Hej där! It's been a while. Det är ju närmast standard vid det här laget. Vi går vidare.
Anyhow. Sedan vi sågs sist har jag haft vad jag beskrev för Olga i sms i eftermiddags som "a whirlwind weekend", vilket nog är rätt accurate ändå. Har suttit hela kvällen och hållt på att somna för att jag varit helt jäkla slut.
I fredags jobbade jag med Olga, catchade upp lite allmänt, och spenderade kvällen tillsammans med Josh och såg på Youtubevideor och People Just Do Nothing (som är en sitcom som handlar om brittiska chavs och den är så hysteriskt rolig och så accurate it hurts) tills två på morgonen. Jobbade lördagsskift dagen efter tillsammans med Fernando och Lucy - allmänt dream team, för övrigt. Pratade med Lucy om livet och försökte hålla ordning på alla turister (det börjar lugna sig lite nu efter sommarruschen dock, och det är honestly himla skönt när det gått i 210% sen i, typ, maj).
Fick sluta lite tidigt, och åkte hem till lägenheten, där jag genast mötte upp med Nat, Josh och Jago. Vi såg på lite mer People Just Do Nothing, bytte om, och promenerade sedan längsmed Regent's Canal med varsin cider till lokalen där årets kräftskiva skulle hållas. Londonsvenskar anordnar en varje år, och eftersom jag inte varit på en kräftskiva sen jag flyttade och britterna i mitt liv är allmänt fascinerade av exotiska Sverige, så bestämde jag och Nat oss för att släpa med oss våra bästa britter och på gammal hederlig kräftskiva.
Herrejösses vilken kväll, alltså. Det var jag, Nat, Josh, Jago och Annalisa, och vi turades om att köpa oändliga antal rundor och åt potatismos och köttbullar och lingonsylt till förrätt (och jag sa till Jago att det literally var det mest svenska han kunde konsumera i hela världen), Annalisa berättade om sin senaste affär med en av våra gemensamma favoritkomiker (Annalisa är cirka den coolaste människan jag vet tror jag), vi sjöng massvis med snapsvisor och köpte lite mer snaps än vi egentligen borde (och Josh påminde mig om hur det slutade förra gången han och jag drack snaps och jag mest bara viftade bort anklagelserna), och vi träffade även en kille från Argentina som hette Matt som precis flyttat tillbaka till London efter att ha bott i Stockholm i några år. Han satt bredvid oss (eftersom alla satt vid stora långbord), och Josh bara "are you here by yourself?" och Matt bara "yeah" och vi allihop svarade mer eller mindre i kör "NOT ANYMORE", och så adopterade vi honom för resten av kvällen.
Åt tonvis av kräftor (och lärde britterna de optimala skalningstricken och hur man får ut bajssträngen), sjöng Helan Går med en hel mängd bedårande brittiska uttal, diskuterade allt möjligt och skrattade så vi dog. Sån jävla asbra kväll, ändå.
Några snapshots från upplevelsen:
Massvis med dricka och så mycket kräftor vi bara hann med. God bless.
Josh och Jago var entusiastiska kräftamatörer.
Alltså THE AMOUNT jag kommer sakna min one and only Swedish partner in crime är ju skandalöst ändå
Det faktum att jag såg ut såhär hela kvällen OCH hade dem på mig hela Uberresan hem. Äre kräftskiva så äre, ju.
Sånghäftet inkluderade en behändig uttalsguide för de stackars medsläpade utlänningarna. Jago frågade vad alla sångerna betydde och Josh bara "don't bother, none of it means anything it's just noises" och to be honest kan man knappt protestera. Liksom, hur ska man ens översätta "helan går"???
När eventet började dra sig mot sitt slut framemot midnatt tog vi med oss vår nya argentinska vän Matt och ramlade in i en Uber och åkte hem till lägenheten. Joshs kompis George dök upp och han, Josh och Jago introducerade mig och Matt till en hel mängd gamla historier från deras universitetstid, och vi såg på Eega - aka Bollywoodmusikal/psykologiska thrillern som är min och Joshs absoluta favoritfilm, och blev mer och mer vrak tills vi till sist insåg att klockan var fyra på morgonen och att vi hade planer även dagen efter. Sa hejdå till George (under kvällen bjöd Josh även in mig till gruppchatten han har med alla sina gamla unikompisar vilket kändes som den sista viktiga initiationsriten så att jag nu officiellt har infiltrerat precis varenda aspekt av hans liv. Han blir aldrig av med mig nu, den stackarn), och ramlade därefter genast i säng.
