Senaste låten i den oändliga listan över De Staat-låtar jag är beroende av är denna. Refrängen är ju bara så himla bäst att sjunga med i med överdrivet mörk seductive röst alltså I'm so alive. De Staat måste måste verkligen spela den här live på torsdag I need this okej.
 
Hallå där! Jag är på plats i sängen igen efter ännu en dag - betydligt lugnare än helgen som varit, vilket ärligt talat är rätt skönt. Så djupt som jag sov inatt har jag inte sovit på evigheter - var ett mirakel att alarmet ens lyckades väcka mig. Jag sov verkligen som en sten ända in till första alarmet. Kände mig dock överlag rätt utvilad när jag vaknade, vilket var en väldigt skön känsla att få uppleva igen, haha.
 
Tog mig upp ur sängen, gjorde mig iordning, åt choklad-Shreddies och pratade lite med Josh och hoppade sedan på tunnelbanan ut till Golders Green. Jobbade tillsammans med Anna, som jag inte sett på evigheter (eftersom jag oftast är i Golders Green för att täcka för henne när hennes barn är sjukt), så det var najs att catcha upp lite. Gjorde någon liten leverans och fipplade runt lite i allmänhet och hade en överlag rätt lugn och bra dag (som det oftast är i Golders Green which is nice), och jag avslutade dagen med att lyssna på Mozart och prismärka lite av leveransen (vi fick in leveransen ganska sent och jag ska ändå öppna på jobbet imorrn så jag sparade det mesta till imorrn för jag couldn't be bothered idag ärligt talat) innan det var dags att stänga och gå hem vid åttasnåret. Åkte tunnelbanan hem igen och träffade på en kille på tåget som måste varit från Östeuropa någonstans som behövde hjälp med vilken tunnelbanelinje han skulle ta för att komma till Walthamstow. Satt och pratade med honom om livet och London i ett par stationer innan jag kom till Camden och vi skakade hand och tackade för pratstunden och jag hoppade av. Sån himla fin liten interaktion ändå. Är så tragiskt sällan jag kan ha genuina konversationer med främmande män på offentliga platser utan att bli trakasserad eller känna mig allmänt obekväm så när såna här små guldkorn comes along får hoppet för mänskligheten en liten skjuts framåt i allmänhet så det är ju trevlig.
 
Gick inom Sainsbury's på vägen hem och handlade lite nödvändigheter, och gick sedan hem och åt kvällsmat och plockade undan på rummet (eftersom det börjat bli stökigt utom kontroll - fick liksom sicksacka mellan klädhögar och allmänt skräp för att ens komma fram nånstans), innan Josh dök upp och sa en mening jag väldigt sällan hör från honom, aka "Moa I need your help", och jag hängde med in på hans rum och spelade in en liten sketch-aktig grej till säsong två av hans podcast, som jag har pratat om här innan och som han driver med en av sina kompisar. Fick kritik att jag var "för bra", så det får man väl ta som nåt positivt antar jag .....? Kanske? Satt med en stund och såg på medan han redigerade ihop klippet (och fick höra mig själv prata engelska för första gången på evigheter vilket var lite bisarrt - lät väldigt annorlunda från hur det låter i mitt huvud, haha), och gick sedan in på mitt rum och fipplade med Dimidium en liten stund tills Josh redigerat färdigt och jag fick lyssna på the finished product (expect it on the internet soon folks ooooh).
 
Därefter halkade vi in på videor av automatons och robotar som kan göra olika coola uppgifter (en av maskinerna hette The Marble Machine liksom HUR BRA ÄR INTE DET NAMNET ????). Josh hade hittat någon ascool video om en gubbe som byggt robotar som gick omkring på blåsiga stränder och var självgående tack vare vinden, och när han skulle söka efter klippet och skulle skriva in wind powered beach blev det istället window powered beef - något han inte direkt märkte förrän jag skrattat åt det i flera sekunder. Det enda logiska därefter var ju, såklart, att googla window powered beef och se vad som kom upp. Konstaterade att det, konstigt nog, inte fanns några hemsidor dedikerade till window powered beef. "That would be the kind of content I'd be interested in", sa jag, och så öppnade Josh Tumblr och skapade en ny blogg. Windowpoweredbeef.tumblr.com heter den. Be the change you want to see in the world, och allt det där. Vi tog bilder från vad google letade fram när man sökte på "window powered beef", och Josh keyboardsmashade undertexter och vi spenderade säkert en bokstavlig halvtimme hysteriskt skrattgråtande över vårt mästerverk. Har inte skrattat så jävla hårt på evigheter alltså. Trodde jag skulle dö.
Tittade på några fler Youtubevideor tillsammans efter det, men så var det någon av oss som halvviskade "the strong arm of Ronald Reagan" och så skrattgrät vi igen. Alltså seriöst kommer brista ut i asgarv helt randomly i resten av mitt liv över den där jävla hemsidan seriöst.
Så, ja. Mitt liv fortsätter vara en rättså bisarr plats att vistas på. Känns stabilt.
 
Runt midnatt bestämde vi oss för att ta oss i kragen och gå och lägga oss, och vi borstade tänderna och fortsatte upprepa "make America Reagan again 2012" tills vi spottade tandkräm överallt. Josh dansade lite på hallmattan och jag gnällde över att jag inte hade sminkat av mig än och nattrutinen var precis som alltid. Sa godnatt, jag sminkade av mig, och så kröp jag till sängs till sist efter en väldigt lyckad dag.
Det må vara en vanlig hederlig måndag, men när jag vaknade trodde jag inte att jag skulle spendera kvällen med att göra en hemsida om fönsterdriven biff med Ronald Reagan-tema och skrattgråta över det, så vardagen kan väl vara överraskande på sitt vis den också.
 
Mitt liv, alltså. Må detta aldrig ta slut.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress