Titta så vuxet och harmoniskt vi åt frukost under året! Färska blommor och allting! Helt fantastiskt!

 

 Sånt himla tråkigt vuxet svar, men jag och Josh köpte nattduksbord när vi officiellt flyttade in i samma sovrum i somras (att flytta ihop blir ju ofantligt mycket mindre dramatiskt när ens gamla sovrum var vägg i vägg men ändå), och det har varit en allmän gudagåva. Klart bättre än de två flyttlådorna Josh hade använt til that point (HUR kan det fortfarande vara ungkarlslya i det här hemmet när jag bott här hela tiden jag begriper inte). Och så har jag köpt en hel del starka skjortor med djurtryck på, vilket känns som en viktig start på någon sorts ny era.

a) GUD, så mycket gladare. 2017 var ett jävla skitår, och 2018 har varit så otroligt perfekt i så sjukt många avseenden att jag knappt vågat tro på det.

 

b) Tjockare, skulle jag tro, men tror det är mer en fråga om att jag äter så mycket som jag borde för första gången på rätt länge istället för att hela min diet är chicken nuggets och rostbröd, ya know.

 

c) Rikare, faktiskt! Ett mindre mirakel, men det är ju fantastiskt vad en rejäl löneförhöjning och en rimlig budgetering kan göra, ändå. Kommer till och med förhoppningsvis ha nog med sparpengar för att åka till USA nästa sommar, vilket hade varit helt och hållet otänkbart vid den här tiden förra året, så det känns rätt bra måste jag ändå tillstå.

 

Skapat, i allmänhet, tror jag. Saknar skrivandet och känslan av att ha något som bara är mitt, vilket förmodligen kommer med att vara nykär och egentligen inte vilja göra mycket annat än att stirra varandra djupt i ögonen, men jag värdesätter också att ha mina egna grejer going on och ett separat liv som inte influeras av Josh, if that makes sense, även fast han är min favoritperson i alla avseenden. Har en sån himla tendens att bli helt uppsluppen i folk och älskar att vara en halva av en hel, rent allmänt (vilket är varför jag typ bara har bästisar och väldigt få casual vänner), så försöker verkligen lägga lite band på den där codependencyn vi är så bra på, så det önskar jag nog att jag försökt göra lite oftare. Eldat på mitt egna inre liv lite mer, typ. Och så saknar jag att skriva böcker, rent allmänt.

 

 

 HEMMA!!!! För första gången på fem hela jäkla år!!!! Åt svensk julmat och fick äntligen se Kalle Anka på TV igen och se alla jag älskar allra mest och blev emotionellt tårögd över precis ALLTING och det var så himla himla fint. Måste verkligen se till att göra det här fler jular, alltså.

 

 Vet inte om BLEV är rätt ord, direkt. Blev lyckligt kär, mer exakt. Fan, rekommenderar verkligen att bli kär i sin bästa vän. Fkin 10/10 alltså.

 

 Några nya favoriter det här året är bland annat Bojack Horseman, Fallet, Norsemen, och The Good Place. Föll därutöver pladask för Lovesick när George introducerade mig till den för någon månad sen. Var länge sen jag såg något där jag blev SÅ emotionellt engagerad i precis ALLA karaktärer direkt, samtidigt som det var något av det roligaste jag någonsin sett. Redig guldklimp, det där (också perfekt portrayal av två bästa vänner som blir kära alltså varför har all min mediakonsumtion blivit såhär uppenbar DET ÄR INTE ENS MED MENING I SWEAR). Se den på Netflix pronto. Och så YG Future Strategy Office, den allmänt bisarra mockumentaryn om en kpop-promoter som jag och Josh bingewatchade på typ ett par dagar för att vi inte kunde få nog. Blev såld på Star Trek: Discovery också, efter att ha varit allmänt tveksam till de första två avsnitten.

 

 Har nästan uteslutande spenderat min tid med bra människor som får mig att må bra i år, så tror inte det? Förutom idiotiska politiker och that sort of stuff, men dem finns det för många av nu för att göra en lista av, känner jag.

 

 

 Gud, det har varit mycket bra böcker i mitt liv i år! Slog förra årets rekord och läste tjugosju och en halv! Himla stolt (även fast bokmänniskor oftast brukar sätta sitt mål på 50 men shhhh I'm a busy lady).

