orkar ta itu med idag.
”Jag var precis borta hos Morgan, men hon var inte hemma, så jag trodde ni kanske var här…”
”Morgan är på tatueringskonferens i Glasgow”, säger jag. ”Hon åkte för några timmar sedan.”
Tara gömmer ansiktet i händerna och suckar.
”Jag borde verkligen inte stigit upp ur sängen imorse.”
”Vad ville du Morgan? Jag kanske kan föra meddelandet vidare”, säger jag.
”Jag skulle betala för min tatuering. Jag har inte haft så mycket pengar direkt, så Morgan sa att vi kunde skjuta på det, men nu har det gått flera månader, och jag måste verkligen betala för jag vet att Morgan inte har det jättebra med pengar, och nu har jag äntligen fått min lön och…”
”Oroa dig inte för det”, avbryter jag. ”Morgan är glad där hon är, hon kan ta pengarna när hon kommer hem igen. Dessutom kan jag låna pengar till henne om hon skulle behöva några. Ta det lite lugnt.”
Tara ler tacksamt.
”Tack, John.”
”Inga problem.” Jag fäster uppmärksamheten på actionfilmens upplösning en sekund innan jag säger:
”Jag och Miranda har filmmaraton. Vill du ansluta dig?”
”Är Miranda här?” Tara tittar runt sig, och jag nickar.
”Hon är i personalrummet och poppar popcorn. Du missade henne nog precis.”
”Ja, det gjorde jag nog då”, säger Tara. Jag ler lite och klappar på soffplatsen i mitten, där Jake låg innan han flyttade sig till mitt knä.
”Kom och ta det lugnt lite.”
Tara ler lite, en ryckning i mungipan som avslöjar en liten smilgrop i kinden, och rycker på axlarna.
”Det är ju inte som om jag har något bättre för mig.”
”Så ska det låta!” säger jag, och Tara skrattar med mig.
“It hurts sometimes
To find where you begin
But you are perfect, Porcelain”
Miranda återansluter sig till oss någon minut senare, och efter att ha skuttat en halvmeter rakt upp i luften när Tara hälsade på henne, så är ordningen återställd och vi spenderar en stor del av natten framför TV:n, ömsom tittandes på diverse filmer vi hittar i Morgans gömmor, ömsom diskuterandes allehanda problem. Tara frågar såklart om Toy Soldiers, och när jag tar upp laptopen jag tagit med mig och låter henne läsa inledningen ser det nästan ut som om hon kommer börja gråta, och hon slänger sig om halsen på mig i ren tacksamhet. Tara vet verkligen hur hon blir någons favoritfan, det är en sak som är säker.
Jag ger de båda tjejerna varsin hejdåkram när de lämnar lägenheten, och plockar undan den tomma popcornskålen och ordnar till soffkuddarna innan jag och Jake utan brådska börjar promenera hem till Morgans hus igen. Väl där går jag direkt in i sovrummet, för trött för att bry mig om någonting alls, och kollapsar av trötthet direkt. Något prasslar när jag dunsar mot madrassen, och när jag känner efter vad det var jag slängt mig på inser jag att det är ett papper. Jag tar upp det, och läser.
”Du är perfekt, Porcelain”, står det i tryckt text på en sida, och mitt hjärta hoppar över en hel massa slag. Jag borde inte bli förvånad längre, men det blir jag. Förvånad, och helt skräckslagen. Utan att egentligen vilja veta vänder jag på pappret för att läsa meddelandet min läskiga förföljare lämnat idag, och ser de numera bekanta bokstäverna bilda ännu ett meddelande:
”Vad ska Morgan säga, Porcelain?
Borde du verkligen umgås med andra flickor när hon är borta?
Men jag kan inte klandra dig. Du vet vem du borde välja. Jag vet att du egentligen älskar mig. Du har bara inte vågat erkänna det än.
Men jag kommer vänta på dig, Porcelain. Jag älskar dig.
Du har mitt hjärta.”
Under de ganska obehagliga meningarna finns något ännu mer obehagligt – ett hjärta, ritat med ett pekfinger med någon röd färg. Eller, nej. Vänta. Inte färg. När jag tittar närmare på det inser jag att det är… blod. Ett hjärta ritat i blod. Vems blod?
