JAG HAR ÅTERVÄNT FRÅN MINA ÄVENTYR. Är helt och hållet hundraprocentigt utmattad på så gott som alla plan, men herrejävlar vilken helg det har varit. Så bra, så bra. Alla de där åren jag satt hemma i Sverige och suktade efter Reading var välmotiverade - DET ÄR SÅ JÄVLA KUL.
Anyway. Kom precis hem från dag 2, och är basically helt förstörd, så jag orkar nog bara skriva om en dag just för tillfället. Ska skriva om dagens händelser imorrn efter jobbet eller så, när jag är mindre avliden. Men for now, här är vad jag gjorde under min första dag i Reading!
Vaknade olagligt tidigt på morgonen (mitt alarm började på 05 - det har det inte gjort typ sen jag gick i skolan det borde vara olagligt), och var världens bundle of nerves. Fick ihop mina grejer, och lyssnade på min Reading-spellista medan jag tog tunnelbanan bort till Paddington. Hittade rätt tåg på första försöket, och spenderade tågresan med att prata ikapp lite med Jenni om hennes Stockholmsäventyr, vilket jag tror var rätt bra för då fick jag nåt annat att tänka på än hur nervös jag var på grund av allt strul med tågstrejken och hur jag förmodligen skulle behöva skippa New Found Glory.
Kom fram till Reading efter någon timme, och bestämde mig för att fråga personalen, som då sa att även fast strejken officiellt började på lördagen (och det tekniskt sett är lördag efter midnatt en fredag), så började inte strejken förrän på lördagkvällen, så alla tåg gick som vanligt på fredagkvällen/natten, vilket innebar att sista tåget hem gick typ tre på morgonen och därmed gav mig massor med tid att se precis hela New Found Glorys set. Ville nästan krama tåggubben som sa det, alltså.
Tog en festivalbuss ut till festivalområdet, och gick vilse en liten stund innan jag hittade in (jämförde allting med Bråvalla eftersom det är den enda festivalen jag varit på fram tills i fredags, och hERREGUD det är som att jämföra jorden med solen. Reading är SÅ. JÄVLA. STORT). Kom till biljettgrindarna med massor av tid till godo och stod och finkulerade och tjuvlyssnade på konversationer en stund innan vi fick komma in och få byta ut biljetterna mot riktiga festivalarmband i tyg. Har alltid velat ha ett sånt. Bless.
(Har ett rött lördagsarmband också numera. Vill ha på mig dem för evigt)
Kom till insläppet och ställdes inför, you guessed it, mer väntan (de var dessutom en halvtimme sena eurgh tiden stod STILL), och så öppnades grindarna och alla sprang bort till säkerhetskontrollen (det var som att bli översprungen av en buffelhjord herregud). Gick igenom, och så var jag plötsligt på Reading Festival, som tonåriga jag kontinuerligt suktade så mycket över.
Mitt första gig var i alla fall Andrew O'Neill - en ståuppare som är kompis till Amanda Palmer. Han pratade om heavy metals historia, spelade små snuttar av metallåtar och berättade om massa viktiga band och genombrott och sådär. Gillar heavy metal men det är ingenting jag lyssnar sådär jättemycket på, men eftersom Andrew O'Neill är så jävla asrolig gjorde det inte så mycket. Skrattade massvis, och hörde massa bitar ur massa bra musik. Ytterst bra start på dagen, måste jag nog tillstå (förutom att han trashtalkade Green Day men det kan jag leva med - metalheads har ju ofta ett problem med allt som inte är metal och skämtet var genuint asroligt så oh well).
Det var i ett tält och alla satt i gräset och det var rätt mysigt alltihop. Så himla bekväm underhållning ju.
När det var färdigt insåg jag att jag var hungrig, så jag köpte en våffla dränkt i belgisk choklad (alltså festivalmat är så hysteriskt onyttig och jag älskar det så mycket) och strosade runt lite på området för att lära känna det lite bättre (och för att det hade tagit mig löjligt lång tid att hitta till Alternative Stage där Andrew O'Neill var hah har 0 lokalsinne till och med på ett platt flygfält). Fick syn på någonting i ett hörn som visade sig vara ett signing tent, och gick dit bara för att kolla vilka det var som skulle komma dit och signera. Gissa tre gånger vilket band som stod med på den listan.
