Passande låtval nu när USA till sist blivit lite mer regnbågsfärgat. Bless.
Ännu en gång ber jag om ursäkt för min frånvaro här de senaste dagarna. Tänk så upptagen man kan vara fast man har semester. Fredag och lördag har dock varit busy busy och huset har varit fullt med folk nästan hela tiden = inte så mycket bloggtid, direkt. Tror ingen dog av abstinens, direkt. Oavsett.
RECAP TIME.
Fredag var ju min låtsasfödelsedag. Kändes dock väldigt mycket som min faktiska födelsedag när familjen väckte mig med Ja Må Hon Leva och presenter på sängen och allting. Det faktum att jag lagligt sett inte är tjugo på ett par veckor kan kanske kvitta. Ägnade därmed morgonen åt en av mina favoritaktiviteter - presentöppning.
Halvt medvetslös med knäet fullt av presenter. Då är det födelsedag.
Mamma gav mig en bedårande liten receptbok (som redovisas lite längre ner tillsammans med resten av presenterna). Jag håller handen på hjärtat alldeles för ofta i mitt vardagliga liv. Som en dramatisk svimfärdig dam från 1920-talet. Suck.
Brett flin = konsertbiljetter
Presenten Som Fick Mig Att Gråta
Mysig presentöppnarmorgon som sig bör när det (nästan) är ens födelsedag.
Sakerna jag mottog av min kära familj var dessa:
Min kära syster gav mig nödvändigheter som strumpbyxor, nagellack, nagellacksborttagning, läppstift och eyeliner. Hell yeah.
GISSA VEM SOM SKA SPENDERA EN HELG PÅ READING FESTIVAL I ÅR ??? THIS FUCKER RIGHT HERE. SKA FÅ SE PANIC! AT THE DISCO OCH NEW FOUND GLORY OCH PVRIS OCH SIMPLE PLAN OCH ALL TIME LOW OCH AHHHHHHHH MY EXCITEMENT KNOWS NO BOUNDS
Mer parfym eftersom jag nästan använt slut på min förra. Min kroppsodör är återigen räddad, thank god.
Världens sötaste små TARDIS-örhängen
Världens gulligaste lilla receptbok som mamma gav till mig, faktiskt inte bara som en pik att jag måste laga mer mat, utan faktiskt som ett del i ett familjearv, sort of.
Mamma hade skrivit in några recept hon trodde jag skulle kunna ha användning för, och så är det upp till mig att skriva in nya recept allt eftersom jag hittar/provar dem. Mamma fick en likadan bok av mormor när hon fyllde 20 och som mamma sedan spenderat basically hela sitt vuxna liv med att fylla i lite då och då, och hela arvsgrejen gjorde mig genast 200% mer emotionell över hela grejen.
Och så, till sist, paketet med The Thing som hemsökt mig sen jag fick reda på att den skulle få mig att gråta. Det var astungt. Jag hade aldrig kunnat gissa vad det var.
DET VAR MIN EGEN BOK. DE HADE TRYCKT DIMIDIUM TILL EN FAKTISK VERKLIG RIKTIG BOK MED SIDOR OCH PÄRMAR OCH ETT SÅNT DÄR SILKESSNÖRE ATT BOKMÄRKA MED. MED EN LITEN SLEEVE MED ORIGINALFRAMSIDAN PÅ OCH BAKSIDETEXTEN FRÅN MIN SKRIVBLOGG OCH HERREJESUS DEN ÄR VERKLIG MY BABY IS REAL.
TITTA PÅ DEN. DEN ÄR VERKLIG. Har knappt velat släppa den ifrån mig. Den blev lite över 600 sidor lång i normalt bokformat och det är definitivt en av de bästa sakerna jag någonsin fått. Grät inte så mycket som mamma trodde, mest för att jag var helt stum av chock bara av att se mitt namn på framsidan, mina ord innanför pärmarna. Hade aldrig ens kunnat gissa. Jag har ett faktiskt fysiskt exemplar av en liten bit av min själ, av mitt livs passion, av det som betyder allra allra mest. En liten glimt av hur mitt livs största dröm skulle se ut. Herregud.
Så, ja. Det var ju en rätt A+ morgon skulle man ju kunna säga. Därefter stökade vi runt inför kalaset och jag och mamma åkte in till Maxi för att hämta alla tårtor och stångas med alla hundratusen personer som också bestämt sig för att handla just den dagen (alla var så jävla långsamma och stod ivägen och den lilla stressade Londonbon som flyttat in i min själ höll på att gå i taket). Framemot eftermiddagen började i alla fall kalaset, som involverade mina närmaste släktingar (aka nånstans runt 30 pers), muppiga lekar, töntiga skämt och en hel massa god mat.
Trots att det var mitt tjugoårskalas dubbades vårt bord snabbt till "barnbordet". Kan vara relaterat till mitt vuxna+mogna ansiktsuttryck. Kanske.
Arvid hade en traktor och behövde inte mycket mer i livet efter det.
Lekar i trädgården tog plats efter maten. Här skulle det skjutas prick. Nästan alla missade.
Arvids syster Agnes var chockad över händelseutvecklingen. Antar att allt är en överraskning när man inte existerat så länge.
Vi hade pricktävling iförda ögonbindlar. Jag vann men blev diskad på en teknikalitet. Suck.
Andra event innefattade saker såsom "riva längsta tidningsremsan"
Och äggrullning ute på gatan. Vi visste inte hur svårt det skulle vara och upptäckte att nästan alla ägg krossades nästan direkt. Whoops.
Mina kära lagkamrater Hans och Anders gjorde sitt bästa fuskförsök. Alla såg dock igenom "rulla-in-ägget-i-en-jättestor-bit-tidningspapper-som-skydd"-tricket. Typiskt.
När vi hade fikat var det dags för mer presentöppning, som till största del bestod av vita kuvert fulla med pundsedlar. Bästa sorten.
Från mina kära kusiner fick jag ett efterlängtat exemplar av Cards Against Humanity. Som jag längtat länge alltså.
..... Och så underkläder inspirerade av mitt nya hemland. Rule Britannia, och det där.
Jag, Elin, Oscar, Elias och Linnéa spenderade kvällen med att inviga Cards Against Humanity och skratta så vi tjöt (vi upptäckte att vi alla är fruktansvärda personer och ingen av oss kommer komma till himlen). Framemot midnatt började gästerna dra sig hemåt och jag kravlade mig ur korsetten och in i lite följsammare kläder (finns väldigt lite som kan tävla med känslan av att få ta sig ur en korsett efter en lång dag och ta på sig en stor flanellskjorta istället alltså).
De gäster som skulle sova över spenderade någon timme i vardagsrummet och spelade ännu en runda Cards Against Humanity innan alla var helt färdiga och vi gick och la oss. Jag vaknade helt och hållet utmattad imorse (alldeles för tidigt dessutom usch), åt frukost och hängde sedan med resten av gänget ut när de skulle promenera Elins häst och alla hundarna som var på besök. Var rättså skönt att komma ut i skogen en sista runda och säga hejdå till mossa och grusväg och myror och granar och skogsluft innan det blir tillbaka till Camdens mix av öl, avgaser, rökelse och weed. Båda har sin charm, don't get me wrong, men de är väldigt olika, kan man väl säga.
Kameran fick också följa med en sväng, så här är lite bilder av mina kära hemtrakter:
Delar av den lilla promenadskaran
Elin rastade Lindsea som mest ville äta gräs.
Granar så långt ögat når.
Lite fler promenerare på en väg full med koskit. Landet <3
Och så milsvis med stora ängar inhägnade av rangliga staket och hundkex. Så fint ändå.
När promenaden var över åkte de sista gästerna hemåt en efter en, och efter att ha städat undan lite gjorde jag mig i ordning och drog in med Linnéa och Oscar till stan för en sista träff med Klanen. Eller, ja, Ami och Jenni kunde inte så det blev bara Malin som mötte upp oss, men det var A+ oavsett. Vi gick till Lennarth's en sista gång och pratade om livet och jag åt prinsesstårta och så spelade vi Cards Against Humanity (som Malin vann med stormsteg fast hon aldrig spelat det förr och därmed kanske var en värre människa än vi räknat med).
Det här spelet är så jävla bäst.
Vid fyradraget skulle Malin iväg men följde oss till bilen och vi kramades länge, länge och det kändes som om det skulle gå bra fram tills jag släppte henne och hoppade in i bilen. Varenda gång jag åker ifrån henne känns det som om jag lämnar kvar någonting av mig själv hos henne, och varenda gång jag träffar henne igen trillar den där lilla pusselbiten på plats igen. Som om hon har en bit av mig som är blivit hennes, somehow. Helt stört, men sant.
Linnéa lämnade i alla fall av mig vid mitt hus och vi kramades också hejdå och så kom jag hem lagom till kvällsmaten. Pappa hade gjort världsgod Pina Colada (glömmer bort mellan gångerna hur mycket jag tycker om det men blir drastiskt påmind varenda gång jag dricker det ÅH det är så A+) och vi grillade tillsammans med mormor och diskuterade världsliga bekymmer innan mormor åkte hem och jag gav mig på den smått överväldigande uppgiften att försöka packa in alla mina saker i min resväska igen. Det krävdes lite planering, men jag fick jäklar i att plats med allt (visserligen med bara 3 kilo till godo innan det blev övervikt men men. LIVIN ON THE EDGE och det där). Därefter skrev jag ut lite bilder på mamma och pappa och mig och Elin att rama in och ha hemma i fönstret, och sen hade familjen gått och lagt sig och jag läste bloggar, såg på Youtube och ordnade bland alla mina bilder på datorn.
Och nu är det min sista natt i min säng igen. Det konceptet blir aldrig speciellt mycket mindre bisarrt. Speciellt eftersom känslan av att jag egentligen bor någon annanstans blivit mer påtaglig under halvåret som gått sedan jag var här senast. Nästa gång jag kommer tillbaka kommer tidigast vara i jul, om ens då. Det är så bisarrt, när båda världarna känns så vardagliga och nära och som om det borde gå att existera i båda samtidigt även fast det flera timmars resväg emellan dem. Vet inte om det kommer vara lättare att komma hem den här gången, när jag varit iväg längre. Känns så just nu, i alla fall. Kommer obviously sakna alla jättemycket ändå, men har ändå varit borta så pass länge att jag saknar London. Vill strosa i Camden och lyssna på brittiska och höra sirener och krama Marion och prata med kollegorna och höra mind the gap please på tunnelbanan. Känner mig lite mer redo. Lite.
Önskar ändå att Karlskrona var en förort till London. Önskar ändå att det på något sätt skulle gå att både ha kakan och äta den.
Önskar ändå att det fanns något sätt att kombinera platsen man hör hemma i med människorna man hör hemma med.
Fina lilla Karlskrona. Min fina lilla skog. Mina fina små djur. Min fina lilla Klan. Min fina lilla familj.
Jag saknar er redan.