Blod.
Herregud.
Morgan, varför är du inte här när jag verkligen, verkligen behöver dig? Kom hem, nu. Nu. Jag klarar inte det här.
Jag antar att det inte behöver påpekas att jag inte får så många timmar sömn den natten. Jag och Jake sitter hopkurade i soffan under en filt och jag skakar av skräck av och till ända tills jag lyckas slumra till framemot sju på morgonen. Jag vaknar till liv någon timme senare, och när jag går in i sovrummet igen för att hämta brevet och bekräfta att det verkligen hänt på riktigt, så inser jag att blodhjärtat är försvunnet. Bortrivet. Någon har rivit bort pappersbiten med blodhjärtat på, och gjort det omöjligt att ta reda på vems blod det varit ritat med.
Någon har varit här inne i natt. Medan jag var här. Medan jag sov. Alldels, precis nyss.
Paniken är så överväldigande att jag snyftar till, rycker till mig nycklarna och Jake, och springer hela vägen tillbaka till studion, där jag låser in mig på toaletten och bryter samman en lång, lång stund tills Miranda kommer till jobbet och jag vågar mig ut igen. Hon tittar undrande på mina pyjamasbyxor, men frågar inte. Jag är glad över det.
Fråga mig inte hur jag överlever de tre dagar Morgan är borta, för jag är konstant attackerad av panikattacker och kan varken sova, äta eller skriva och vågar knappt komma ut från badrummet förrän jag vet att Miranda kommit till jobbet och kan avvärja alla galningar som är efter mig. Jag är en hel del i Ellies affär också, eftersom den gamla damen ofta brukar lyckas lugna ner mig markant. Det är knappt det hjälper, ens. Men jag överlever. Galningen dödar mig inte, lämnar bara ett brev till samma dag som Morgan kommer hem, och jag är så lättad över att se Morgan igen att jag mer eller mindre slänger mig på henne. Hon kramar tillbaka lite tafatt och hälsar på ett sätt som om hon är orolig för min mentala hälsa. Vilket hon borde vara.
Jag och Morgan stannar kvar i Edinburgh över dagen och går ut och äter på restaurang och pratar om vad som hänt sedan sist. Morgan berättar inte så mycket om konferensen, och jag antar att det är hennes personliga lilla sak som hon inte vill dela med så många. Det är okej, jag förstår det. Det gör mig ingenting.
Jag håller Morgans hand och pratar om hur glad jag är att hon är tillbaka mer eller mindre hela kvällen, och jag väntar på att Morgan ska säga åt mig att hålla klaffen, men det gör hon inte. På det hela taget säger hon inte så mycket alls. Det oroar mig lite. Hon får inte bli sådär tyst igen.
Just idag bryr jag mig dock inte så mycket om det. Just idag är jag mest glad över att jag slipper sova ensam och oroa mig över den galna stalkern.
“The slow and simple melody
Of tears you cannot keep from me
It's alright if you don't know what you need
I'm right here when
You need someone to see”
Sett från ett annat perspektiv borde jag kunnat se vad som var på väg att hända redan då. Men jag var för lättad för att tänka på det. Någon vecka efter Morgans hemkomst får jag dock reda på exakt vilka hintar jag missat.
Det är söndag. Jag hade lagat pannkakor till frukost, och hade sedan spenderat resten av dagen tillsammans med Toy Soldiers medan Morgan tecknade i sitt skrivblock. Hon håller fortfarande på med tatueringen som ska bli min. Jag tycker mer och mer om den ju fler gånger jag tittar på den. Framemot eftermiddagen hade Morgan dock rätat på sig i soffan och sagt att hon ville prata med mig.
Jag borde ha börjat oroa mig redan där. Men det gör jag inte. För jag har haft mycket inspiration till Toy Soldiers och Morgan är så fin och det kunde väl inte vara några problem när jag tycker om henne så mycket?
Men det kunde det. För Morgan tittar på mig med samma blick hon haft när hon brakat in i min lägenhet efter att jag varit i London, ser sådär sårbar och mjuk och fin ut, och så säger hon att hon inte kan göra det här längre.