Yep. Simple Plan.
Simple Plan skulle ha signering och möjlighet att interagera med dem och ett av mina längsta livsmål ett bra tag nu har varit att någon gång få berätta för Simple Plan om hur mycket de betyder för mig och allt de har gjort för mig som person under åren. Och TADA, här var chansen att göra det, serverad på silverfat. Insåg lite lätt bittert att signeringen var samtidigt som All Time Low's spelning, men kände att det fick svida över. Har trots allt sett All Time Low tre gånger nu, men hade aldrig träffat Simple Plan. Plus att Simple Plan liksom trumfar alla andra band i de allra flesta engagemang-kategorier, så ja.
Gick bort till Main Stage efter att ha spanat in signeringstältet. Kom dit mitt i Neck Deep's set, lagom tills de spelade Part of Me, som är typ en av de få låtar av dem som jag lyssnar på regelbundet (den är till och med på min inspirationsspellista till 13 !!), så det var lite trevligt att få komma gåendes till den låten. Ställde mig rätt långt bak i klungan och bara lyssnade en stund. Jag gillar dem. Går inte att helt och hållet ogilla ett band med självdistans nog att ha "Neck Deep: generic pop-punk" som sin slogan, liksom.
När Neck Deep var klara dubbelkollade jag schemat lite mer, och insåg att min bästa position var att stanna vid Main Stage tills Panic! At The Disco skulle spela (eftersom jag ville ha en fairly decent plats till dem), så det gjorde jag. Gick och ställde mig i den främre halvan av publiken för att vara förberedd tills det var Panic!s tur. Gäller att tänka i förväg, y'know.
Såg Drenge först, som var något sorts garageband med en bedårande sångare som såg för proper ut för en rockstjärna, men de var överlag rätt mysiga och folk verkade väldigt excited över dem, i alla fall. (Det var moshpits lite överallt hah).
Efter Drenge var det Parma Violets, som jag tror var det mest indie bandet jag någonsin sett. Inte rent musikaliskt (även fast de lät rätt indie också), men bandmedlemmarna var som ur en kliché. En av dem som klädde sig som Bernard Black från Black Books i för stora kostymer och såg lite sådär allmänt schaskig ut, och den andra var hela spinkiga-indiepojk-stereotypen med skyhöga kindben och käkben och med ett utseende som vagt liknade någon med drogproblem (so basically he was pretty cute). De hade klätt in sitt keyboard i mönstrade dukar. Liksom. HÖJDEN AV INDIE ÄR HÄR LOOK NO FURTHER.
Och så var Parma Violets klara, och så var det till sist Panic! At The Disco's tur. P!ATD har varit på min "favoritband-jag-vill-se-innan-jag-dör"-bucketlist i evigheters evighet, så jag var SÅ HIMLA TAGGAD, kan man väl lugnt säga. De levde upp till alla mina förväntningar, såklart. Brendon är en så himla A+ underhållare (alltså han är så gjord för att göra vad det är han gör - hans karisma is just unreal), Dallon Weekes är SÅ VACKER i verkligheten (han är snygg på kort också men i verkligheten faller man bara död ner hERREJESUS), och deras setlist var SÅ BRA. Jag menar, första låten på hela setet var Vegas Lights, som har varit min main jam sedan den kom ut, basically. Var världens party när den spelades. Det var awesome. I övrigt spelade dem massa saker från sina gamla album, som jag hade hoppats på men inte vågat tro. De spelade Time To Dance och Nine In The Afternoon och Ready To Go och Mona Lisa och ÅH IT WAS SUCH A GOOD TIME. Behövde inte ens tänka på vad texten var - har älskat Panic! så länge att det satt inpräntat i ryggmärgen, haha. De spelade Girls/Girls/Boys (och Brendon presenterade den som "this is about girls fucking girls and boys fucking boys" alltså jag älskar Brendon) och jag skreksjöng och discodansade om vartannat. Publiken var helt galen och jag ramlade runt hundratusen gånger och råkade hamn i massvis av moshs, men åh, it was such a good time anyway. OCH DE AVSLUTADE MED I WRITE SINS NOT TRAGEDIES OCH JAG VAR SÅ LYCKLIG ALLT JAG HAR VELAT I MITT LIV ÄR ATT FÅ SJUNGA "WHAT A SHAME THE POOR GROOM'S BRIDE IS A WHORE" TILLSAMMANS MED 40 000 PERS GOD BLESS
Alla bilder jag tog är assuddiga för att publiken var helt galen, men oh well. DÄR ÄR DEM.
Inte nog med att Brendon kan sjunga som en demigud, han är också så himla pretty. Vafan är det för rättvisa.
Efter Panic! var det All Time Lows tur, men jag offrade min plats för att sätta av mot signeringstältet och träffa Simple Plan - fortfarande helt ledbruten av Panic!-upplevelsen.
Pratade lite med några i kön och bondade över Simple Plan, och så hux flux dÖK DE UPP. Alldeles verkliga precis där jag var.
Fick vänta en stund innan jag fick gå (vilket förmodligen var bra eftersom jag behövde komma på något smart att säga, men så fick jag ett vitt kort och ställdes mitt framför Pierre Bouvier, mannen som hjälpt till att tonsätta hela mina tonår och sedan resten av mitt liv, och allt smart jag eventuellt kunnat komma på försvann rätt snart. Kom fram till Pierre (hans hår börjar få lite vita hår och jag typ skrek i förtjusning inombords bc hAN ÄR SÅ SNYGG I VERKLIGHETEN PLEASE HELP), och bara blurtade ur mig nåt i stil med "I just want to thank you - you and what you do have made me so happy for so many years" och Pierre bara log sådär som han gör hela tiden och tOG MIN HAND (obs obs) och tackade och jag bara "I owe you so much" och Pierre bara nickade superintent och var så himla respektfull och fin och allting. PIERRE BOUVIER HELD MY HAND IM NEVER WASHING THEM AGAIN OKEJ. Seb gav mig komplimanger på mitt hår på ett så typiskt Seb-set att jag dog lite (han bara "HELLO! I like your crazy haircolour!!!" på sitt bedårande nyfiken-hundvalp-vis som är så himla fint), Chuck gillade min tröja och gav mig en high-five och var så himla fin i allmänhet (har alltid lowkey haft Chuck som en av mina favoritbandmedlemmar han är så duktig och omtänksam och bedårande my precious), och Jeff och David gav mig high fives och var allmänt fina de med och sa see you at the show och jag kunde inte få ur mig någonting fiffigt svar alls. När jag träffade Halestorm kunde jag prata med dem som vem som helst, men inte Simple Plan, tydligen. De har en aning mer profound roll i mitt liv än att jag dedikerat mitt liv till sångaren, antar jag. Lite mer på det personlighetsformande stadiet.
Så, ja. Även om signeringar fortfarande inte är min favoritgrej riktigt eftersom det känns så himla löpande band-aktigt (är mycket mer för att ge dem en kram utanför bakdörren efter ett gig - allt är så mycket mer naturligt och mysigt då), så fick jag till sist träffa Simple Plan och tacka dem för allt de gjort för mig. Eller, well, gick ju inte in på några detaljer, men jag sa att de gjort mig väldigt glad, och det täcker nästan in det mesta.
In any case. Jag älskar Simple Plan så väldigt mycket. De är så himla himla viktiga.
Liksom !!! PIERRE BOUVIER WAS RIGHT THERE. HAN HÖLL MIN HAND. LET ME DIE
På den allt längre listan över "saker jag upplevt på sistone som skulle få 14-åriga Moa att storgråta hysteriskt"
När signeringen var över gick jag bort till Main Stage igen och hann se ungefär halva All Time Lows set, vilket ju var lite deppigt eftersom de spelade massa grejer från Future Hearts som jag inte hört live men at that point svävade jag på moln oavsett, och vid det här laget har jag sett dem så mycket att det mest är en fin addition, inte ett absolut måste. De var asroligt och jättebra som vanligt, och de bjöd upp fans på scen att dansa under Time-Bomb och de avslutade med Dear Maria och Jack tog av sig kläderna och allt var så typiskt All Time Low. Åh. Älskar dem ju så mycket ändå.
