31 december 2015
You're the echoes of my everything, you're the emptiness the whole world sings at night
Idag har varit så himla mysig. Igen. Får verkligen inte nog av att bara vara hemma och bli omhändertagen och kramad och skratta som en idiot stup i kvarten.
Sov kanske tolv timmar i natt eller så, vilket var mer än välbehövligt, och bara ett sånt litet faktum som att jag inte behövde ställa väckarklockan för att jag visste att någon skulle komma och väcka mig nästa morgon är en sån fin liten grej jag aldrig hade vett att uppskatta när jag bodde hemma (även fast det är ganska najs att bo själv och inte behöva pallra sig ur sängen förrän klockan tre på eftermiddagen för att ingen kan stoppa en don't get me wrong). Vaknade och la in kläderna från min resväska i garderoben så jag ska få någon sorts överblick över vad jag har med mig, klädde på mig och gick ner på nedervåningen, där jag hälsade på mormor igen för första gången på ett halvår och fikade lite (alltså att väckas med elvafika måste ju ändå vara det bästa väckningssättet av allt som finns honestly). Därefter övertalade jag mamma att hjälpa mig färga om håret eftersom halva mitt huvud övergått från en fin ljusblå nyans till en urtvättad dammgrå. Färgade halva håret mörkblått och halva turkost, och de gick in i varandra hur fint som helst. Ser ut som havet. Älskar det. (Också det faktum att vi hemma har en vask speciellt utrustad för att lätt kunna färga håret i gör ju det hela tusen gånger lättare än att bråka med min pyttelilla vask hemma och göra hela badrummet blått).
Medan vi färgade mitt hår kom hela familjen hem - aka min moster och mina kusiner och kusinbarn som jag inte heller sett på evigheters evigheter. Arvid och Agnes hade blivit så himla stora och det var så fint att se dem allihop igen. Vi hade kalkonmiddag (som var helt LÖJLIGT gott alltså åh dog), och hängde sedan i soffan och dog av mättnad och pratade om lite allt möjligt medan vi kollade på något konstigt program om Alaska. Så mysigt ändå.
Mina finaste ändå.
Framemot kvällen hoppade vi in i bilarna och drog in till Karlskrona eftersom en av mormors julklappar från oss var ett biobesök. Vi såg En man som heter Ove, som var assorlig men väldigt fin (och jag såg reklamen för Nordisk Film i början av filmen och blev alldeles emo över att det var något nordiskt alltså vafan är det som händer med mig), och ett allmänt A+ sätt att spendera en kväll på i allmänhet. Bion var slut vid åttadraget nån gång, och vi gick genom den iskalla snålblåsten (hade glömt hur jävla blåsig den här stan är ???? hur stod jag ut ?????), sa hejdå till alla (och bokade in elvafika imorgon igen aw har saknat detta så mycket ju) och åkte hem igen.
Bästa Elin och mamma vid kvällsmaten.
Vi åt ost och kex till kvällsmat och jag, mamma och pappa gjorde Pina Coladas och strawberry daquiris och jag tvingade min familj att se på några avsnitt av Community (som jag inte tror de riktigt förstod storheten i goddammit den är ju ett sånt mästerverk) innan mamma och pappa gick och la sig och jag och Elin såg en Stefan och Krister-film (och sa alla replikerna samtidigt som skådespelarna och skrattade så vi grät över någon ny vinkel vi hittat trots att vi sett allting hundramiljoner gånger förr), precis som vi alltid gör, och fortsatte måla i målarboken vi köpte igår. När filmen var slut och vårt målarboksuppslag var helt färglagt gick vi också och la oss, och här är jag nu.
Alltså målarböcker är fan allt mitt liv saknat ???? ÄLSKAR DET?????
Även fast jag vet att leva hela mitt liv i en sån här by skulle driva mig till vansinne, så är det så himla skönt att vara tillbaka. Allt är så lugnt och tryggt och mysigt och kravlöst, och det finns ingen aspekt av mig jag behöver tona ner eller dölja eller tänka på. Det är kolmörkt utomhus och inga ambulanser kör förbi och det finns ingen högljudd barnfamilj på övervåningen och kylan biter i kinderna och fan älskar ju det här stället ändå, även fast jag aldrig skulle kunna bo här för alltid. Det är ju trots allt hemma, oavsett.
Och imorgon är det 2015 års sista dag. Den sista dagen på ett av mitt livs allra lyckligaste år. Ska avsluta det med elvafika med familjen och sedan nyårsfirande med det vanliga gänget. Ska få träffa Vickan igen och ha en fin klänning och dricka bubbel. Är så lycklig att jag nästan vill gråta en smula, och om sättet man firar in nyår på säger något om året som komma skall, så är väl det ett ganska lovande tecken, ändå.