He’s raised on the edge of the devil’s backbone, oh I just wanna take him home

 
Hej där. Livet fortsätter, as per usual. Sedan vi hördes sist har jag och Josh varit allmänt juliga och klätt julgranen. Trasslade ut hundra meter fairylights och skrålade med i All I Want For Christmas Is You och hade bara rent allmänt världens myskväll. Älskar julen så mycket. Vi är så bra på jul i det här hushållet.
Titta så juligt vardagsrummet är nu!!! Lever för detta!!!
Jag och Josh tog posiga bilder med vår nya son President Krang och skickade till alla vi kände, för såna är vi.
 
Hann med att klippa mig också! Hade slösat alla mina sista pengar på att köpa Joshs sista julklappar, och så visade det sig att jag fick betalt för hårmodellandet på kvällen. Hell yeah. Najs när det löser sig.
Har lugg nu och allting! It's a brand new world
 
 
Dagen idag har däremot varit, well, sådär, all in all. En dålig dag i ett bra liv, tror jag? Eller mer ett dåligt år i ett bra liv, skulle jag tro. Fan, 2017 har verkligen sugit.
 
Jobbade öppningsskiftet, handlade lite, åkte hem och skypade med mamma och Elin, grät en massa och såg på sitcoms tills jag slutade. Yeah. Dålig dag, som sagt. Har inte gråtit över att något har varit dåligt på hur länge som helst. Gråter av skratt asofta men gråter nästan aldrig när jag är ledsen. Grät
knappt över någonting i år trots att så mycket skit hände, och nu när jag väl börjat vet jag inte om jag kan sluta. Tror det var en hel del som hade been building up där, rent allmänt.
Är bara så jävla redo för det här året att vara över, helt ärligt. Pallar verkligen inte.

När Josh var klar med D&D och kom ut till min rätt uppenbara upprivenhet spenderade vi resten av kvällen framför Netflix. Josh gav mig paj och tjabbade och strök mig över håret och uppdaterade mig om D&D och även fast han aldrig varit speciellt bra på rättfram tröst så är det något himla tröstande med hans generella närvaro, ändå. Sån där som bara ens bästa människor har och som har varit en sån himla gåva att ha i sitt hushåll. Sverige känns allt mer distant för varje dag som går, så det faktum att jag hittat folk här och lyckats bygga upp en likvärdig Londonfamilj  är fan det enda som får allt att kännas värt det,  ibland. 

Så, yeah. Inte något jätteprima headspace going on för tillfället, men så får det vara ibland. Imorrn ska jag sluta jobbet tidigt och gå hem och se på film hos Marion och försöka få ordning på den här bråten som är mitt generella välmående igen. Wish me luck.
Kommentera inlägget här: