And in the morning I'll be with you but it will be a different kind

Vet att den här låten är ledsam egentligen men alla gånger jag lyssnar på den är på vinyl när vi spelar brädspel eller är hemma hos Joshs föräldrar och dricker vin sent på kvällen så istället har den här låten blivit världens ultimata myslåt somehow. Det är ju rätt najs, ändå.
 
Hej igen! Glad påsk! Jag tror aldrig jag har firat påsk så otroligt lite som jag gjort i år. Förra året hade vi påskpicknick i Hyde Park - i år har jag literally bara ätit scones och sett på stand up. Påsk har ju inte så himla starka kopplingar för mig, direkt (som julen har - när jag spenderade julen 2014 på samma sätt som jag spenderade påsken det här året var det en av de absolut värsta upplevelserna i mitt liv), så jag har inte saknat det så mycket. Blev mest avundsjuk på att alla därhemma fått äta god mat och umgås med hela min släkt, men det är jag ju avundsjuk på nästan alltid, så det är mest som vanligt, basically.
 
Har inte så mycket att rapportera den här veckan, faktiskt. Har typ.... inte gjort någonting alls? D&D var inställt, Mats har varit i Tyskland hela veckan, och Francesca och Yen var panka och upptagna, så jag har i princip mest jobbat och därefter kommit hem och legat i en hög i soffan med Josh och kollat på videor om myror och båtar. Har varit rätt skönt, faktiskt. Har inte haft en vecka att bara få liksom existera på, och en vecka som den här kommer så himla lägligt rent allmänt - precis när jag råkar vara i en fas där jag mest bara vill åka hem efter jobbet och inte behöva flänga iväg på hundra grejer.
 
I avsaknad av andra aktiviteter har jag försökt komma igång mer med både läsandet och skrivandet. Har kommit en bra bit in i To The Lighthouse (gillar den mer och mer - det är liksom någon sorts effort i att läsa den eftersom typ ingenting händer och alla mest sitter och stirrar på varandra och tänker på hur olyckliga de är, men det känns liksom strangely värt det? Skrivspråket är så himla spot on och vackert och får fram känslor från en så intressant vinkel och ÅH det här är fan min favoritgrej med att läsa pretentiösa klassiker I LOVE THEM).
 
Började därutöver skriva Post-Apocalyptic Post Office i en anteckningsbok för hand istället för på datorn. Det varierar från bok till bok vad jag gillar att skriva dem i för format, men tror ärligt talat att jag är över att skriva utkast på datorn nu? Att skriva för hand gör det så mycket enklare att acceptera när något inte blir så bra som jag tänkt och att bara skriva och komma vidare eftersom man inte KAN redigera förrän senare. Gör ju mina första utkast OTROLIGT mycket sämre än mina första utkast brukade vara när jag skrev dem helt på datorn, men you know what. Tror inte ens jag hade kunnat skriva färdigt något alls om jag försökte jobba så nuförtiden. Mitt liv har väl ändrats, eller nåt. Gillar det, faktiskt. Plus att det ger mig en ursäkt att köpa fler anteckningsböcker, så är ju en win win situation egentligen.
 
Anyhow. I fredags morse drog Josh till Andorra för att åka skidor i en hel jävla vecka, och sedan dess har jag huserat för mig själv i lägenheten med varierande resultat. Visste ju om konceptet, men herrejösses jag och den där människans nivåer av codependency är ju verkligen något annat. Insåg liksom inte att jag umgås med Josh så gott som varje vaken minut varje dag hela tiden jag inte är på jobbet, och nu har jag kommit hem till ett tomt hus i flera dagar och det har varit SÅ. TRÅKIGT. Hela fredagen efter jag kom hem från jobbet var jag liksom? Arg? För att allt var så tråkigt och jag inte kunde komma på något att göra och för att jag inte kunde se på några Youtubevideor för att vi ser på alla de bästa kanalerna tillsammans. Liksom. Herrejösses. Behövde till och med laga mat till mig själv i lördags???? Ultimat skandal. Hatar matlagning mest av allt i hela den här situationen ju.
 
I lördags slutade jag jobbet vid halv femsnåret, och eftersom jag inte direkt hade något för mig när jag kom hem bestämde jag mig för att gå hem från jobbet. Har velat prova det sedan jag började där (för typ....... tre år sen........) men har aldrig pallat, men nu jäklar. Insåg rätt snart varför det är en sällsynt upplevelse. Promenaden från Notting Hill till Tufnell Park tog drygt två och en halv timme (tog visserligen en liten omväg för att få gå lite mer i Regent's Park, men ändå), och när jag väl kommit hem hade jag kramp i typ HELA benen. Ändå worth it, somehow. Älskar en redig långpromenad, after all, och det var så himla mysigt att bara få gå genom typ halva stan och lyssna på musik och fundera på lite vad som helst jag kom på.
Gick typ tvärsigenom hela Regent's Park, och insåg att det knappt fanns någon del av parken jag inte redan varit i och kände igen, trots att den är rätt stor ändå. Regent's Park may be a personal favourite, eventuellt.
 
Kom hem, pratade lite med mamma och Elin, och spenderade därefter resten av kvällen med att ta ett bad (lyckades få till perfekt temperatur och använde Lushbadbomben jag köpte häromdagen som gjorde mig SUPERGLITTRIG och gjorde en perfekt gin & tonic som jag drack under tiden och alltså god bless this is the high life) och lyssna på mordpodcasts och äta tonvis av allt konstigt godis vi har liggande i huset och aldrig äter innan jag gick och la mig i semi-vettig tid och däckade omedelbart. Very wholesome indeed.
 
Smsade med Mats imorse (som äntligen är tillbaka i London så att han kan komma hit och underhålla mig resten av veckan wooo) och när han frågade vad jag gjort under dagen sa jag bara "I just slept for twelve hours and have now eaten so many scones I feel like I'm dying" varpå han svarade "just Moa things", och tycker rent allmänt det summerar dagen rätt bra. Sov aslänge, bakade scones, åt SJUKA mängder clotted cream (de hade extra stora clotted cream-förpackningar i Sainsbury's så jag slog till direkt obviously), och städade huset. Är fortfarande allmänt uttråkad av att inte ha sällskap, men känner mig betydligt mer bekväm med det än jag gjorde i fredags. Har bara helt och fullt börjat leva som jag gjorde på helgerna som sextonåring, när allt jag gjorde var att skriva en massa pointless dravel, lyssna på Fall Out Boy, äta alla konstiga kakor i skåpet som ingen skulle sakna, och se på en miljon olika gamla standupshower. Ett bra liv, ändå.
 
Imorrn ska jag till Westfield i Stratford för att handla lite viktigheter (måste färdigställa min outfit till Joshs systers bröllop om ett par veckor och så har Josh gjort slut på ALLT genomskinligt nagellack så det måste jag också införskaffa mer av så man kan släta ut sina hemska nagellacksmålningskunskaper en smula igen), och därefter ska Mats till sist komma hit och vi ska se på Star Trek och äta pizza och spela Carcassonne och rent generellt ha en veckolång sleepover. Är så HIMLA taggad. Hell yeah.
 
Kommentera inlägget här: