And the nights they last forever, and days are always making you blue

Det här har fan varit det enda jag har lyssnat på hela jäkla Halloween. Gud vad jag inte insåg hur mycket jag har saknat Gerard Ways fuzzy mysrock förrän han återvände alltså. Such a TUNE.
 
Hej igen! JAAA, jag vet att det har gått två veckor. Det har varit lite hetsigt på sistone (shocking, I know), men som det ser ut så var den här helgen pretty much våra sista planer fram till jul, typ! Helt fantastiskt. Har liksom? Inga planer till helgen? Alls? Helt sjukt. Vad ska man ens ta sig TILL med all tid nu.
 
Anyhow. Sen vi hördes sist har jag mest hängt med Juni, som ju kom hit över Halloween like the true goth friend she is. Det var verkligen en av de bästa veckorna på hela året tror jag. Vet ju alltid att jag saknar henne, men när man träffas så sällan som vi gör blir det ju mest ett avlägset koncept, så varenda gång vi får lite quality time så blir jag helt överväldigad av hur mycket bättre precis allting blir. Hennes första kväll i London åkte vi till Scala och såg Joshs band spela, vilket var surrealistiskt och allmänt fantastiskt.
 
Det var en battle of the bands och alla andra band vi såg var precis den sortens kvalité man hade väntat sig av ett sånt event, och så kom Joshs band ut och var ett 11 piece discoband med matchande guldglittriga kostymer och fkin BONGOTRUMMOR och tre sångerskor och det var HELT SJUKT och hur bra som helst??? Säger inte ens det för att jag är partisk? Det var verkligen bara som ett riktigt gig med ett riktigt band? (At some point lutade George sig över mot mig och nickade mot Josh som spelade piano som om livet hängde på det och bara "look at him go!" och jag bara "I know!! I love him so much!!!" och varje gång Josh tittade över mot oss skrek vi och klappade i händerna så högt vi kunde och det var cirka the purest thing in the world). Jag, Juni och George promenerade hem medan de sista banden spelade (innan prisutdelningen där Joshs band, as was only right, vann), och pratade om livet en lång stund innan vi pallrade oss i säng.
 
Resten av veckan hade ungefär samma vibb. Vi har myst hemma i lägenheten, druckit te på mitt jobb efter stängning, gått på små äventyr round town, haft ett flertal boardgame nights med alla våra bästa boardgamekompisar, och hängt med alla Junis Londonkompisar (honestly tror hon har fler kompisar i den här stan än jag har och jag har varit här i fyra fkin år).
På lördagen gick vi till The Dome (som är en venue som ligger literally fem minuters gångväg från min lägenhet och är därmed där alla band borde ha gig alltid), och såg The Dresden Dolls' warmup gig där. Visste ju att de var en av mina favoritband, men efter att ha sett dem två gånger nu så tror jag fan att de är världens bästa band alla kategorier, rent objektivt. Fan det absolut mest punk jag har bevittnat i mitt liv. Liksom. Såg världens bästa band fem minuter från mitt hus med min bästa vän, som också var den som sålde in mig på det bandet to start with? Hur mycket bättre blir det ens?
Efter Dresden Dolls skulle vi ut på gothklubb tillsammans med några av Junis kompisar, och jag ångrade att jag gjort mig av med alla mina gothkläder från 2011, men var ändå rätt nöjd över att få en anledning att bust out min sammetsklänning och lite dramatisk svart ögonskugga igen.
Jag och Juni diskuterade det faktum att det var kallt och hur vi skulle klara oss ända till klubben utan att frysa ihjäl och jag bara "så vad ska du ha på dig?" och Juni bara ".........fishnets and underwear" och honestly. What an icon.
Eftersom Josh var i Suffolk hela helgen sov Juni inne hos mig, och efter vår långa natt på klubben (som vi hade avslutat tidigt så att vi kunde åka hem och dricka te och se på Kejsarens Nya Stil för att Juni är bäst och vi har exakt samma ambitioner i livet) bestämde vi oss för att vi ville ha afternoon tea till frukost på söndagen. Spenderade säkert en timme med att googla varianter av "best cheap afternoon tea london", innan vi hittade vad jag nog tror fan kan vara precis det. Var ett litet krypin gömt längst in i en vintageaffär i Stables Market i Camden, där man fick afternoon tea för två för bara £18 och HUR mycket mat som helst??? Satt där bland all mysig mood lighting och missmatchade möbler och vintagekläder och bara FROSSADE och gud så gott det var. Ska fan hitta vilken ursäkt som helst att gå tillbaka dit snart. Så himla bra.
 
På Halloween i onsdags mötte vi Mats, Laura och Em på en pub i Limehouse, catchade upp på Mats vecka i New York (och jag lyckades eventuellt övertala honom att följa med mig dit igen nästa år woooo) och drack whiskey och cola innan vi följdes åt till Troxy och såg The Dresden Dolls igen. Sånt himla privilegium att få se dem två gånger, alltså. Kunde inte riktigt ens ta in hur bra de var första gången för att jag inte kunde tro på att de faktiskt var där, men andra gången (speciellt eftersom jag och Juni hade seated tickets) kunde man verkligen se hur bra de är på alla sätt. Som sagt. Världens bästa band.
 