Efter All Time Low var klara gick jag och satte mig i gräset en bit ifrån scenen för att se Bastille, både för att de är bra, och för att jag inte direkt hade någon annanstans att gå, och för att Malin gillar dem asmycket och jag kände att åtminstone någon av oss kan få uppleva det. De var bra!! Sångarens röst är så himla speciell och....... ren, somehow. De är najs. Skickade snapchats på det till Malin och var the actual worst. Heh.
Därefter hade jag en lång paus utan någon direkt riktning alls. Strosade runt bland alla butiker (de hade en drop-in tatueringssalong uppställd men jag var stark och motstod), köpte godis, kollade in lite mindre shower och band, och såg ett tag på alt-J tills jag insåg att jag var trött och alt-J spelar ganska lugn musik och att detta förmodligen skulle leda till omedelbar medvetslöshet från min sida), så jag gick bort till The Pit och väntade där istället. Ett argsint punkband som hette The Bronx spelade där ett tag, tills det till sist var dags för det viktigaste: Simple Plan's spelning.
Hamnade ganska långt fram, hoptryckt som en sardin i en burk, och så fort Simple Plan dök upp på scenen fick jag hejda tårar. Jag skojar inte. DIREKT. De inledde med Jet Lag - den är inte ens så sorglig, men fan, att se dem komma ut på scenen igen var som att komma hem.
Insåg där och då att av alla konserter jag varit på, så är det i Simple Plans publik jag hör hemma, på riktigt. De spelade sin nya singel Boom (en sån tune alltså wow), och gamla favoriter som Jump och I'd Do Anything. De spelade även Welcome To My Life också eftersom de tydligen är ute efter att skada mig (lista på saker som kommer få dig att böla: att lyssna på ett helt rum skrika med i låten som räddade ens liv tillsammans med bandet som gjorde detsamma), och avsluade med Perfect och precis all emo-angst jag hållit inombords fick komma ut, och det var så fint på något vis. De är så glada och studsiga och jag bara skreksjöng och hoppade och hade the time of my goddamn life. Fan så bra det var. Älskar dem så mycket (har jag sagt det förr).
Efter Simple Plan var det dags för dagens sista: New Found Glory. Och holY SHIT. Om Simple Plans gig varit lite tumultartat, var NFG's ett jäkla KRIGSFÄLT.Typ hela publiken var en massiv moshpit och folk hoppade och knuffades och crowd surfade och det gick bara i 100 km/h hela grejen. De spelade dock inte jättemånga låtar jag kunde texten på vilket var lite depp (NÄR ska de spela hela Radiosurgery från början till slut?? Hade köpt typ 15 biljetter till det wow), men de spelade Vicious Love (my ACTUAL JAM), och Head On Collision och Failure's Not Flattering och så avslutade de med en massiv singalong till My Friends Over You, som var så himla roligt att det knappt fanns.
Tog typ bara tre kort eftersom jag var så hopklämd/brottades med femtio killar i tjugoårsåldern mitt i en moshpit största delen av tiden hah
(Haha, ja, just det, för övrigt tror jag killen bredvid mig till NFG stötte på mig för medan vi väntade på bandet började han bara randomly prata med mig efter att ha stirrat i typ tio minuter och han bara "you're just so incredibly beautiful" och jag fattade knappt vad som hände utan bara tackade lite förvirrat. Men ändå. Fint ju, att bara säga en snäll sak och sen gå vidare utan att bli creepy och/eller narcissistik.)
Så, ja. New Found Glory blev klara, och jag tog mig tillbaka till tåget medan det kändes som om jag varit i slagsmål. Då är det fest, minsann.
Och det var vad jag sysselsatte mig med under den 28:e! Skriver det här helt och fullt slut i huvudet, så om det är hundra stavfel och misstag och grejer så beror det på att min hjärna däckat av utmattning för länge sen, pretty much.
Dag 2 kommer imorrn nån gång!!!