Titel: The Art of Asking, or How I Learned to Stop Worrying and Let People Help
Författare: Amanda Palmer
Läst: 25-26 januari 2015
Betyg: ★★★★★★★★★★ (10/5)
Ah. Så var vi här. Amanda Palmer. Min husgud.
Vem som helst som numera försöker hålla en konversation med mig någon längre stund kommer ganska snart upptäcka att jag älskar Amanda Palmer med varenda fiber i min varelse. När jag väl börjat prata om henne kan jag liksom inte sluta, för hon är så fantastisk och äkta och rolig och intelligent och talangfull att jag inte vet vad jag ska göra med all överväldigande beundran jag känner för den kvinnan. Därför borde det väl kanske inte vara någon enorm överraskning att jag slukade Amandas bok - som är hälften självhjälp, hälften självbiografi, ungefär - på typ två dagar. Grejen är dock den att när jag köpte boken var jag inte så väldigt involverad i Amandas liv eller verk. Jenni, aka en av mina bästa kompisar, hade dock varit besatt av henne i åratal, så när Amanda släppte The Art of Asking startade Jenni mer eller mindre en enmanskampanj för att få alla hon kände att läsa den. Så jag humoured her, och kilade inom Waterstones en dag och köpte ett ex. Började läsa samma kväll. Släppte den knappt inte efter det. Läste den så fort jag fick en sekund över - på tunnelbanan, medan jag lagade mat, hela lunchrasterna. Jag var helt fast, och sedan dess har jag avgudat marken Amanda går på, mer eller mindre.
Jag vet ärligt talat inte ens var jag ska börja med den här boken, mer än att säga att den utan tvekan är den bästa boken jag läste under hela 2015, och en av de bästa jag läst i mitt liv i allmänhet. Det är inte ofta jag säger det, men att läsa den här boken förändrade mitt liv. Helt allvarligt. Inte på ett jättestort sätt, men den vinklade min synvinkel just so, så att jag såg världen från ett lite annat håll och upptäckte nåt nytt. Jag lever mitt liv annorlunda sen jag läste ut den, och skillnaden är liten men bra.
Boken, som titeln säger, handlar om the art of asking. Att lära sig att låta folk hjälpa en när man behöver det utan att skämmas eller känna sig dålig eller hellre vilja lida i tystnad och ta på sig för mycket jobb och ansvar och stress. Bokens innehåll är till stor del bara en längre version av Amandas TED Talk:
(som för övrigt fortfarande får mig att gråta varenda gång jag ser på det trots att jag säkert sett det 10-15 gånger vid det här laget) men handlar också om Amandas uppväxt och liv och karriär, hur hon växte upp och hur hon blev rockstjärna och hur hon träffade Neil Gaiman (hennes man, askänd fantasyförfattare och ännu en av mina favoritmänniskor). Hon väver in sin livsfilosofi, den att lita på sina medmänniskor och våga be om hjälp och våga bli sedd och vara sårbar, med sitt liv och hennes tankar om under vilka förutsättningar vi skapar konst, och det träffar så jäkla nära rakt i själen. Hon pratar om The Fraud Police - den där rädslan att någon helt plötsligt ska upptäcka att man inte har en aning om vad man håller på med:
"“The Fraud Police are the imaginary, terrifying force of 'real' grown-ups who you believe - at some subconscious level - are going to come knocking on your door in the middle of the night, saying:
We've been watching you, and we have evidence that you have NO IDEA WHAT YOU'RE DOING. You stand accused of the crime of completely winging it, you are guilty of making shit up as you go along, you do not actually deserve your job, we are taking everything away and we are TELLING EVERYBODY.”
We've been watching you, and we have evidence that you have NO IDEA WHAT YOU'RE DOING. You stand accused of the crime of completely winging it, you are guilty of making shit up as you go along, you do not actually deserve your job, we are taking everything away and we are TELLING EVERYBODY.”
Hon pratar om hur alla vill bli sedda men inte alla vill ha uppmärksamhet:
“There’s a difference between wanting to be looked at and wanting to be seen.
When you are looked at, your eyes can be closed. You suck energy, you steal the spotlight. When you are seen, your eyes must be open, and you are seeing and recognizing your witness. You accept energy and you generate energy. You create light.
One is exhibitionism, the other is connection.
Not everybody wants to be looked at.
Everybody wants to be seen.”
When you are looked at, your eyes can be closed. You suck energy, you steal the spotlight. When you are seen, your eyes must be open, and you are seeing and recognizing your witness. You accept energy and you generate energy. You create light.
One is exhibitionism, the other is connection.
Not everybody wants to be looked at.
Everybody wants to be seen.”
Och mycket, mycket mer. Kan seriöst bara citera hela boken i evigheter, för varenda jäkla sida har helt klockrena citat som bara träffade rakt in i de allra djupaste hörnen. Hon pratar om saker som jag inte ens tänkt på att jag känt, lyfte upp saker som jag gjort och tänkt och varit rädd för utan att egentligen tänka på det. När jag läste den här boken var jag fortfarande ganska ny i London, och hade i flera månader fått förlita mig på främlingars villighet att hjälpa mig för att överhuvudtaget klara mig, och den här boken kom med sån perfekt timing, och fick mig att se att det är okej att behöva andra människors hjälp ibland. Det tröstade mitt perfektionisthjärta att läsa hur Amanda skrev hur man inte behöver bära alla världens sorger alldeles själv, och att människor runt en oftast vill hjälpa en om man bara ger dem möjlighet att göra det. Jag har spenderat över ett år med att leva i filosofin i den här boken, och den fungerar verkligen. Mitt liv är bättre för det.
Grät säkert minst en gång per kapitel när jag läste den här boken, och bara nu precis innan när jag bläddrade igenom den igen och läste bitar lite här och var blev jag alldeles tårögd igen över hur pricksäker den är. Amandas livsfilosofi är rättså hippieaktig, men hon skriver om den på ett sånt mänskligt och varsamt och vackert sätt och med sån självdistans att den känns lätt att ta till sig istället för att bli preachy och flummig.
Hennes relation med Anthony, hennes livsmentor (som dog för bara några månader sen och som hon sen döpte sin och Neils nyfödda son efter), hur hon träffade Neil, hennes tid i Dresden Dolls (aka ett av mina favvoband), hennes liv i Cloud Club (ett jättestort stökigt krokigt hus där det bara bor konstnärsfolk alltså KAN JAG FÅ FLYTTA IN TYP IMORRN). Allt är skrivet på ett sätt att man vill fortsätta läsa vidare både för att få reda på hur det går, och så att det känns som om man lyssnar på ens kompis berättelser i någons kök över ett glas vin. Amanda Palmer känns som en kompis, eller kanske någon sorts fairy godmother, och precis som hennes musik så är hennes bok vacker och rå och mänsklig i allra finaste form.
Läs den här boken. Läs den, för guds skull. Hela världen borde.
(Also sidenote: försättsbladet till min kopia är det finaste någonsin och Amanda ger världens mysigaste kramar. Det var allt.)