10 september 2019
Sometimes I see you clench your fists and close your eyes, like you're dreading the same thing, like you're saying your goodbyes
Mitt favoritband och mina absoluta älsklingar The Spook School spelade den här låten allra sist på sin allra sista Londonspelning någonsin häromdagen och faktiskt var det så UNCALLED FOR för jag grät FLODER och kommer aldrig kunna lyssna på den här låten någonsin igen nu faktiskt.
Hej igen! Nej, jag var inte död den här gången heller. Augusti var bara historiens mest intensiva månad på alla sätt och vis. Jag och Josh bestämde oss i dess slutskede för att bara fejka vår död bara så att vi kanske eventuellt skulle ha en chans att få vara hemma någon g[ng. Så, ja. Lite så har det varit, basically. Vi är båda väldigt committed att göra hösten lite lugnare, för hela den här sommaren känns verkligen som att jag bara varit busy och sprungit omkring och inte haft ro att bara stanna upp och NJUTA och så vidare. Är nog bara dålig på att hantera konceptet sommar, tror jag. Det är alltid för höga krav att Make The Most of It och så blir det bara att man är fullbokad och stressad istället för att ha långbrunch på balkongen eller ta en harmonisk promenad någonstans, liksom.
ANYHOW. Även fast jag klagat på hur uppbokad jag varit, så var augusti en bra månad, all in all, ändå. Jag var hemma i Sverige en sväng för att hälsa på mormor som är sjuk, och även fast det ju inte är så himla skoj att se någon man älskar må dåligt, så var det så himla härligt att få vara hemma en sväng, även fast det inte var så länge. Krama alla jag tycker om, äntligen se Marion och Hampus nya hus, andas skogsluft, sova i min egen säng i mitt eget rum, och hänga lite med Ami och Malin och få lite uppdateringar om det lokala skvallret.
Kom hem från Sverige på måndagkvällen, spenderade tisdagskvällen med att försöka packa inför Shambala så gott det gick (alltså är ju dålig på att packa när jag ska till Sverige där jag både har grejer och har rest fram och tillbaka till en miljard gånger så bara IMAGINE hur svårt det var att packa till en hel festival som jag aldrig varit på någonsin alltså herrejissus), och på onsdagen åkte jag till New Cross och såg mina älsklingar SWMRS spela ett pyttelitet gig på en pub. De blir verkligen bara bättre och bättre varje gång jag ser dem. Kunde vrida ur min tröja när jag klev ut därifrån igen. Ah, är så himla sällan jag tar mig till ett riktigt röjigt gig nuförtiden. Saknar't. Kom hem, packade det sista, och så tidigt på torsdagmorgonen gjorde George breakfastburritos till oss alla till frukost, och så packade vi på oss våra enorma väskor och åkte till ett fält i Northumberland och sommarens höjdpunkt - SHAMBALA!
Visste verkligen inte vad jag kunde förvänta mig av upplevelsen i stort - har varit på festivaler förut men inte campat eller Gjort Det Ordentligt på det sättet, och jag hade en misstanke i bakhuvudet att kombinationen främmande miljö + massa främlingar och konstant socialisering + campa i pyttelitet svettigt tält + vara smutsig och konstant bakfull inte direkt skulle vara en personlig favoritupplevelse, men jag tänkte prova innan jag bestämde mig och PLOT TWIST jag ÄLSKADE DET.
Har inte upplevt eskapism som den helgen på länge. Det var som om jag och typ alla mina bästa kompisar bara hade rymt till en förtrollad skog för att dansa och mysa och äta god mat för evigt och verkligheten bara helt upphört att existera. Shambala är verkligen ett super hippy-dippy ställe, men verkligen på allra bästa sätt. De sålde inget kött eller mjölk, men istället fick man ASGOD vegansk mat, det var genuint typ INGET skräp någonstans, och precis alla man träffade var någon barfotasnubbe med blommor i håret. Precis alla var snälla och mysiga och allt kändes bara MAGISKT på alla sätt och vis. Halva festivalen var inhyst i vad som kallades The Enchanted Woods, som var en literal skog där träden var upplysta av olikfärgade neonljus och jag spenderade så mycket tid sittande på mjukt skogsgolv i mörkret och bara FÖRUNDRAS över hur fint det var. Visst, tältet VAR pyttelitet och svettigt och jag VAR väldigt skitig i slutändan, men alltihop var helt och hållet värt det och jag vill 100% åka dit igen nästa år. Helt frälst, verkligen.
Här är en liten Shambala recap i bildform av våra olika äventyr:
Efter en otroligt svettig ditresa med astunga väskor (hade blåsor på händerna i literally en vecka efter vi kom hem) lokaliserade vi George, Josh och resten av gänget som redan var där (för, ja, såklart hade Josh glömt att köpa bussbiljett och jag och Ted fick ta oss dit på bussen själva medan Josh tog tåget....) och började paxa en bra spot för hela gänget att tälta på. Josh hade ju redan varit där ett par timmar (och åkte hem separat från mig också) så jag behövde inte hjälpa till med varken att sätta upp eller ta ner tältet, vilket var allmänt perfekt tyckte jag.
Josh fick en enorm uppblåsbar stol i födelsedagspresent från Dan och Ciara, och var otroligt fäst vid den hela helgen (tills den till sist gick sönder sista dagen vilket George tyckte var en blessing eftersom jag och Josh var helt inställda på att ha den i lägenheten)
Efter en ganska lugn torsdag (eftersom man ju inte vill trötta ur sig redan första dagen), var det på fredagen dags för temat Freedom Friday, vilket i stort betyder att temat var att klä sig utan att ta sociala konventioner i åtanke. Aka, dagen när alla crossdressed. Jag var pirat (kanske min bästa look någonsin och jag sörjer att jag inte kan få ha en frilly piratskjorta och hatt varje dag tbh), och med min nya regnbågsögonskuggepalett (pictured above) blev jag tilldelad sminkösrollen till alla de uppklädda grabbarna. Verkligen hela killgänget var SÅ taggade på att få komma i sina klänningar på morgonen och be lovely and beautiful at last. Så himla gulligt.
Josh bara "I need a wig. And BUNCHES", och jag har aldrig varit så happy to comply.
Paul hade färgkodat sin outfit perfekt OCH hade köpt ett litet vitt spetsparaply och solhatt, så han vann ju livet rent i allmänhet i slutändan.
Såg surprisingly inte så himla mycket musik (var för distraherade av alla andra miljarder saker man kan göra p[ Shambala), men för att komma undan den strålande solen tog vi skydd i en random venue där ett två timmar långt set av experimentell poesi precis skulle börja. Harriet, som är allmänt allergisk mot allt som är flummigt, fick nästan utslag av att bara höra det, men när det väl började var det något av det bästa jag någonsin sett. Det var ett jazzband på scen, och så kom poeter ut och bad dem spela en viss sorts instrumentell musik som passade till deras dikt. De bad om allt från hissmusik till "något som låter som känslan av när du är på ett flyg till Brooklyn och du har precis bråkat med din syster" och det var roligt och vackert och SÅ HIMLA COOLT. Harriet fällde till och med en tår, och vi råkade stanna där tills giget var slut och solen blivit lite mindre intense. Så himla perfekt sätt att spendera en eftermiddag på, honestly. Och TITTA så coolt de hade dekorerat scenen!!! Ville ha precis alla de här klänningarna tbh.
Vi såg ett ledsamt folkband spela, och jag och Josh, som ändå ville dansa, utförde vad vi döpte till The Slowest Jig förmodligen lite för länge än vad som var alldeles nödvändigt. Och, ja, det är ett pintglas av vitt vin jag håller i handen, om ni undrar. Inga kommentarer.
Harriet och Josh som huvudpersonerna i kanske någon sorts mysterieshow för barn (eller bara en dynamisk duo i allmänhet). Also notera 1 hur fkin FINT shambala är, och 2 hur jävla RENT det är?? sista natten vi gick hem till tälten såg det ut exakt som när vi kom dit. Inte ens en fimp i sikte nånstans. Helt sjukt.
Om det är någon bild som sammanfattar exakt hur Shambala kändes, så är det nog denna. Vin, en pirathatt, ett nöjesfält och my best boy. 10/10.
FRIENDS!!!! Gud som man saknar den här generella situationen alltså.
Lördagens tema var Extinction Carnival (aka att alla skulle klä ut sig till något som uppmärksammar att människan håller på att utrota typ hela jordens djurbefolkning). Josh hade klätt ut sig till världens sista (radioaktiva) kackerlacka, och jag var, såklart, en Moafågel - ett sammanträffande som ju var fkin menat att vara.
Emma tog även det här fotot med sin Polaroidkamera när vi kom tillbaka till campet för att vila oss efter vårt första stint av att jaga ödlor (förklaring nedan). Är ändå himla nöjd över att faktiskt ha fått till ett sånt perfekt casual festivalkort, ändå. Ja, det är min nya profilbild på precis allting SÅKLART. Gud älskade den där kostymen för övrigt. Kändes väldigt powerful (trots att jag ganska tidigt bytte ut min gotiska krona mot Joshs pastellfärgade keps för att inte ödlorna skulle känna igen oss (igen, förklaring nedan)).
Lördagen var även Joshs födeseldag (har varit med Josh på hans födelsedag exakt en gång eftersom den alltid äger rum samtidigt som Shambala men NU JÄVLAR kunde han inte undgå mig och mitt firande). Eftersom han var The Birthday Boy gav vi honom fria tyglar att bestämma dagens aktiviteter. Och BOY OH BOY orkestrerade han den perfekta födelsedagen. I The Enchanted Woods (som även har en liten ruta avdelad med rep döpt till "Cartwheel Area" om ni behöver veta vilken sorts generell vibb som råder där), hittade vi den här skylten utanför en liten stuga.
Det visade sig vara en organisation som kallades Wizards Against Lizards - i det lilla huset satt två trollkarlar i ett moln av rökelse och spelade ett drömlikt solo på elgitarr medan de berättade för oss att onda ödlor hade invaderat Shambala, och eftersom ödlorna var ondskefulla kapitalister (nej, jag har inte hittat på det här, this was really a thing that happened) som ville meja ner hela festivalen och bygga parkeringsplatser och varuhus där istället, så frågade dem om vi ville ha uppdraget att infiltrera ödlornas organisation och lista ut vad deras onda planer var, så att trollkarlarna kunde stoppa dem en gång för alla. Vi sa såklart ja DIREKT, och honestly tror jag aldrig jag sett Josh så överjordiskt lycklig någonsin som när vi insåg att vi skulle få låtsas infiltrera Illuminati hela dagen.
Vi stal businesscards, gick undercover, gjorde en arbetsintervju (där vi bland annat behövde stava "blood" med fingrarna och högljutt skrika "I LOVE MONEY! I LOVE POWER! I HATE POOR PEOPLE!!!" tillräckligt övertygande, och infiltrerade en hemlig databas i en tunnel (återigen, inte en feberdröm utan genuint en grej jag och typ fem andra fullt vuxna människor spenderade flera timmar med). När vi kom tillbaka till trollkarlen efter vi fått vår inkallan till arbetsintervju, sa en av medhjälparna att vi var tvungna att komma tillbaka imorgon eftersom de inte hade trott att folk skulle göra alla uppgifterna direkt och så fort och de hade inte förberett sista delen än. Hehe. Vi kom därefter såklart tillbaka direkt nästa morgon efter vi vaknat, gjorde vår arbetsintervju, fick den här snazzy inbjudan till den ritualistiska offerriter där ödlorna till sist skulle ta över jorden, och dödade ödledrottningen med vattenballonger. Jag vet. Hela gruppen bestod bara av grupper av antingen små barn med sina föräldrar, och vuxna som tog det mer seriöst än någon annan. Det var HELT SJUKT och så jävla roligt och förmodligen en av mina topp 3 höjdpunkter på hela festivalen. Man är ju bara en tioåring som vill åka på äventyr innerst inne, verkar det ju som.
När vi hade infiltrerat Illuminati och löst alla gåtorna fick vi (vårt slutgiltiga ödlejagarlag var jag, Josh, och våra två nya Shambalakompisar Fran och Paul) varsitt stjärnhalsband, och så fick vi sätta upp vårt kort i "Wizard Hall of Fame" (som var en liten korktavla bredvid trollkarlshuset), och vi helt orimligt stolta och ingen av oss tog av oss halsbanden förrän typ två dagar senare.
Paul hade klätt ut sig till en animekaraktär, och Emma var en varg. Det var också så galet varmt hela helgen att de inte kunde ta på sig sina kostymer förrän, typ, elva på kvällen, hehe.
Random bild på en undangömd liten neonbelyst damm vi hittade randomly vid vår campingplats. Det fanns också en undangömd jazzbar på ett annat gömställe där man behövde ta av sig skorna och blev serverad fancy cocktails medan ett jazzband spelade för en. Alltså FÖRSTÅR NI vilken jävla MÄRKLIG PLATS DETTA ÄÄÄÄÄR!!!!! Som ett jävla Narnia alltså.
Dan hade virat in sig i enorma fairylights hela helgen, vilket var ett starkt drag då han automatiskt blev den enda folk någonsin kunde hitta i Shambalas väldigt mysbelysningsaktiga miljö. Här pictured precis efter Emma nästan övertalade alla att försöka skapa en mänsklig pyramid, och Dan för att förhindra katastrof istället lät henne sitta på sina axlar.
En av ett flertal massagetåg jag var delaktig i under Shambala. Det längsta var genuint typ 200 meter långt och gick tvärs över ett dansgolv i skogen. Yeah.
Ted hade klätt ut sig till en utdöd trend istället för ett utdött djur, och var Furbyjägare, vilket kan vara en av de bästa utklädningarna jag sett. Med adderad bonus att Ted sover på vår soffa för tillfället och vår lägenhet nu är FULL av väldigt hemsökta furbies.
Han hade också ett spjut med en Furby på vilket direkt ledde till storhetsvansinne, såklart.
Här är en bild på när vi gosade i Ciara och Dan's tält. En så kallad "cuddle puddle" är hela den här gruppens måste varenda gång de träffas, och måste tillstå att jag är ett stort fan.
På söndagsmorgonen hade Paul hyrt ett hot tub till oss i den lilla spa-avdelningen (för såklart fanns det en sån). Grabbarna spelade nakenpingis (nej, det är inte en metafor), och att få sjunka ner i stekhett vatten efter att inte ha duschat och sovit på bara marken i flera nätter, var närmast mirakulöst. Emma grät en skvätt till och med, både för att vi alla fick solsting och var mer bakfulla än vi varit i våra LIV, och för att det var the single most healing experience vi någonsin haft.
Det fanns ett PARISERHJUL !!!! Jag och Ted (här picturing Harriet och Josh, dock) åkte det klockan tre på morgonen på fredagsnatten, spenderade hela varvet runt med klassikern att bedyra hur mycket vi älskade varandra och att vi var BÄSTASTE VÄNNER, och när vi nådde krönet kom det ett moln av såpbubblor någonstans ifrån och svävade förbi oss. Alltså KAN INTE med denna nivån av orimlig KONSTANT MAGI på ett och samma ställe?????
Och så på söndagskvällen samlades vi allihop vid den lilla sjön, såg ett akrobatiknummer och fyrverkerier som gick av i takt till Queen's Don't Stop Me Now, och jag satt där i gräset i mörket med Joshs hand i min och precis alla mina bästa människor runt omkring mig och var helt överväldigad med hur mycket jag ville kunna spara exakt den känslan i en burk för evigt. Verkligen helt ÖVERVÄLDIGAD av en sån kärlek till livet som jag knappt haft sen jag slutade vara dramatisk tonåring.
Så, ja. Shambala var ett fkin mirakel, och även fast jag spenderade de följande tre dagarna mitt i en värmebölja med historiens största jävla baksmälla plus en enorm förkylning som jag hade dragit på mig innan vi åkte och som sen kom tillbaka efter Shambala med full force, så kom jag tillbaka därifrån med så himla mycket mer än jag kom dit med? Fick liksom tillbaka tron på mänskligheten i stort för en stund, där? Kan verkligen inte komma över vilket fantastisk eskapism det var, hur mycket jag faktiskt älskade allt det där jag inte trodde jag skulle kunna klara av. Kommer nog ta mycket för att stoppa mig från att återvända nästa år, alltså.
Så, anyway. Jag återvände till London och verkligheten (och politiken, och tappade såklart därmed direkt mitt nya återfunna hopp för mänskligheten igen), var sjuk och bakfull och socialt utmattad i typ en halv vecka (äh who am i kidding är fan fortfarande socialt utmattad tbh), och så på lördagen kom Joshs familj ner till London för att fira Joshs födelsedag och gå på restaurang och gå och se Les Miserables (aka det mest Joshs-familj-iga man kan göra).
Gud kan verkligen aldrig komma över hur jävla OTROLIG Les Mis är. Gråter floder och får jordens gåshud varendaste gång. Åkte hem, drack varsin cocktail (eller, well, snarare exotisk frukläsk blandat med rommen vi inte drack upp på Shambala), och så fort George kom hem med en bunta kompisar med efterfest ursäktade vi oss och ramlade i säng helt utmattade. Jag och Josh är så himla olika, men fkin thank GOD att vi nästan alltid tröttnar samtidigt, rent allmänt. Ingen som hellre vill vara uppe och fortsätta när den andra är trött, liksom. Som sagt, vi är båda redo att fejka vår död, and it's a wonderful thing.
Söndagen började tidigt, och vi hoppade upp, hälsade på de bakfulla resterna av efterfesten vi övergivit natten innan, och gav oss av till King's Cross där vi tog tåget till Hertford där Joshs syster bor. De hade baby shower för deras barn som är due om ett par månader, och vi grillade och drack Prosecco och snackade skit (och jag och Josh fick våra födelsedagspresenter eftersom vi inte träffat dem sen vi fyllde år) och bara hade det allmänt mys hela dagen tills vi tog oss tillbaka till stationen och åkte hem till London igen. Så himla mysigt. Har inte träffat Joshs familj på typ hela sommaren, och hade verkligen saknat dem.
Veckan som passerade därefter var ganska lugn - eftersom, återigen, vi allihop var helt förstörda och aldrig ville se en annan människa någonsin igen. Vi spelade D&D och förberedde inför den här helgens stora maratonsession (Trakram visade sig vara jättebra på att köra gängets nya magiska bil och det gjorde mig orimligt taggad rent i allmänhet), och Mats kom hem en kväll och rakade av mig håret (den gröna färgen var väldigt fin men bleknade på typ en vecka och jag var bara rent allmänt trött på skiten så jag tänkte det kunde vara dags för en redig hår-reboot) medan vi drack rödvin och Mats sjönk djupare och djupare in i sin frisör-persona med stor italiensk brytning. Höstlöfte är ju också att träffa Mats lite oftare, verkligen.
På torsdagen var jag på gig, och såg mina absoluta älsklingar och mitt favoritband The Spook School spela sitt sista Londongig någonsin. Är verkligen så HIMLA ledsen att de inte kommer vara ett band längre. Har verkligen connectat till deras musik på ett sätt jag inte gjort på hur länge som helst, och det finns få platser som får mig att må så BRA som en Spook School show. Kommer sakna det och dem så himla mycket. Åh.
Helgen (alltså helgen som precis varit) var en enda stor återhämtning, basically. Både fredagen och lördagen hade event vi var menade att gå på, men som vi bara inte ens kunde föreställa oss att orka engagera oss i, så vi stannade hemma istället.
På fredagkvällen kom Paul och Emma hem till oss. Vi gick till en etiopisk restaurang nedför gatan (alltså Tufnell Park har SÅ många bra etiopiska restauranger i am BLESSED????) och åt mat tills det svartnade framför ögonen, delade på en flaska vin och pratade om livet, och gick tillbaka hem till oss där vi mer eller mindre omedelbart somnade på soffan allihopa. Har aldrig känt mig mer medelåldrig i hela mitt liv. Paul och Emma gick hem framemot ettsnåret eftersom de kände att de ju lika gärna kunde sova hemma, och så somnade jag och Josh om på soffan tills half fyra på morgonen när vi vaknade till igen och gick och la oss på riktigt. Herrejösses är man uråldrig nu bara sådär? Hurfan hände det?
På lördagen var alla på en utekväll i Brixton, men istället kom Paul och Emma över ännu en gång, och vi såg på Steven Universe och konstiga Youtubevideor och spenderade småtimmarna med att spela ett brädspel som gick ut på att race:a med cykel, medan vi lyssnade på Kraftwerk's Tour de France-temaalbum. Emma tittade på mig at some point och bara "jag antar att vi är asgamla och tråkiga nu men det här är ju bara SÅ MYCKET BÄTTRE än att gå ut ju" och honestly är glad att jag hittat folk som förstår mig på en djup nivå. Man säger ju inte nej till en fest då och då, men jag spenderar ju mycket hellre majoriteten av min tid med att spela konstiga brädspel och dricka vin och bara ha det lugnt och mysigt med mina bästa personer.
På söndagen åkte jag till min allra första trade show tillsammans med Olga. Jag hade väntat mig ett ganska utdraget och tråkigt event, men det visade sig att dagen bara bestod av att leta bra böcker vi ville ha till affären (aka som att browsa i vilken bokaffär som helst fast man inte måste betala böckerna för sina egna pengar efteråt så fkin WIN WIN liksom), prata lite med några reps vi bara hört av via email, och så när vi var klara framemot eftermiddagen gick vi och tog en lång publunch på en pub runt hörnet innan jag drog mig hem framemot fyrasnåret. Helt ultimat. OCH jag får betald övertid för det också! Perfekt ju.
Var hemma och städade på måndagen samt åkte ut till Stoke Newington på kvällen för Ellie's leaving drinks innan hon ska flytta till Bristol på torsdag (hon ska vara borta i TVÅ ÅR och det kommer vara så HIMLA konstigt att inte ha henne i samma stad längre), och åkte till Westfield efter jobbet idag för att köpa en massa tråkigheter såsom strumpor och nya sminkborstar (och ny hårfärg vilket är rätt spännande!! ska prova mig på silver hade jag tänkt mig since det är en av de få färgerna jag har kvar att testa nu - får se om det fastnar i mitt mjuka nyrakade babyhår bara hahaha), och det är väl ungefär planerna för veckan so far. Ska skypa mamma imorrn, i helgen ska vi spela D&D både hela lördagen och hela söndagen (fkin HYPE), och däremellan tror jag bara att vi ska ägna oss åt saker som att äta god middag om kvällarna, spela något brädspel och komma ifatt med alla serier vi halkade efter med under sommarens hektiska schema. Kanske få in lite kvalitétstid med Mats också om jag kan. Ahhhhh känner mig så hype för den här hösten och att äntligen bara få vara hemma med mina bästisar med gott samvete igen!!! BLISS!!!!