 

His Dark Materials-trilogin, Philip Pullman

Efter att ha helt missat den när jag var liten läste jag till sist His Dark Materials, och herrejösses så bitter jag är att mitt tioåriga jag aldrig blev besatt av det här. Det kan vara den bästa boken skriven för barn jag någonsin läst. Den är knappt ens skriven för barn - den är mörk och storslagen och unik och har SÅ intressant world building och karaktärer och plottwists och herrejösses om jag hade lika mycket talang som Philip Pullman har i ena lillfingret så hade man ju kunnat dö lycklig alltså.

 

The Debutante, Leonora Carrington

Olga sålde in mig på i stort sett bortglömda surrealistkonstnären och författaren Leonora Carrington i början av året, och gud ju mer jag får reda på om henne desto mer säker blir jag på att hon är den absolut coolaste personen någonsin. Den här är en novellsamling, och precis som Leonora är den unapologetically askonstig, kreativ och helt olik allting jag någonsin läst innan. Är så upprörd att fler inte vet om att hon finns och att inte fler har läst den här boken.

 

In Search of Mary Shelley, Fiona Sampson

2018 var exakt tvåhundra år sedan Frankenstein publicerades första gången, så därför gjorde jag året - halvt medvetet halvt omedvetet - till ett år dedikerat till Mary Shelley. Den här biografin var ett perfekt sätt att göra det på. Vet redan alldeles för mycket om Mary Shelley i allmänhet since jag är obotligt besatt av henne, men den här fyllde i lite luckor och typ reflekterade lite över fakta som finns att tillgå och drog lite intressanta röda trådar mellan olika saker som var himla intressant. Plus att jag träffade författaren när hon hade ett föredrag på British Library och vi pratade om hur underskattad Mary var och så signerade hon min bok och det var himla bra hela grejen faktiskt.

 

Sandman, Neil Gaiman

Efter att ha sakta men säkert arbetat mig igenom majoriteten av allt Neil Gaiman någonsin skrivit, kände jag till sist att det var dags att kolla upp det som gjorde honom känd till att börja med - aka hans ganska enorma graphic novel-serie Sandman. Har arbetat mig igenom ungefär halva serien nu genom att läsa lite varje kväll innan jag ska sova, och det är så intressant att se var han började och se en massa idéer födas som han senare skulle utveckla i andra böcker. Rent allmänt är Sandman ett solklart bevis på att Neil Gaiman är ett gosh darn geni och ingen bygger världar och intrig och magi som han kan. Gud, om det fanns en människa jag skulle vilja byta liv med, ändå.

 

The Gentleman's Guide To Vice And Virtue, Mackenzi Lee

Läste den här på min telefon till och från under året, och GUD som jag älskade den från början till slut. Boken handlar om Henry, som är arvtagare till en adlig familj och ska åka ut på sin tour i Europa innan han måste settle down och ta över familjeaffärerna. Han åker iväg med sin syster samt sin bästa vän Percy (som han för övrigt är askär i), och så blir de indragna i en massa äventyr kors och tvärs över Europa som involverar en massa alkemi och pirater och korrupta kungar och allt sånt juicy. Det här var precis en sån bok som jag vill att mina böcker ska kännas att läsa, basically. Perfekt avvägda, engagerande äventyr, en huvudperson som är världens rövhatt men så charmig och dum och awkward att man vill ge sitt liv för honom, och GUD om det är något jag älskar så är det böcker där man liksom blir kär i hur två personer blir kära. Sån här perfekt slow-burn romance har jag inte fått lyxen att uppleva sedan mina fanfiction-dagar. Helt perfekt (och som en extra bonus SÅ himla många spot-on citat om exakt hur det känns att vara kär i sin bästa vän som var HIGHLY RELATEABLE let me tell you)

 

Bridge of Clay, Markus Zusak

 Min absoluta favoritförfattare och en de högsta på listan över förebilder och Personer Som Förändrat Mitt Liv släppte ÄNTLIGEN, efter genuint typ tio års väntan, en ny bok!!!! Jag hade skyhöga förväntningar eftersom jag älskar Markus Zusak SÅ mycket och var orolig att nytt material inte skulle kunna leva upp till det, men herrejösses så glad jag var att ha så himla fel.

 

Boken handlar om fem bröder, the Dunbars, som bor i ett hus i Sydney och har en mamma som är död och en pappa som övergav dem efter deras mamma dog. En dag dyker dock deras pappa upp igen och frågar om de kan hjälpa honom bygga en bro vid hans nya hus så att det inte ska bli översvämning. Bara den näst yngsta brodern, Clay, går med på att hjälpa till, och hela boken är basically bara flashbacks till saker som hände innan deras pappa försvann och deras mamma dog, och följer the Dunbars nuvarande liv och deras band till varandra och saker som händer dem.

 

Händer knappt så mycket i boken alls, men HOLY SHIT älskade den så mycket. Den är så VACKER och så sorglig och så hundraprocentigt Markus Zusak på allra bästa sätt. Att läsa den var som att träffa en gammal kompis man inte sett på aslänge och inse att man fortfarande kan umgås och prata som om ingen tid passerat. Var tårögd typ en gång per kapitel bara över hur jävla poetisk och VACKER den här jäkla boken är. Älskar den så mycket. Och så träffade jag ju Markus Zusak i verkligheten förra månaden också, och han signerade min absoluta favoritbok och den enda boken jag tog med mig när jag flyttade till London och visade sig vara typ världens mysigaste trevligaste människa? Kommer höja den mannen till precis alla skyar för evigt alltså.

Faux Real (de enda männen på den här listan och FOR GOOD REASON - jag och Mats hittade dem av en händelse när de spelade The Victoria och insåg direkt att de var det bästa vi någonsin sett, och har sedan dess spenderat en hel massa tid med att ta reda på var de spelar härnäst så vi kan gå och se dem. De har inte ens släppt någon musik på internet än, så nya är de. Får man räkna oss som deras allra första groupies då, kanske? Anyhow. De spelar fransk, sultry 70-talsdisco som involverar interpretativ dans och tvärflöjt och vita matchande cowboyjackor och det är det bästa jag någonsin upplevt. OBSESSED.)

 En sak jag saknade förra året var mer hemmafester och rent generellt att hänga med mina kompisar mer, och det har jag absolut uppfyllt. Vi har haft en hel bunt med fester i lägenheten som alla har varit sådär perfekt mysig hemmafestvibb där alla bara sitter på golvet och pratar skit och inte kan sluta proklamera ut hur alla i hela rummet är deras BÄSTA VÄNNER. Har verkligen känt mig som en del av något det här året, vilket känns himla fint.

 

 Vill ju skriva "en utgiven bok" här igen som alltid, men honestly, har verkligen inte gjort någonting alls för att få det att hända i år, så känns väl inte direkt som något jag har någon rätt att vara offended över att jag inte fått, direkt. Annars tror jag typ att jag? Har fått allt jag kunnat drömma om det här året? Är det outhärdligt cheesy? Förmodligen. Oh well. Ville visserligen börja med teater igen, vilket jag inte har, men det är ju inte heller så mycket om "fick" och mer om att jag bara aldrig tog tag i det. Mer produktivitet för 2019 kanske hade varit något, ändå?

 

 Ami beskrev mig häromveckan som "your cool wine aunt", vilket jag tror generellt har varit ett mål jag jobbat mot. Det, eller någon sorts sån där lite halvmärklig konstlärare. Stora konstiga skjortor med olika djurmönster, stora runda glasögon, långa kjolar... hela grejen.

 Låter kanske konstigt, men, typ... min känsla av sammanhang? Ända sedan vi flyttade till den här lägenheten och blev mer som riktiga vuxna människor har det känts ännu mer som om jag har en familj, och utöver det har Joshs kompisgäng blivit mer och mer mitt eget kompisgäng, och därutöver har vi varit hos Joshs familj jättemycket och jag och Mats har varit på egna äventyr med vårt egna lilla gäng, och så vidare. Oavsett vad som varit jobbigt under året har det verkligen känts som om jag har ett mycket säkrare och större skyddsnät än jag haft tidigare år, som om jag äntligen inte bara är en gäst utan har ett riktigt vuxet liv här med sammanhang att ingå i. Hemma i Sverige har allting ändrats sedan länge och så många av mina gamla Londonkompisar har stuckit från stan, så det har varit en sån himla trygghet att ha fått en ordentlig grund i det här landet.

 

 Mina klassiska svar på det här är alltid Lzzy Hale, Noel Fielding och Amanda Palmer, och jag kan inte riktigt se en framtid där det kommer ändras speciellt mycket, direkt.

 Den här frågan har ett rätt förutsägbart svar när man bor utomlands - men basically alla hemma i Sverige. Är ju så bortskämd nu med att typ alla mina kompisar är en halvtimme bort på tunnelbanan at all times så det är ju bara de därhemma som saknas mig, nu. Att sakna dem är ju typ ett grundtillstånd numera.

 

 KOMMUNIKATION LÖSER (TYP) ALLA PROBLEM. Herrejösses. Är fortfarande chockerande pinsamt dålig på att lyckas säga exakt hur jag känner eller prata om jobbiga grejer eller dra gränser när något inte är okej, men varenda gång jag vågat har det ALLTID hjälpt. Någon gång ska jag väl lära mig. Stay tuned.