Hej igen! Jag bloggar och det är INTE måndag!! Miraklernas tid är inte över. Det kan eventuellt ha att göra med att Josh har lämnat mig ensam i lägenheten ännu en helg och det är typ bara i hans frånvaro jag kommer ihåg att blogga, men ändå. Silver linings, och allt.
Det har varit en fin vecka so far. Inte så speciellt äventyrlig, direkt, men fin. En av mest centrala punkterna var det faktum att detta hände i måndags:
Also kan vi bara prata om att det här var bilderna Facebook valde ut åt oss? Om inte det sammanfattar hela den här relationen så vet jag inte vad.
YEAH. Har en pojkvän nu, antar jag? Det här är ju såklart inga nyheter för de flesta som läser den här bloggen, men i måndags fick internet (och majoriteten av alla vi känner) till sist reda på att jag och Josh har varit tillsammans ett tag nu. Kommentarerna under inlägget var väldigt fint uppdelat hälften-hälften mellan folk som sa "vänta WHAT" och folk som sa "ÄNTLIGEN", vilket jag tyckte var lite fint. Ja, jag har eventuellt spenderat en hel del tid sedan dess med att gå in på min profil och titta på den lilla "in a relationship with"-raden bara för att försäkra mig om att det faktiskt är på riktigt. Kommer behöva skriva något riktigt stort och långt för att få ur mig precis allting jag känner om att jag nu gått och blivit ihop med min bästa vän och hur sjukt och konstigt och fullständigt skräckinjagande och absolut hundraprocentigt fantastiskt det är, men hela den uppsatsen får vänta till en annan gång (eller, rather, kommer förmodligen feature i alla blogginlägg från och med nu när jag äntligen kan prata om det).
Grävde precis i arkiven, och idag är tydligen vår enmånadsdag. Det ni. En hel månad sedan vi låg i en hög på vardagsrumsmattan med ansiktena mycket närmare varandra än vad platoniska vänner har och vi pratade om hur det inte går att prova att vara ihop med någon man redan bor ihop med och har ett gemensamt liv med och hur det var stort och läskigt och kanske inte skulle funka alls, och jag sa "if you never try you'll never know, I guess", och det var det. Känns så konstigt att det bara gått en enda månad? Vi har varit helplatoniska pals sedan vi träffades för snart tre hela frickin' år sen (med, well, några få undantag), och nu kan jag helt plötsligt inte föreställa mig att det fanns en tid när jag inte fick hålla honom i handen när jag vill eller sova helt invirad runt honom om nätterna eller väckas om morgnarna av fjäderlätta små pussar på tinningen.
Vet inte om ni provat att bli kär i era bästa vänner men WOULD FRICKIN RECOMMEND, alltså. Jösses. Det var ju inte som att vi inte var super codependent redan innan, men det är fan något extra fint i att se honom mitt i ett rum och kunna tänka att han är min, liksom. Ma boi.
Ah, den ljuva ironin i när jag träffade honom första gången när han kom på lägenhetsvisning i augusti 2015, och jag först inte ville välja honom för att han var för söt och vi hade för mycket gemensamt och jag visste vartåt det automatiskt skulle barka. Frickin' called it.
ANYWAY. Den här bloggen kommer förmodligen vara något av en lovesick mess inom den närmaste framtiden, bara en varning, men honestly. It's been a long time coming. Ni får bara stå ut, helt enkelt.
Har även lyckats tima hela den här historien perfekt med Londonvåren - att få vara nykär samtidigt som våren äntligen kommer till stan kan ju vara den absolut starkaste kombon människan någonsin hört talas om? Det har varit typ 27 grader varmt flera dagar i sträck, och när vi spelade D&D i onsdags hade vi balkongdörren öppen hela sessionen utan att det ens märktes (Fred flikade även in en kommentar om huruvida jag skulle få extrapoäng när vi spelar D&D från och med nu "since you're dating The Universe now", vilket ju fick hela konceptet att kännas betydligt mer imponerande).
Hade första frukosten på balkongen häromdagen också!!! Drack te och såg ut över hustaken och London Eye i fjärran och bara NJÖT av fulla muggar.
Josh stack ju dock till Budapest i torsdags (mer eller mindre av misstag - han skulle egentligen åkt i fredags men bokade sin flygbiljett till fel dag???? alltså denna människan upphör aldrig att förvåna) och missade därmed precis alla de varmaste dagarna (jag hade så många storslagna planer om romantic picnics in the park men TJI FICK JAG). När Olga fick höra om detta i torsdags, dock, så bjöd hon genast hem mig till sig efter jobbet, vilket var så himla gulligt och en perfekt ursäkt att hänga lite med mina bästa adoptivföräldrar igen.
Eftersom det var 194 år sedan Lord Byron dog i torsdags bestämde Olga och jag oss för att fira tillfället genom att tillverka en voodoodocka av Lord Byron från en rutten palsternacka Olga hade hittat. Jag vet inte exakt hur vi nådde slutsatsen att det var en rimlig sak att göra, men jag ångrar absolut ingenting.
Titta så vacker.
När vi karvat klart palsternack-Byron gick vi direkt till puben och drack några öl (alltså den första pinten i en pub garden på årets första varma sommarkväll kan ju vara något av det allra bästa i hela världen),och gick sedan till floden, där vi letade fladdermöss och kastade palsternacks-Byron i floden (jag höll ett tal också, såklart) och det kändes väldigt terapeutiskt alltihop. Återvände till Olga och Joakims lägenhet därefter, där vi åt kvällsmat, drack vin och såg på Star Trek tills jag totaldäckade i soffan. En vacker dag ska jag lyckas ta mig ifrån Olgas hus innan morgonen efter, men den dagen har inte kommit än, i alla fall. Vaknade framemot åtta och var helt stel i kroppen för att jag sovit i precis samma position hela natten. Verkligen helt utslagen.
Smög till jobbet imorse efter att ha vaknat i extrasängen och lånat allt Olgas smink för att göra mig presentabel, och köpte med mig en frappuchino till frukost (dåligt val för mitt kolesterol förmodligen men ÅH vad det var ett bra val i alla andra aspekter frappuchinos är fan BÄST på varma sommardagar). Jobbade med Sophie och gjorde några leveranser och gjorde en intervju för Reuters som ska göra ett inslag om affären i Kina (intervjun kommer ses av literally MILJARDER av människor och jag försöker aktivt att inte tänka på det).
Åt lunch i parken nedför gatan och läste Murakami (läser A Wild Sheep Chase eftersom alla sagt åt mig att läsa Murakami hur länge som helst och tycker mest han verkar vara en rätt talangfull författare fast oacceptabelt asdålig på att skriva kvinnor och jag vill mest slåss med honom för hur insnöat och dammigt sexistiskt allt är), och slutade till sist jobbet framemot sju.
Strosade hem från King's Cross genom solnedgången och luften som var alldeles ljummen, och var helt uppfylld av den där oerhörda tillgivenheten som jag känner för London varenda gång vintern till sist försvinner. London på våren är världens bästa stad, utan tvivel. Vid den här tiden på året kan jag liksom se på turister och tycka synd om dem för att de måste åka hem igen och jag får stanna här hela tiden. Den sortens känsla. Älskar det här stället så himla mycket alltså. Speciellt när det är 25 grader och solnedgång.
Har fått break out min standardmässiga sommaroutfit också!!! Ah crop top how I missed you.
Sedan jag kom hem från min idylliska promenad har jag mest skrotat runt i lägenheten. Bytte lakan i sängen, startade en maskin disk, gjorde kvällsmat i form av nachos med orimliga mängder ost och salsa, och har betat av Youtubevideor och lite fler avsnitt av The Good Place (som jag gillar mer och mer ju mer jag ser på det men fortfarande inte kan avgöra om det faktiskt är actually BRA eller inte). Ska ta och gå och lägga mig nu, tror jag. Så himla ironiskt att jag alltid tror att jag ska använda Joshs frånvaro till att skaffa lite vettiga sovvanor, och så slutar det alltid med att jag går och lägger mig mycket senare än vanligt. Sigh.
Anyhow. Imorrn är det lördag, och jag ska jobba ett öppningsskift och därefter funderar jag på att ta mig ut till en park och möta upp med Laura och några av hennes kompisar som skulle hänga där hela eftermiddagen. Har ju inte haft klassisk park drinks än den här säsongen, och det är ju skandal i sig, ju. Vi får se vad det blir av att.
<3