Vaknade vid niosnåret igen, bakfull på ett sätt jag inte varit på länge men som kändes helt hundraprocentigt i linje med att ha varit på kräftskiva dagen innan. Matt gick hem framemot morgonen, och vi andra - aka jag, Josh, Nat och Daniel - gjorde oss i ordning, sa hejdå till Jago, och gav oss av mot vårt söndagsäventyr medan vi alla pratade i mumliga, gnälliga toner och köpte läsk eftersom ingen av oss riktigt kunde äta än men behövde något att fösa bort huvudvärken med.
Efter en stor mängd tunnelbana, tåg och tåg-ersättningsbussar, tog vi oss till sist till Thorpe Park. Daniel får gratisbiljetter dit since han jobbar där, och, well. Essentially var det en himla tur att vi inte betalade fullpris. Hela upplevelsen var så komiskt misslyckad på så många plan. Det var mulet och lite allmänt regnigt hela dagen, vilket inte gjorde jättemycket, men det blåste även en hel del, så majoriteten av vår vistelse i parken bestod av oss i en jättelång kö, för att sedan direkt när vi närmade oss längst fram få det utannonserat i högtalarna att karusellen hade stängt på grund av för hårda vindar. Hann under hela dagen åka exakt 3 karuseller - Colosssus, som var en asrolig bergochdalbana med massa backar och loopar och grejer, Samurai som var en arm som essentially bara kastade runt en ashögt över marken jättefort (vilket låter obekvämt men var ASKUL), och X (tror jag den hette), som var inomhus och ganska lik Bergbanan på Liseberg - lite rolig fart och små backar och grejer, men inget avancerat.
Karusellerna vi åkte var asroliga - både jag och Josh blir apparently exakt likadana på nöjesfält och satt och skrattade förtjust genom hela upplevelserna som femåringar - men mesta tiden stod vi mest i kö. Jag och Josh hittade på en massa olika lekar för att få tiden att passera, och det blev ganska snart temat för hela dagen (since vi inte gjorde mycket annat). Vi gjorde en massa vartannat-ord-berättelser (där varje person säger ett ord och nästa ska fortsätta meningen så att man gör en berättelse tillsammans) - de flesta som handlade om Stewart som begravt sin mamma i en bil och sedan gått och bott i en annan bil på havets botten, och David, som bodde i helvetet och försökte övertala Satan att få hans bror att bada med honom (Josh bara "when Nat moves out and it's just you and me all the time, we're going to get...... so strange......." och honestly det finns en väldigt stor risk för detta).
Vi hittade på så himla mycket askonstiga berättelser, och flera gånger stod vi bara i en i övrigt helt totaluttråkad och dödstyst kö och skrattade så vi grät och tjöt (fick genuint ont i magen av skratt flera gånger det var bäst). Hittade på ett eget spel som vi döpte till No More Dead Cats (det finns en variant av det som heter No More Women där man säger massa olika kändisars namn tillsammans med en massa komplicerade regler, men since varken jag eller Josh någonsin kommer ihåg vad någon heter bestämde vi oss för att göra om det till ett spel om föremål och abstrakta koncept istället vilket var mycket mer framgångsrikt), och vi höll oss himla underhållna hela dagen, more or less.
Framemot eftermiddagen insåg vi att inga karuseller skulle öppna igen, och lite allmänt defeated (för att inte nämna kalla och trötta och regnade på) hoppade vi på bussen igen och började vår resa hem (medan vi väntade på den första bussen satt Josh direkt på marken på busshållplatsen med armarna runt knäna och sjöng Everybody med The Backstreet Boys tyst för sig själv och det var honestly en märkligt perfekt beskrivning av allas sinnestillstånd at that point). Var massa krabb med tåg och buss och alltihop, och vi var alla helt färdiga och ville bara hem så fort som möjligt, vilket var lite allmänt sucky, men men. Vi kom till sist tillbaka in till London och tog Overgrounden tvärsöver halva stan medan jag låg på Joshs axel och alternerade mellan att visa honom roliga tweets och sova.
Kom hem kalla och aströtta, och bäddade in oss på Joshs rum, beställde pizza och såg på vår pågående koreanska pojkbandsdramaserie hela kvällen. Precis den sortens kväll vi behövde, känner jag.
Känner mig fortfarande helt slutkörd, och det kommer nog inte direkt gå över inom den närmaste tiden. Imorgon börjar Nats sista vecka som del i det här hushållet, och det kommer vara en vecka med agenturstrul, lägenhetspackning och allmän separationsångest. Mmmm. Allt man behöver för a healthy breakfast. Tagga.
Åh så kul med kräftskiva! :D