Juni skulle ta flyget hem vid sex nästa morgon, så när vi kom hem igen vid midnatt kramade jag och Josh henne så länge vi bara fick lov (vilket snabbt utvecklades till en tävling om vem som kunde krama henne bäst eftersom LOVE IS ALWAYS A COMPETITION), och nästa morgon när jag vaknade till ett hus utan Juni kändes allt lite extra tomt. Fan vad jag hoppas att vår utpressning funkar och att hon flyttar hit snart.
 
Anyhow. På torsdagkvällen städade jag huset en snabbis och jag, Josh och George fortsatte vår (väldigt långsamma) rewatch av säsong 5 av Doctor Who (i vårt fortsatta försök att sälja in George på konceptet), och på fredagen träffade jag Markus Zusak, aka min absoluta favoritförfattare i hela världen.
 
Läste hans bok I Am The Messenger när jag var typ 15 och den förändrade typ hela mitt liv. Läste helt andra böcker och skrev helt annorlunda efter jag hittade honom, och är bara allmänt emotionellt fäst vid allt han har gjort på ett sätt jag knappt är med någon annan författare, så när det annonserades ut att han skulle ha ett event på Waterstones i Piccadilly var jag ju absolut tvungen att gå. Och GUD så bra det var? Så himla glad att jag gick dit, för Markus Zusak är fan den charmigaste mysigaste snällaste människan någonsin? Hans Q&A var hur rolig som helst och han hade så många bra saker att säga om författarskap och att skriva och hur han tänker om saker och ting, och vid signeringen efteråt (som jag visserligen fick köa till i typ två timmar men y'know what IT WAS WORTH IT) tog han sig verkligen tid med varenda en och tog bilder och frågade alla saker och var bara??? En absolute babe???
 
Jag lyckades svamla ur mig att hans böcker förändrade hur jag interagerar med litteratur och min syn på böcker i allmänhet och att I Am The Messenger var den enda boken jag ansåg viktig nog att ta med när jag flyttade till London, och han bara frågade mer saker om mig och vad jag jobbade med och ritade små bilder i böckerna vid sin signatur och när han var klar sa han hejdå med ett "lovely to meet you!" och fick det att verka som att han verkligen menade det, despite det faktum att han redan signerat i typ två timmar at that point? Om det är en talang jag har i livet så tror jag nog det är att veta precis vilka av mina förebilder jag borde träffa i verkligheten. Har typ alltid en feeling om vilka av dem som skulle vara trevliga IRL, och det är typ alltid rätt?
Liksom??? Look at this??? I love this man???
 
Kom hem vid tiosnåret till en spontan spelkväll (det är fan the main hangout activity vi gör nu för tiden och let me tell you inget gör mig så glad som det). Ted och Dan var här och vi spelade Jackbox och var jättedåliga på konstauktioner och designade fantastiska tröjor ända tills Dan och Ted stack hemåt, George gick och la sig och jag och Josh - against our better judgement - stannade uppe till typ 2 på morgonen och färgade Joshs hår svart och klädde på Book och Dice sina Halloweenkostymer (det faktum att jag några dagar tidigare hade sprungit i secondhandaffärer med Juni och smsade Josh bilder på gulliga Halloweenkostymer till barn hade kunnat vara ett bedårande koncept om det inte varit för att vi inte har några barn och kostymerna var till våra två child mannequins som vi har en alldeles för parental relation till).
 
På lördagen var det äntligen dags för vår long planned Halloweenfest. Jag hade gått allmänt bananas hela veckan innan och köpt orimliga mängder random Halloweenprydnader och min vikt i fejkspindelväv, och när jag kom hem från jobbet hade Josh förvandlat lägenheten till the ultimate goth paradise. Hade svarta dukar på bordet, vårt human sized skelett, hjorthorn (som Josh köpt på internet av okänd anledning för länge sen), samt rosor med några av blommorna avklippta, precis som i The Addams Family-serien (since vi, såklart, hade Addams Family tema eftersom vi blivit allmänt besatt av 60-talsserien på sistone och har velat leva Gomez och Mortitias liv sedan dess typ). Sprang runt och virade in cirka allting i spindelväv, satte en Addams-skylt på dörren, Josh gjorde en spooky spellista som vi sedan spelade över mutade avsnitt av tv-serien på TV, och lagom tills de första gästerna dök upp hade både vi och lägenheten svidat om till maximal dramatisk goth-look.
Att köpa en bukett röda rosor var nog fan ändå en av de bästa besluten dekorationsmässigt? Det adderar bara such a level of DRAMA. Älskar't.
Also featured - den absolut sorgsnaste pumpan known to man som jag och Josh spontankarvade innan gästerna dök upp.
Book hade fått låna en av mina svarta peruker och var så himla spooky i en blodig cheerleaderoutfit.
Dice - som alltid står på vakt på ett supero-spooky sätt utanför sovrummen, fick en grim reaper-outfit för, well, han var ju verkligen inte läskig nog innan som det var.
Halloween-girlanger är tydligen en grej nu för övrigt? Märkligt koncept, men köpte det såklart ändå.
Jag hade köpt en specifik Morticia-klänning och en ny svart peruk och kände rent allmänt att jag borde få vara Morticia Addams varenda dag. 'Tis my new calling. Also typ ingen kände igen mig, vilket ju definitivt added a level.
 Redan innan vi blev tillsammans hade jag och Josh bestämt oss för att vara Mortitia och Gomez till Halloween eftersom de är de enda life goals som betyder något. Spenderade hela natten med att gå dramatiskt hand i hand precis som Morticia och Gomez gör, och är rätt säker på att vi dansade vals till Thriller eller något likvärdigt at some point.  Som sagt, måste hitta någon anledning så att vi kan vara The Addams' alltid nu. Goth power couple är ju allt jag någonsin velat vara ju.
 
