moixa - I guess tonight I'm free, try your luck with me

Var länge sen jag upptäckte ett nytt band och blev SÅHÄR besatt SÅHÄR fort, men nu har det hänt igen. Har verkligen spelat det här albumet på repeat i typ två veckor nu?? Får inte NOG.

Hej igen! Efter det smått kaotiska förra inlägget här har jag spenderat tiden med att försöka sakta ner en aning och försöka anamma lite actual self care för första gången på alldeles för länge. Vet fortfarande inte vad mitt stora meltdown berodde på, men efter den här veckan tror jag det nog mest var för att jag var alldeles för överarbetad och överstimulerad och bara inte varit ensam i ett rum och fått recharge ordentligt på actual evigheter. Har fått in massa sånt den här veckan, och känner mig därmed mycket bättre.

Jag, Mats och min jobbarkompis Alex gick och såg vår förra jobbarkompis Niall's band spela sitt största Londongig någonsin på Scala i tisdags, vilket var himla mysigt. Scala är en allmänt mysig venue (och är bara typ 10 minuters bussresa från mitt hus vilket ju är en added bonus), och det var så himla surrealistiskt att gå på gig och se deras fangirls helt täckta i deras merch och höra alla sjunga med i låtarna när det var Någon Vi Kände som spelade. Minns gigen vi brukade gå på när det bara var en bunta bokaffärsmänniskor som stod och hurrade längst bak i en pub, liksom. Så glad att Niall blev riktig rockstjärna till sist, men är också en så himla konstig sak att bevittna när man alltid gått på massa gig och bandet alltid känts så avlägsna och larger than life, så att gå på gig och bara THAT'S MY PAL var allmänt märkligt. Kände mig som en stolt förälder nästan, haha.

I onsdags spelade vi D&D, och sa våra sista farväl till Ted's karaktär, vilket var väldigt vemodigt, och spenderade resten av sessionen med att vandra genom en djungel och försöka hitta en portal tillbaka till vår egen tid. Hade asroligt, som vanligt, och det ska bli himla intressant att fortsätta spela nu när Ted, som blev den stora beslutsmakaren bland oss ganska snabbt, inte är med längre.

I torsdags skulle jag gå och se Holy Moly and the Crackers på kvällen, men efter en helt orimligt busy vecka på jobbet (HUUUUUUR kan det vara turistsäsong FORTFARANDE jag har inte haft tid eller plats att få någonting gjort sen i fkin mars HJÄLP MIG) och det faktum att min hjärna var helt slut på juice i allmänhet, gjorde att bara tanken på att behöva vistas någonstans som inte var hemma var helt överväldigande, så jag sket i att gå och åkte hem och tog ett bad istället. 10/10 perfekt beslut.

I fredags var Paul och Emma här och målade Warhammer en stund samt såg på det cinematiska mästerverket Anacondas 2 (som Paul och Emma gav upp på ganska snart och gick hem men som jag och Josh i klassisk oss-anda satt uppe och skrikskrattade över tills två på morgonen), och i lördags var både Paul, Emma och George out of town, vilket innebar att jag och Josh hade vår första helgkväll ensamma hemma tillsammans på säkert??? typ ett halvår?? Vi målade mer Warhammer, åt asgod curry, såg på Annihilation (eftersom vi fortfarande inte hade sett vår traditionsenliga One Good Movie of the Year), och återbesökte en massa gamla favoritavsnitt av Doctor Who och diskuterade dess filosofi vs. Star Trek's och jämförde favoritkompanjoner och allt däremellan till typ fyra på morgonen, där vi avslutade med att se en italiensk man laga limoncello i slow motion och skratta så vi dog. Kändes verkligen som en throwback till den gamla goda tiden, när det bara var jag och Josh i vår lilla skitiga lägenhet på Agar Grove som satt uppe och hittade massa konstig skit på internet till småtimmarna varenda helg för att vi aldrig ville gå och lägga oss. Har ju blivit mindre sånt nu sen vi faktiskt har någon form av socialt liv, men ibland saknar man ju all kvalitétstid vi samlade ihop där precis i början.

Jag tappar oftast tålamodet när jag försöker måla de pyttepyttesmå figurerna så istället har jag börjat måla mijödetaljer vilket är mycket mindre pilligt men precis lika fulfilling rent själsligt.

Tog världens sovmorgon på söndagen och bara låg och gonade oss i sängen i evigheter (alltså SÖNDAGSMORGNAR ÄR BÄST skulle kunna leva och dö i dem alltså), innan vi gick upp, Josh lagade brunch, och så spenderade vi eftermiddagen med att se på Adventure Time och måla lite mer Warhammer tills George kom hem. Josh lagade Sunday Roast till kvällsmat, och mycket mer än så blev egentligen aldrig gjort under den dagen, vilket passade mig alldeles utmärkt.

Städade huset på måndagen, renskrev lite mer av våra D&D-anteckningar (som vi skriver i en bok under varje session och som jag nu håller på att renskriva i en dokument på datorn vilket har varit en perfekt kompromiss nu när jag har världens skrivsug men inga idéer att skriva nytt på), och jag och Josh såg ikapp lite av Harmonquest (efter att ha spenderat typ 10 minuter med att försöka komma ihåg vilka serier vi aldrig hade sett klart på och behövde komma ikapp med alltså det är SÅ jävla längesen det var sen vi hade tid att se på serier att nu kommer vi fan inte ens ihåg vilka vi var halvklara med det är fan skandal).

Idag är det tisdag, och jag har varit ledig idag också eftersom förra veckan var ett sånt jäkla clusterfuck på jobbet och Olga bad mig gå hem och vila lite extra innan jag kraschade helt. Har verkligen gjort underverk, den här helgen i allmänhet. Sov tills jag kände mig alldeles utvilad för första gången på aslänge imorse (även fast jag också vaknade med insikten om att jag nu blivit sjuk på riktigt men OH WELL), kravlade mig upp och åt frukost och skypade en stund med mamma (som också var hemma och var sjuk), innan jag gick ut och gjorde några ärenden som jag tänkt göra i literally över ett år nu. Registrerade mig till sist hos min husläkare (så att jag faktiskt kan gå till doktorn när jag är sjuk nu för första gången på flera år!!! vilket koncept!!), och svängde inom min lokala dry cleaner's för att få en av mina klänningar jag fick av Olga för hundra år sen uppkortade så att jag faktiskt kan ha den på mig. Tog typ en halvtimme totalt, och har haft det hängande över mig SÅ HIMLA LÄNGE. Så typiskt, alltså. Hade verkligen kunnat få dethär gjort vilket dag som helst under hela den tiden. Oh well. Känns himla accomplished att äntligen ha det ur vägen, i alla fall, och är så HIMLA taggad på att äntligen kunna ha på mig den asfina klänningen som bara retat mig från garderoben fram tills nu.

Om ett par timmar ska jag och George (som även han är hemma och är sjuk idag) ner till Camden och plocka upp Josh, gå och äta kvällsmat och sen åka till Hammersmith och se Kate Tempest, vilket ska bli himla najs. Planerna för resten av veckan är rättså loose - ska eventuellt spela D&D på onsdag, på torsdag ska mitt jobb's ägare ta med oss ut på middag på en av deras privata klubbar för att affären tjänar in så rövmycket pengar för tillfället (är så himla mycket jobb för tillfället men luckily verkar de veta det numera så emellanåt får man casha in och äta lyxig mat gratis och det är ju alltid trevligt), på fredag ska kanske jag och Mats på cabaret (om vi orkar och hinner och har tid), på lördag ska vi hem till Cal och Kelsey och spela racingspel och dricka vin (vilket var den enda sortens sociala planer jag och Josh kunde tänka oss att boka in i vårt uttröttade state men ÅHHH det ska bli så mysiiiiigt), och på söndag tänker jag inte göra upp mer avancerade planer än att vara mildly hungover och sova till tolv, typ. God bless.

Så, ja. Allt känns mycket bättre nu. Är rädd att det kanske bara är en topp på ännu en bergochdalbana som kommer krascha nedåt närsomhelst, men det får jag väl deala med då i så fall. Håll tummarna!!