”Va?” säger jag, stirrar på henne och hoppas att jag tolkar det här fel.
”Jag kan inte. Det går inte längre”, förtydligar hon, fortfarande med det mjuka, glasaktiga i blicken.
”Vad… men…” stapplar jag. Morgan drar in ett djupt andetag genom näsan, och säger:
”Du är en väldigt, väldigt bra kille, John. Jag vet inte om du vet det, men det är du. För bra. Du är, jag vet inte, alldeles snäll och givmild och uppmuntrande och positiv och kärleksfull och allt möjligt, och… det är inte jag.”
”Det är du vi…”
”Tyst. Inte på samma sätt som du”, avbryter Morgan. ”Jag är inte så mycket för gullegull och känsloprylar, och allt det här är så… ovant. Jag… jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag hoppades att det skulle bli bättre om du bodde här, men det har bara gjort det ännu värre.”
”Hur länge har du tyckt såhär?” frågar jag och anstränger mig för att inte känna något. Om jag kommer i kontakt med tumultet som börjar expandera inombords så kommer jag sugas in i en tornado av mörker som jag definitivt vill stanna utanför. Jag vill inte krossas igen.
”Ett tag”, säger Morgan bara. ”Jag… jag gillar dig fortfarande, men jag behöver nog lite… avstånd.”
Precis som Antonia. Varför händer det här igen? Det var ju precis det här jag försökte fly ifrån. Varför? Vad är det för fel på mig?
Jag nickar, helt utan hopp nu. Jag har haft den här exakta konversationen innan, och jag orkar inte försöka en gång till. Antonia krossade mig mer ju mer jag försökte pussla ihop oss, och jag orkar inte göra detsamma med Morgan. Jag vill inte behöva fly från ännu en plats jag älskar, från människor som inte älskar mig tillbaka. Jag orkar inget annat än att acceptera.
Morgan tystnar, tittar på mig, letar efter sprickorna som tyder på att jag kommer explodera i en miljard emotionella bitar. Men hon hittar inga. Jag låter dem inte synas.
”Så… det här är slut, då?” säger jag bara. Morgan ger mig en liten, liten nickning till svar. Jag tittar på henne en stund, fördömer vem det än var som gjorde henne så rädd för känslor och tvingade henne att stöta bort alla som kom henne för nära, och säger:
”Du vet… det är inget fel med att släppa in en och annan människa någon gång ibland. Känna saker som är lite för okontrollerbara och vara lite för känslosam. Det är bra saker. Du borde inte gömma det. Du är fin där under, Morgan. Fler borde få veta det.”
Morgan tittar underligt på mig, en blandning mellan förvirring och smärta och ett litet, litet leende.
”Kanske det.”
”Jag menar allvar.”
Morgan är tyst ännu några sekunder, tittar motvilligt mig i ögonen och får ur sig ett:
”Förlåt.”
”Ingen fara. Jag förstår.” Jag reser mig från soffan, lägger en hand på Morgans bläcktäckta arm och säger:
”Jag är kvar om du ändrar dig, bara så du vet.”
Ett sluttande, sorgset leende spökar på Morgans ansiktsdrag, och jag kysser henne på tinningen en sista gång innan jag klappar på benet och får Jake att följa med mig ut genom dörren, tillbaka till lägenheten på Acadia Street 4. Tillbaka till början.
På soffbordet ligger en lapp, skrivet på sista sidan ur en välbekant bok.
"Den enda goda gärningen Morgan någonsin gjort.
Nu kommer du äntligen se sanningen, Porcelain.
Vi hör ihop.
Jag väntar på dig."
Jag orkar inte ens få panik över det längre.
Vilket jag, sett i backspegeln, borde fått.
“Oh, when your heart releases,
You won't fall to pieces
You'll let those old diseases lie”
Nästa del är Marianas Trench – Fallout, och jag kommer förmodligen lägga upp den någon gång i helgen, beroende på hur mycket jag har skrivit.
HOPPAS NI ÄR FRUSTRERADE :D