Festen var hur som helst ännu en av årets highlights. Finns ju inget jag älskar mer än att fylla hela mitt hus med favoritpersoner och sen bara lyssna på musik och dansa och prata strunt en hel natt - och den här gången var det allt det PLUS the added bonus att jag tvingat alla att vara goths för en kväll. Perfekt ju. 

Var bara en sån kväll där jag flöt runt mellan olika grupper och alla hade någon mysig konversation eller något konstigt projekt eller dansade eller kastade sig i varandras armar på det där absolut most pure tillgivna sättet som bara väldigt alkoholpåverkade människor har. Josh smög upp till mig at some point och mumlade ett "you're so pretty" med smått dimmiga ögon och jag lämnade fler röda läppstiftsmärken alll over his adorable goth face och så valsade vi iväg så gott vi kunde med tanke på hur vingligt allt var (fkin säger ju att vi borde vara Mortitia och Gomez alltid - hela Halloween har varit som alla hjärtans dag och wholesome goth är ju en sån perfekt match för oss rent allmänt). 

Har en aning patchy minnen av de senare timmarna (heh), men tydligen slutade jag inte dansa på hela kvällen, och stod på balkongen och såg solen stiga framemot morgonkvisten innan vi till sist ramlade i säng allihop (almost literally - hade bara tre sängplatser men kunde ändå house åtta personer vilket jag kände var rätt imponerane ändå). Bara en så wholesome mysig kväll i allmänhet. Måste verkligen försöka dra ihop såna här saker oftare. Inget slår ju ett bra houseparty, i slutändan.
 
Söndagen var precis en sån söndag man kan vänta sig efter en sån lördag, basically. Vi släpade oss upp vid ett-tvåsnåret någon gång, låg i en hög i George's säng ett tag, jag gick genom huset för att leta upp vart jag lämnat min telefon och tackade mig själv för att jag somehow tagit av mig allt smink innan jag gick och la mig (trots att jag hade absolut 0 minne av det men antar att my drunk self always looks out for me regardless), och så spenderade vi ett bra tag i en hög i soffan och åt frukost och såg på långa filmanalyser och klaga på hur dåliga de allihop var. Framemot kvällen dök D&D-gänget upp, och vi spenderade några timmar med att spela vår Halloween-oneshot (som var hur kul som helst och inevitably slutade med att vi alla blev dödade av ett enormt tentakelmonster men oh well). Dan och Ted stannade en stund extra och såg på fler dåliga filmanalyser innan de också gav upp för dagen och drog sig hemåt. George gick och la sig, och jag och Josh gosade ihop oss i soffhörnet under vårt tjockaste duntäcke och åt glass och såg på det nya avsnittet av Doctor Who och levde vårt bästa liv i allmänhet.
 
Har aldrig varit så tacksam för en ledig måndag som igår, alltså. Josh gick inte till jobbet förrän typ 11, och jag var fortfarande halvt medvetslös när han sa hejdå. Provade till och med att stiga upp en gång framemot tolv, ångrade mig, och gick och la mig igen. Var verkligen hur trött som helst (fan vad gammal man blivit på sistone, alltså), så tog min tid på mig att vakna ordentligt innan jag pallrade mig upp, åt storfrukost, och därefter spenderade resten av dagen med att storstäda huset (var inte jättestökigt, faktiskt, men mesta tiden gick åt till att få ner all godforsaken spindelväv). 

 Var lagom klar tills George kom hem, och spenderade därefter resten av kvällen med att se på fyrverkerier, skypa med mamma och se ikapp på en massa youtubevideor med Josh som vi halkat efter med när vi varit busy typ hela året. Viktiga grejer att vara i fas med, ju. Känner mig lite mer redo att ta itu med dagen nu, med måndagens vila i bagaget. 
 
Vet inte ens mina planer för den här veckan, to be honest? Vi har typ ingenting bokat tills vi ska till Suffolk veckan innan jul, och jag ska bara njuta maximalt av det faktumet tror jag. Kanske ska dra till Lush efter jobbet och köpa lite treats, och försöka komma ifatt med skrivandet lite i allmänhet. Och äntligen få in lite riktig kvalitétstid med Josh och Mats och kanske till och med kunna göra upp spontana helgsplaner och allt möjligt. God bless. Can't wait.



Kommentera inlägget här: