Howdyhowdy! Ännu en ny vecka har anlänt! Det känns som om det varit en lång vecka, men jag tror mest att det varit en rätt lång helg och att det har warped things lite.

 

Anyhow! Sedan vi hördes sist har jag haft en del äventyr, så här är den sedvanliga catchupen:

 

I måndags spelade vi vad som kan vara en av de ALLRA BÄSTA D&D-sessionerna jag någonsin varit en del av, till den grad att jag typ inte velat prata om något annat hela veckan men vet att det är ett väldigt begränsat antal personer i mitt liv som 1) ens förstår hur D&D fungerar och kan ta in hur fantastisk sessionen därmed var, och 2) har något som helst intresse i att höra vad jag och min påhittade magiska gnom gjort en hel kväll. Men det var SÅ BRA. Draken vi var övertygade om skulle döda oss omedelbart efter att vi fuckat upp vår strategi förra veckan tog oss ARTON SEKUNDER att döda!!!!!!! (I speltid, för att förtydliga. Varje spelares tur är 6 sekunder lång i spelet - i verkligheten spelade vi i typ tre timmar, heh). Vi hade sån röta och samarbetade så HIMLA BRA och det var tense as hell ända till slutet och det var en sån TRIUMF. Gud. Att man kan bli så emotionellt investerad av att bara sitta och hitta på saker runt ett bord, alltså.

 

I tisdags visade det sig att den hemliga grejen Josh tagit med mig på var ett gig i Hammersmith (som han HADE bjudit in mig till innan men som jag i klassisk jag-anda bara helt glömt bort). En av Joshs kollegor hade köpt biljetter till ett gig med Dave Matthews Band men kunde inte gå, så frågade om Josh ville ha hans biljetter istället. Varken jag eller Josh hade hört typ en enda av deras låtar, men tänkte att det ju kunde bli en upplevelse i sig självt, så vi möttes upp i Hammersmith efter jobbet, köpte överprisad öl, och spenderade tre timmar mitt i ett hav av folk som visste precis vartenda ton till varenda låt de spelade.

 

Jag och Josh var allmänt underhållna av den fältstudie som är att bara se andra människor se sitt favoritband (alltid när jag går på gig annars är man ju så distraherad av att sjunga med eller dansa att man aldrig bara liksom... tar in vad resten av publiken gör och det är himla intressant att bara smyga sig in där som någon sorts undercoverspion och ta in allt), och kommenterade saker som "ah look at Dave go, what a guy what a guy" för att smälta in och uppehålla vårt cover. Var ett allmänt random sätt att spendera en dag på, men himla mysigt somehow? Även fast jag inte kunde några av låtarna så är det ändå så mysigt att vara omringad av folk som alla är enade i sin gemensamma kärlek till något även fast man själv inte har någon speciell relation till det, liksom?

 

Hade ett par lugna dagar under onsdagen och torsdagen där jag mest såg på Star Trek och slappade i soffan, och så på fredagen drog jag ut till Bermondsey efter jobbet för att fira Paul's födelsedag. Älskar en mysig pubfödelsedag any day, och den här fyllde verkligen kriterierna på alla sätt och vis. Drack pints och spelade kort, lärde mig bitar av engelskt teckenspråk och pratade en hel massa skit i allmänhet.

 

Paul älskade sina presenter (vilket var en himla lättnad med tanke på att han gett mig asbra presenter hela förra året och jag nu är överväldigad av ett behov att matcha eller allra helst slå hans skills), och när puben stängde gick vi hem till Paul, Cal och Emmas lägenhet och drack öl och snackade skit och dansade till obskyra ABBA-låtar tills alldeles för sent på natten. Kom hem igen framemot fyrasnåret på morgonen och försökte att inte tänka på det faktum att jag skulle vara på jobbet klockan nio.

 

Kom undan relativt lindrigt (är ju inte ens egentligen ett lördagsskift om jag inte ramlar in asbakis at this point) och lyckades återställa mig själv med hjälp av hinkvis av te och Pepsi (börjar tro att Pepsi kan bota alla mina åkommor nuförtiden? eller är det bara ett sockerberoende in the making eventuellt), och när jag slutade för dagen kände jag mig nästan som en person igen. Kom hem, åt en enorm ostpizza, slumrade lite på Josh i soffan ett par timmar, och när Josh drog iväg för att gå på Pauls andra födelsedagsfirande (aka ett deppigt doom metal-gig i Camden som jag efteråt fick reda på tydligen gjort George så fundamentalt ledsen att han var tvungen att gå hem halvvägs igenom) tog jag istället Overgrounden till Dalston och Mats trettioårsfirande.

 

Asmånga av Mats kompisar var out of town, och han var innan helt övertygad om att bara jag skulle komma, men istället visade det sig att han (i klassisk Mats-anda) helt underskattat hur uppskattad han är som person, och halva jäkla Dalston dök upp för vad som kan vara en av de bästa festerna jag varit på på länge (går ju inte på så överdrivet många längre i allmänhet då jag blivit 87 år gammal, men ändå).

 

Träffade Mats mamma för första gången (som är min nya favorit och som var the life of the party tills småtimmarna och bara rent allmänt världens coolaste), återsåg en massa gamla Dalstonkompisar jag inte sett på evigheter, och spenderade mer eller mindre hela natten hoptryckta i en moshpit i Mats pytterlilla kök, högljutt sjungande och dansande till alltifrån 80-talspop till Riot Grrl-hits och det var bara rent allmänt det bästa någonsin. Var så himla länge jag bara...... dansade tills småtimmarna liksom? Kände mig inte ens trött och var genuint besviken när jag insåg att klockan blivit sex på morgonen och att jag nog var tvungen att klocka in en aning sömn någonstans innan det blev mer förmiddag än morgon. 10/10 så himla värd baksmälla alltså.